Några år senare tog jag med mig mina nästan vuxna barn på samma pjäs i Östgötateaterns tappning. Jag har aldrig haft en sådan intressant diskussion med mina ungar, som den vi hade över Hamnbron på väg hem. Jag njöt enormt att få höra deras tolkningar av vad I väntan på Godot egentligen handlade om.

Jag vet inte vad som är så fascinerande med att inte vänta på något. Min pappa kunde vara expert på det där när jag var liten. Som när jag cyklat omkull och skadat handen. Jag låg på en brits i ett mottagningsrum på sjukhuset och min far satt bredvid. Dörren ut mot korridoren var öppen. Då tyckte farsan att vi skulle räkna matematik, medan vi väntade på läkaren. Alla vitrockar som gick åt höger var plus och alla med vita rockar som gick åt vänster var minus. Tillslut fick vi fram ett helt ointressant tal. Det var räknandet som var det viktiga och fick tiden att gå.

Det var därför jag med extra nyfikenhet tog mig an Anna Höglunds barnbok Didi & Gogo väntar på bussen. Redan innan boken börjar får Samuel Beckett sig ett tack, och det går inte att undvika hur inspirerad av den mannens mest berömda pjäs den är. Och istället för att vänta på i stort sett ingenting som i originaltexten, väntar de två grisarna i Höglunds bok iallafall på en buss. Men den kommer inte. De hinner både träffa en herrelös hund i rött koppel och bli utsatta för regnet vid sin parkbänk, innan boken tar slut.

När jag testade den här boken på ett gäng ungar i 3-5-årsåldern fattade de först ingenting. Den kanske kräver sin diskussion efteråt. Precis som med mina vuxna ungar på Hamnbron. Vad kan man vänta på? Varför gör man det? Vad kan man göra medan man väntar för att göra det lite roligare? Vad gör man om det man väntat på inte kommer?

Det ska jag testa nästa gång.

Similar Posts:

• Lek med glimten i ögat
• Barnlitteraturens mest absurda bok
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Vuxna, vad är det egentligen?

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Nu har du gjort det, du har fått hennes bild av bråket som verkar ha skadat både Akademien och Nobelpriset till synes bortom räddning, och diskussionerna runt Bob Dylans bisarra Nobelpris framstår lite som en storm i ett vattenglas i jämförelse. Att då Danius bok om just detta kommer ut samtidigt känns ur uppmärksamhetssynpunkt vältajmat, men också lite som en antiklimax. Den är tunn (100 halvstorlekssidor med många bilder); förarbetet till priset är ju hemligstämplat till 2066, och boken är skriven innan Akademien imploderade. Vad återstår då att skriva om?

Danius skriver först kort, utan mycket detaljer, om Dylans plats i litteraturen. En kunde tycka att detta borde ha givits mer vikt om nu målet är att försvara hans Nobelpris, men dels verkar inte Danius anse att det är något kontroversiellt i det – en rakryggighet jag uppskattar även om jag inte håller med – och dels har många med betydligt mer tid att ägna åt Dylan skrivit mycket längre böcker om det, som hon hänvisar till. Gott så. Därefter följer en redogörelse för Dylans första Sverigebesök 1966 och de upprörda reaktionerna från svensk press, och så slutligen – halva boken – berättelsen om vad som hände efter att Dylan fått priset, dagarna det tog att komma i kontakt med honom, tumultet i tidningarna om den ”otacksamme” Dylan, och slutligen den privata lilla prisceremonin före Dylans konsert i Stockholm 2017.

Den sista delen är absolut den mest intressanta, även om den också känns i kortaste, ensidigaste laget. Danius skriver om mediernas övertolkningar och felciteringar, om hur Beckett minsann också tog tid på sig att svara, och att det inte var någon stor grej att det tog 12 dagar att få Dylan på tråden (och att han var väldigt ödmjuk och tacksam när hon väl talade med honom). Prisceremonin känns som om den kunde bli en bra enaktspjäs, där den uppklädda Akademien blir samfällt starstruck inför en folkskygg Dylan i hoodie och handgjorda skor, och Danius bara måste tala om för Dylan att Klas Östergren är en ”real cool guy”.

