Hunger har undertiteln ”historien om (min) kropp”. Den amerikanska författaren och föreläsaren Roxane Gay – som kanske är mest känd för sin bok Bad feminist – har skrivit sin kropps memoarer, och hur den förhåller sig till andra kroppar. Hon börjar med att konstatera:

Det finns inget triumferande i berättelsen om min kropp. /…/ Det är ingen motivationsbok. Jag har inga djupa insikter om hur man hanterar en otyglad kropp och en otyglad aptit. Min berättelse är inte en framgångssaga. Det är, helt enkelt, en sann historia.

När du överväger att läsa Hunger, var medveten om att det hon säger i bokens andra stycke är sant: den här boken har inga lösningar, och ger väldigt lite katarsis. Den är en berättelse om hennes kropp, hennes vikt; om mat och hennes djupt dysfunktionella relation till den. Visst har Gay relevanta tankar och insikter, men lösningar har hon faktiskt inga. Däremot är hon djupt uppriktig. Hon berättar om den gruppvåldtäkt hon utsattes för i tonåren, och om hur ätandet blivit en tröst, och övervikten en rustning.

Gay har levt större delen av sitt liv med en övervikt som är av den typen européer älskar att förfasas över, eftersom den mest tycks finnas i USA. Typen av övervikt som kräver att hon köper dubbla stolar på flygplan och tar med sin egen förlängare till säkerhetsbältet. Typen som betraktas som abnorm, så öppet att en psykolog som försöker sälja in en gastric bypass faktiskt refererar till icke överviktiga som ”normala människor”. Och även om jag egentligen inte borde bli förvånad (för jag har hört de här berättelserna förut) så blir jag bestört över hur hennes omgivning förhåller sig till Gay och hennes kropp. Hur hennes familj ständigt och oombett letar fram nya bantningsprogram. Hur främlingar tar sig rätten att håna, kommentera och förskräckas.

Men mer intressant och mer smärtsamt än hur andra behandlar Gay, är hur hon förhåller sig till sig själv. Anpassningarna hon tvingas göra i vardagen, och sakerna hon förvägrar sig själv. Hur hon stilla konstaterar att sådana som hon kan inte äta chips när andra ser. Hur hennes lår ständigt är fulla av blåmärken för att hon pressar sig ned i stolar med armstöd, som är för små för henne. Hur hon håller god min och sitter i jägarställning i timmar, för att hon bara får plats att sitta på yttersta kanten av stolen under en paneldebatt. Hon skriver: ”ju större man är, desto mindre är ens värld”.

Jag tillåter mig inte färgglada kläder till vardags, utan håller mig till jeans och mörka överdelar. /…/ Jag tillåter mig inte vissa typiskt kvinnliga attribut eftersom jag inte har en kropp som är typiskt kvinnlig enligt våra samhälleliga normer. Jag tillåter mig inte några ömhetsbetygelser – som att vidröra eller bli vidrörd – som om det vore en glädje som en kropp som min inte förtjänar.

Hon berättar också om hur hon förhåller sig till andra människor, och där får jag ibland en känsla av att hennes självinsikt brister. Hon skriver om hur hon låter andra behandla henne illa, för att hon tror att hon inte förtjänar bättre – då finns insikten där. Men ibland skriver hon om människor som hon säger behandlade henne bra, men där jag inte håller med. Som pojkvännen som upptäckte att hon brukade framkalla kräkningar.

Han grep tag i mig och drog upp mig. Han skakade mig och sa: ”Är det det här du håller på med? Va?” Jag stirrade bara på honom eftersom jag visste att det skulle göra honom ännu argare. Jag ville att han skulle vara arg på mig, och bestraffa mig så att jag kunde sluta bestraffa mig själv. Han förtjänade att få bestraffa mig, och jag ville låta honom göra det som botgöring. Han var, är, en fin person så han skulle aldrig ge mig det jag ville ha. Fingrarnas grepp om min överarm släppte, och han backade ut ur badrummet. Han körde knytnäven i en vägg, vilket gjorde mig rasande eftersom jag ville att han skulle köra knytnäven i mig.

Jag vill säga till henne: vännen, en pojkvän som skakar dig och slår näven i väggen är inte en fin person, han är våldsam. Du förtjänar bättre.

