Ett av de självklara namnen inom svensk normbrytande ungdomslitteratur är Sara Lövestam, som en gång i ett författarsamtal på Pride pratade om hur besvärligt det är att verkligen försöka skriva karaktärer som är straighta cispersoner, men sen visar de sig alltid vara queer ändå. I En stark nolla skriver Lövestam om Texas, en högstadieelev med strulig hemsituation, som spenderar sina dagar med att tråna efter André – en fotbollskille i klassen som nästan helt säkert är straight. Men man kan ju alltid drömma.

För att komma närmare André skapar Texas en falsk profil på Instagram. Han stjäl några bilder från en tjejs profil, och skapar karaktären Amy. Texas och Amy är både lika och olika – Amy är betydligt mer populär, men har Texas känsloliv, och delar en del av hans mörkare erfarenheter. Vartefter André och Amy börjar skriva till varandra börjar de – som knappt pratat med varandra i verkligheten – berätta djupt personliga saker om sig själva, om sina familjer, om känslan att inte passa in och behöva låtsas vara någon annan.

Kanske är bokens budskap på sin mest grundläggande nivå inte överdrivet subtilt: källkritik är viktigt, akta dig så du inte blir lurad på internet. Men samtidigt är det inte det som är poängen med berättelsen – den tar upp så många viktigare saker. Som hur anonymiteten kan skapa närhet som är svårare att nå fram till i verkligheten, eller hur sådant som är skrämmande och obehagligt också kan vara fascinerande eller lockande.

Texas/Amy pratar till exempel inte bara med André på Instagram – han blir också snabbt groomad av en medelålders man som har mycket obehagliga idéer om lämpliga åldersskillnader i förhållanden. Som skickar dick pics, och ger slemmiga komplimanger (på bilderna som Texas snott). Så varför fortsätter Texas att svara?

Jag får två känslor samtidigt. Ett: Äckel. varför skulle min Amy, med smilgropar och de fina halvmåneögonen, vilja bli raggad på av en fullvuxen man med hund och veteranbil? Det påminner lite väl mycket om något jag sett hemma. Två: nyfikenhet.

Texas fortsätter skriva till den tämligen obehagliga @pellepontiac – om än kanske inte riktigt i de tongångar som Pelle hoppas på.

Amy: Vad tycker du kroppen är?
PellePontiac: Ett njutningsmedel, haha.
Amy: För mig är kroppen en avlång kapsel av kött.
PellePontiac: Jaså. Det är inte det första jag tänker på när jag tittar på din kropp.

När André ofrånkomligen efter att ha skrivit med Amy ett tag föreslår att de ska ses, är charaden hotad. Texas kontaktar Hilda – tjejen vars bilder han stulit – och bönfaller henne att låtsas vara Amy. Hon tvärvägrar, men går inte den enkla vägen med att anmäla och blocka Texas. Istället berättar hon sådär apropå om djur med besynnerliga parningsritualer. Texas och Hilda visar sig vara ganska lika när det gäller en fascination för det udda och kroppsliga – Texas filosoferar mycket kring kroppen som en säck kött:

Lunchen är fisksoppa, vilket biologiskt sett innebär att skolans trehundraåttio apdjur tar bitar av vattenlevande djurs muskler och använder dem som näring. Trehundraåttio par käkar mal mekaniskt födan till mindre bitar, trehundraåttio sväljreflexer drar ner den i matsmältningssystemet.

Hilda å sin sida har en djup fascination för sådant som näsapors attraktionsmönster. Kanske kan jag tycka att de är lite väl lika där, men deras likhet gör det också trovärdigt när de bygger en otippad vänskap av identitetsstölden.

Det jag tror att jag tycker mest om med En stark nolla är hur Lövestam motstår frestelsen att skruva intrigen för långt – det stannar hela tiden vid det trovärdiga, utan att dra dråpligheter och förväxlingar till sin spets. För när det realistiska är smart och snyggt beskrivet så är det alldeles tillräckligt.

