Halvvägs in i första kapitlet av Per J Anderssons Drömmen om en ö tycks upplägget klart, vår författare älskar öar. Och låter oss följa med på resan. Gott så. Döm om min förvåning när kapitel nummer två behandlar Norra Sentinel, dit ingen lyckats åka utan att bli dödad av en mycket skeptisk lokalbefolkning. (Andersson har som tur var inte hybris och låter således bli att stiga iland på ön, till allas lättnad.)

Min dröm om ön gör mig knappast unik. Så vanlig är den att man skulle kunna kalla den banal. För utan att veta om det är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare. Kolla bara vad resebyråer och researrangörer erbjuder, så inser du att ön har en central plats i våra drömmar om en annan plats.

Drömmen om en ö är en kärleksförklaring till öarna, till det säregna, till ett annat tempo långt bortom fastland och storstadspuls. Reseskildringarna är som en blandning av berättelse, historia och samhällskunskap. Det är en reflekterande berättelse där författaren hela tiden är synlig, något jag uppskattar som läsare. Det blir mer naket, ärligare. De egna reaktionerna och reflektionerna påverkar alltid en författare, det är lika bra att låta dem ta plats och sprida ut sig.

Jag antar att den känslan som fyller mig just nu utgör kärnan i det som brukar kallas exotifiering av det främmande.

Boken tar oss till många olika typer av öar, från El Hierro via Gotland till Amorgon och fler stopp därtill. Närmare bestämt tio öar, en del har besökts många gånger, en del besöker han för första gången. På alla öar får läsaren utöver att lära sig en ordentlig dos historia stifta bekantskap med öborna. Genom möten får vi lära oss mer om hur det är att bo på dessa stundtals avlägsna platser.

Per J Anderssons kärleksförklaring till öarna är ingen bladvändare på det sättet att du läser den i ett sträck, utan passar bra i små bitar åt gången. Jag läser ett kapitel i taget, och blir förskräckligt sugen på att komma ut och resa. Gärna till en obebodd ö med en perfekt solnedgång.

Similar Posts:

• Om världen vore god …
• Oavbrutet fascinerande om kartor och drömmar
• Där tiden inte finns
• Vidsträckt himmel och utsträckt hand
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Vi odlar mat och först när det finns ett överskott, vilket producerar välstånd, odlar vi kontemplationens mark, en trädgård med saker som inte är nödvändiga för vår fysiska överlevnad. Den medvetenhet som har sitt ursprung i själva det faktumet är vad som ger trädgården dess särskilda, mäktiga plats i vårt liv och vår fantasi.

Jamaica Kincaids beskrivning av sin expedition till de himalayanska bergsvidderna gavs för första gången ut av National Geographic för snart tjugo år sedan. Nu, utgiven på svenska i fin översättning av Niclas Nilsson och med ett nyskrivet förord av Kincaid själv, får vi återigen träda in i de tre veckor av hänförelse och kontemplation som resan utgör för författaren, men också de frågeställningar om privilegier och kolonialism som ställs på sin spets.

Är det en reseskildring? En memoar? En essä? Bland blommor beskrivs som allt det, och samtidigt tycks texten inte helt vilja passa in i någon av de kategorierna – ingen av dem lyckas helt beskriva vad den här texten vill och lyckas göra. Det började med att Kincaid fick ett förslag från National Geographic att ”åka till en plats och göra något hon tyckte om” för att sedan berätta om det för sina läsare. Det är precis vad hon gjorde. Tillsammans med Dan Hinkley, hortonom, och två vänner till honom, reste Kincaid 2002 till Nepal för att vandra i bergen och samla in fröer att odla i sin trädgård i Vermont.

Boken är en återberättelse av Kincaids upplevelser av den resan, både den yttre med allt vad det innebar: långa vandringar upp och ner i berg som får Kincaid att ifrågasätta sitt tidigare synsätt att världen skulle vara ordnad horisontellt – förhåller sig inte allt i själva verket till en vertikal ordning? – ständiga spår av och direkta möten med maoister som kanske eller kanske inte vill släppa fram dem med liven i behåll, sökandet efter växter som uppfyller drömmen med själva resan: att hitta något på en avlägsen plats och ta med sig det hem till sin trädgård och få det att växa; ett sorts ultimat ägande och erövrande. Men denna reseskildring handlar lika mycket om det inre: Kincaids plats i världen, nu en privilegierad person som för nöjes skull kan resa tvärsöver världen och samla fröer till sin egen trädgård medan någon annan bär hennes och hennes vänners väskor och dukar fram alla måltider de äter, och som ändå är samma person som växte upp på en karibisk ö där man odlade för att äta, inte för att det var vackert.

