Huvudpersonen i Den röda soffan är en kvinna i sina bästa år som under en spartansk tågresa från Frankrike till Ryssland för att återse sin gamla kärlek istället tvingas möta sig själv och sina verkliga värden i livet. Boken utgörs av kvinnans inre monolog, späckad med litterära fragment, som tycks ge hennes liv konturer, tröst […][...]

Det är en ovanlig morgon i Oregon: det har snöat ett par centimeter och skolorna är stängda. Mias familj bestämmer sig för att åka och hälsa på några vänner. Alla är glada, familjen är av den harmoniska sorten, och naturligtvis händer det som inte får hända – trafikolycka. Mia finner sig själv stå oskadd i […][...]

Carina Burmans åttonde roman har en något avskräckande titel. Baksidestexten är också lite läskig: ”Kärleksroman är en modern sedesskildring från rockmusikens, dataspelens och deckarnas tidevarv.” Den som författade baksidan borde verkligen ha läst boken först. För Kärleksroman handlar varken om rock, spel eller deckare utan om människor i olika skeden av medelåldern som tampas med […][...]

Det börjar bli kallt. Löven och gräset i Tessinparken glittrar och frasar av frosten. Under de stjärnklara höstnätterna kan det hända att Erik lägger sig på rygg och tittar på molnens färd över himlen. Han tycker att de ser ut som ”Minas hår i badkaret”. Mina var Eriks flickvän tills för ungefär fyra månader sedan. […][...]

Det är inte bara stålet som förenar bruksorten Hofors i västra Gästrikland med skrovet till Pansarkryssaren Potemkin i Sergej Eisensteins stilbildande stumfilmsklassiker, utan även den fysiska kollisionen som utgör inledningen i Molly Johnsons proletärroman Pansarkryssaren. För Pansarkryssaren är tveklöst en proletärroman även om den jämfört med de stora svenska arbetarförfattarnas raka, socialrealistiska prosa tar ut […][...]

Små, små händer runt halsen, hundratals händer runt halsen och jag får inte luft. Värst är det när de gnäller, ett konstant gnällande – en ton som fastnat i fel läge och gnider sig genom allt. Ingen berättade för mig att små barn gnällde och skrek så mycket, att det finns bebisar som aldrig sover […][...]

Efter Hannah Tintis debut för några år sen har jag inväntat nästa verk med stort tålamod. Djurverkerier, denna skarpsinniga och starkt stämningsskapande novellsamling på temat djur möter människa, återkommer jag gärna till och i vardagssituationer kan enskilda scener fortfarande plötsligt drabba mig som associationer. Till och med så, tänkte jag, att om jag blev rådfrågad […][...]

Året är 2140 och tack vare ett nytt läkemedel är det möjligt att leva för alltid. Ingen behöver längre dö av så kallade naturliga orsaker. Det låter väl bra? Nja, efter ett tag räcker inte jordens resurser till för att försörja det stadigt ökande antalet människor. Lösningen blir att alla som tar läkemedlet Långtliv måste […][...]

”…Ännu en svensk deckare – om än lite bättre skriven.” skrev Carina Rydberg om Lars Keplers Hypnotisören i Dagens Nyheter. Ord som stämmer ganska bra och som på något sätt tar ner den upphetsade debatten på jorden en aning. I och med att det avslöjades att Lars Kepler egentligen är Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril […][...]

När en av Frankrikes mest prisbelönta deckarförfattare, den nu 87-årige Pierre Magnan, ger sig på genren barndomsskildring är nostalgin uppenbar. Det luktar lampolja, kyndel och brunkol. Det smaskas blodkorv, dricks snigeljuice och tjuvkikas under brusande plataner. Det rustika och romantiska genomsyrar det mesta och livet på den franska landsbydgen ter sig tämligen underbart. Lille “Piare” […][...]