Similar Posts:

• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Humor och språk
• Monikaböckerna mot mål
• Från olika sidor
• I gränslandet mellan barn och ungdom

Anslaget i Queera tider är brett. I början finns en ordlista, med förklaringar av termer som till exempel cisperson eller asexuell. Sen blandas porträtt av queera personer genom historien (drottning Kristina, Karin Boye, Tove Jansson…) med intervjuer med queera aktivister, och berättelser om historiska landvinningar, som ockupationen av socialstyrelsen 1971, den könsneutrala äktenskapsbalken 2009, eller avskaffandet av steriliseringskravet för transpersoner 2013. Alltihop är utmärkt illustrerat av Adrian Malmgren, med teckningar som på något sätt utstrålar värme och välvilja utan att för den skull bli kraftlösa. Avsnittet om transpersoner är mer omfattande än de andra (Summanen är sakkunnig i transfrågor på RFSL ungdom) och innehåller en del konkret information för unga som har tankar kring sin könsidentitet, som hur man söker vård, eller hur gammal man behöver vara för att få byta sitt förnamn.

En redogörelse för hur det var att växa upp som queer i en tid innan internet får mig att känna mig gammal:

Före internet fanns fasta telefonlinjer, alltså att man hade ett telefonnummer som gick till en telefon som hörde till ett visst hus eller en viss lägenhet. Det fanns också telefonkiosker, små kurer där man kunde betala för att ringa. Brev skickades med posten.

…men känslan som återkommer gång på gång när jag läser om vilka rättigheter HBTQIA-personer fått, och hur attityderna har förändrats är: herregud, var det så nyligen? Som att SVT upprättade en krislinje för kränkta tittare när två män kysstes i Rederiet 1996. Eller som att recensenter inte vågade skriva om Fucking Åmål (1998) att den handlade om två tjejer som var kära i varandra. I sitt förord skriver Summanen just om detta: att ha sett så många rättigheter införas under sin livstid, och att det är något som är värt att fira, men att vi inte ska få för oss att de inte är sköra eller sårbara: ”[V]åra rättigheter [är] aldrig givna. Vi måste kämpa för dem.” Hur snabbt rättigheter kan försvinna igen illustreras väl inte minst i avsnittet om Karin Boye, som i början av trettiotalet reser till Berlin för att kunna leva förhållandevis öppet som bisexuell, bara för att några år senare se hur nazisterna tar makten och den öppenhet som fanns i Berlin kring könsidentitet och sexualitet försvinner igen.

Något som är synd är att Summanen inte skriver mer om asexualitet, och inte tar med A:et i HBTQIA. I början av boken finns asexualitetsflaggan med, och Summanen nämner att det finns en stark norm kring att människor ska känna sexuell lust och vilja ha sex med andra, men att det inte är så för alla. Att ha ett intersektionellt perspektiv och samtidigt avgränsa sitt ämne är en svår balansgång, och att det är nödvändigt att avgränsa sig är också vad Summanen hänvisar till när jag skriver till honom och frågar om valet – han konstaterar att boken inte tar upp några historiska förebilder kopplade till asexualitet, och att HBTQIA inte är en etablerad förkortning i Sverige idag. Jag önskar ändå att han hade skrivit något mer om detta, för asexuella hamnar så ofta i skymundan i HBTQIA-communityn. Jag har hört så många asexuella berätta om hur de upplevt att något var fel på dem eller att de var sjuka för att de inte kände som andra kring sexuell lust eller kring romantisk kärlek. Jag har också hört en sexolog säga att han aldrig träffat på asexualitet, utom hos patienter med vissa hjärntumörer, vilket förstås bara visar hur djup okunskapen är även bland de som borde veta bättre. Queera tider är precis en sån där bok som kunde ha nått fram till en ung asexuell person och hjälpt hen att känna sig mindre ensam. Ett liknande hastigt omnämnande görs kring tillgänglighetsproblem och personer med funktionsvariationer. Även om avvägningen är svår kommer jag inte ifrån att de ensamma styckena känns lite pliktskyldiga, och gör inte de komplexa frågorna rättvisa.

Vid ett par tillfällen under läsningen funderar jag över vems åsikter som framförs, för texten är knappast opartisk. Till exempel i avsnittet om familj, skriver Summanen:

Idag går det inte att bilda juridisk familj med sin bästa vän, om man inte vill gifta sig. En del har undrat över när vi ska få en lag som gör att man till exempel kan lägga till en vän som sitt självvalda syskon och få juridisk trygghet i det. Tyvärr är det inte en fråga som drivs av någon organisation eller något politiskt parti i dagsläget.

(Mina kursiveringar).

