Jag erkänner att jag fascineras av sekter, eftersom såväl Baader-Meinhofligan som Jehovas Vittnen tycks drivas av samma strukturer. Någon eller några personer anser sig veta vad som är bra för andra, men lever inte nödvändigtvis efter samma principer själva. Att människor dras in i sekter och vad dessa ger dem kan jag inte slutas förundras över. Jag sträckläste systrarna Hedmans bok och den är lika spännande som en välkomponerad deckare – men med betydligt högre sanningshalt.

Karisma Center skulle vara som en familj där man tog hand om varandra, men här frodas både ätstörningar, depressioner och till och med självmord förekommer. Jag blir matt när jag förstår vilket oerhört ansvar som läggs på de ungas axlar och hur lite stöd de får av sina pastorer. Den unga Sofie leder en cellgrupp där en flicka berättar om hur dåligt hon har det hemma men Sofie har absolut tystnadsplikt och anser sig inte kunna be någon om hjälp. När hon ändå bryter mot reglerna för att flickan ska kunna få hjälp, får hon inte mer stöd än tipset att hon ska be lite mer.

Vad händer med barn som växer upp till ungdomar och unga vuxna i en så rigid struktur som Karisma Center var? Å ena sidan har man stränga ramar och vet exakt vad som är okej och inte, å andra sidan finns inget som helst utrymme för att utveckla sin egen personlighet. Men när skulle de ens hinna tänka på sin egen personlighetsutveckling med all bibelskola och alla bönenätter de hade på agendan? Det där med att tjäna sin pastor, ge tionde till församlingen och fasta för att göra bönerna mer effektiva är okända företeelser för mig personligen men jag känner väl till hur exempelvis anorexi utvecklas och tro mig när jag säger att bättre grogrund än den här är knappast möjlig att åstadkomma.

När allt kan vara en synd och sexualitet bara får finnas inom äktenskapet (och givetvis enbart mellan kvinnor och män!) då blir livet komplicerat och jag kan tänka mig att det blir många oönskade känslor som ska fastas och bes bort. Om du dessutom är sjuk och fattig, har du helt enkelt inte bett tillräckligt och i princip är allt dåligt som händer dig ditt eget fel. Det är ett vidrigt synsätt för alla människor, tycker jag, men i all synnerhet för barn och ungdomar som tidigt tvingas lära sig att det är de själva som måste se till att de klarar allt, för någon hjälp kan de inte räkna med. Förutom förböner då möjligen.

Dagboksutdragen från systrarnas dagböcker under åren som församlingsmedlemmar berör och ger autenticitet åt berättelsen. Jag skulle vilja veta ännu mer men egentligen är det som systrarna Hedman bestämt sig för att berätta alldeles tillräckligt. De slaktar nämligen inte ut de vanliga församlingsmedlemmarna men pastorer och andra ansvariga får sina fiskar varma. Det är helt rätt sätt att skriva en sådan här bok på, tycker jag, eftersom det inte blir voyeuristiskt.

Jag är säker på att inte bara människor med det något udda specialintresset ”sekter” får ut något av den här berättelsen. Jag tycker nämligen att den säger något om människor i allmänhet och inte bara om sådana som ”går med i” en sekt. Den berättar om behovet av att höra till, att ha en flock men samtidigt inte tappa bort sig själv. Det är djupt mänskligt och något vi alla borde tänka på lite mer till vardags.

Similar Posts:

• Gemenskapens värme och kyla
• Logisk rundgång om ondskan
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Ve den stackars pendlaren
• En fundamentalist blir till: steg för steg

The Running Grave är den sjunde boken i serien om de London-baserade privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacot. Här kontaktas de av en far som förlorat sin yngste son till en sekt, the Universal Humanitarian Church. Will Edensor har brutit all kontakt med sin familj, utan att höra av sig ens när hans mamma blev sjuk och dog, och vistas på församlingens slutna och välbevakade gård, Chapman Farm i Norfolk.

Strike inser snart att det här är en plats med djup personlig betydelse för honom själv. Innan församlingen grundades fanns på samma gård ett kollektiv, där han som barn tillbringade ett halvår, ditsläpad av sin sökande, opålitliga men älskade mamma. I en påtagligt otrygg och kringflackande barndom är det här den period han ändå minns som den absolut värsta.