Med Bland blommor lyckas Kincaid skicka läsaren på en skimrande och magisk resa, som är lika förundransvärd som tankeväckande, som ställer frågor och inte kräver svar, som lyckas hålla flera sanningar parallella med varandra snarare än ställa dem mot varandra. Behållningen är nämligen inte bara att få se Himalayas sluttningar i text, utan att få se dem genom Kincaids ögon. Hela vägen får läsaren följa med som ett sällskap till en guide som inte bara berättar vad hon ser i terrängen, utan dessutom pekar ut tankeväckande själsliga och samhälleliga angelägenheter lika självklart och lätt som om de faktiskt vore en del av landskapet. Upplevelsen är förundransvärd.

Similar Posts:

• Jamaica Kincaids trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Kolonialismens sista dans
• En fotobok utan fotografier
• Kålroten i bouppteckningen

Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Att närma sig det obegripliga
• Flytande men skarpt
• Lysande om mörk historia
• Vår export av det civiliserande våldet

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Enligt Brandão Jönsson är det alltför få som är bekanta med de här länderna, jämfört till exempel med den anglofona världen. Det har han ju rätt i, i alla fall om vi ser till vår västerländska del av världen.

Därför tar författaren oss genom, till att börja med, frosseri i Goa, vällust i Mocambique, girighet i Macao och högmod i Timor-Leste. Efter att ha läst bokens fyra första kapitel, känner jag då dessa fyra länder bättre än jag gjorde innan? Mja, kanske lite smått.

Brandão Jönsson skriver bra och språket flyter på och dessutom märks det att han har läst på. Men tyvärr blir känslan mer att så mycket som möjligt ska stressas igenom, än att boken ger olika pusselbitar som får landa och tillsammans skapa någon slags bild eller känsla. Det blir mer som att läsa en hurtig resebroschyr som ska rymma det mesta inklusive ett kort stycke om landets historia, lite läcker mat, något om politiken kanske, och så vidare. Det blir för mycket olika trådar som inte knyts ihop.

Men sedan händer något i kapitlet om vrede i Angola. Här får vi olika pusselbitar som faktiskt trillar ner till något som blir en slags fördjupning av landets bakgrund. Det blir ett kapitel som ger lite mer än korta möten där författaren strax kastar sig in i en taxi för att snabbt dra vidare. De olika trådarna passar ihop och blir till en väv.

Sedan återstår lättja i Brasilien och avund i Portugal. Även dessa två kapitel fungerar bättre och är mindre stressade än första halvan av boken. I alla dessa tre sista av bokens kapitel – Angola, Brasilien och Portugal – behandlas och problematiseras slavhandeln på ett sätt som får ses som förtjänstfullt i en bok som väl inte är tänkt att den ska vara alltför tung eller komplicerad.

Det jag allra mest saknar i boken är att få kliva ur vår inpräntade koloniala blick på historien. Den där blicken där människorna som bodde på platserna som vi sedan kolonialismens intåg har lärt oss att kalla för Goa, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola eller Brasilien, blir osynliga.

Den transatlantiska slavhandeln tas som sagt upp, men ingenstans finns något som egentligen påminner om att de här platserna inte låg öppna och väntande på att bli besuttna av några européer när portugiserna bestämde sig för att stjäla dem från deras ursprungsbefolkningar. I Goa får vi veta att medelklassens (läs kolonisatörernas) tjänstefolk (läs de koloniserade) skapade fantastiska maträtter när de började kombinera råvaror och kryddor från sin egen kultur med kolonisatörernas. Nåt mer får vi inte veta om dessa människor, som i och med kolonisationen blev tjänstefolk. Endast när vi är i Brasilien nämns något om någon urbefolkning, men utan att vi får veta något om dem. Det är som om de aldrig har funnits.

Det finns en hel del intressant i Där solen aldrig går ned, men för att vilja vara en bok som handlar om ett antal länder vars gemensamma nämnare är deras före detta kolonialmakt, så saknar den bakgrund om de människor och kulturer som den kolonialmakten byggdes på.

Similar Posts:

• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Maktkamp i Brasilien
• Vecka 23 på dagensbok.com – förlagsnyheter, israeliska noveller och fotboll
• Ordet Europa betyder mörker
• Tredje Världens kamp

Jag har stött på träiga texter i mitt liv. Och jag förstår att det blir träigt eller klyschigt ibland. När verkligheten överträffar dikten (Lenas slitna klyscha nr 1) är orden hjälplöst fyrkantiga. Oavsett om det gäller tragiska eller lyckoberusande händelser. Tystnad (eller tomma sidor) kan faktiskt vara det enda som fungerar i förmedlandet av starka känslor.

