Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Läsaren får ofta ta del av en jagberättares inre värld och långa resonemang med sig själv. Personerna befinner sig i en kris eller i ett nytt livsskede. I novellen Studiestaden är det en ung kvinna som inleder sina studier vid universitet. Det sociala livets koder tar på och hon tystnar allt mer. I slutet flyttar hon tillsammans med en studiekompis som kanske är mera än så … I Getingsticket försvinner en make. Eller? Dagarna går. Under en natt är den lämnade med om en utomkroppslig upplevelse. Och med den kommer insikten om var maken finns … Men om han är vid liv och vad som egentligen hänt får läsaren fantisera om. Slutet av novellen blir en enda fråga: vad hände? Liknande är det i Vindpinad med den ensamma, sjuka kvinnan i en stuga omgiven av höststormar på en holme.

Många gånger förekommer kroppsliga sår eller skador. Karaktärerna vet ibland inte om sina sår eller vad som orsakat dem. En vårdslöshet gentemot sig själva tar sig uttryck i självskadebeteenden eller depressioner. Sinnesintrycken är påtagliga, envisa och starka, till exempel lukter som förebådar svek, hot, död eller misär.

I flera noveller nämns döda barn eller missfall. Ofta har verkligheten brutit samman med ett starkt förvirringstillstånd som följd. Ensamhet och kontaktlöshet förekommer i så gott som alla noveller. En ung kille kodar ett spel; ”yoga är djävulens verk”. Dödsänglar svävar över yogamattorna med de döda på stadens gräsmattor. En präst lever ett ensamt liv mellan tunga förrättningar. En annan drömmer om att bli pastor och går på bönemöten där frun blir handpålagd och faller i medvetslöshet. Tungomålstalande. Synden (sexualiteten?) lockar. Barnen borde få riktiga värderingar och inte delta i kommunal dagvård. ”Den rätta tron” skiljer dem från andra. Det är inre och yttre rigida regelverk. Temana i novellerna är tunga, allvarliga.

Novellen Meteorit visar på stor insikt i barns fantasivärld. Här är det Hannes, vars frånvarande far är astronaut. Så tror han iallafall. Hannes bygger på en egen rymdraket för att komma i kontakt med pappan och det blir hyss för att få tag i material och pengar. Hannes mamma skiljer sig från övriga kvinnogestalter i novellsamlingen och ser med förståelse på sitt barns upptåg. Hon löser bekymmer med balans och klokhet. Det känns skönt för mig som läsare att den rara novellen om Hannes avslutar novellsamlingen.

Carlssons språk är exakt och uttrycksfullt. På så vis påminner stilen mycket om den i Carlssons tidigare verk. Teman såsom ensamhet, psykisk ohälsa, död och förvirring upprepas också i Det är så här det känns när det är på riktigt men nu skriver författaren än mera mörkt och uppgivet.

Similar Posts:

• Noveller om folk som känner varandra
• Uppbrott och våndor
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män
• En våldsam mor

Tidigt anar man vad som komma skall; vi serveras en ögonblicksbild, ett minne hos kusinen och vännen Osita: Viveks leende, det svallande håret, smycken som glimmar. Men sedan går vi tillbaka i tiden, till Viveks början, eller dessförinnan. Den ordentliga familjen vars son föds samma dag som hans farmor dör. Sorgen blir en skugga och en ständig följeslagare, liksom mörkret som hela tiden finns där.

Uppväxten är brokig och kontrasterna stora mellan släkten på landet och det internationella umgänget i staden. Viveks mor är inte från Nigeria och hon umgås mest med andra utländska kvinnor som är gifta med nigerianska män, och deras barn är både vänner och en sorts pseudosläktingar förenade i sitt blandade ursprung. Deras närhet är både påtvingad och befriande beroende på situation och synvinkel.

Det är något konstigt med Vivek; ibland är det som om hans medvetande försvinner någon annanstans, han blir stilla och han säger märkliga saker och någon gång beter han sig skrämmande och obehagligt. Länge lyckas han dölja det för sina föräldrar och för andra vuxna men till sist når han en gräns där det är omöjligt. De uppfattar honom som omöjlig och obegriplig och de som kan nå fram är barndomsvännerna. Bakom stängda dörrar och tillsammans med dem kan han vara den han egentligen är och alltid har varit.

Akwaeke Emezi vrider och vänder på psykisk ohälsa och sexualitet och hur de tar sig uttryck, hur det som av somliga betraktas som sjukt är det friska och rätta. Detta blir ännu tydligare i det slutna samhället där exorcism och övergrepp i Guds namn är en förfärlig realitet men det är stora skillnader i attityd mellan generationerna. De unga håller visserligen sina relationer hemliga för sina föräldrar men inom den egna gruppen finns ingen skam.