Men texten gör strängt taget inte anspråk på att vara opartisk. I förordet skriver Summanen:

Jag har dessutom ofta valt att ta med händelser som jag själv varit med om eller inspirerats av. Du ska därför inte se boken som en förteckning över allt som hänt eller allt som är viktigt. Istället är det nerslag i historien, med några exempel från här och där.

Summanen tycks helt enkelt har samlat på sig kunskap, erfarenhet och tankar under sin tid som queeraktivist, och vill dela med sig av dem till nästa generation. Det tycker jag att han gör rätt i, för det är kunskap, erfarenheter och tankar som är värda att lyssnas på. De insprängda intervjuerna med personer som transaktivisten Saga Becker, intersexaktivisten Del LaGrace Volcano, och hivaktivisten Steve Sjöquist är också värdefulla bidrag. I slutänden tänker jag att Queera tider är en slags korsning mellan instruktionsbok och brandtal. Och jag önskar att jag som vilsen queer tonåring hade fått läsa slutklämmen i avsnittet om synlighet:

Ofta känner man sig stärkt när man vågat stå upp för sig själv eller andra. Kanske är det den allra viktigaste synligheten: att våga vara besvärlig.”

Similar Posts:

• Medan de kysstes
• Viktig men ojämn läsning
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Auschwitz och den stora kärleken

Handlingen är inte det viktiga i den här romanen. Det är snarare huvudpersonen, som berättar om sin verklighet i jagform, som är bokens stora behållning. Rösten är ivrig, hungrig, på gränsen till desperat. Mycket fysiska känsloförnimmelser, lukter och detaljer som gör mig närvarande i berättarens kropp och omgivning.

Det finns massor av kroppar på tåget och alla har stora taggar på sig. De beter sig som om de har som mål att sticka mig.

Ju mer hen berättar desto mer tror jag på henom, samtidigt som verkligheten blir allt mer overklig. Hen försöker förstå världen bland annat med hjälp av Wikipedia och vissa kapitel liknar vad jag tolkar som medvetet dåliga skoluppsatser där en massa fakta rabblas upp. Det gör mig full i skratt och samtidigt irriterad. Efter ett kapitel om Isabel Allende och magisk realism vet jag inte längre vad som har hänt i verkligheten och vad som bara hänt i berättarens huvud. Men det känns också som ett medvetet val av författaren.

Karaktärerna är i vilket fall trovärdigt skildrade, särskilt Helena. Jag lider med huvudpersonen och kan känna igen mig i den där våldsamma förälskelsen – delvis på avstånd – som inte går att stoppa. Helena beter sig som en ”typisk snubbe”, struntar i sin flickvän som precis fött barn, ger sig iväg på en resa, ger otydliga signaler till berättelsens huvudperson. Kallar henom för ung och lovande, använder henom som filmassistent och en person att lasta av sig sina problem på. Samtidigt fortsätter huvudpersonen att fantisera, ser Helena som en modersfigur och skriver även filmmanus där det finns erotiska mor- och dotterrelationer.

Att huvudpersonen är filmstudent är väl förankrat i berättelsen. Förutom att det finns manusbitar insprängda i texten, finns ett kapitel i tre omtagningar. Början är likadan, men sluten är olika. Jag tolkar det som att det är upp till läsaren att bestämma hur det ska gå. Ibland får jag även känslan av att huvudpersonen vill att livet ska vara ett filmmanus med givna roller, tills någon drämmer henom i huvudet med en bok och skriker wirklichkeit.

Similar Posts:

• Drömskt och glasklart
• Kliande klåda i fyrtio nätter
• Om kött och pixlar
• Bliv vid din läst eller kasta loss
• Ava Hashemi som aldrig blir kär

Vi är i Grekland, närmare bestämt i den lilla staden Ermoupoli, på ön Syros. Där finns en treenighet: det namnlösa jaget, modern Helena och dottern Olga. Vad som berättas är på ett sätt ett bleknat semesterminne: vi får följa hur jaget, Helena och Olga vandrar längs det vilda havet, strosar i varma, varma gränder, sippar vitt vin på bakgården, röker och äter nyfångad bläckfisk skållad i het stekpanna med mycket olja. Men det är också mer än så. Jaget förhåller sig till sina veckor i Ermoupoli – först tryckande varma, sedan kalla, frusna, som om de utgjorde ett kretslopp. Det är en cirkelrörelse centrerad kring ett händelseförlopp där tiden före och efter bara är någon sorts dimridå. Jaget måste minnas, om och om igen, berätta historien för sig själv flera gånger – för att förstå, men kanske mest för att få återuppleva.

