Det är en mäktig romantriologi Carina Dahl sitter och filar på till sjöss. Det stora svenska vemodet är andra delen efter Familjelyckan. Det hade jag ingen aning om förrän jag läst ut boken, ganska glad över min ovisshet. Det stora svenska vemodet går nämligen utmärkt att läsa som en fristående del, även om några få […][...]

Den manodepressiva före detta kommundirektören och numera näringslivsombudsmannen Hemmi Elstelä är tegelfabrikör Liljeroos högra hand. Hemmi, som bokstavligt talat har huvudet i det blå, lyckas med sina galna idéer göra det Liljeroosska teglet känt över hela världen. När Liljeroos kommer över på en heliumanläggning till ett oslagbart pris beslutar sig de två männen för att […][...]

Näst Nya testamentet är förmodligen Charles Dickens En julsaga – eller som den lite ovant men fullt korrekt fått heta i den här översättningen, En julsång på prosa – världens mest kända och älskade julberättelse. Sedan den först publicerades 1843 har A Christmas Carol in Prose. Being a Ghost Story of Christmas tryckts om, tolkats, […][...]

Armand V är fotnoterna till en roman som inte har skrivits. Eller inte har ”grävts upp”. Dag Solstad redogör för en lite metafysisk litteratursyn där romanen är någonting som någon annan har skrivit, som författaren ”gräver upp”. Där uppe, någonstans där vi inte kan se den, finns den verkliga romanen som Dag Solstad här skriver […][...]

Jag gillar inte riktigt Hjärtdjur första gången jag läser den. Jag har gillat andra böcker av Müller direkt; jag blev djupt fascinerad av Kungen bugar och dödar för några år sedan, men Hjärtdjur tycker jag bara är för konstig, sådär på ett sökt och irriterande sätt. Och så läser jag den igen. Nu faller plötsligt […][...]

”En kreatursvagnsblues, en kilometersång av tid som satts i rörelse.” Det är ett intressant ordval Müller låter sin huvudperson göra för att beskriva den långa resan i godsvagn i slutet av andra världskriget, inpackade som sillar, den långa kalla hungriga vägen till lägret i öst. Bluesen uppstod ju ur en kultur där man med flit […][...]

Per Petterson snor sin titel från en dikt av Mao Zedong, av alla människor. Bleka bilder från avfärden och byn den gången. Jag förbannar tidens flod: det är trettiotvå år sedan. I början av 70-talet, när allt verkade möjligt, var Arvid en av de ungdomar som trodde att de kunde ändra världen: revolution, arbetarmakt, solidaritet, […][...]

Agnes och Louise är bästa vänner och tvillingsjälar, tar studenten och delar en lägenhet som Louise fixar åt dem. Tvillingsjälar, men ändå så olika. Där Louise är sprudlande, utåtriktad, glittrande, blir jättefull och ligger med olika killar hela tiden är Agnes den där tystare och tråkigare. Sen träffar Agnes Hannes, Louise förändras och plötsligt är […][...]

Det var längesedan jag sträckläste en bok där jag uppriktigt har längtat efter fortsättningen. Läst överallt och hela tiden. Agnes Hellströms debutroman är en sådan bok. Motståndslös. Ränderna går aldrig ur utspelar sig i skiftet mellan 1990-tal och år 2000. Platsen är Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en gymnasieskola där bland andra kungen och Olof Palme har […][...]

Det är 1970 och på en storslagen egendom i Port of Spain på Trinidad sitter en åldrad engelsk dam, Agatha Willett, och minns hur hon som 25-åring kom till ön som guvernant åt den plantageägande familjen DeLaFontaine. Det är karneval, ömsom 1970, ömsom 1948 och framåt, och precis som det hedniska midsommarfirandet Strindberg förlade Fröken […][...]