The Universal Humanitarian Church är betydligt mer välpolerad än det gamla kollektivet – åtminstone på ytan. Med kändisar och intellektuella som medlemmar framstår de som en modern, öppen och samhällsengagerad rörelse, som eklektiskt blandar inslag från flera religioner och bedriver massor av välgörenhet. Strike och Robin blir snart på det klara med att om de vill veta vad som händer bakom kulisserna måste de ta sig in på Chapman Farm. In i sekten.

Robin har arbetat undercover tidigare. Hon har utgett sig för att vara praktikant i parlamentet, vänsteraktivist, journalist och jurist, men aldrig dygnet runt och under en längre tidsperiod. Här ska hon spela en välbärgad, lite vilse ung kvinna som dyker upp i UHC:s London-tempel och bara motvilligt låter sig rekryteras. Väl på Chapman Farm har hon inget annat sätt att kommunicera med sina kollegor på detektivbyrån än genom en brevgömma i utkanten av området.

I en Q&A med JK Rowling om den här boken nämner hon att hon länge velat skriva om mind control, om hjärntvätt eller psykologisk manipulation. Det märks att hon – och med henne UHC – har läst på. Det är otroligt obehagligt hur intensiv indoktrinering, fysisk och psykisk påfrestning, brist på näring, vila och trygghet, bryter ner människor. Hur sektens språk och hårda sociala tryck får dem att börja se saker på anmodade sätt.

Det blir farligt. Hotfullt på så många plan. Det här är nog den läskigaste romanen i serien hittills, för läskigare än all världens seriemördare är kanske ändå det att inte längre våga lita på vad som är verkligt, på sina egna upplevelser och impulser?

Jag kan inte låta bli att skriva om Strike-böckerna, eftersom jag tycker så väldigt mycket om den, men jag tycker också att det är svårt. Just eftersom jag tycker så väldigt mycket om dem. Rowlings karaktärer bor liksom i mitt huvud, och inte enbart huvudpersonerna. Jag funderar på dem ofta. På hur vi är lika och olika. På hur jag skulle reagerat eller gjort i ett visst sammanhang. På hur Robin eller Strike skulle ha gjort. De är så levande.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Det förflutnas långa skuggor
• Detektiver i maktens korridorer
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika

En dag står Jack på andra sidan stängslet och vänder upp och ner på Ellas tillvaro. Han hävdar att det inte finns någon kollaps. Tvivlet gror i Ella när Jack visar foton från en värld som inte alls ser ut att vara på undergångens rand. Misstron växer när hennes bror Örn blir sjuk och förvägras läkarvård med orden ”Naturen är den största helaren”.

Styrkan i denna roman, som passar barn från ca 9 år, ligger i att Cecilia Lidbeck lyckas göra det begripligt varför Ella och de andra i Familjen så starkt försvarar den sammanhållning som av andra närmast skulle beskrivas som en sekt. Det finns något tilltalande i tanken på att alla, stora som små, hjälps åt med hushållet och därför känner tacksamhet för den nykokta rödbetan med smör på. Inom Familjen förespråkas också vikten av kollektivet, av att hålla ihop och inte vara egoistisk. Att uppfostras i denna lära innebär att man lättare accepterar påståenden som att maten måste välsignas av solen för att kunna ätas. Men fastän det finns ljus och glädje i Ellas barndom plågas hon av ångest. Inre bilder av kemikaliemoln och sjuka barn plågar henne. Det är rädslan snarare än tron som länge får henne att lita på att Fars väg är den rätta.

Uppvaknandet som mötet med Jack innebär är måhända lite för hastigt, och Ella uppvisar en mental styrka som få barn i hennes ålder och situation skulle kunna göra, men för målgruppen är detta val helt rätt. Lojaliteten mot en bestraffande Far som inte lever som han lär måste brytas.

Familjen är i sin stillsamhet en gastkramande berättelse.

