Innan jag börjar läsa måste jag rusta mig. Jag läser Stina Wollter och Roxane Gay, jag läser Ur mammas mörker och plockar fram Inte som andra döttrar ur bokhyllan. Den står i min biografisektion Olyckliga flickor. När jag var i yngre tonåren hade jag en hylla som jag kallade just det – Olyckliga flickor – där skönlitteratur och facklitteratur blandades, där de verkliga deprimerade, anorektiska, självdestruktiva unga kvinnorna fick stå jämte sina fiktiva systrar, där de gick in i och ut ur varandra. Den farligaste litteraturen jag vet, den som borde stå i giftskåp bakom dubbla lås, den som drog in mig och drar in mig. Och där hör Sara Meidells bok otvivelaktigt hemma. Det räcker att läsa en mening eller två. Alltså: jag måste rusta mig.

Jag vet att den har debatterats men jag har hållit mig undan. Jag vill ha min läsning ren och obefläckad – eller enbart nedsmutsad av mina egna idéer, tankar och fördomar. Det är som en ceremoni men i vilken miljö som helst – på buss och pendeltåg, vid köksbord, i soffan, i sängen. Minutiöst planerad, som ätandet och ickeätandet i anorektikerns liv. Form och struktur, räta linjer och ingen suddighet.

Så tänker jag att jag ska kunna möta Lina Meidells skildring av hur hon levt med ätstörningar sedan tidig barndom, hur hon svält sig och avstått, hur hon räknat och tappat räkningen, hur hon hanterat och hanterar situationer då ätande förväntas, hur svältens rus och förmenta kontroll gör henne osårbar, såväl professionellt som på det personliga planet.

Lina Meidells språk är skarpt och precist. Inget dödkött, inget överflödigt hull i texten heller. Ändå är det mycket som glider undan, saker som nämns, öppningar som skapas men som sedan lämnas därhän. Hon skriver om sig själv på ett skoningslöst sätt men försöker skona sina anhöriga, känns det som. Och frågorna som inte besvaras blir fler. Hur har hennes barn egentligen påverkats av hennes sjukdom? Spelar det någon roll, har läsaren med det att göra? Kanske inte. Men har läsaren egentligen med författarens sjukdom att göra – strängt taget är den ju bara material för en bok. Men boken kallas inte ”roman”, det är ett verkligt liv som ligger utfläkt på sidorna, inklusive journalanteckningarna från både då och inte så länge sedan, och det är svårt att inte vilja veta mer om det som inte sägs men som måste finnas där.

Det gör ont att läsa om svälten men nästan ännu ondare om de andra saker hon utsätter sig och utsätts för i sin flykt ut ur sin kropp. Drogerna, övergreppen, nästanövergreppen. Det gör ont att läsa hur läkare och psykologer ger upp inför henne, hur hon blir på sätt och vis lämnad och övergiven om och om igen.

Och ändå. Hon är ett hopplöst fall som överlever och arbetar, skriver och bildar familj, som steker pannkakor och vinner priser men hela tiden en hårsmån från ett bråddjup. Hon flyger och faller, söker hjälp men vill egentligen inte ha den – i alla fall inte just den hjälpen. Den bästa flykten blir trots allt arbetet; hon vill vara ord, inte kropp, och hon är ord, ord, ord. I orden briljerar hon till läsarens njutning – och vånda.

Jag vill dra ut på läsningen och få den avklarad. Vill stanna i det universum som alltid lockar men också lämna det så snabbt som möjligt. Ställa in boken i giftskåpet igen, försedd med etiketten ”läses på egen risk”.