Och vad är det för historia som jaget berättar för sig själv? Det skulle kunna sägas vara en historia om sökandet efter närhet. Det skulle också kunna sägas vara en historia om besatthet förklädd till förälskelse.

Jaget är i början förälskad i Helena och överlycklig över att få bli inbjuden till Ermoupoli där Helena har ett semesterhus. Jaget ser det som en symbolisk inbjudan till den allra innersta kretsen, allra närmast både mor och dotter. Men Helena är avvisande, och jaget inser att det är lika utestängt från enheten Helena – Olga som i Sverige, lika ensam. Jaget gör sig redo att ge sig av. Men så händer något; Olga träder fram som ur skuggorna och jaget inser att det hela tiden handlat om henne egentligen, att allt hon tidigare gjort har lett henne fram till Olga; ensamma, sköra, femtonåriga Olga.

Antiken har liknats vid en ”queer Lolita”, och det är inte svårt att förstå varför; jaget tycks dras till Olgas ungdom och utsatthet mer än något annat. Men där Lolita ger upphov till avsmak och obehag skapar Antiken snarare en förvirring och spänning kring frågan om var gränsen mellan utnyttjande och förälskelse går. Kanske är det detta som jaget försöker komma fram till genom att sammanfoga minnesbilder, om och om igen. Kanske måste jaget återvända och berätta historien för sig själv, för att det är den enda historien som är värd att berätta.

Hanna Johansson lyckas förmedla en berättelse som lurar läsaren att tro att den inte är storslagen. Jag är med jaget längs gatorna i Ermoupoli, i cigarettröken på bakgården, på torget bland de rastlösa tonårspojkarna, tätt inpå, nära. Inte förrän jag läst färdigt inser jag helt vidden av berättelsen, ser hela mosaikbilden. Den är magnifik.

Similar Posts:

• Ett ivrigt berättardriv i en vriden verklighet
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Skört och vackert
• Greklands sak är vår
• Vattnets historia under antiken

Mjoh. Men det är hyfsat rörigt längs vägen.

X, en annan kroppsbytare, söker kontakt med En. X har en annorlunda inställning till sin situation. Medan En försöker lämna så få spår som möjligt efter sig stannar X gärna kvar i kroppar han gillar – ”De unga, snygga vita killarna är alltid roliga att vara i. Det är de som alldeles naturligt får saker till skänks” – och passar på att förstöra relationer och leva rövare. X är ingen charmig typ, men En blir ändå förundrad och lyckas se förbi X tveksamma metoder för att få möjlighet att samtala om sina erfarenheter med någon som förstår. Detta är ett av romanens problem, eftersom En böckerna igenom varit nästan irriterande god med oklanderligt rättspatos.

Berättarperspektiven är många i denna bok och jag fastnar främst för de som låter oss förstå att det finns många kroppsbytare i världen. En av dem möter vi på dödsbädden efter 98 år i olika kroppar.

Den här kvinnan kommer att bli saknad på ett sätt som jag inte kommer att bli saknad. Den här kvinnan kommer att bli ihågkommen på ett sätt som jag inte kommer att bli ihågkommen. Att älska och bli älskad är att lämna varaktiga spår över en annars likgiltig värld. Jag måste förlita mig på att Du, Herre, vet vad jag har gjort och skänker lite värde åt mitt härjade, hoppfulla hjärta. […]
Jag har alltid undrat om jag, när min tid var ute, skulle få se alla deras liv passera revy – om alla de där människorna som jag har varit på något vi skulle återvända till mig, om jag skulle få se hur alla dessa enskilda dagar har bildat ett enskilt liv. Men nu förstår jag: De försvinner allihop. Nu är det bara jag.