Mycket mer än så är det inte. Det boken gör gör den trots allt väl; Danius drar utan att bli övertydlig en röd tråd från den unge Dylans anammande av Rimbauds motto ”je est un autre” till Dylans Sverigebesök 1966 och den svenska pressens förvirrade reaktion, till hur den samlade svenska medieeliten plötsligt blev experter på vad Dylans tystnad betydde hösten 2016. En mycket privat artist som dansar efter egen pipa och inte riktigt vill förstå varför omvärlden reagerar så starkt på den, och varför han sedan förväntas ta ansvar för deras överreaktioner (som att ge honom Nobelpriset). Och Danius, som ju varit van vid excentriska författare bokstavligen sedan livmodern, tar det hela med jämnmod och komplicerar inte den bilden i onödan. Om sen den röda tråden säger något annat än Danius behov av att hitta en sådan (det gick ju trots allt drygt 50 år emellan de två gångerna Dylans namn var nog för att ge svenska journalister blodstörtning, och väldigt mycket vatten under väldigt många broar som här hoppas över helt) kan diskuteras. Men efter det senaste halvårets rammelbuljong finns det något charmerande enkelt i att även Akademien ibland bara är fans som hänger vid scendörren och hoppas på en glimt, och vackert får anpassa sig till omvärlden när det inte går precis som planerat. Sen drar Dylan vidare, och Danius också.

So I’ll make my stand
And remain as I am
And bid farewell and not give a damn

Similar Posts:

• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Song and dance man
• Mest för fans
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

Alan Moores nya roman utspelar sig på två dagar – 26 och 27 maj 2006 – i det som återstår av Northamptons arbetarkvarter efter rivningarna på 60-talet, där en gemenskap förvandlats till tröstlöshet, där en man ska gå på sin systers nya konstutställning baserad på en dröm han kanske hade när han var liten, medan en ung crackhora i ett av grannhusen håller på att tappa taget om livet helt. Det är de tre som är huvudpersonerna.

Jo, i någon av sina många, många dimensioner är Jerusalem en enkel historia, ett kärleksbrev till hemstaden och ett långfinger till allt den fått utstå sedan romarna kom dit, men han tar den långa vägen dit. James Joyce sade en gång att om någon skulle radera Dublin från jordens yta kunde staden byggas upp igen utifrån detaljerna i Ulysses. Moore har tagit till sig det, men nöjer sig inte med hur Northampton såg ut den där enda dagen; städer är levande varelser, och även människor och byggnader som försvunnit för länge sedan har ju lämnat spår i stadens själ. Alltså måste han berätta i fyra dimensioner, både tid och rum, både verklighet och drömmar. Han måste dra in änglar och djävlar, bränder och invasioner, svikna labourlöften och teodicéproblem, kreativitet och galenskap, moraliskt ansvar i en värld utan fri vilja, död och odödlighet tills han fått med ALLT. Och alla dessa historier och öden han väver samman, som ett gigantiskt snookerparti där varje rikoschett kan påverka hela spelet och varje boll är värd lika många poäng. Denna långa rad av karaktärer från alla tidsperioder och situationer, som vid första påsyn bara har gemensamt att de alla bor där i The Boroughs, den äldsta stadsdelen i saxarnas gamla huvudstad som ingen utanför har något intresse av att rycka upp annat än när den stör de finare människorna.

Her point is that despite the very real continuing abuses born of anti-Semitism, born of racism and sexism and homophobia, there are MPs and leaders who are female, Jewish, black or gay. There are none who are poor. There never have been, and there never will be. Every decade since society’s inception has been witness to a holocaust of paupers, so enormous and perpetual that it has become wallpaper, unnoticed, unreported.

Och som han gör det sen. Han drar in verkliga personer från Oliver Cromwell till Charlie Chaplin och den egna bekantskapskretsen och blandar dem med sina egna påhitt. Han skriver i parafraser, palimpsester, tesserakter. Han tvärvänder från slapstickhumor till förbannade essäer. Han drar in andras böcker och surfar på Milton, Blake, Clare, Carroll, Joyce, Beckett, och för all del sig själv också. Han byter tidsperiod och huvudperson i nästan varje kapitel, och ändå bygger varje kapitel vidare på det förra, tar upp dess idéer och ger dem en rejäl spark, belyser det en person trodde sig förstå från en ny vinkel. Han utmanar läsaren både med infodumpar som tar upp halva kapitel och med ordlekar som kräver flerspråkighet för att helt begripa, men han ger belöningar för det; det mest extrema exemplet är väl kapitlet ”Round the Bend”, om James Joyces schizofrena dotter Lucia som tillbringade större delen av sitt liv på ett mentalsjukhus i Northampton och här berättas som om hennes älskade far tvingat henne att leva på finneganswakiska:

