Det är en salig blandning av stort och smått – människor som lockas till en blomstrande stad i Karibien i början av 1800-talet och möts av skog och sten, transporten av diamanten Afrikas stjärna från Kapstaden till London, krigsrapportering med olika syften och resultat, Macchiarini, Refaat El-Sayed, en påhittad stjärnkrog och hur en man lurade Tripadvisor, Potemkin och mycket annat. Några av fallen har många läst eller hört talas om tidigare medan andra troligen är nya för de flesta.

Ofta är det underhållande men ibland blir det en besk eftersmak, då vissa händelser som skildras i grunden är tragiska på ett eller flera sätt. Det finns bluffar och bluffar kan man också säga – de som utförts för ekonomisk, status- eller publicitetsmässig vinning, de som varit en sorts test av olika system, de som varit en del av krigsföring och de som kanske mest bara råkat inträffa. Här skildras de ofta ganska likartat, vilket dels ger en enformighet trots variationen, dels ger dem ungefär samma tyngd. Det gör också boken mer lämpad att läsas ett par kapitel i taget.

Något jag saknar är källhänvisningar i anslutning till själva texten. Om man inte vill ha regelrätta fotnoter så i alla fall hänvisning till källorna för respektive avsnitt. Det finns en litteraturlista på slutet men jag skulle vilja ha tydligare kopplingar. Visserligen är det väl så att man inte ska syna en bra historia alltför noga men om det handlar om bluffar och avslöjandet av dem solkas trovärdigheten av svårigheten att kontrollera det skrivna.

Och Potemkin då? Jo, eventuellt är hans bluff, som givit upphov till det ofta använda begreppet potemkinkuliss, i själva verket något som någon annan hittat på. En bluff om en bluff, således.

Similar Posts:

• Genetik, svält och politik
• Vår dagliga ketchup och andra historier
• Tyskland på randen till revolution
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Pest, kolera, och mycket mer

En lång, inledande del av boken handlar om utvecklingen av vetenskapen genetik i Darwins och Mendels fotspår. Förhoppningar om att kunna öka jordbruksproduktionen världen över drev många agronomer att söka nya möjligheter i växtförädling genomförd på vetenskaplig grund. Nordquist skildrar ingående hur forskare i Sovjetunionen byggde upp anläggningar och resurser i form av genbanker för växtförädling. I fokus för den skildringen står genetikern och växtförädlaren Nikolaj Vavilov, som vigde sitt liv åt att samla in fröer från världens alla hörn. Men Nordquist skildrar också hur denna nya vetenskap kom att bli högeligen politiserad i Sovjet. Vavilov kom således att bli kritiserad, inte minst av barfota-forskaren Trofim Lysenko, som ifrågasatte själva grunderna i genetiken, exempelvis själva förekomsten av gener eller DNA (eftersom han menade att detta stod i strid med marxism-leninismen), och istället lanserade helt egna teorier om hur växtförädling därför skulle gå till. Trots att Lysenkos teorier fann föga eller inget stöd i empiriska studier (”lysenkoism” har sedan dess också blivit ett begrepp för pseudovetenskap …) så lyckades han få enormt mycket politisk makt i Sovjet. Detta inte minst – att döma av Nordquists skildring – tack vare att han var skicklig på att anamma en retorik som tilltalade den styrande eliten i Sovjetunionen, och då framför allt Stalin personligen.

I nazi-Tyskland sökte man under samma tid på samma sätt använda sig av genetik. Som är väl bekant försökte man här också aktivt använda sig av eugenik, ”rashygien”, vilket också diskuteras i den här boken. Just det känns kanske som lite väl mycket skåpmat. Mer spännande är istället när Nordquist skriver om nazi-Tysklands planer för hur man skulle använda allt ”Lebensraum” i ockuperade områden i Östeuropa. Just här skulle nämligen också genetik, växtförädling och – inte minst – de sovjetiska genbankerna komma att spela en stor roll, vilket alltså är bakgrunden till den stora fröstöld som senare kom att ske.

Så långt känns boken huvudsakligen både intressant och spännande, om än med en del utvikningar som med fördel kunde kapats bort. Särskilt givande är det att läsa om politiseringen av vetenskapen genetik i Sovjetunionen, och då speciellt om maktkampen mellan Vavilov och Lysenko.