Dessa perspektiv berör och väcker frågor, medan Rhiannons och i viss mån Ens kapitel är repetitiva och saktar ner tempot. Levithan har haft för stora ambitioner med boken. Han vill gärna i korthet behandla alla viktiga samhällsfrågor som finns. Trots att En har fullt upp med sitt komplicerade känsloliv hinner hen alltid reflektera över förutsättningarna hos personen hen råkar vara idag. Enda svarta eleven i klassen, en deltagare i en manifestation för jämlikhet… Det tar fokus från det unika motivets möjlighet till existentiella diskussioner. Dessa får främst ta plats i de kapitel som berättas av X, vars inställning till livet dock förblir lite av en gåta. Det framgår att hen tidigt lärde sig att de handlingar hen gjorde i någon annans kropp inte fick konsekvenser för hen själv, och därför har X fortsatt handskas vårdslöst med de käril hen lånat. Här tycker jag att Levithan missar en intressant fråga. Om ingen människa föds ond, vad gör att en själ som får pröva på många olika liv, med många olika föräldrar, ändå utvecklas till en helt igenom egoistisk och våldsam person?

Det kanske mest intressanta kapitlet utgörs av dagen som En tillbringar i kroppen hos en pojke med ADHD. I vanliga fall är det Ens röst som hörs, den anpassas inte efter personen hen råkar vara för dagen, men här konstaterar En att ”Kroppen har en större röst idag” och därefter har En inte möjlighet att agera som hen vill eftersom den hyperaktiva hjärnan styr, och den vill hellre möblera om sovrummet än maila Rhiannon. Detta väcker frågan om det finns fler diagnoser eller förutsättningar som kan hålla En utanför, men några svar ges inte.

Däremot får vi till slut något slags svar på om en kärleksrelation är möjlig för (och med) En. Det är ett fint svar, men inte ett som hade behövt 444 sidor.

Similar Posts:

• Oväntat rörande återupprepning
• Ett äventyr utan spänning
• Om kött och pixlar
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Där och då hände det

Somehow or other, by dint of labour or bounty of nature, or both combined, the essay must be pure – pure like water or pure like wine, but pure from dullness, deadness, and deposits of extraneous matter.

Även om Laurie Penny i sin essäsamling Bitch Doctrine – Essays for dissenting adults kanske inte i alla texter lever upp till Virginia Woolfs stenhårda krav så bjuder hon rakt igenom på god läsning. Vilket måste betraktas som en bragd med tanke på hur produktiv hon är. I Bitch Doctrine samlas ett brett urval av hennes alster som ursprungligen publicerats i bland annat New York Times, Time Magazine och New Statesman. Essäerna är indelade under ett antal olika ämnesrubriker och ger tillsammans en bild av Laurie Pennys gärning som skribent inom dessa frågor. Men det hade varit hjälpsamt att också förse dem med ett datum för första publicering.

En doktrin är en lära eller lärosats som är avsedd att styra det praktiska handlandet. Och precis som titeln antyder ger Laurie Penny oss ett feministiskt perspektiv på en lång rad företeelser som könskvotering, nätdejting, genus och triggervarningar. Hon avslöjar också den falska feminism som just nu frodas hos populister och extremhöger. I dessa läger förfasar man sig över sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor – men enbart om gärningsmannen är muslim eller invandrare – samtidigt yttrar man sig nedsättande om kvinnors utseende eller klädsel. Håller du inte med? Ja, då förtjänar du också att bli våldtagen.

I’ve lost count of the white men – and it’s always almost white men – who have emailed, tweeted and sent me doctored pictures sharing their graphic fantasies in which feminist harpies like me are stoned to death, fucked to death, genitally mutilated, whipped, burned and gang raped – not by them of course. By those awful muslims.

Jag blir både sorgsen och förbannad när jag läser om de hot som Laurie Penny utsätts för. Och jag vet att jag inte behöver gå längre än till närmaste kommentarsfält på Facebook för att hitta fler exempel på den här sortens beteende. Visst. Det rör sig i huvudsak om män, men vid det här laget vet vi att det också finns kvinnor som inte drar sig för att hota, håna eller sprida lögner om sina medsystrar.

Det vore fel att säga att Laurie Penny har ett glödande engagemang. Snarare kan det liknas vid en fullt utvecklad eldsvåda. Dessutom är hon smart, rolig och stilsäker. I Bitch Doctrine samsas insiktsfulla analyser av valet i USA med flyhänt skrivna filmrecensioner och smärtsamt detaljerade personliga redogörelser av sexuella övergrepp. Det skulle ha varit outhärdlig läsning utan Laurie Pennys superkraft – förmågan att formulera rakbladsvassa, ofta mörkt satiriska sammanfattningar av sakernas tillstånd, och samtidigt skapa hopp om en bättre framtid.