Mighnd knot awer canseeusness hedself, uniffable ter sceeintestic scrupiny, beau a fairnuminon o’ far timersions datas foundedself contrained wittin a merdel blody end um werlt doutwit a’peer ta hove baret’ree?
Lucia penders willshe skirps alonge. Perhopes fearsum afuss, owr foursomality is consciantly outtempting to expierce itsolve inalys farfoold glarey, esperever luccinfer thort beond, thort quarner iff ourrizen dattiset wrytangles wideehighther fhree. Theos ophus howcan nevagaet disctern succinctfully wellbe estymdust bairds ound purwits, waile daiz aveers huer nit sloadroept undare taclin un meanoeuthert’ing illbe consigndered luciatics ar slimpery faals. A’curse, dorados eywool bay parcived as buth pohetic an dewrenched.

Hela det kapitlet är en otrolig prestation, med ett språk som berättar minst två-tre saker samtidigt och hela tiden också utvecklar och fördjupar resten av berättelsen, men bara de 50 sidorna tar mig nästan en vecka att bena ut. Å andra sidan kompenserar han för det med att hela bok 2 i princip är en enda lång ungdomsfantasysaga om ett gäng barn (låt vara odöda barn med sekel av erfarenheter) som reser i tiden på jakt efter en hemlighet, och hade han publicerat de kapitlen för sig hade han fått Neil Gaiman att gråta blod.

Men ingen enda del här står ändå starkare för sig själv än de gör tillsammans, för allt hänger ihop. Visst, på 1266 sidor hinner han ibland bli tjatig, hans användning av sexuellt våld för att motivera karaktärsutveckling blir lite… tja, serietidningsmässig, och det är ibland svårt att skaka av sig känslan att lite för många karaktärer är lätt förklädda versioner av Alan Moore själv. Men allt det där kan jag skita i, för Jerusalem är ändå en så oerhört total roman. Här finns oändliga detaljer, men han använder dem alla – om en karaktär ser en hundskit på sidan 300 kan du ge dig fan på att någon annan har hundskit under skorna 800 sidor senare, och att det spelar in. Här finns många stilar, men han behärskar dem alla. Här finns många karaktärer, men alla får sin plats. Det är en bok som bärs av helig vrede men är så lekfull, så fantasirik, så full av infall och människokärlek att även efter nästan 1300 sidor känns det som om boken har saker kvar att berätta länge än.

Similar Posts:

• Gud är död – här är hans barn
• ”A book about nothing”
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Faber håller stilen
• I vinet, ölen och tequilan sanningen

Det är talande att jag fått använda både etiketten lyrik och roman för den här boken. Jag kan inte bestämma mig för vad det är Carson egentligen har skrivit. Det finns handling, romanens framåtdriv; texten för oss obevekligt mot moderns dödsbädd. Samtidigt den lyriska förtätningen och allusionerna till bland annat Proust och Beckett. Tiden som flytt, flyr och förflyktigas.

Vi har alla stor nytta av separata fingrar i våra liv men sedan får vi (som Proust) syn på en gammal handske och brister i gråt. G gråter och tänker på Proust.

I Röd doc> utforskar Carson mytologiernas världar. Inte bara de antika myterna, utan även mer moderna. Krigets mytologi kontrasteras mot krigets verklighet, kriget som totalt nedbrytande.

så vad gör han nu / precis tillbaka från kriget / skadad / sabbad/ får han någon vård / en kille kommer förbi med tabletter i ett vadderat kuvert varje kväll jag antar det är vård

G ger sig ut på road trip tillsammans med Sad, tidigare Herakles, som är tillbaka efter ett krig, sargad och förstörd. Tillsammans kommer de till en psykiatrisk klinik där den profetiske 4NO har skrivit en pjäs om Prometheus. En klinik där psykiatern väntar på sin Warhol i en byggnad fylld av Valeries.

om en man är sargad likt ett vattendrag tvätta inte händerna i honom / en gång till […] säg till honom på havets botten finns ett havslager som aldrig har rört sig jag hörde det på BBC igår natt helt ny tanke för mig

Sad är på något sätt väntad på kliniken. Den profetiske 4NO som kan se fem sekunder in i framtiden var i armén samtidigt med Sad. Båda irreparabelt skadade. Sad som gör ständiga omtagningar i minnet av en kvinna som inte efterlämnade någon kroppsdel stor nog att begrava.