Språket (en eloge till översättaren!) är vackert och poetiskt och små stycken stannar kvar hos mig:

Jag kysste honom som om jag ville förföra ovissheten tills den försvann, sakta och varsamt, jag fyllde munnen med en vädjan och hällde den i hans.

Stämningen är en aning förhöjd – i flera av kapitlen är det Vivek som är berättaren, från sitt efteråt, från sin plats i tidens flod. Därifrån och av vännerna berättas sanningarna om Vivek, för det finns aldrig bara en sanning, sanningarna om Vivek Ojis liv – och Vivek Ojis död.

Similar Posts:

• Hotad utopi
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• En våldsam mor
• Lukt av ladugård, depression och död
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

Hayley är huvudperson och huvudsaklig berättare i årets ALMA-pristagare Laurie Halse Andersons ungdomsroman Skärvor av minnen. Hennes pappa Andy är krigsveteran, något som för mig alltid framstått som typiskt amerikanskt. Visst, det har funnits svenska utlandstrupper, FN-soldater och andra, men krigsskildringarna vi översköljts av har till stor del varit amerikanska. Generation efter generation har där präglats av krig, från andra världskriget via Vietnamkriget och till, som för Andy, krigen i Irak och Afghanistan.

Andys krigserfarenheter präglar också hans dotters liv. Hon har tillbringat en stor del av sin barndom på vägarna i pappans långtradare, i något slags försök att fly från minnena av blod och förstörelse. Nu har han bestämt sig för att flytta hem till huset han ärvt av sin mor, och staden där Hayley levt som barn, så att hon ska kunna gå ut skolan där.

Ett par dagar efter att vi flyttade in frikopplade pappa från tiden igen, precis som Billy Pilgrim i Slakthus 5. Det förflutna tog över. Allt han hörde var exploderande bomber och flygande granater, allt han såg var kroppsdelar, som ett avslitet ben fortfarande med stöveln på och splittrade benbitar, vassa som spjut. Allt han smakade var blod.

I korta, kursiva kapitel får vi också ta del av vad jag förmodar är fragment av pappans krigsminnen. Mestadels är perspektivet dock Hayleys.

Vad Andy inte riktigt verkar förstå är hur svårt det är för Hayley att faktiskt koncentrera sig på skolan, eller på någon sorts normalt tonårsliv med kompisar, killar och fester. Hon lever hela tiden med en oro för sin pappa och hans posttraumatiska stress. Hon skyndar sig hem, hon försöker tolka tecknen, försöker sköta om. Samtidigt är hon obrottsligt lojal, som barn så ofta är, och försöker dölja för utomstående hur hon egentligen har det. Hennes pappa är kanske oberäknelig, men han är den ende hon är van att lita på. Samtidigt gör ju hans psykiska ohälsa att han inte precis är att lita på, och Anderson skildrar hjärtskärande hur Hayley liksom går på äggskal runt sin pappas tillstånd.

”Har du ätit något i dag?” frågade jag. Vad är det som pågår? tänkte jag.
”Inte hungrig.”
”Vad vill du ha till middag?” frågade jag. Varför rengör du gevären?
”Hörde du inte vad jag just sa?” frågade han.
”Jag tänkte laga kyckling.” Har du varit uppe hela natten igen?
”Låt mig sova.”
”Klockan är halv tre på eftermiddagen.” Vem är du rädd för?

Själv verkar Hayley också ha trängt undan en stor del av sitt förflutna, av livet innan hon och pappa gav sig ut på vägarna. Ändå finns det faktiskt människor på hemorten som bryr sig om dem. Därtill kommer Finn, killen som ska hjälpa Hayley få upp sina haltande mattebetyg och som envisas med att bry sig om henne. Men finns det plats i Hayley liv för något annat än pappan och hans problem?

Jo, jag tänker på Andy och Hayley när jag hör om kriget i Ukraina. Jag tänker på dem när Sverige nu ska gå med i Nato. Hur många fler barn och ungdomar ska, direkt och indirekt, behöva leva sina liv överskuggade av krigets fasor?

Similar Posts:

• ”Spring aldrig i vita områden”
• Sjutton år och farsa
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad
• Överrumplande och hjärtskärande debut
• Det går aldrig som man tänkt sig

Jag vet att den har debatterats men jag har hållit mig undan. Jag vill ha min läsning ren och obefläckad – eller enbart nedsmutsad av mina egna idéer, tankar och fördomar. Det är som en ceremoni men i vilken miljö som helst – på buss och pendeltåg, vid köksbord, i soffan, i sängen. Minutiöst planerad, som ätandet och ickeätandet i anorektikerns liv. Form och struktur, räta linjer och ingen suddighet.

