Den femte boken om Annika Bengtzon skildrar en huvudperson som efter de traumatiska händelserna i Sprängaren lider av panikångest. Privatlivet såväl som det professionella livet går käpprätt utför och Bengtzon är ifrågasatt på mer än ett sätt. På jobbet och hemma.

Annika Bengtzon arbetar inte längre som chef utan är fristående reporter. Hennes tidigare goda relation med chefredaktören Schyman vacklar betydligt när hon börjar rota i ett journalistmord i Luleå. Ett mord som följs av flera där vittnen undanröjs och tecknen på att en professionell mördare härjar blir allt tydligare.

Efterforskningar leder henne högt upp i den politiska världen och ju närmare hon kommer gåtans lösning desto mer motarbetad blir hon. Hennes alltid så osvikliga rättspatos gör dock att hon inte låter sig hindras utan med hjälp av diverse mer eller mindre okonventionella arbetsmetoder nystar hon upp en härva som innefattar såväl höga politiker som den svenska revolutionsvänstern på 60-talet.

Som om inte Bengtzons allmäntillstånd och problem på jobbet vore nog så vänstrar dessutom hennes man. Det är helt enkelt svart. Becksvart. Kommunikationen mellan de unga tu haltar och maken Thomas söker stimulans på annat håll. Helt enligt regelverket för otrohet inleder han en affär med en arbetskamrat. När Annika Bengtzon till slut blir varse detta tycks rättspatoset ha flugit all världens väg och hämnden är såväl raffinerad som ljuv.

Den röda vargen är en bra kriminalroman. Tempot är högt och intensivt. Dialogen är mer än lättläst och skildringarna av huvudpersonernas privatliv engagerar och berör. Faktum är att bokens kanske största förtjänst är just kampen i privatlivet för samtliga inblandade snarare än själva mordgåtan. Bengtzons alkoholiserade väninna Anne Snapphane får relativt mycket utrymme och visst känner man med henne. Annika Bengtzon själv framstår inte som så råpräktig som tidigare utan den journalistiska etiken får minst sagt stå tillbaka när de privata känslorna svallar. Irrationellt, helt felriktat och absolut mänskligt.

Upplösningen lämnar dock en störande sliskig eftersmak. Från en komplett becksvart tillvaro i panikångestens och otrohetens skugga tar sig Bengtzon till en rosaskimrande värld, långt bort från äktenskapliga, psykiska och professionella problem. På bara några sidor. Slutet gott, allting gott. Så gott att man nästan mår lite illa.

Om du är allergisk mot lyckliga slut bör du alltså hoppa över de tio sista sidorna. Den röda vargen kommer däremot att bli ett strålande filmmanus. Den är redan en bra bok.