eller han nämnde något om en korsning / säg det igen / en korsning en kvinna en plastpåse en vit plastkasse jag vet inte / ett gott råd / ja / fråga inte om kvinnan fråga inte om korsningen fråga inte om plastpåsen

Huvudpersonen i Röd doc> är tiden. Antikens tid och vår i en ständig samtidighet. Tiden sprider ut sig och utlånar. Gör händelser och människor obsoleta, meningslösa. G åldras, modern dör. G frågar sig: ”Har Proust något verb för detta?” då han själv saknar språket för döden. Herakles är Sad, PTSD-drabbad i en tvångströja. Hermes springer omkring i en silverkostym. Minnena flödar genom G, men samtidigt är han distanserad från nuet. Knappast längre intresserad av den tid som flytt honom, önskar ständigt Proust och den tid som han spanar efter. Repetitionen och ledan som någon form av livsverk medan G lider av livsvärk. I väntan på Godot, på spaning efter den tid som flytt.

Similar Posts:

• Eros triggar till läsning
• Poetsamarbete
• På spaning efter minnet av Proust
• Du-alism
• En introduktion för de initierade

För första gången i författarskapet arbetar Lindberg med bunden och rimmad vers. Det gäller den långa inledningsdikten, som är ett slags programförklaring – en metadikt om sig själv och om de motiv som Lindberg helst har i sin diktning: de små, vardagliga, enkla tingen. Om dessa heter det att “De yttrar kort sagt aldrig en replik / men har ett inre liv man kan förnimma / som understämman i en tyst musik.” Men det gäller också en av diktsamlingens avdelningar, en samling sonetter med motiv från Stockholms innerstad. De små tingens motiv som jag nämnde leder ibland till att man nästan häpnar över vilka oortodoxa ämnen som faktiskt går att behandla i en dikt; i den första av dessa sonetter beskriver Lindberg hur en tonårsflicka sitter i en lägenhet på Ringvägen – “Med höga valv som själens Notre-Dame / står kvällens stillhet samlad runt Erika” – och nervöst och förväntansfullt chattar med en kille i Örebro “som likt en gud är stor och svår att fatta”. Den religiösa tematiken i hur förälskelsen upplevs är fullt utförd, och skillnaden mellan agape och eros är utsuddad: “Ja, allt hon vet är att hon fått en tro / och hjärtat voltar när hon ser sin dator / mot fönstrets fond av snö på Stockholms gator.”

Den bundna formen är naturligtvis förknippad med vissa risker. Formsträngheten riskerar att resultera i pekoral om den inte fullt ut behärskas. Och visst kommer Lindberg ibland nära att producera en del grötrim – som när “fattiga och rika” rimmar på “ljusvärmen på Ica”, eller “värsta psykopaten” på “trappan till Dramaten”. Men dessa är bara undantag; nästan genomgående klarar Lindberg balansgången bra, vilket är särskilt imponerande eftersom versen i hans tidigare diktsamlingar som sagt varit helt fri.

Dikterna står oftast för sig själva, utan synbara yttre influenser eller referenser. En uttalad referens till Samuel Becketts I väntan på Godot desarmerar sig själv, och det pretentiösa som kunde ha blivit effekten uteblir: “Det är så egendomligt tyst på gatan, / en färdtjänsttaxi väntar på Godot.” Jag kan dock ibland störa mig på en del lite väl övertydliga Tranströmer-referenser. I en av de första dikterna, ”Morgonsamling”, heter det:

“Samtidigt släppte ett tåg av / sjuhundra människor. / De lämnade Centralstationen / med ansikten som tallrikar / och passerade över torget som om / Hunger & Likgiltighet var namnet / på firman de jobbar åt.”

Det får mig att omedelbart tänka på Tranströmers “Resan” ur samlingen Den halvfärdiga himlen, där man bland annat läser:

“På tunnelbanestationen. / En trängsel bland plakat / i ett stirrande dött ljus. / Tåget kom och hämtade ansikten och portföljer. […] Tåget förde med sig / ytterkläder och själar.”

Nästan identiskt bildspråk, nästan identiska metaforer. Jag har svårt att tro att det beror på en slump. Och formuleringen i “Vårt hus”, “Som om en sju år gammal dröm / steg genom pappret från textens baksida”, är också ett gott exempel på typisk tranströmersk metaforik. Och kanske känner man igen Ekelöf i formuleringar kring självlysande skogsstigar och en kväll som “ligger hopvikt som en servett på trädgårdsbordet.”