Hon skriver om hur hon haft så många destruktiva förhållanden att måttstocken för ”bra” bara blivit ”inte dålig”. Hennes allra första förhållande var med pojken som lurade ut henne till en stuga i skogen och våldtog henne tillsammans med sina vänner, och allt som är bättre än det blir okay. De mest hjärtskärande passagerna i boken är när hon berättar om förhållandet med pojken som våldtog henne. Hur hon stannade kvar hos honom efter våldtäkten, lät honom fortsätta utnyttja henne. I ett fruktansvärt avsnitt skriver hon om hur hon fortfarande googlar hans namn, nästan tvångsmässigt. Hur hon vet var han arbetar, har pratat med hans sekreterare. Hur hon en gång blev framkopplad till hans telefon, och lyssnade på hans röst i luren utan att kunna säga någonting. Hur hon fantiserar om att söka upp honom, och säger: ”Jag undrar om jag skulle tala om för honom vad det blev av mig, vad jag åstadkommit, vad jag lyckats med, trots honom. Jag undrar om han skulle bry sig om det, om det skulle spela någon roll.” Det stycket är så mycket smärtsammare att läsa än skildringen av själva våldtäkten.

Hunger är en berättelse om en kropp som Gay ständigt beskriver som ”otyglad”. Det är en berättelse om en djupt störd relation till mat – inte för att hon äter för mycket eller för onyttigt eller för att hon är överviktig; hennes relation till mat är störd för att den svämmar över av motstridiga känslor. Mat är njutning och bestraffning, den är räddning och förbannelse, den är så oerhört förknippad med skuld. Och medan jag läser funderar jag över: skulle jag rekommendera den här boken till någon som har en ätstörning? Som har en svår relation till mat och vikt? Och jag vet inte. Å ena sidan ja, för det finns en oerhörd styrka i Gays uppriktighet, i att hon delar med sig av alla de där tankarna och känslorna som inte är godkända och välfriserade. Jag tänker mig att det skulle kunna finnas en stor tröst i att läsa hennes bok och känna sig mindre ensam. Men jag tror också att den skulle kunna göra skada, för som sagt: Gay har inte hittat något friskt sätt att förhålla sig till mat och vikt. Hela hennes värld tycks cirkla kring dessa två variabler: vad kan och får hon äta? Hur mycket väger hon? Är hon fetast i rummet; i byggnaden; på flygplatsen? Hon talar glorifierande om anorektiker – hon vet att det är sjukt, att hon inte borde, men hon uttrycker beundran för dem. Hon beskriver kräkningarna hon framkallat efter måltid som befriande, som lyckorus. ”Det var fantastiskt. Jag kände mig stark. Jag hade kontroll. Jag undrade varför jag aldrig hade provat kräkning tidigare.”

Genomgående i boken syns diskrepansen mellan vad Gay tycker och tror på, och vad hon känner. Hon är en feministisk ikon, hon tror på att mallen för hur kvinnor ska se ut och vara är omöjligt trång, och behöver vidgas. Hon tror på sin rätt att existera och synas. Men det hon känner är att hon skulle bli lyckligare om hon vore smalare. Emellanåt ger hon ändå uttryck för en ilska som jag tror är konstruktiv. Hon skriver om en reklamfilm där Oprah Winfrey säger: ”Inuti varje överviktig kvinna finns den kvinna hon vet att hon kan bli.” Och Gay kommenterar det med: ”Jag åt upp den smala kvinnan, och hon smakade utsökt, men jag blev inte mätt.”

Boken slutar i en försiktigt hoppfull ton. Gay säger att hon inte vet om hon är lycklig, men att hon ”vet och känner att lyckan är inom räckhåll”. Hon skriver att hon håller på att lära sig att lycka inte kan mätas i tappade kilon utan i känslan av att vara tillfreds i sin kropp. Och när jag har läst ut Hunger vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig snopen på något sätt, när jag inser att trots att hon började med att säga att det inte skulle komma några djupa insikter, så är det ändå det jag har väntat på. Men Gay lovade aldrig några svar. Hon lovade att berätta om sin kropp, och det gör hon, med en kompromisslös och hudlös ärlighet.