Men när Nordquist når efterkrigstiden blir det tyvärr mindre givande. Här skildras förvisso några spännande historiska anekdoter, exempelvis hur en av de ledande SS-officerarna bakom plundringen av de sovjetiska genbankerna efter kriget kom att ta sin tillflykt till Sverige och den svenska växtförädlingens Mecka (Svalöv), för att undkomma att dömas för sin medverkan i nazismens brott mot mänskligheten.

Mycket av skildringen i bokens avslutande del handlar dock om den växtförädling som kom att ske under efterkrigstiden, med centrum i USA, och med fokus på Norman Borlaug och den ”gröna revolution” som han kom att bli avgörande för. Denna ”gröna revolution” skulle komma att leda till kraftigt ökande jordbruksproduktion i flera länder världen över, tack vare mer högavkastande grödor i kombination med omfattande insatser av bland annat konstgödsel och bekämpningsmedel. I den ”gröna revolutionens” fotspår skulle sedan följa genmodifiering, något som med ny utveckling under senare år har blivit allt mer potent.

Såväl den ”gröna revolutionen” som genmodifieringen skulle dock också komma att bli politiskt kontroversiella, exempelvis på grund av att den ökande produktionen var ekologiskt ohållbar då den byggde just på massiv användning av farliga miljögifter. Och det är här som skildringen inte längre känns lika givande. Nordquist skriver i och för sig om såväl förhoppningar på den ”gröna revolutionen”, som den kritik som riktades mot denna. Det kan förefalla vara en journalistiskt neutral skildring att återge båda sidor i en debatt, men problemet är att skildringen här känns betydligt blekare och ytligare än när han ett par kapitel tidigare exempelvis skildrar maktkampen mellan Vavilov och Lysenko när vetenskapen i Sovjetunionen hade politiserats. När det handlar om kontroverserna kring modern växtförädling nöjer sig författaren många gånger med att redovisa de olika lägrens ståndpunkter, och gräver inte alltid särskilt djupt för att verkligen utreda vem (om någon) av de sentida kombattanterna som har fog för sina respektive argument.

Sammanfattningsvis är det till en början en spännande och intressant skildring av genetikens utveckling, avarter och konsekvenser – såväl positiva som katastrofala – under 1900-talets första årtionden. Skildringen av den mer sentida utvecklingen hade dock förtjänat en betydligt djupare utredning än vad den här får.

Similar Posts:

• Sovjets kollaps dissekerad
• Ett hungrande Ukraina
• Tyskland på randen till revolution
• Farfar var genetiker?
• Politik och litteraturkritik

I den här boken skildrar kulturredaktören Volker Weidermann den tyska revolutionen 1918. Det är en revolution som inte uppmärksammats särskilt ofta i tidigare litteratur, framförallt inte litteratur som finns på svenska – i alla fall inte om man jämför med den betydligt mer omskrivna ryska revolutionen, eller nazismens framväxt i Tyskland på 1930-talet. I så måtto är det en välgärning att Weidermanns bok nu ges ut i svensk översättning.

Fokus ligger framförallt på flera av de ledande personerna under revolutionen, inklusive Kurt Eisner som ledde utropandet av den första rådsrepubliken, och flera av de författare – inklusive Rainer Maria Rilke och Thomas Mann – som deltog. Till skillnad från i Ryssland, där bolsjevikerna lyckas konsolidera sin maktposition, så blir revolutionen i München dock mycket kortlivad. Också det skildras tämligen ingående, där en viktig faktor var maktkamper mellan olika fraktioner, och revolutionärer som inte kan enas om vare sig mål eller medel.

Det är många personer som figurerar, faktiskt så många att jag någon gång önskar att det hade funnits ett kort persongalleri summerat någonstans i boken. Nu får man läsa den utan det. Alla de arbetare och andra som också deltog i den revolutionära kampen finns förstås också med, men spelar däremot en betydligt mer undanskymd och indirekt roll, i den här skildringen. På det sättet är det här en mycket klassisk form av historieskrivning, med fokus på de Stora Männen, även om det nu handlar om de Stora Revolutionärerna, snarare än kungar, generaler och presidenter som annars är så vanligt förekommande i populärhistoriska verk.