Similar Posts:

• Familjehemligheter i lyxig miljö
• Lyckligt och sorgligt och smått underbart
• Otrohet utan rätt eller fel
• Mode
• Omläsning av älskad bok från barndomen

Jonas Bonniers Knutby är en dramatiserad version av de händelser som ledde upp till att kvinnan som i media kallades för Barnflickan sköt ihjäl ”Pastorns” fru och allvarligt skadade en annan församlingsmedlem. Pastorns första fru hade för övrigt omkommit under mystiska omständigheter ett par år tidigare. I Bonniers bok får personerna bakom dramat liv, de ges en röst, motiv och tankar. Vi får följa ”Pastorns” första fru när de anländer till Knutby, och hur församlingen liksom relationen till hennes make utvecklas. Halvvägs genom boken avlider hon enligt beskrivning ovan, och Bonnier ger en egen förklaring till hur det gick till. Efter det fokuserar boken istället på den kvinna som i medierna kallats för Kristi Brud. Antalet sexscener ökar dessutom dramatiskt. 50 Shades of Grey får se upp, för här är det inte BDSM, utan något betydligt snuskigare – Gud själv har trätt in i sängkammaren. Eller bilens baksäte, snarare.

Knutby är förvisso välskriven, men blir aldrig riktigt spännande. Det senare är inte författarens fel, utan beror på att media redan har tröskat Knutby-dramat fram och baklänges, spekulerat i de inblandades motiv, deras psykiska hälsa och deras tro. De inblandade har också uttalat sig i media inte bara en, utan oräkneliga gånger. Det här är heller inte den första bok som skrivs om Knutby (och om jag får gissa är det inte heller den sista). Bonniers bok ger inga nya insikter, utan är bara en dramatisering av vad som hände – något vi redan har fått ta del av! Faktum är att jag inte ens är säker på vad boken är bra för. En annan fråga är hur pass etiskt det är att blanda fakta med fiktion på det här sättet. Bonnier beskriver i boken tankar och motiv som han rimligen inte kan ha en susning om.

En rolig grej i boken är Bonniers försök till pseudonymisering av de inblandade. Inte heller det förstår jag poängen med, det är uppenbart exakt vem som är vem – men jag kan lova att Bonnier skrattade högt när han tänkte ut namnen. Alexandra blir Mikaela, Sara blir Anna, Helge blir Sindre Forskmark – och så det enormt vitsiga namnet Eva Skog. Kvinnan som kallats för Kristi Brud heter som bekant Waldau i efternamn, och Wald är skog på tyska.

Vitsigt.

Similar Posts:

• I väntan på Gitta
• Evangeliet enligt Jonas
• Vad människor gör trots alla normer
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Hackad och malen expressionism

Vi är många som vuxit upp med hans namn i vår sinnevärld, utan att riktigt veta vem han är. En mystisk man med långt hår och långt skägg, som bor i ett kollektiv ute i skogen. ”Glad pisk!” istället för ”Glad påsk!” Läromästaren för BDSM-människor som gillar att tukta unga kvinnor med ris. En kontroversiell tomte att skratta åt, fascineras av. Inte många har koll på att han suttit i fängelse i flera år, för att han sexuellt förgripit sig på och misshandlat flertalet kvinnor och barn under slutet av åttiotalet.

Media har snarare blåst liv i den saga vi vill läsa. Nämligen den om kollektivet som bryter mot gängse normer, där de bor, numera i en relation bestående av en man och två kvinnor. Då, på åttiotalet, var de till och med fem kvinnor som alla kallade sig ”Hans Scheikes kvinnor”. Genom dagliga pisksessioner med ris bedriver de en egen lära, som går ut på att bara genom att fullständigt brytas ner kan kvinnan nå självständighet och bli stark och fri. Det är polygami, BDSM och troslära i ett! Inte hade media plats för någon allvarlig kriminalhistoria också?

Magnus Utvik blåser liv i den gamla historien genom att intervjua alla berörda. Han börjar hos Scheike och kvinnorna, och fortsätter via offer och medhjälpare, journalister, psykologer och advokater. Det är en grundlig genomgång, och oerhört spännande. Jag sträckläser som när jag först fick Gellert Tamas Lasermannen eller Katarina Wennstams Flickan och skulden i händerna.

