Jag brukar hålla tämligen bra koll på vilka författare som gästar Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Men tyvärr missade jag att Miguel Syjuco besökte denna scen den 30 november. För att ändå få höra när författaren pratar om sin bok kan man klicka här.

Författaren och journalisten Miguel Syjuco är född på Filippinerna, men växte delvis upp i Kanada, där han nu bor. Hans debutroman Ilustrado utspelar sig huvudsakligen på Filippinerna. Det är mycket krävande att läsa hans roman. Jag förstår i smärtsam klarhet hur lite jag känner till om Filippinernas historia och kulturliv och att jag därför inte har alla förutsättningar att på rätt sätt kunna tillägna mig och förstå romanen i alla dess delar. Ilustrado är en imponerande debutroman. (Se förklaringen av titeln här intill.) Det är nästan svårt att tro på att romanen är en debut. Syjuco har skrivit på engelska, men redan har romanen översatts till 13 språk.

Ilustrado inleds som en simpel kriminalroman med att den fiktive Crispin Salvador, en stor filippinsk författare i exil (som Miguel Syjuco alltså uppfunnit, något som inte alla recensenter som skrivit om boken förstått) hittas död i New York, flytande i Hudsonfloden. Men boken är sedan (tack och lov) mycket långt från en kriminalroman. Crispin Salvador skrev på en roman, som ansågs innehålla avslöjanden om korruptionen på Filippinerna. Detta manuskript är nu försvunnet. Romanens huvudperson den fiktive och unge Miguel Syjuco, som känt Crispin Salvador ganska bra, bestämmer sig för att leta reda på manuskriptet till romanen och han vill också försöka ta reda på vad som hänt Salvador. Blev han mördad eller begick han självmord? Romanens Miguel börjar även skriva en biografi om den store författaren.

Det är närmast en underdrift att påstå att romanen Ilustrado är mångfasetterad. Syjuco gör det som jag efterlyst flera gånger att en författare bör göra och bör ha som mål – att sträva efter att skriva utan begränsningar (utan att det hela för den skulle blir science fiction) och att verkligen utnyttja det privilegium det innebär att drivas av viljan att skriva och få möjlighet till detta. En författare kan ju fritt låta fantasi eller verklighetsåtergivning flöda. Om man har möjlighet att förmedla något, varför hålla tillbaka? Författandets syfte måste vara det gränslösa och nya, varför annars anstränga sig? Skapandet borde inte automatiskt begränsa och hålla det skrivna så förutsägbart, som det oftast är. Om någon tycker det är värt att sträva efter att vara författare är inte målet då att hitta de nya formerna, det nya innehållet, det extremt oväntade? Skapande blir riktigt intressant och intelligent när det går hand i hand med obegränsad frihet. Så varför inte låta all kraft och kreativitet få fritt spelrum? Om den nu finns där hos författaren förstås. Det är ju en annan fråga, det går ju inte att ta fram något som inte finns.

Ilustrado är en mosaik, ett kalejdoskopiskt bygge, ett collage av olika typer av texter. Man kastas hit och dit, mellan nutid och dåtid, mellan utdrag ur den fiktive författaren Crispin Salvadors romaner och faktaböcker och utdrag ur Miguel Syjucos biografi om Crispin Salvador. Insprängt i bokens löpande berättartext finns citat ur mejl-korrespondens, sms, brev och blogginlägg med dess kommentarer. Här finns återgivna intervjuer hämtade från stora tidningar, dialoger som ser ut som dramamanus och återberättade drömmar. Förutom allt detta genomsyras boken av filippinsk politisk och kulturell historia (här lär jag mig till exempel hur betydelsefull den filippinske författaren, konstnären och nationalhjälten José Rizal var) och är fylld av anspelningar på all möjlig litteratur, konst och klassisk musik. Och insprängda här och var finns roliga historier. Dessa skämt är typiskt filippinska menar Syjuca, och allt detta finns sida vid sida med djuplodande diskussioner om liv, litteratur och skrivande och väl skildrade känsliga möten mellan människor. Romanen är samhällskritisk, men riktar även in sig på kulturlivet. Till exempel kritiserar Crispin Salvador i romanen den filippinska litteraturen, och menar att den bör sträva mot att bli en världslitteratur och inte fastna i det sterotypa för hur filippinsk litteratur ser ut:

Hör här, du -vi- borde inte uppfostra en nostalgisk nation som vi har gjort. Ett retrospektiv av det förflutnas alla besvikelser. Glöm det, det är historia nu. På mer sätt än ett! Ha ha! Vi måste förändra landet genom att förändra hur det gestaltas. Hur ser den filippinska litteraturen ut? Leva i marginalen, en svunnen tid, förlust, exil, stackars mig-ångest, postkolonial identitetsstöld. Instuckna tagalogord med exotisk kursiv för lokalfärg. Satsradingar och minutiöst kopierad magisk realism som rättfärdigas med att vi pinoys sysslade med sådant långt innan sydamerikanerna.

I all sin modernitet känns romanen även tidlös genom återkommande filosofiska och poetiska tankar om livet och konsten:

Jag ska berätta om Crispin. Jag lärde honom det som är viktigt här i livet, visste du det? Till exempel att ögonblicket innan något är skarpt är mer spännande än vilken kristallklar visshet som helst. Det borde du skriva ner i din anteckningsbok. Fotokonsten, mitt barn, handlar om tidens gång. Att fånga saker är litteraturens mål. Att uppnå tidlöshet är musikens och måleriets uppgift. Men ett bra foto håller kvar tiden som en vas håller kvar vatten. Vattnet avdunstar och vasen blir ett minne av det. Det som skiljer en vanlig ögonblicksbild från ett mästerverk är att det senare är en metafor för tålmodighet…

Det kan stundvid kännas väldigt rörigt och därmed tröttsamt att läsa Ilustrado. Samtidigt är det hela tiden intressant, krävande och utmanande. Alla dessa typer av texter som romanen består av, formar berättelsen till en helhet, som känns som en framforsande flod, en rikedom, en fullödig blick in i ett främmande land.