Det ska inte förta värdet av den här boken. Weidermann skriver bra och lättillgängligt om en mycket spännande tid och process, så detta är, ur det perspektivet, en mycket njutbar läsning.

Similar Posts:

• Genetik, svält och politik
• Den ryska revolutionen dissekerad
• Förspel till en revolution
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Sedan splittras bilden.”

För att göra detta skildrar Andersson ett antal komikers liv och gärning. Några av dem är tämligen välkända, som exempelvis Charlie Chaplin eller Steve Martin. Många av de andra komiker som författaren lyfter upp är i alla fall för mig helt okända sedan tidigare. Här hittar vi exempelvis kanske världens äldsta kända hovnarr, Pietro Gonella, eller music hall-artisten Marie Lloyd.

Just vad som har betraktats som roligt historiskt, och hur det har förändrats genom historien, är kanske en av den här bokens behållningar. Några av de äldsta komikerna verkar ha byggt sina skämt på kiss-och-bajs-humor, lyteskomik (tänk: dvärgar som hovnarrar …), eller annan form av tämligen grotesk eller vulgär humor. Med tiden blir andra former av komik allt viktigare. Clownens konster, pantomimen, den politiska satiren, samt förstås – i modern tid – postmodern ironi (som den där ”ironiska generationens” komiker under 1990-tal).

Det är också positivt att Peter Andersson funderar på komiker ur ett köns-, klass- och etniskt perspektiv. Han framhåller exempelvis flera kvinnliga komiker genom historien, och vilken roll de har spelat för komikens utveckling. Likaså framhåller han många komikers enkla klassbakgrund, och vad det kan ha betytt för synen på komedin som mindre fint än exempelvis tragedin. Peter Andersson skriver därtill om såväl blackface-kulturen som om ”komikens Rosa Parks”, Richard Pryor. De personliga tragedierna i många komikers liv är också ett tema som återkommer ett par gånger.

Det är alltså genom att porträttera ett antal komiker som Andersson vill komma åt de här frågorna om komikerns historia. Flera gånger kan jag dock tycka att personporträtten blir mer detaljerade än vad som verkligen är motiverat för att illustrera de lärdomar man kan dra av deras exempel.

På det hela taget är det väl kanske inte helt överraskande lärdomar man kan dra av den här historien. Boken är ändå ganska trevlig och lättläst – något annat vore ju dock tragiskt.

Similar Posts:

• Kroglivets historia
• Homohistoria med skygglappar
• Ett hungrande Ukraina
• Vår dagliga ketchup och andra historier
• En gigant bland giganter

Det finns nog förvisso få historiska ämnen som det har skrivits så många böcker om som nazisterna. Förintelsen ingår som ett viktigt stående moment i skolundervisningen i historia. Ändå finns det ett perspektiv på denna historiska tragedi som allt för sällan uppmärksammats i litteraturen, nämligen just överlevarnas perspektiv. Enskilda, personliga vittnesmål – mest känt av dem alla kanske det av Anne Frank – har i och för sig fått mycket uppmärksamhet. Vittnesmål från många överlevare kom också att uppmärksammas i ett par böcker som publicerades åren direkt efter krigets slut. Därefter, konstaterar författarna till den här boken, har överlevarnas många olika erfarenheter sällan uppmärksammats i någon större utsträckning. Åtminstone inte före det att insikten om att alla dessa människor snart kommer att ha gått bort, och att alla deras minnen riskerade att gå förlorade, började sprida sig. För att bevara dessa minnen och röster startade författarna därför ett podcast-projekt för ett antal år sedan i syfte att intervjua överlevare. Totalt hann författarna intervjua 130 överlevare som senare kommit att bosätta sig i Sverige.