If it’s all going to end in ruins, let’s have them be beautiful ruins. Let’s have fairness there, and care, and mutual aid. Let’s have men and women and everyone else meet each other as equals in the clearing dust. And let’s start now while we still have WiFi and central heating.

Även om jag inte håller med Laurie Penny i alla detaljer så är hennes gnistrande argumentation för ett feministiskt, antirasistiskt och hbtq-vänligt samhälle mycket övertygande. Läs henne du också. Och låt dig inspireras.

Similar Posts:

• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Intressant om skeva läsningar
• En hen-roman
• Queering Sápmi
• Som en drog med telepatisk kraft

Bokserien Queerlequin – namnet är en blinkning till den kända romanceserien Harlequin – lägger ett så kallat normbrytande perspektiv över romanceberättelsen. Romanernas karaktärer och dessas relationer är inte alltid de vanliga stereotypa, som mellan man och kvinna. I serien Queerlequin skildras romantik och erotik snarare mellan samkönade människor och inte nödvändigtvis i tvåsamma relationer.

I Återvändaren möter vi hockeyspelaren Stephen som kommer tillbaka hem efter att ha varit borta många år. Det blir ett känsloladdat återseende med människor och platser. Efter en skada är Stephen tillfälligt hänvisad till rullstol för att ta sig fram. Kanske bidrar skadan till hans spända känsloläge för jag har sällan stött på så mycket tårar i någon berättelse som denna. Föräldrar, vänner och före detta kärlekspartners lever i täta och nära relationer, det är inte alltid så lätt att hålla reda på vem som är tillsammans med vem. Kanske är det själva poängen.

Stephen, min gissning är att han är runt 30 år, är väldigt utagerande. Han bråkar med sin mamma som en tonåring, smäller i dörrar och får utbrott. Han är inte riktigt vän med sig själv eller omvärlden. Uppriktigt sagt tycker jag att han är ganska charmlös- inte ens mammas iordninggjorda fika med marmeladsmörgåsar och O’boy får honom att tina.

Stephen träffar en gammal kärlek, det blir missförstånd, mera tårar och mammabråk, men allt ordnar sig till slut till det bästa för alla.

Det som får texten att sticka ut är dock inte det normkritiska innehållet, utan språket. Bitvis är det en spännande blandning av poesi och oväntade ordvändningar, bitvis är det ålderdomligt och arkaiserat. Den högtravande och ibland stela tonen skär sig mot det erotiska innehållet och blir ofrivilligt komiskt. Läsningen skaver. Jag är osäker på om det är en medveten drift med genren eller om det helt enkelt är författarens alldeles egna sätt att berätta.

När Stephen får se honom brister han ut i ett gapskratt så kraftigt att han måste vika sig dubbel för att inte dö skrattdöden. Det smittar måttligt av sig på Sam som inte helt vet om han ska skämmas för sin utstyrsel eller om han ska glädjas åt att han skapade en sådan munter stämning.

Tre kvinnor står i fokus i nästa roman, En gyllene triangel. Som namnet antyder handlar det om ett triangeldrama. Ensamma Anna stöter på sin gamla kompis Hedvig och blir störtförälskad. De inleder ett förhållande men då en tredje kvinna dyker upp i handlingen, ställs allt på sin spets. Går det att älska mer än en person och att leva tillsammans på lika villkor? Även här spretar språket åt alla möjliga håll i en egen stilart där ”höfter vickar fridfullt” och någons ”spärrar är uppdruckna”.

Den kanske mest erotiska och i mitt tycke bästa kortromanen, är samlingens sista, Trägen vinner. Här möter vi den unge gatumusikanten Julius som plötsligt förälskar sig i Hanne – en äldre kvinna vars ”tänder blänker likt fönstren när de återkastar solens strålar”. Hanne och Julius är varandras motsatser i allt. Inte bara till kön och ålder utan framförallt i livsstil. Julius lever för dagen och slaggar på sina vänners soffor. Hanne är enormt kontrollerad och dominerande, rik som ett troll och har en hög maktposition inom affärslivet.

Relationen mellan de båda är ett maktspel där Hanne tillåts dominera en undergiven Julius. Det verkar nästan som att hon köper hans kärlek, i alla fall till en början, innan den riktiga och sanna kärleken äntligen segrar.