”Flickan ville det. Hon var införstådd.”
”Moa kanske gick med på det för att få sin mammas kärlek och värme?”
”Flickan kände ju själv att det blev bra! Hon sa det, visade det. Hon var lycklig, varm, spontan och stark och det är det man blir när man fått smisk”, säger Brita.
För Brita är smisket en kärleksfull och förlösande handling som både den som smiskar och blir smiskad är överens om. Men att personer i kollektivet använt smisk som bestraffning visar ett polisförhör med Moa.

Utvik drar också paralleller med sina egna erfarenheter av att tillhöra en sekt. Han har tidigare skrivit boken Med Stalin som Gud, om sin tid i KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. Ett renlärigt marxist-leninistiskt parti, som upphöjt Stalin till gud och Albanien som sitt himmelrike. Att dras till en sekt eller manipulerande människor med underliga läror, är inte svårt. Tuktad till frihet visar hur kvinnor och ungdomar som hamnat snett eller bara saknar trygg förankring, kan söka sig till en uppfostrande fadersgestalt och en utmanande lära som anses förändra ens liv, göra en hel. I många fall ser vi det vi själva vill se, behöver se.

Som läsare dras jag också in i denna komplexitet. Det finns inget som kan kallas ren och skär ondska. Företeelser blir intressanta först när vi försöker förstå dem. Varför drogs kvinnor så mycket till Hans Scheikes lära, att de i många fall tog med sig sina döttrar och blundade för att även dessa utnyttjades sexuellt under deras tid där? Varför föll så många tyskar för Hitlers judehat på 30-talet? Varför faller så många svenskar för Sverigedemokraternas enkla retorik om invandringens problem idag?

”Scheike har gjort sin sexuella perversion till en del av ideologin”, säger Börje. ”‘Tänk om man kunde få flickorna riktigt tidigt, vilka vackra människor de kunde bli.’ Scheike konstruerar den här överbyggnaden för att göra perversionen meningsfull, och kunna försvara den för sig själv. Det är inte hans fantasier som driver honom utan något större, heligt, nästan gudomligt. (…)”

Vad är sanningen då? Ja, en god väg dit är att se till allas perspektiv och väga dem mot varandra. Och så finns förstås polisförhören. Domen, som gav Scheike och två av hans kvinnor, Brita och Agneta, fängelsestraff. Dömdes de för att de avvek från normen? Eller blev media också manipulerad av Hans Scheike? Tuktad till frihet borde läsas av alla. De som är nyfikna på ett av svensk rättshistorias mest uppseendeväckande fall, så väl som de som ”för skojs skull” gillar Scheike på Facebook.

Similar Posts:

• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Radiumhemmet och kärleken
• Brita på männens villkor

Nu vill jag på inga sätt blanda ihop den norske massmördaren och SVT Morgons sympatiske litteraturkritiker Magnus Utvik. Något som inte vore att jämföra äpplen med päron utan snarare som att jämföra äpplen med kokosnötter. Ändå finns det delar i en personlig utvecklingsprocess som förenar dem, en process som leder dem djupare och djupare till en insikt om att de är det fåtal som besitter den enda sanningen. Och att de därmed har rätt att med våld agera i enlighet med den övertygelsen.

Några våldsdåd utfördes aldrig av Utvik, något som inte minst har att göra med den helt obefintliga sannolikheten att hans dåvarande övertygelser skulle bli till politiska realiteter. Övertygelserna om att den svenska arbetarklassen skulle resa och störta det befintliga samhällssystemet och i dess ställe införa ett system kopierat från den stalinistiska diktaturen Albanien delades ju enbart av de knappt hundra medlemmarna i KPS, Kommunistiska partiet i Sverige. Men den intressanta frågeställningen är ändå inte vad han verkligen gjorde, utan snarare vad han då ansåg sig vara beredd att göra.

Men vi tar det från början. Utvik växer upp i ett socialdemokratiskt medelklasshem i Värnamo, engagerar sig politiskt och är som tonåring aktiv medlem i Kommunistisk ungdom (nuvarande Ung Vänster) men hamnar av nyfikenhet i KPS nyöppnade bokhandel. Där kommer han i kontakt med partimedlemmarna som ruskar om hans världsbild genom att påvisa deras form av marxism-leninismen. En ideologi så ren från revisionister och vänsteropportunister att det enda land som accepteras är Enver Hoxhas självisolerade Albanien. Efter att på uppdrag av partiet ha splittrat avdelningen för Kommunistisk ungdom, det som kallas att fraktionera och är en konst väl etablerad inom KPS vilka alltid verkar vara mest arga på andra vänstergrupperingar, bekänner sig han till partiet och ger det tre år av sitt liv. Under dessa år är det partiet som bestämmer var han skall bo, vilka han får umgås med och det är till partiet han viger hela sin tid.

