Varje år brukar jag söka till juryn för Sveriges Radios romanpris och varje år brukar jag få ett vänligt tack för min ansökan. Varje år brukar jag fundera på om jag ska läsa de nominerade böckerna och leka skuggjurymedlem och varje år rinner det ut i sanden, eftersom det är för få av de nominerade […][...]

Carl Cronhammer är å ena sidan en vanlig man bosatt i Göteborg med sina katter, å andra sidan en kallblodig mördare. När han tagit livet av sina offer äter han upp dem. Men det som börjar som en twistad American Psycho/Dexter-inspirerad berättelse om att döda de som förtjänar det och dölja sig så väl det […][...]

Édouard Louis har lämnat sitt gamla liv bakom sig. Idag studerar han filosofi och sociologi på ett av Frankrikes finaste universitet, och har i hemlandet väckt stor uppmärksamhet med denna självbiografiska debutroman. Men i det tidigare livet var han Eddy Bellegueule. Eddy växer upp i en mindre ort i norra Frankrike. Det är en nästintill klichéartad […][...]

Inge Lohmark är inte den typen av lärare som gullar med sina elever. Inte den typ som engagerar sig i dem alls, faktiskt. De ambitiösa, lika väl som de uppstudsiga, sätter hon en ära i att tillrättavisa och trycka till. Hennes undervisning är en envägskommunikation, renodlad katederundervisning, för det är ju bara hon som har […][...]

Att vilja ta livet av sig behöver inte betyda att en vill dö. Det kan handla om att livet där en befinner sig känns övermäktigt att hantera. Att det känns skönare att inte få finnas, både för sig själv och faktiskt för omgivningens skull också. Dessa existentiella tankar drabbar tyvärr människor i alla åldrar och […][...]

Varia är en svensk fantasyroman i den postapokalyptiska genren. Handlingen utspelar sig (enligt baksidestexten) eventuellt på vår planet (jorden) i en (förhoppningsvis) väldigt avlägsen framtid. Planeten ligger i ruiner efter ett par ödeläggande världsbränder. Vad som hände när allt föll samman är dock oklart och har sedan länge försvunnit i glömskans dunkel. De förändrade intelligenser […][...]

Genom åren har jag ibland fått höra talas om människor, som trots att de har förlorat sina jobb ändå fortsätter att åka hemifrån vid samma tid på morgonen och som återvänder hem först när arbetsdagen skulle ha varit slut. I de fall som jag har hört talas har det alltid varit fråga om män, män […][...]

Jag läser ju att den är rolig. I recension efter recension, faktiskt. Stefan Norrthons debutroman, Det är alldeles för få som ger upp, om skådespelaren Jocke som bara fått mindre och mindre roller på den stora Stockholmsteater där han arbetar, men som inte desto mindre lägger en oerhörd prestige i det han gör. Jocke spelar […][...]

När jag hör personer som säger att de ser fram emot, eller bara är bekväma med tanken på, sin egen ålderdom, blir jag alltid skeptisk. Ålderdom är ju praktiskt taget ingenting annat än kroppsligt förfall. De sista stegen inför livsresans oundvikliga slutfas, där det inte ens finns några garantier för att ens samlade livserfarenheter ändå […][...]

En dialog mellan en fiktiv författare och hans fiktiva skapelse Angela. Meningar som är som aforismer. Utger de sig för att betyda något, är där något som är dolt bakom det som sägs? Finns det en innebörd att utlocka i sambandet mellan meningarna – eller mellan dem? Rent av en filosofisk konstruktion? Nederländska – det […][...]