Jag tycker det är jättebra med satsningar som serien Queerlequin och hoppas också att förlag, bibliotek och bokhandlar tar in mer normkritisk skönlitteratur, i olika stilar och genrer. Normkritik handlar inte bara om sex och erotik vilket det här uppfriskande citatet ur Trägen vinner visar. Hanne ska just göra ett framträdande i ett affärssammanhang och reflekterar över publiken:

Mestadels män, vilken överraskning, tänker hon. Roligt att det börjar bli fler och fler män som tränger sig in i affärslivet.

Similar Posts:

• Ett ivrigt berättardriv i en vriden verklighet
• Författarskapets dramer
• Mode, makt och mord
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Genier, förväxlingar, och steampunk

Violet Adams är en lysande ung vetenskapskvinna. Hennes dröm är att gå på Illyria College, ett universitet för den naturvetenskapliga och intellektuella eliten. Illyria College tar dock endast emot män. Violet vägrar acceptera att hon blir utestängd från studier på världens bästa vetenskapliga institution p.g.a. sitt kön, och kommer tillsammans med sin bror Ashton och deras vän Jack på en plan för att kunna komma in på Illyria: Violet ska klä ut sig till Ashton och leva som man i ett år, för att sedan i slutet av skolåret avslöja vem hon är och därmed bevisa för skolledningen och lärarna att en kvinna visst kan mäta sig intellektuellt med de andra eleverna på Illyria College.

Att bli antagen till skolan visar sig vara det minsta problemet. Väl där måste Violet upprätthålla illusionen om att hon är Ashton, något som försvåras av både närgångna klasskamrater och misstänksamma främlingar. Situationen blir ännu krångligare när rektorns unga släkting, Cecily, blir förälskad i ”Ashton”. Samtidigt utvecklar Violet-som-Ashton motvilligt romantiska känslor för Earnest, skolans rektor och hertig av Illyria.

All men of Genius är en optimistisk och charmig berättelse som inte på något sätt saknar djup. Trots de komiska elementen i en ung kvinna som för första gången ska klä och uppföra sig som en man, finns det i bakgrunden hela tiden en dov oro för vad som händer om hon inte lyckas. Utöver att hennes familj skulle förlora sin ställning i samhället och att Violet aldrig skulle få studera igen, var det dessutom kriminellt att utge sig för att vara man, och straffet kunde innebära en lång fängelsevistelse. Både Ashton och Violet är medvetna om detta, men Violet älskar vetenskap och teknik med en nästan desperat intensitet, och Ashton älskar Violet.

Jag gillar dessutom hur Rosen tar de förväntade könsrollerna hos Adams-tvillingarna och vänder på dem: Violet är det intelligenta, hårt arbetande, allvarsamma geniet med fallenhet för att bygga monster i mässing, medan Ashton saknar intellektuella ambitioner nästan helt och hållet. Han är en välklädd dandy med fäbless för poesi, vin, och andra unga män. Just Violets tankar kring kön och sin brors homosexualitet hör till mina favoritstycken i boken:

Violet had long known about her brother’s inversion, but didn’t particularly care about it. She’d always thought that people were like gears: one could spin alone and accomplish something minor, but when two gears fit together perfectly, and rotated in time, they could do so much more. And gears did not have genders. They simply fit or they didn’t.

Antingen passar man ihop eller inte, svårare än så är det inte. Ashton passar ihop med andra män, trots att han lever i en strikt homofobisk värld. Violet hör hemma på Illyria, fastän den intellektuella eliten vägrar acceptera att en kvinna kan vara deras jämlike.

All men of Genius hör hemma på din Att-läsa-lista, tro mig!

Similar Posts:

• Alla fiktiva skolor jag älskat och velat gå på
• Jämmer, och förutsägbart elände
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Förspilld kvinnokraft
• Flickvän i ett kylskåp

I sitt förord beskriver Daniel Westerlund Queer som ”Burroughs försök till självexorcism” efter att under alkoholpåverkan av misstag ha skjutit ihjäl hustrun Joan. Romanen skrevs 1953 men gavs inte ut förrän över trettio år senare. En på grund av minnena alltför smärtsam text, menar Westerlund, men jag gissar att även annat påverkade beslutet. Gestaltningen av homosexuella relationer under en tid då det i hög grad ansågs vara något perverst, sjukligt och brottsligt.