Att partiet är att beskrivas som en sekt gör Utvik redan i undertiteln och vid en första anblick är det väldigt svårt att förstå hur en tonåring kan välja sin tillvaro som medlem i KPS. Det skall även sägas att detta är på åttiotalet, när det romantiska skimret från 1968 sedan länge slocknat, så det är inte något parti som man hamnar som i tidens anda eller som en rolig grej (den handfull före detta medlemmar som låtit sig intervjuas vill alla vara anonyma). Men när man läser hans historia blir den ändå, på något märkligt sätt, begriplig.

För när vi steg för steg får följa hans vandring mot en politik som visserligen är helt verklighetsfrämmande finns det ändå någon slags logik. Det finns nämligen någonting extremt lockande med att vara de som har svaren, att tillhöra den exklusiva skaran som har den korrekta tolkningen när så många andra famlar i mörkret. KPS är ett parti som det är svårt att bli medlem i, men lätt att uteslutas från. Något som inte minst bevisas av att författaren själv faktiskt nekas medlemskap när han till slut ansöker (han anses ha trotskistiska tendenser). Även om deras värld är liten och sluten (eller kanske just därför), finns här en tydlig hierarkisk ordning som naturligtvis blir viktig när den världen blir ens allt.

Utviks uppgörelse med sitt förflutna berättas i en uppriktig och självutlämnande biografi vilken han väntade i tjugofem år på att skriva. Samtidigt är det inte bara en berättelse om en ung, sökande man eller om ett av Sveriges mest extrema politiska partier. För dessa sektmiljöer, oavsett om de är politiska eller religiösa, har nämligen mer som förenar än som skiljer dem åt. Denna dubbelsidighet gör Med Stalin som gud till en ytterst relevant läsning då dess aktualitet är minst lika gällande idag som när själva historien utspelade sig.

Similar Posts:

• När politiken blir religion
• Tron på riset som övervinner allt
• Radiumhemmet och kärleken
• Kontrollstaten går alltid under
• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”

Nej, det här ska faktiskt inte handla om Magnus Utviks nyutkomna självbiografi Med Stalin som Gud (den kommer senare i veckan). Det här handlar istället om en 30 år gammal roman med den något klumpiga titeln Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land. För några år sedan kom den som film med den mer lätthanterliga svenska titeln Gymnasielärarens lilla röda.

Som den titeln avslöjar är det Maos lilla röda, eller över huvud taget Kina, som är måttstock och föredöme för det lilla kommunistiska parti som magister Pedersen kommer att ägna ett decennium av sitt liv åt. Kina är utopin. I Kina har folket tagit makten.

Den stora frågan, som Dag Solstad aldrig besvarar i sin roman, är hur någon kunde uppfatta det så. Hur kunde diktaturer som Kina, som Sovjetunionen eller Kambodja, för välutbildade norrmän – och naturligtvis för många andra – framstå som paradiset på jorden? Ville de bara så förtvivlat gärna se något alternativ till samhället omkring sig?

Nej, Solstad ger kanske inga konkreta svar på den punkten, men han låter ana just denna allt uppslukande längtan. Inte minst magister Pedersen, denne lite torre, oansenlige och ytterst omständige berättare, är ett ovanligt och faktiskt rörande porträtt av denna längtan. Han är långt ifrån någon flummig 68 när han, just detta år, anländer till den norska industristaden Larvik, 28 år gammal, med poplinrocken över armen och med en ”vild längtan” att bli etablerad, socialiserad, skaffa fru, barn, lägenhet och banklån, dricka kaffe i lärarrummet, lukta krita om fingrarna.