Fotoböcker som är fint redigerade lyckas ibland bättre med att skildra de vidunderliga upplevelserna i livet. Med andra ord, det ligger en sanning i ordalydelsen ”en bild säger mer än tusen ord” (Lenas slitna klyscha nr 2).

Sådan var min inställning i mötet med boken Jorden runt på 1000 dagar. Bildens styrka skulle överskugga det verbala berättandet, tänkte jag. Främst var jag nyfiken på vilka naturmiljöer den cyklande skribenten skulle vistas i. Möjligen lockades jag lite av att läsa om träningsvärk och adrenalintoppar.

I inledningen berättar Fredrika Ek om hur hon kalkylerar kring vad det skulle innebära att cykla jorden runt. Hur olika människorna i omgivningen reagerar. Flera djupa tankar om att förverkliga en dröm. Väldigt nyansrikt och icke-egoistiskt. Drömmen handlar egentligen inte om att slå någon annans rekord. En del av idén med cykla-runt-jorden-projektet är nog lite outtalad – även för henne själv.

När hon cyklar iväg och lämnar Sverige hoppar glädjehormonerna upp från sidorna. Foton på ett smittande leende. Europa lämnas för Turkiet och därefter rullar hon in på den asiatiska kontinenten. Naturen är väldig. Fredrika möter himlen i all sin utsträckta vidd och hon hör tystnaden. Cykeln blir vännen som hon kallar Mr Bike. Hennes skavsår i händer och rumpa är inget att längta efter. Inte heller de gånger hon blir matförgiftad och kräks timme ut och timme in.

Gång på gång möter hon vänliga människor. Språkhinder göre sig icke besvär – finns det hjärterum finns det stjärterum (Lenas slitna klyscha nr 3). Hennes erfarenheter av hur fördomar begränsar, är en lysande lektion. De rädslor hon har övergår i ett hade, inte bara för henne – utan också för de människor som äventyret leder henne till.

Författarens berättelser om människomöten får mig att famla efter pappersnäsduken. Fast en sak kan jag vänligt påpeka, inte EN ENDA GÅNG tänker jag ”hon är ju bara 24 år”.

Bilderna är fina men den stora överraskningen är den välskrivna texten. Fredrika Eks formuleringar är både mjuka och träffsäkra. Hon varierar valet av ord, hon låter inte texten tyngas av alltför mycket information, hon får in ett melodiöst element som borde göra varje svensklärare (eller musiklärare?) lyrisk …

Reseskildringar av det här slaget är sällsynta. Det är inte kraftprovet eller antal mil på cykel som imponerar på mig. Fredrika Eks lärdomar önskar jag att alla människor kunde få känna på. Att vi människor kan göra så mycket för varandra, gammal som ung. Det som är svårt för mig kan vara lätt för någon annan. Ödmjukt tackar jag för läsupplevelsen.

Similar Posts:

• Om världen vore god …
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Tam bok om vilda platser
• Oavbrutet fascinerande om kartor och drömmar
• Poesi med en spade

De luftiga dikter börjar som en väv av natur, samhällen och invånare som tillsammans med pilgrimer och det resande diktjaget hör hemma både i en samtid och i en dåtid:

i flodmynningen        små odlingar

staket      bamburör      prydligt ordnade

tillvarata torrperioden

längre fram kommer guldgrävarna

med sina vaskpannor          försöker

skilja jorden                        från mineralerna

överlevnadskorrelationer

(Ber redan här om ursäkt för att layouten för återgivna dikter inte helt återspeglar bokens!)

Tunga ord och formuleringar som ”ett halvt ton sprängämne per invånare”, ”ingen tröst” och ”miljoner döda” lyfts fram genom de lätta, nästan viktlösa raderna.

Allt eftersom tränger sig diktjaget på mer och mer. Den som till en början är observatören och turisten som väljer bort den svenska rekommendationen att hålla sig till flaskvatten tar alltmer plats som eget subjekt med egna minnen och referensramar. Då trängs flodsamhällena och deras människor undan och blir del av en kuliss som finns där för diktjaget att förhålla sig till och spegla sig i. För mig är den här diktresan mer intressant i början, när jag får fokusera på Mekong-miljön och dess människor och mindre på diktjaget.

Mekong publicerades första gången 2012 i Uruguay, på spanska, och tilldelades landets kultur- och utbildningsdepartements litteraturpris två år senare.