Burroughs framställning av homosexualitet har kritiserats, och jag kan förstå varför. Sexualisering av unga pojkar och en väldigt macho, ibland homofobisk jargong. Det görs skillnad på de som inte är ”uppenbara bögar” och de som är ”vrålbögar”. Problematiskt, men samtidigt en gestaltning av det många ofta tar till som skydd: överdriven maskulinitet och självförakt.

När Queer publicerades på svenska första gången fick den titeln Svängd. Till denna nyutgåva har Modernista lyckligtvis valt att behålla originaltiteln, som på ett helt annat sätt knyter an till det utanförskap Lee känner och det normbrytande liv han lever. Kanske är det även smart i marknadsföringssyfte, då ”queer” blivit ett alltmer använt och vedertaget begrepp. Att Lee är queer behöver inte bara betyda att han känner sig konstig och utanför, det är hans identitet.

Lees drogabstinens märks i Burroughs prosa. Den är febrig och alltid rusande på väg framåt, samtidigt känns det som att allting står märkligt stilla. Queer är en kort och intensiv roman som slutar precis när en annan bok skulle ha tagit nästa steg. Det finns något rastlöst över den, och det är också det som gör den så fascinerande. Som läsare fastnar jag i Lees värld och har svårt att ta mig därifrån.

Känslan genom hela boken är att Lee är på ständig jakt efter något, men framförallt efter en fysisk och själslig kontakt med en annan människa. Det fysiska får han då och då, men sexet med Allerton är blaséartat. Allerton är aldrig sexuellt intresserad av Lee utan verkar mest ”stå ut”. För vad? Ett sammanhang? Lee släpps aldrig in i hjärtat, dit han mest av allt vill, dit han allra helst skulle vilja förflytta sig.

Similar Posts:

• Obegriplig och fängslande
• Queering Sápmi
• Intressant om skeva läsningar
• Fågelsång bortom tid och rum
• Skattkammare bortom regnbågen

Sebastian Lönnlövs tipsbok, HBTQ – böcker bortom normen, fungerar i alla fall som just en bladvändare för mig. Jag tyckte ändå att jag hade skaplig koll på Hbtq-litteratur. Lönnlöv kan så mycket mer, och det är helt enkelt rent spännande att se vad allt han lyckats samla ihop.

Till största delen består HBTQ – böcker bortom normen av korta boktips, närmast notiser på en kvarts eller tredjedels sida. Det räcker förvånansvärt långt. Man får veta något kortfattat om teman och motiv, kanske något om för vem boken lämpar sig och ofta även vidaretips om liknande böcker eller annat av författaren.

De titlar som tas upp finns på svenska eller engelska och är i de flesta fall utgivna efter 1980, men boken innehåller också en historisk översikt där man får veta mer om hbtq-litteraturens framväxt, milstolpar och klassiker. Därefter följer ”Böcker om HBTQ-historia”, ”Barnböcker”, ”Queer”, ”Bi”, ”Trans”, ”Kärlek mellan kvinnor”, ”Kärlek mellan män” samt ”Alla bokstäver” (det vill H, B, T och Q). I de flesta kapitel finns underavdelningar för böcker för unga, skönlitteratur för vuxna, tecknade serier, biografier och fackböcker. Barnboksektionen har däremot underrubrikerna ”Det här med kön”, ”Det här med kärlek” och bilderböcker respektive kapitelböcker ”där vuxna inte är hetero”.

Överallt där det känns relevant finns korta, lättillgängliga och öppet hållna diskussioner om vad beteckningar eller begrepp betyder, hur författaren resonerat och sådant. Själv har Lönnlöv samlat på Hbtq-titlar åtminstone sedan han skulle skriva projektarbete i gymnasiet, berättar han i förordet (där han ville läsa 100 sådana böcker, men bara lakoniskt konstaterar att det ”gick inte så bra”). Den långa erfarenheten märks. HBTQ – böcker bortom normen skimrar av en läsglädje som smittar av sig. Den är helt enkelt ett måste för bibliotek, lärare och andra som jobbar med litteratur. För att inte tala om med människor.

Similar Posts:

• Queering Sápmi
• Intressant om skeva läsningar
• Rakbladsvass och viktig samtidsfeminism
• Gränsöverskridande historia
• Som en drog med telepatisk kraft