Det är så himla orättvist. Allt trettonåringarna Arve och Jonas vill är att se musikvideos på Sky Channel, men för det måste man ha kabel-tv, och det har bara de som bor i lägenhet. Hemma hos Arve och Jonas finns endast den statliga tv-kanalen, och de visar aldrig musikvideos, bara någon gång ”Take on me” […][...]

1980-talet var ett tråkigt decennium. Det är i alla fall själva utgångspunkten för Tore Renbergs båda kortromaner Videogutten och Farmor har kabel-tv. Det har förmodligen också ganska mycket att göra med åldern hans huvudpersoner befinner sig i, yngre tonåren och otåligt väntande på att saker ska börja hända, vad det nu är. Det finns förstås […][...]

Oljestaden Stavanger ska vara världens rikaste stad, men karaktärerna i Tore Renbergs Vi ses i morgon känner sig ofta långt ifrån rika. Den ensamstående kommuntjänstemannen Pål, till exempel. Han har spelat bort massor av pengar på nätet och orkar inte ens le naturligt mot sina båda tonårsdöttrar längre. Läget är desperat och Pål drar sig […][...]

”För att du måste”, hade en av läkarna sagt när Lotte frågat hur hon skulle orka att föda fram ett barn som dött. ”För att det inte finns något val.” Av allt som sagts var de här orden de enda som dröjt sig kvar. Kanske för att de i all sin avskalade saklighet också bar […][...]

Men Isidor behärskar sig och det enda som märks av hans irritation är en tunn skärpa i rösten. ”Lämna plats för avstigande”, säger han i mikrofonen. Några trafikanter som står intill vänder sig om och tittar. Man vaknar till när folk tittar på en. En kort stunds existens. För det mesta är man bara en […][...]

”Oemotståndlig, mästerlig och fängslande”, skriver The Telegraph om Himlakroppar, som vunnit Man Booker Prize 2013. Född 1985 är Eleanor Catton den yngste någonsin att ta emot priset, och han som alltid tipsar mig om böcker har pratat sig varm: jag måste verkligen läsa den! Det är ingen nådig grund att stå på. Och jag brukar […][...]

Ett av mina stoltaste ögonblick på dagensbok.com var när jag såg att min recension blivit citerad på den svenska utgåvan av Pride And Prejudice And Zombies. Jag gillar galna crossovers – det där ögonblicket när två historier som inte alls borde fungera ihop plötsligt tvingas ihop och visar sig förklara varandra rätt väl, understryker eller […][...]

Jomenvisst är det en gimmick. En spökhusroman (om också mer inspirerad av filmer som Amityville Horror än, säg, Shirley Jackson) som utspelar sig i ett gigantiskt möbelvaruhus, och hela boken formgiven nästan exakt som en IKEA ORSK-katalog* med produktskisser, rabattkuponger, kartor över tag-själv-lagret, och skämt om pallen DRITTSËKK, matbordet ARSLE och hyllsystemet KJERRING. * Horrorstör […][...]

När jag läser på omslaget av boken Tom, lille Tom beskrivs den som ”en bok full av både humor och allvar, och karaktärer som är omöjliga att inte älska”. Det är en bra beskrivning som fångar in huvuddragen av boken, samt lägger fokus på dess älskvärda karaktärer. Det är en mycket lättsam bok, som med […][...]

På sextiotalet uppstod i det självständiga Indien en proteströrelse mot systemet och de klasskillnader som uppstod eller levde kvar mellan den fattigare landsbygdsbefolkningen och städernas medelklass. Rörelsen fick namn efter området Naxalbari och stöddes av det kommunistiska partiet Communist Party of India (Marxist-Leninist) som nyligen bildats som en egen, mer extrem fraktion av det indiska […][...]