Men med dessa för sin tid ganska anspråkslösa ambitioner uppfyllda (ironiskt nog tycks ju en fast anställning för en nutida läsare nästan just så exotisk) finns längtan ändå kvar. Pedersen börjar lyssna till en vältalig elev och hans kamrater i det som ska bli det kommunistiska partiet AKP(m-l) och snart är han indragen i dess mer och mer sektlika verksamhet.

Magister Pedersens redogörelse, en på en gång kompakt och omständlig berättelse som jag somnar både en och två gånger av innan läsningen liksom lossnar för mig, handlar om de tio åren i partiet, men också om kamraterna där, inte minst om den kompromisslösa överklassflickan Nina, som Pedersen ohjälpligt förälskar sig i, trots att hon på ett tidigt stadium avslutar och utlämnar deras förhållande till partiet.

Det finns förstås en torr, komisk aspekt, såväl i den rigorösa ”säkerhetspolitikens” kodnamn och tidskrävande smygande som i coitala ”Kamrat!”-utrop. Mest av allt får man dock ont i magen av människornas oändliga behov både av att kontrollera varandra och att underkasta sig. Här finns ingen insyn, ingen öppenhet mellan medlemmar och partiledning – den är av säkerhetsskäl hemlig – och ändå kräver och tillåter man ”kamraterna” att reservationslöst lägga sig i såväl privatliv som privatekonomi, vem man ligger med, om man har tid att sälja Klassekampen på lördag eller inte, om man får gå ut och ta en öl en fredagskväll eller om de kronorna rimligtvis borde läggas i partikassan istället. Det är en upplösning av ”småborgerliga” gränser, av all integritet, som är skrämmande, men som bevisligen också suger människor till sig.

Precis som den kompromisslösa Nina, en 1970-talets Hedda Gabler, fascinerar alltsammans också mig som läsare. Jag har svårt att peka på var exakt Solstads roman går från enerverande torr och mastig – flera gånger sitter jag och bläddrar otåligt framåt bara för att hitta något sällsynt radbyte åtminstone – till psykologiskt påträngande och fantasieggande, men någonstans händer det. Och jag tror att det har att göra med den där destruktiva, förståeliga, skrämmande, allt uppslukande längtan.

Similar Posts:

• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Under romanen där uppe
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Stora Kina genom det lilla perspektivet
• Tron på riset som övervinner allt

Skyll alltid dig själv.

Kvinnorna i Rädslans geografi har känt sig instängda i de där strukturerna hela livet. De har varit snälla döttrar, snälla skolflickor, snälla hustrur och de har tigande samlat på sig erfarenheter av underordning, förlöjligande, åsidosättande, rädsla, trakasserier, misshandel och sexuellt våld. De har utvecklat sömnproblem och ätstörningar, experimenterat med sex och droger och, som snälla flickor gör, vänt hat och aggressivitet inåt, mot sig själva.

Men inte mer. Nu har de gått samman, sju kvinnor med nattsvarta erfarenheter. Nu ska de hämnas. Med vässade strumpstickor, symaskinsnålar och ögonfranstänger, med huslig matlagning fylld av giftiga svampar, går de till attack. Blir de som gör gatorna otrygga för hustrumisshandlare, incestpappor och torskar. Blir jägare, mördare, istället för offer.

Kvinnors hämnd är inget ovanligt tema i litteraturen. Långt ifrån alltid görs det dock lika komplext och litterärt medvetet som i Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 (på originalspråket finska 1995). Om de flesta böcker jag läst på temat snarare är hämndfantasier – från Valerie Solanas till Margit Sandemo till Helen Zahavi – så är Snellmans roman något mer problematiskt, en hel del nyanser av grått i en ganska svart-vit genre.

De sju kvinnorna på Kvinnoforskningsinstitutets kurs Rädslans geografi är på många sätt en nidbild av feminister: välutbildade, framgångsrika, manshatande, med teoretiska modeller, våldsamma lösningar, avklippt hår, grova kängor och vagt lesbiska tendenser. Deras förhållningssätt till jämställdhet ligger framför allt i att de vill sprida lidande och skräck en smula jämnare – kanske inte en tolkning särskilt många feminister skulle hurra för.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån dels att romankvinnornas extrema slutsatser bygger på faktiska erfarenheter, på en slags sista utvägens psykologi, dels att dessa erfarenheter väljs ut och tolkas i en stark, sektliknande och samtidigt mycket påläst gemenskap. Kvinnorna i gruppen är akademiker, de är läkare på våldtäktsmottagningar – de vet vad de pratar om – och de är samtidigt sårbara, tilltufsade människor som kan Thelma & Louise utantill och som i tonåren skrivit aldrig ivägsända brev till Ulrike Meinhof.