I den här svenska utgåvan från Styx förlag har dikterna tolkats av Maria Nääs. Varje uppslag består av en dikt på svenska till höger, med motsvarande spanska dikt till vänster. Först tycker jag att det är ett intressant grepp, särskilt som jag kan lite spanska, men inte tillräckligt för att ta till mig de spanska dikterna på egen hand. Men tyvärr upptäcker jag att upplägget stör läsningen. Kanske just för att jag kan lite spanska, så dras mitt fokus från att kliva in i dikterna och till fullo uppleva dem på endera språket, till att konstant jämföra de två versionerna.

Den här splittrade känslan i läsupplevelsen förstärks dessutom av att jag blir förvirrad geografiskt. Om det vore så att dikterna hade för avsikt att ta mig med på en resa i en spanskspråkig miljö hade de spanska versionerna ändå haft ett berättigande och något att tillföra upplevelsen av vad som återges. Visst, vår värld är global, inte minst resenärens, och det är inte alls märkligt att stöta på spanska (eller något annat språk) på en resa varhelst i världen, men det här funkar ändå inte för mig.

Jag hade föredragit om den svenska respektive spanska versionen av diktsamlingen hade placerats efter varandra. Då hade jag kunnat gå in i vardera versionen och utforska den för sig och sedan bläddra mellan dem om jag ville jämföra.

Likväl är Mekong en välskriven och intressant diktsamling. Min favoritdikt kommer redan som nummer två i ordningen:

ett fiskespö    sticker ut från klippan

båten    vågor    födkroken avlägsnar sig

invånarna på låglandet

vet vad fred är    det nappar    en mun

folks tålamod        de fick

ett halvt ton sprängämne per invånare      laos

fyra barn ler inför kameran

inget upphör att existera

Similar Posts:

• Om torget, med lätthet
• Skärvor från olika platser
• Men hungriga ska vi alltid vara…
• Ambivalent natur
• Eldfåglar utan överraskningar

Det konstverket får jag upp på näthinnan när jag läser Hannah Arnesens bilderbok Tågresan. I förlagets information om författaren får jag reda på att Arnesen velat utforska något sådant: barnets (eller allas vår) fascination för rörelse och resande. För det händer ju fortfarande, måste jag ju erkänna, fast jag snart är 50 år, att jag fascineras när det börjar röra på sig. Inte minst om tåget jag sitter i långsamt börjar röra sig samtidigt som jag har blicken på det andra tåget. Det som står stilla på andra sidan perrongen. Då blir jag genast osäker, fast jag egentligen vet. Är det vi eller de som rör sig?

Hur som helst. I stort sett hela denna bok utspelas med utsikten från ett tågfönster. Det är en pappa och ett jag som ska resa. Det börjar i välbekanta miljöer, med huskroppar och träd som huvudpersonen är väl förtrogen med, för att långsamt glida över till något mer obekant.

Men okänt behöver naturligtvis inte betyda skrämmande. Snarare är nyfikenheten drivkraften. Varje uppslag slutar med cliffhangern ”Titta där…” som gör att du som läsare vill bläddra vidare. Det är filosofiska funderingar om hur liten du känner dig i det stora havet, när tåget far förbi hamnen. Det är tankar om att kunna vilja kunna flyga, när ni ser en falk på himlen. Och det eviga frågan, som jag också känner igen får när jag var liten: ”Är vi framme snart?”

Jag tycker boken bjuder på ett uppfriskande perspektiv, när det är ett tågfönster som hela tiden ramar in tankarna som resenärerna i boken har. Men sedan, några sidor fram i boken, förstår jag inte riktigt syftet när författaren släpper det perspektivet helt och du som läsare ser hela tåget utifrån. När det likt ett leksakståg far över en regnbåge (som är en bro?). Varför? Det är ungefär som när Tintins skapare Hergé, släpper all rimlighet han haft genom alla Tintins äventyr, och plötsligt i Plan 714 från Sydney börjar blanda in överjordiska element. Vad är det för dumheter? Vill man vara välvillig skulle du möjligtvis kunna säga att huvudpersonen i Hannah Arnesens bok har somnat och drömmer, men helt övertygad blir jag inte.

Bra slut är det iallafall. Äntligen är de framme hos mormor som står där och vinkar, tryggt inramad av det tågfönster som gjorde början på denna bok så bra. Sen kommer perspektivförskjutningen. Nu är det inte längre du som ser och registrerar allting – nu är det du som blir betraktad och sedd. Utveckla den tanken till nästa bok, Hannah Arnesen.

Similar Posts:

• Obegriplig och fängslande
• Ur-Tintin
• En scen som intas
• Om ensamhet och livsvilja
• Poetisk färd runt jorden