Stora tygskynken har gjort reklam för den här boken rätt länge nu och jag har blivit mer och mer nyfiken på den. Det är klart man blir nyfiken när omslaget är så snyggt och samurajsvärdet skadar inte det heller. När jag inte kunde hålla mig längre bad jag förlaget om ett recensionsexemplar och det ångrar […][...]

Jukebox handlar om Jonny. Han reparerar jukeboxar. I en gammal skraltig Volvo Duett, med radio och skivspelare!, inte illa, åker han runt i Småland. Året är 1963. Han är en fena på sitt värv, men sämre på att reparera sitt rykte som bygdens patetiske loser och omdömeslösa alkoholist. Det tisslas och tasslas. Alla vet att […][...]

"Rutan", "Ettstygnsslag", "Peppis", "Käftig", "Kamratuppfostran" med flera är ord som blir verkliga, när vi får besöka internatskolan Stjärnsberg. På Stjärnsberg tvingas Erik, huvudpersonen i Ondskan, gå efter att han som gängets självskrivna ledare i sin vanliga skola upptäcker att hela gänget skyller på honom när de väl åker fast för skivstölderna. Stjärnsberg är den enda […][...]

Carl-Johan Malmberg har skrivit en liten bok (bara åttio sidor) om en förälskelse. En obesvarad sådan. Den är skriven som om alltsammans vore självupplevt, bokens "jag" heter Carl-Johan, är skribent och så vidare. Jag hoppas faktiskt att det är en verklighetsbaserad historia. Det skulle nämligen kunna förklara en del. Om man gått igenom en olycklig […][...]

The Impressionist handlar om historia såval som nutid. Det är en omtumlande saga om en pojke i Indien som startar i början av 1900-talet. En pojke som råkar ha en någat ljusare hy än sin omgivning vilket får honom att betraktas som en avart. Orsaken till hudfärgen kan spåras till det patriarkala brittiska kolonialväldet: modern […][...]

Den femte boken om Annika Bengtzon skildrar en huvudperson som efter de traumatiska händelserna i Sprängaren lider av panikångest. Privatlivet såväl som det professionella livet går käpprätt utför och Bengtzon är ifrågasatt på mer än ett sätt. På jobbet och hemma. Annika Bengtzon arbetar inte längre som chef utan är fristående reporter. Hennes tidigare goda […][...]

Familjen Rådström har fått en tillfällig familjemedlem. Han kallas Absint och är en blåmes som har trillat ur sitt bo. Med varm hand tar familjen hand om honom. De lär sig hans vanor och uppslukas så till den grad av hans närvaro att vardagssysslorna får stryka på foten. Absint får till och med följa med […][...]

”Men säg nåt postitivt om Finspång då!” ”Fan vad jag hatar den här hålan.” ”Vi bor i fel stad”, sa jag. ”Så enkelt är det.” De här tre raderna bildar ingen sammanhållen dialog i En jävla vinter, utan är tagna från skilda ställen. Men de skulle gott och väl kunna hänga ihop, och de sammanfattar […][...]

Är det en typ av böcker som jag är riktigt trött på så är det de där lagom självbiografiska böckerna där författarens alter ego befinner sig någonstans i gränslandet mellan barn och vuxen och man serveras ett lagom ordinärt liv med alkohol och ungdomskärlek som fundamentala ingredienser. För mig känns det som den boken alla […][...]

Jag har relationsnoja. Det finns precis hur många hinder som helst på vägen fram till en hållbar relation och om det över huvud taget blir en relation värd namnet så skall man ju sedan i år och åter år underhålla denna relation för att den inte skall förtvina eller bli rent hälsovådlig. I Gun-Britt Sundströms […][...]