Dunne ligger i sin säng och kan inte somna. Vissa räknar får, men Dunne räknar istället alla gånger hon varit lycklig (de olyckliga stunderna kommer med av bara farten).

Dunne berättar om när hon började skolan, och var glad och förväntansfull, men samtidigt så orolig över att hon kanske inte skulle få några vänner. Men så ser hon Ella Frida på skolgården, och Ella Frida ser henne, och från den dagen är de bästa vänner som gör allting tillsammans.

Tills den dagen Ella Frida berättar att hon ska flytta. Sorg! Dunne vet inte hur hon ska klara sig utan Ella Frida, och allting blir väldigt väldigt ledsamt och tråkigt en stund efteråt. Men så småningom reder det mesta upp sig, som det brukar göra.

Rose Lagercrantz bok om Dunne är en fantastisk liten bok. ”Träffsäkert om stora känslor ur ett barnperspektiv” har förlaget skrivit på baksidan av boken, och det är precis så det är. Dunnes lyckliga stunder är verkligen lyckliga, och de ledsamma stunderna så rent hjärteslitande ledsamma att det känns ända ner i magen.

Illustratören hamnar ofta i skymundan, men här vill jag verkligen lyfta fram Eva Erikssons bilder som bidrar minst lika mycket till historien som Rose Lagercrantz text. Bilderna förstärker historien, och jag tycker mycket om att Dunne och hennes klasskompisar får se så små ut som 7-åringar faktiskt är. De är barn, och de är ganska små barn. Men även små barn kan känna stora känslor, och det är alldeles på riktigt.

Mitt lyckliga liv är en bok att sätta i händerna på varenda läsglad unge, eller kanske ännu hellre en bok att läsa högt tillsammans. Alternativt kan man läsa den helt utan barn i närheten, det går precis lika bra.