Det må vara hänt. På det stora hela är detta en fantastisk diktsamling – storslagen i sin enkelhet. Per Lindberg är en solitär inom svensk poesi, och – jag kanske svär i kyrkan nu – bra mycket mer originell än många av våra språkmaterialister. Hans poesi är verkligen ad fontes – tillbaka till källorna. Mer sånt!

Similar Posts:

• Något litet om Tranströmer
• En gigant bland giganter
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik

Ett äpple gör motstånd. Ett äpple äter man inte, det erövrar man. Ett pärons konsistens är långt mer tilltalande. Päronet är mjukare och ger efter. Att äta ett päron är som… att kyssas.

Berättelsen i sig är rätt märklig. I den får vi följa författaren Henry som efter ett misslyckat försök att få ut en flippbok om Förintelsen ger upp skrivandet efter två succéromaner. En dag får han ett kuvert fullt av fotokopior av Gustave Flauberts The Legend of Saint Julian Hospitator (originalet har titeln La légende de Saint Julian l’hospitalier, berättelsen finns också översatt till svenska och heter då Legenden om Julianus den gästfrie). Avsändaren visar sig vara en sur, gammal konservator som skriver på en pjäs om skrikapan Vergilius och åsnan Beatrice och behöver Henrys hjläp. Vergilius och Beatrice går runt i ett Beckettskt ökenlandskap och talar om att uppleva och minnas Ohyggligheterna (detta är vad de båda djuren kommer fram till att kalla det efter en lång diskussion).

Vergilius och Beatrice är också två av konservatorns älskade djur, alla döda och uppstoppade. Trots att konservatorn aldrig nämner Förintelsen i pjäsen eller i sina samtal med Henry är det ändå tydligt nog att de döda djuren (två tredjedelar av djuren i konservatorns studie är utdöda) berättar om Holocaust. Men som Henry själv går och mässar för sig själv när han fått avslag från sin förläggare ”Varför skriva en roman om Förintelsen idag? Den saken är redan avhandlad”.

Jag är däremot övertygad om att vi ska fortsätta berätta om Förintelsen men kanske att det behövs nya grepp likt det som konservatorn gör. Berättelsen tar en obehaglig vändning i slutet, ett slut som känns förhastat och oväntat men som också sätter fingret på varför vi måste hitta nya grepp att berätta om Förintelsen, för att upptäcka när samma tankar dyker upp idag.

Problemet med romanen Vergilius och Beatrice är detsamma som problemet med pjäsen ”Vergilius och Beatrice” (den som konservatorn skriver på). Pjäsen saknar intrig och handling och romanen kretsar kring problemet med brist på intrig och handling. Det går att likt Beckett skriva så men när Yann Martel i slutet plötsligt skriver väldigt mycket handling (det jag i början saknar) kastas jag ur det sinnliga språkets njutning och Vergilius och Beatrices samtal om att uppleva och minnas.

Similar Posts:

• Världens bästa roman
• I väntan på pi
• Förintelsen per definition
• Filosofin och humorn är levande
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner

Hedlunds roman Någon där? har sina göteborgska stunder. Jag tycker att Maria Schottenius i sin recension i Dagens Nyheter på ett fint sätt sammanfattar denna sida hos Hedlund:

Författaren tillhör en generation där man mer än i dag kan uppskatta ordvitsiga kåserier, gilla underfundiga finurligheter och se med värme på människors försök att skoja till det.

Jag kan villigt erkänna att jag sällan ser med värme på dessa försök att skoja till det, men det är okej och många av lustigheterna har en allvarlig baksida. Det är inte dessa lustigheter som gör att jag har svårt för den här romanen.

Inte heller är det att hela texten är en dialog mellan författaren och, inbillar jag mig, den förste läsaren av texten, alltså Hedlund själv. Denna dialog är kanske lite fånig ibland, men jag tycker att det ofta fungerar fint och det ger texten mer skärpa än när författaren börjar tala med sin läsare.

Inte heller retar jag mig på att det mesta är skamlöst lånat från en ung, skojfrisk Samuel Beckett. Ibland blir det, precis som hos Beckett, lite clownaktigt, men till stora delar balanseras humorn mot en känsla av ensamhet och sorg, eller rent av desperation.