Så tänker jag att jag ska kunna möta Lina Meidells skildring av hur hon levt med ätstörningar sedan tidig barndom, hur hon svält sig och avstått, hur hon räknat och tappat räkningen, hur hon hanterat och hanterar situationer då ätande förväntas, hur svältens rus och förmenta kontroll gör henne osårbar, såväl professionellt som på det personliga planet.

Lina Meidells språk är skarpt och precist. Inget dödkött, inget överflödigt hull i texten heller. Ändå är det mycket som glider undan, saker som nämns, öppningar som skapas men som sedan lämnas därhän. Hon skriver om sig själv på ett skoningslöst sätt men försöker skona sina anhöriga, känns det som. Och frågorna som inte besvaras blir fler. Hur har hennes barn egentligen påverkats av hennes sjukdom? Spelar det någon roll, har läsaren med det att göra? Kanske inte. Men har läsaren egentligen med författarens sjukdom att göra – strängt taget är den ju bara material för en bok. Men boken kallas inte ”roman”, det är ett verkligt liv som ligger utfläkt på sidorna, inklusive journalanteckningarna från både då och inte så länge sedan, och det är svårt att inte vilja veta mer om det som inte sägs men som måste finnas där.

Det gör ont att läsa om svälten men nästan ännu ondare om de andra saker hon utsätter sig och utsätts för i sin flykt ut ur sin kropp. Drogerna, övergreppen, nästanövergreppen. Det gör ont att läsa hur läkare och psykologer ger upp inför henne, hur hon blir på sätt och vis lämnad och övergiven om och om igen.

Och ändå. Hon är ett hopplöst fall som överlever och arbetar, skriver och bildar familj, som steker pannkakor och vinner priser men hela tiden en hårsmån från ett bråddjup. Hon flyger och faller, söker hjälp men vill egentligen inte ha den – i alla fall inte just den hjälpen. Den bästa flykten blir trots allt arbetet; hon vill vara ord, inte kropp, och hon är ord, ord, ord. I orden briljerar hon till läsarens njutning – och vånda.

Jag vill dra ut på läsningen och få den avklarad. Vill stanna i det universum som alltid lockar men också lämna det så snabbt som möjligt. Ställa in boken i giftskåpet igen, försedd med etiketten ”läses på egen risk”.

Similar Posts:

• Mat som kärlek
• Vad är viktigt?
• Kompromisslöst ärlig memoar om en kropp
• Mångbottnat och explicit
• Självklart enkelt

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

En gång var jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk.
Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår mig till marken. Något har hänt med världen.

Samma dag som en väninna rapporterar på Facebook från den konferens om medicinsk humaniora hon är med och anordnar landar Ur mammas mörker i min brevlåda. Skriven av Åsa Slotte som sysslar med – just det – medicinsk humaniora. Jag hade faktiskt missat att den benämningen och disciplinen existerade men mycket av den facklitteratur jag får lust att läsa faller inom den..

Ur mammas mörker är fyra längre essäer med den gemensamma nämnaren psykisk ohälsa, främst ur ett vård- och omvårdnadsperspektiv som även inkluderar närstående. Grunden är den personliga erfarenheten av att växa upp med en mor med allvarliga depressioner och sakna stöd och hjälp för familjen som helhet.

Alltså kretsar en väsentlig del av texterna kring mor-dotter-konstellationen, idéer kring den, drömmar om den och sorgen och besvikelsen över vad som blev. Men som motvikt skildras också upplevelsen av att när mörkret plötsligt intog författaren kunde det mötas och hanteras av just modern, som inte väjde, eftersom allt var så välbekant.

Växlingen mellan det personliga och det mer analyserande synsättet blir ibland lite luddig, också eftersom författarens forskning handlar om andras subjektiva upplevelser. Ibland tecknas stora bågar över medicin- och diagnoshistoria från antiken och framåt med gott om referenser, ibland är det ett närgånget sökande i den egna familjehistorien och ibland möts perspektiven, ibland inte. Poängen är kanske inte de definitiva svaren utan just reflektionerna kring synsätt och hur de förändrats genom åren.

Vad är egentligen sjukdom? När blir en allmänmänsklig känsla eller reaktion föremål för en diagnos? Vad är vård och vad är omvårdnad? Kan sjukdom samtidigt som den är ett medicinskt mätbart tillstånd vara ett val, en protest, ett samhällskritiskt förhållningssätt?

