En bilderbok om döden. En historia för barn som behandlar oss som blir kvar efter förlusten. Som dröjer sig med oss som finns där. Dom som är kvar försöker svara på hur en lever med sorg? Hur går det att fortsätta när allt tagit slut? Hur gör dom som är kvar? Det är ett viktigt […][...]

Miqi lever i Otopia, hon är med och bygger upp den nya världen. En ny värld av de överlevande efter den stora katastrofen. Ingen äger något, alla äger allt. Ingen svartsjuka finns, men den finns där under ytan. Det finns inga blodsband som knyter familjerna samman, men man har en mamma och en pappa. Det […][...]

Hördu! ropade Mumintrollet. Vad är det? Varför är allting grått?! Stör mig inte, sa Bisamråttan. Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra nånting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt. Vilken sak?! skrek trollet. Jordens undergång förstås, förklarade Bisamråttan lugnt. Ljuset skiftar, något farligt […][...]

När våren kommer till Mumindalen, och familjen vaknar upp efter sitt vinteride så går Snusmumriken och Sniff och Mumintrollet ut på en vårpromenad. En lång vandring, längre än vanligt – för att möta våren. Och de hittar en hatt, en stor svart trollkarlshatt som de tar med sig hem till muminhuset. Saken med trollkarlshatten är […][...]

Jag undrar nästan om jag ska fortsätta läsa nyutgåvorna av Laura Ingalls Wilders klassiska barnboksserie. Inte för att de är dåliga. Tvärtom. De är precis lika fängslande som jag minns dem från när jag var liten. De är bara så vansinnigt romantiska. Jag slår igen dem och suktar efter att försöka bygga en timmerstuga från […][...]

Manne är tretton år och ska börja sjuan när han träffar sin storasysters nyinflyttade kompis, Amanda. Amanda ska fylla femton och börja nian. Klart att hon inte är intresserad av en småunge som Manne. Eller är hon det? De stöter på varann lite för ofta för att det ska vara en slump, och Amanda vill […][...]

Trots att F! inte lyckades ta sig förbi 4-procentspärren till riksdagen så känns det som att vi haft en feministisk våg i Sverige. Jag upplever det som att ovanligt många röster hörts på sistone som uttryckt kvinnors rätt att ta plats och ifrågasatt förlegade kvinnosyner, och det i flertalet medier. Eller så är det jag […][...]

Serien Lilla Berlin är verkligen bland det roligaste vi har just nu. Ellen Ekman har på pricken fångat vår navelskådande osäkra generation. En generation som inte alls håller sig till åldersgränser utan sträcker sig från 12 till 45, där det som binder ihop och skapar igenkänning snarare är den teknologiska revolutionen. En vardag där vi […][...]

Den mediokra och smått alkoholiserade, men vackra, journalisten Camille tvingas återvända till sin uppväxts håla i Mellanvästern för ett reportage om en mördad och en försvunnen flicka. Hon våndas över återvändandet och särskilt inför att återse sin mor och träffa sin närmast okända lillasyster. Så långt låter det klichéartat, som vilken annan amerikansk deckare som […][...]

Vi är de döda, nu snart och det är så enkelt, vi är de döda, nu snart. Jag läser Vi är de döda, nu snart samma vecka som EU inleder Mos Maiorum – en gigantisk jakt på papperslösa över hela Europa, även kallad Super-REVA. Det är en slump, tänker jag skriva först, men det är […][...]