Berättaren börjar på en historia som han avbryter, för att sedan börja berätta något annat, samtidigt som han roat småbråkar med sig själv, bråkar med läsaren och med de andra rösterna som dyker upp i romanen.

Och inte irriterar jag mig på att berättaren ständigt gör sig lustig över allt som luktar Internet och mycket annat som gubbar retar sig på i samtiden. Gnället på en samtid som man tar avstånd ifrån har en lång tradition bland intellektuella män: Ur led är tiden.

Den här typen av gnäll kan bli lite enahanda eftersom utgångspunkten är att man själv står utanför det man gnäller på. När man vägrar delta så kan man inte heller hoppas på att förstå hur dom som deltar ser på det hela, varför ens gnäll blir just gnäll och inte seriös kritik. Ett typexempel är när Knausgård gnölar på alla stockholmare och småbarnsföräldrar han träffar på i Min Kamp 2. Knausgårds gnäll är själva motsatsen till självkritik, det är alla andra det är fel på, inte honom.

Men jag tycker Hedlund vrider sig ur detta intellektuella samtidsgnäll för att istället syssla med det skönlitterärt mycket intressantare gubbgnället. Vi behöver mer gubbnäll i samtida romaner. Miljontals människor i Sverige gubbgnäller. Vareviga dag. Varannan gång man blir tilltalad på stan är det för att nån är missnöjd med något som just då inträffar i ens absoluta näromgivning. Gnället, den tandlösa kritiken av nuläget, är helt klart underrepresenterad i dagens skönlitteratur.

Men vad är det då i romanen jag inte gillar? I korthet är det att Magnus Hedlund tvingar mig att läsa romanen på hans premisser. Bara några sidor in i romanen säger en av rösterna:

Smart-ass. Din smak för billiga ordlekar borde du förresten motarbeta.

Sedan fortsätter ordleken ett par sidor.

Den här typen av metakommentarer förefaller riktade till den sorts läsare jag själv är, alltså en som vill ta också ordlekarna på allvar (som man kan göra hos den mognare Beckett). Romanen säger uttryckligen: om du tar allt på allvar så läser du fel. När nu romanen själv förvägrar mig rätten att borste från det göteborgska, när jag nu tvingas läsa det göteborgska som just göteborgskt, ja, då blir jag irriterad.

Jag tror att de flesta människorna här i världen normalt går runt med en känsla av att livet blir lättare om man inte tar det på så himla stort allvar. Att befinna sig i den lättsamma stämningen, det är härligt, det är sommare och semester. Men är det en stämning som skall leta sig in i en roman? Jag tror inte det.

Similar Posts:

• Klockan tre är den svåraste tiden på dagen för att läsa denna recension
• Låt hoppet fara
• Administrera
• Lära sig konsten att vänta
• Skämt som inte är skämt

Det var Duck City och jag kan inte svära på att jag begripit den än. Men det är någonting med hennes röst, med hur hon tvingar en att hela tiden tänka ett varv till. Inte bara för att det hon skriver är så eget och närmast beckettskt märkligt, utan också för att hon hela tiden tycks vara beredd att göra detsamma själv.

Bland alla trimmade debattörer ute efter att föra ut sina sedan länge paketerade budskap, är hon en av få som faktiskt ger intryck av att debattera på riktigt: av att lyssna, ta in, fundera vidare. Som när Daniel Sjölin i Babel håller i en diskussion om Jesus mellan henne och Jonas Gardell och avslutar med att fråga om det hade varit bättre ifall Jesus aldrig funnits och Andersson tankfullt svarar ”Näe … jag tror inte det är han som ställer till det, alltså …”

Samtidigt finns det något kompromisslöst över det där utredandet, ifrågasättandet. Att hon till exempel orkar utgöra den enda avvikande rösten i premiäravsnittet av Barn till varje pris, SVT:s tyvärr lätt hysteriska (med reservation för att jag faktiskt bara lyckats se första avsnittet) programserie om ofrivillig barnlöshet. En oerhört otacksam roll, men inte minst därför viktig.

Också mer metaforiskt har Andersson en högst egen röst, såväl i skönlitteratur som i debatt. Som skönlitterär författare har hon skildrat klass och mångkultur både i miljonprojektsförorten och i Rosenbad. Hon har skrivit om överviktiga Disney-figurer och om islamistiska terrorister som gömmer sig i Stockholm men tappar tråden efter att ha sett Beckett på Stadsteatern. När hon sommarpratade i radio just om Jesus 2005 slog det tydligen rekord i antal upprörda telefonsamtal och anmälningar till Granskningsnämnden.