En av de längsta essäerna handlar om anorektiker och den är intressant men samtidigt har jag svårt att få ihop den. Diagnosen som sådan kom till på 1800-talet men långt tidigare har det nedtecknats berättelser om kvinnor (och män) som ägnat sig åt självsvält. Motiven har främst varit religiösa men även andra har funnits. Att tolka historien utifrån nutida diagnosbegrepp är vanskligt och det tycks författaren hålla med om, men nästan tvärsäkert hävdar hon också att en av de mer berömda självsvälterskorna inte var att betrakta som en anorektiker – möjligen drabbad av religiöst vansinne.

Där känns det inte som om hon lever – skriver – riktigt som hon lär men i grunden uppskattar jag författarens tankar och reflektioner, som även om de kanske inte är så nydanande ändå är viktiga.

Similar Posts:

• Vi måste sluta prata om psykisk ohälsa
• I minnets labyrinter
• Läses på egen risk
• Att gå varje dag
• Tröstprästinnan

Snarare så blir det ibland putslustiga en kontrast som understryker det bakomliggande allvaret – samtidigt som glimten i ögat finns kvar genom det mörka:

Rakblad är knivigt,
drunkning är blött,
matvägran divigt
och piller trött.
Vapen så gängigt,
tåg går för fort,
strypsnaror hängigt.
Att dö är rätt gjort.

I Jag älskar dig till döds ändå känns det nästan som att jag läser (översättaren) Isabella Nilsson lika mycket som jag läser (poeten) Dorothy Parker, och det verkar också vara tanken.

På omslaget står det att Isabella Nilsson står för både urval och tolkning – snarare än översättning – av den New York-baserade författaren och kritikern Dorothy Parkers dikter. Ordvalet tolkning är såklart (som alltid hos Nilsson) noga övervägt och passande. Varje uppslag i boken presenterar Parkers originaldikt på engelska på vänster sida, med Nilssons svenska spegling på höger sida.

De svenska diktversionerna är inga ordagranna översättningar – och det är väl i och för sig inga översatta dikter värda namnet, men här tar sig Nilsson ibland förvånande stora friheter.

Till exempel kan:

Where never I walked alone before
I wander in the weeds;
And people scream and bar the door,
And rattle at their beads.

motsvaras på svenska av:

Till nya platser varje natt
förirrar sig min själv,
och hundar gnyr och folk får fnatt
och svimmar utan skäl.

Så lätt kan alltså folk som skriker och bommar för dörrar bli till hundar som gnyr och folk som får fnatt. Nilsson tar upp det här förhållningssättet i bokens förord och föreslår att läsaren kan:

tänka sig denna tvåspråkiga utgåva lite som ett samtal mellan två jämngamla kollegor på after work; poeten Parker på en vinglig barstol till vänster om mittmarginalen, översättaren Nilsson på dito till höger. Ibland speglar översättaren vad poeten just sa, ibland spinner översättaren istället vidare och bidrar med egna erfarenheter av samma sort.

Och visst kan en del tolkningsval ibland förvåna, men (som alltid hos Isabella Nilsson) så är det noga övervägt och passande. Så jag kan inte säga annat än friskt vågat och allt vunnet!

Similar Posts:

• Keep calm and fortsätt rimma
• Hur man fångar en inlåst panter
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Våldet som fortsätter
• Lika drömskt som verkligheten

När mormor sa ordet risgrynspudding lät det som om hon talade om en hemlighet som bara hon och jag och morfar kände till. Det var kort efter att jag ätit det för första gången och upptäckt hur gott det var och jag kunde också höra ett litet skratt i hennes röst, som om det gladde henne så att jag hade börjat tycka om risgrynspudding lika mycket som hon och morfar gjorde. Att jag lärt mig älska en rätt som var deras.

Jag tror inte att jag skulle tycka om risgrynspuddingen som är en återkommande maträtt i Karolina Ramqvists Bröd och mjölk. Det är inte en söt efterrätt, utan en fastare variant som serveras med smör, som huvudrätt.

Huvudpersonen har till en början själv svårt för sin mormors paradrätt, men så är hon en flicka som är kräsen när det gäller mat. Mormor och morfar fortsätter att erbjuda risgrynspuddingen, tills flickan en dag bestämmer sig för att prova – och upptäcker, till mormors belåtenhet, att hon tycker om den!

Flickans alla relationer kretsar kring mat, eller i alla fall hennes egen upplevelse av relationerna. Mammas omsorgsfullt utvalda råvaror, mormors kärleksfullt bakade bullar, pappas perfekt tillagade pasta (de få gånger de möts). Och i centrum av allt, flickans relation till sig själv, genom det gränslösa ätandet när ingen annan ser.