Snellman tar både kvinnornas erfarenheter och slutsatser på allvar, utan att på något sätt romantisera dem. Hon låter sin huvudperson på en gång attraheras av och förhålla sig skeptisk till dessa karismatiska kvinnor och deras ”destruktionsfeminism”. Resultatet blir en roman som är spännande, provocerande, intelligent, underfundig, äcklande och ständigt tankeväckande.

Similar Posts:

• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Svulstig debutant
• Jägaren och bytet
• Han ska få se hur det känns
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

Njae, menar Anders Haag i boken Att vinna en tro och förlora sig själv, och vill nyansera ämnet.

Förstås är det inget försvarstal. Destruktiva sekter och karismatiska rörelser kan verkligen vara farliga. Extrema fall uppvisar övergrepp, och kollektiva självmord och attacker mot Tokyos tunnelbana. Men framför allt handlar det om människor vars liv helt arbsorberats av rörelsen. Vad Haag vill lyfta fram är fakta i saken. Forskningsresultat staplas på forskningsresultat och varvas med författarens egna erfarenheter från tre års medlemskap i Hare Krishna.

En grov indelning av sekter kan göras i omvändelsesekter (frälsning av så många som möjligt), adventistiska sekter (världen står inför sin undergång), inåtvända sekter (isolerade från omvärlden) och gnostiska sekter (besitter hemlig eller helig kunskap om vägen till insikt, hälsa, etcetera.) Däremot är den traditionella uppdelningen mellan sekt och kyrka inte särskilt gångbar i ett pluralistiskt samhälle. En bättre definition görs utifrån spänningen i relationen mellan gruppen och samhället. En grupp som står i stor konflikt och främlingskap med sin övriga omgivning kan sägas vara en mer höggradig sekt än en med lägre spänning.

Det är inte så att en elak och störd människa med övernaturlig karisma en dag bara vaknar upp med idén att starta en sekt. Sekter utvecklas ofta ur mindre, i början harmlösa grupper, ibland som lämnat en större rörelse för att de av nån anledning inte känner att det är rätta vägen. Föreställningen om ledarens karisma byggs egentligen upp inom gruppen och tillskrivs ledaren underifrån, vilket ledaren i sin tur – helt mänskligt – gärna suger åt sig tills omdömet går förlorat. Främlingskapet mellan gruppen och omvärlden ökar. Konflikter med omgivningen stärker gruppen. Information och intryck utifrån minskar. I ett växelspel mellan en ökad tro på läran, en stegrande tro på ledarens förmågor, en allt starkare gemenskap och saknat förtroende för resten av den förtappade världen bildas en samling människor som utgör det vi kallar för ”sekt”.

Att Haags text är stillös och opersonlig blir nästan en tillgång i ett ämne så benäget för sensationsvärde. Exemplen på hans egna erfarenheter från sektmedlemskapet är rent träiga – vilket på sitt sätt är skönt som ett avståndstagande från snaskig sann historia-litteratur. Och i ett ämne som ofta framställs så entydigt krävs inte så mycket för att framstå som nyanserad. Sin viktigaste poäng gör boken apropå just nyansering. En allmän medial svartmålning av sekter som ett gäng olycksamma tokstollar eller onda missionärer förstärker vår oförståelse, och bidrar i längden till extremiseringen. De mekanismer som ligger bakom sektskap är egentligen djupt mänskliga och har beröringspunkter med samma grupptillhörigheter som återfinns i allas liv. Låt den som är utan grupp kasta första stenen.