Sommarprogrammet om Jesus finns med i textsamlingen Förnuft och högmod och det är långt ifrån den enda text där Andersson granskar vårt förhållande till religiösa gestalter och religiös tro. I Förnuft och högmod behandlas det tematiskt, omväxlande i pjäser – här finns Nere på jorden, Till människans avbild, Till Andens försvar och Dubbelmord med – och artiklar. Oavsett form skrapar Andersson på ytan av både gamla och nya konflikter och blottlägger deras yttersta konsekvenser – vilken typ av samhälle vi egentligen vill leva i.

Det handlar inte minst om tolerans, förtryck och frihet, om huruvida det kan ingå i den enes religionsfrihet att kränka andras rättigheter, om ifall viljan att visa hänsyn mot svaga grupper eller att helt enkelt undvika otrevligheter leder till en självcensur som sätter yttrandefriheten i praktiken ur spel.

Andersson ställer idén om ”vänskapssamhället” mot ”friktionssamhället”: vänskap låter trevligast, men vänskap exkluderar. ”Vänskapssamhällen där alla trivs ihop och känner gemenskap är vad nationalister och renhetsvurmare önskar sig.” Vänskap tar hänsyn, kritiserar varsamt eller inte alls – ”Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.” Ett samhälle måste vara större än så.

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

När vi ängsligt visar hänsyn genom att tolerera ett visst beteende från ”andra” som vi inte skulle acceptera av våra egna sviker vi inte bara dem som utsätts för beteendet (påfallande ofta exempelvis kvinnor eller homosexuella), utan vi bidrar också till att cementera en grupp, en kultur eller religion, menar Andersson. Som om inte kulturer, mänskliga föreställningar och gemenskapar står i ständig förändring, som om de är fasta, lätt avskiljbara enheter med självklara representanter och karaktäristika.

Istället efterlyser Andersson en ”den universalistiska upplysningens” väg, ”där man inte av kulturell ’hänsyn’ missunnar andra de frihetliga och jämlika värden man själv sätter högst”. Hon drar paralleller till 1900-talets socialdemokratiska jämlikhetssträvanden. Utan dem ”hade arbetarklassen suttit kvar i Lubbe Nordströms Lort-Sverige, stärkta av avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning.”

Andersson är ofta drastisk. Hon pekar skoningslöst och med gnistrande svart humor ut våra tillkortakommanden och hon nöjer sig inte med det politiskt korrekta. Hon tycker helt enkelt att man måste ställa högre krav än så.

Similar Posts:

• Evangeliet enligt Jonas
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En historisk Jesus
• Sympatiskt men något svårsmält
• Det krävs en by?

Anledningen till att litteraturen i högre utsträckning än någon annan konstform förmår påverka vår upplevelse av världen är att den arbetar med språket, vilket är vårt primära meningsskapande verktyg.

Men då krävs också att författaren verkligen arbetar med språket. Att man lanserar ett nytt Alfapet. Det gör Byggmästar. Exakt hur går naturligtvis inte att sammanfatta, då hade man inte behövt Byggmästar. Men läs så förstår du. Det som genast slår en är den ohämmade relationen till det språkligt belastade. Har någon författare någonsin gått så långt som hon på vägen mot det paradisiska, lyckligt oproblematiska? För den som inte kan följa henne på vägen framstår hennes lyrik som kitsch.

Men att utforska det banala är inte samma sak som att vara banal. Att drömma om det banala är inte samma sak som att vara banal.

De eskapistiska fantasierna, framkramade ur språkets egen enkla skönhet, når i Vagga liten vagabond nya höjder. Jag följer henne gärna. Drömmen och intellektet är inte kompatibla. Det som framstår som kitsch hos det senare är just nu pågående verklighet hos det förra.

Jag kan komma på mig själv – ah, en Byggmästar-vision! Med de senaste tre böckerna (Vagga liten vagabond är den avslutande delen i trilogi om kärlek) har hon gjort mig uppmärksam på mitt eget dagdrömmeri.

Similar Posts:

• Ta en skogspromenad istället
• Underverk i naturens vardag
• Veckan på dagensbok.com
• Absurda inslag i naturmiljö
• Halleluja liksom