Karolina Ramqvists senaste bok handlar väldigt mycket om mat, ännu mer om relationen till maten och ätandet – men i centrum av allt finns ändå relationerna. När flickan vuxit upp och själv blivit mamma bestämmer hon sig en dag för att laga mormors risgrynspudding till sin egen dotter.

Läsaren tas med hela vägen från planeringen med sökandet efter liknande recept som justeras, tillagningen som får tränga undan arbetsdagen, och mammans (den nu vuxna flickans) förväntan när hon hämtar sin dotter på förskolan och de åker hem igen för att äta middag. Som vilket annat barn som helst (och som mamman själv, till en början, när hon var en flicka) är dottern inte särskilt intresserad av den här – för henne – märkliga, helt nya maträtten. Inte heller för mamman smakar risgrynspuddingen som i barndomsminnet. Att återvända till sin barndoms matminnen är väl ungefär lika riskfyllt som att läsa om gamla favoritböcker.

Det borde kunna bli tradigt att läsa sida upp och sida ner om enskilda maträtter och matupplevelser (liksom om frånvarande föräldrar och självutplånande flickor) men Karolina Ramqvist gör det så väl att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Till och med när jag är säker på att jag skulle ha svårt för risgrynspuddingen, förstår jag ändå fullt ut känslan hos flickan och hennes morföräldrar när de äter sin gemensamma älsklingsrätt och det blir aldrig någonsin varken långrandigt eller småttigt.

Similar Posts:

• Ett obehag som känns
• Liv, dikt och integritet
• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• Betydelsen av en familj
• Finstämt om möten över mat

Så kommer de, en efter en, till henne där hon sitter på Café Rival vid Mariatorget (Café Rival som inte finns längre, en plötslig nostalgidusch i närtid) och får höra livshistorier och önskningar. Det allra bästa och det allra värsta. Hon talar med dem, lite som en psykolog men mest som ängel.

Många är de som önskar hjälp med att hantera sina livsval och felaktiga beslut, som ångrar sig och vill ställa något tillrätta. Många vill ha förlåtelse men kanske inte göra något mer. Det finns också de som viskar mörkare önskningar, som Dosa, som plötsligt möter den som skadat henne för livet och ser en möjlighet till hämnd.

En av de som söker upp henne är den avhoppade munken Christian som mest av allt önskar att få uppleva det han missat genom sin tid i celibat. Ester följer med till hans hotellrum utan större tvekan. Kroppen som nådegåva? Men det blir något annat, något mer. En resonans mellan dem, kanske kärlek. Och så dyker undergångsprofeten Johannes själv upp utanför hennes dörr och plötsligt blir det invecklat och komplicerat – och samtidigt självklart och enkelt. De blir en treenighet i en smal säng och Ester känner hur det kliar på ryggen när vingarna börjar växa ut.

Det blir en känsla av feelgoood i undergångens närhet med många ekon från Johanna Nilssons tidigare böcker, där de som står i centrum är de marginaliserade, de som lever nära en gräns, ekonomisk, geografisk, psykisk. Den tunna linjen mellan verklighet och vanföreställningar; när tillvaron är extrem blir den allt tunnare för att kanske helt suddas ut.

Det finns så mycket ömsinthet och medkänsla, hos författaren och hennes gestalter. Även det förfärliga blir oftast nedtonat och uppljusat. Ibland i kanske lite för hög grad – det finns alltid ett hopp, en försoning, en möjlighet. Det kan vara vackert men också svårt att ta in det som ekar av kristendomens försoningstankar och offervilja.

Det förlösande i de sexuella upplevelserna är kanske den största svagheten. Det är något som klingar falskt där och även det gränslösa ter sig så kyskt. Det blir som att blicka in i ett tittskåp som visar något främmande, en risktagning utan insats, när det för övrigt känns nära och inlevelsefullt.

Det är med blandade känslor jag slår igen boken och jag funderar på vad det beror på. Det jag läst stannar inte riktigt kvar hos mig, trots allt jag egentligen tycker om. Den ömma blicken på de svaga och utsatta – och på det svaga i de för övrigt starka – är något som verkligen behövs men det blir också något nästan formelartat när det återkommer i roman efter roman. Jag finner det jag väntar mig men önskar mig ändå något mer av en av mina författaränglar sedan 1990-talet.

Similar Posts:

• Våldet griper omkring sig
• Relation över gränserna
• En tripp till tonåren
• Bortom duktig flicka
• Personligt om stress