Similar Posts:

• Ve den stackars pendlaren
• Logisk rundgång om ondskan
• Karisma Center bakom kulisserna
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia
• Tron på riset som övervinner allt

Boken baserar sig till viss del på författarens egna erfarenheter av att växa upp inom Jehovas Vittnen, och Petterssons alter ego i boken är huvudkaraktären Jens. Jens föds in i Jehovas Vittnen, han beskriver det som att vara ”uppväxt i bestämd form. Sanningen. Organisationen. Vännerna.” Att vara ett vittne är för Jens en självklarhet och till en början är han tacksam över att bli titulerad som ”jehåvaset”. Han behöver inte leta, han behöver inte tvivla, han behöver inte våndas. Han föddes in i Sanningen, och alla svar finns tillgängliga för honom.

Men ju äldre Jens blir desto mer börjar han att ifrågasätta den trygga verklighet som de vuxna runt honom har invaggat honom i. Varför måste han klä sig på ett visst sätt? Varför får han inte ha långt hår? Varför är det opassande att umgås med personer som inte är vittnen? Är det verkligen rätt att frysa ut en vän, bara för att denne anses ha blivit ett ”dåligt vittne”? Är det verkligen något ”misstänksamt” om två personer av motsatt kön befinner sig ensamma i samma rum under en längre tid? Jens huvudbry blir inte mindre efter att han träffar Emma. Emma är inte som någon annan han har mött inom organisationen. Hon klär sig inte som ett vittne borde göra, hon beter sig inte som ett vittne borde göra, hon ifrågasätter och provocerar och det tar inte lång tid innan Jens blir förälskad i Emma. De inleder en relation, och denna blir början till slutet för Jens liv inom Jehovas Vittnen.

Ett exklusivt vittnesmål från insidan drar alltid en stor publik, men den som förväntar sig en hetsk uppgörelse och anklagelser av ”NI STAL MIN BARNDOM!”-stuket kommer att bli gravt besvikna på Jehåvasjäveln. Istället för att anklaga försöker Pettersson att förstå, dock inte utan att vara kritisk. Boken är inte så mycket en uppgörelse med organisationen Jehovas Vittnen, utan snarare är det den äldre Jens uppgörelse med den yngre. När vi först möter Jens är han 30-någonting år gammal och ska dagen därpå resa till USA för att försöka försörja sig som manusförfattare i Los Angeles. Han har sedan flera år tillbaka lämnat Jehovas Vittnen, och genom en mängd tillbakablickar försöker nu förstå hur han själv tänkte. Hur han kunde tro, hur han kunde godta, hur han kunde stanna så länge.

Det faktum att Pettersson inte är på offensiven i hur han väljer att tackla historien, utan intar ett mer förstående och granskande perspektiv är bokens stora styrka. Men samtidigt som det förhindrar boken från att bli en sensationslysten smutskastarhistoria, blir det också en av dess stora svagheter. Pettersson lägger allt krut på Jens retroaktiva uppgörelse med sitt yngre jag, vilket leder till att utvecklingsdelen i den här utvecklingsromanen inte alls blir lika nyanserad och välutförd. Vittnet Jens tar upp större delen av boken, medan Jens, Bara Jens, fortfarande inte verkar veta vem han är.

Ett annat problem är de platta personporträtten, där botten nås med karaktären Emma. Emma är Annorlunda, Emma är Vegetarian, Emma är Rebellisk. För att en romankaraktär ska upphöra att vara ett virrvar av bokstäver, ord, meningar och stycken måste författaren skapa illusionen av att det är en riktig människa, en människa med egna tankar och ett eget liv, som han eller hon skriver om. Emma är inte en sådan konstruktion, utan Emmas enda uppgift är att vara samtalspartner/bollplank/flickvän åt Jens. Utifrån Jens beskrivningar av Emma verkar hon vara en av de viktigaste personerna i hans liv, någonting som Pettersson genom sitt språk är oförmögen att överföra till läsaren. Tyvärr är Pettersson överhuvudtaget inte speciellt skicklig författare. Hans debut bärs fram av den historia han har att berätta, och inte av hans språk. Trots detta är Jehåvasjäveln en läsvärd bok, ett exklusivt vittnesmål från insidan, men tyvärr inte särskilt mycket mer.

Similar Posts:

• Personlig granskning av Jehovas vittnen
• Pulserande vänskap
• Trovärdiga ögon
• 8-2 Stockholm
• Karisma Center bakom kulisserna