I den här boken finns ett urval från alla dessa intervjuer med, där människorna får berätta sina egna historier. Och det är historier som fastnar. Diskrimineringen många upplevde i vardagen under åren före krigsutbrottet, både i Tyskland och andra länder. Fasan som allt fler måste ha upplevt, i takt med att koncentrationslägren blev allt fler, och släktingar eller bekanta fördes bort. Föräldrar som därför försökte skicka iväg de egna barnen till okända mål, för att de inte hade råd att fly allihop, men befarade att ingen annars skulle komma att överleva. Och sedan den snabbt accelererande förintelsen. Föräldrar eller syskon som mördades helt öppet, eller hämtades av myndigheterna och därefter försvann. Kampen för den egna överlevnaden i ghetton eller i koncentrationslägren. Befrielsen när framförallt Röda Armén började nå de områden där lägren var förlagda – men också om de fasor som kunde följa i denna befrielses spår, då desertörer och andra laglösa följde strax efter arméns frontlinjer. Men här finns också berättelser som visar att överlevarna inte bara var passiva offer, utan berättar om det motstånd som förekom: somliga som väljer att gå med i motståndsrörelsen mot nazismen, eller fångarna som lyckas mörda en särskilt sadistisk lägervakt.

Man riskerar lätt att bli deprimerad av den här läsningen, för det finns ofta inga ljuspunkter i berättelserna. Återstår frågan varför man då ska läsa den. Svaret på det är så klart att vi aldrig får glömma vad nazismens brott mot mänskligheten innebar, eftersom de som glömmer historien riskerar att upprepa den. Just de personliga rösterna som presenteras i den här boken – tillsammans med Cato Leins mycket vackra porträttfoton av de intervjuade – kan säkert spela en viktig roll för att konkret minna om vilka fasor nazisternas styre medförde. Men det stora problemet, menar Bernt Hermele i bokens förord, är kanske egentligen inte att vi inte vet vad nazismen ledde till. ”Problemet”, skriver han, ”är vad vi ska göra med detta minne så att det inte upprepas.” Där tvingas vi läsare att ta vid och, som de tänkande människor vi är, fundera själva.

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Det enkla om det svåra
• Vad ska man tro?
• Vem är egentligen pervers?
• Auschwitz och den stora kärleken

För ett sekel sedan började den svenska staten alltså att tvångsförflytta renskötande samer. Bakgrunden var att Norge hade blivit en egen nation i början av 1900-talet, och den norska staten gjorde anspråk på marker som sedan urminnes tid hade bebotts och brukats delar av året av samer (vilka andra delar av året var bosatta och verkade inom Sveriges gränser). I ett avtal mellan den svenska och norska staten kom man överens om att begränsa antalet renar som fick flyttas över gränsen från Sverige till Norge. Den svenska staten hade nu att försöka efterleva detta avtal. Problemet var att det i delar av Sápmi, framförallt i trakterna av Karesuando, helt enkelt fanns för många renar för att det skulle gå att föda dem alla, nu när de norska betesmarkerna inte längre var tillgängliga under delar av året. Då föddes idéen om att försöka flytta delar av den samiska befolkningen längre söderut, och det är just om dessa flyttningar – och hur samerna själva upplevde dem – som den här boken handlar.

Inledningsvis försökte de statliga svenska lappfogdarna att övertala samiska familjer att flytta frivilligt. Man lockade exempelvis med löften om att den som kom först också kunde få välja marker. Ett löfte som inte skulle hållas, skulle det visa sig, eftersom det redan bodde andra renskötande samer i de områden dit Karesuando-samerna flyttades, och de inte alltid var villiga att släppa in nykomlingar hur som helst. Lappfogdarna utlovade också hjälp finansiellt och logistiskt med att flytta såväl de samiska familjerna som renar – även det ett löfte som långt ifrån alltid efterlevdes. När inte sådana löften räckte för att få tillräckligt många samer att flytta söderut så började man från lappfogdarnas sida också att använda sig av olika tvångsmedel. Man utfärdade exempelvis höga böter för de samer som visade sig skyldiga till att ha överträtt bestämmelserna om att ha korsat den norska gränsen. Och i de fall inte ens det räckte för att förmå trilskande samer att flytta så hotade man exempelvis med att tvångsslakta familjens samtliga renar – och därmed effektivt beröva dem hela deras levebröd.

Elin Anna Labba har genomfört (och samlat andras) intervjuer med många av de som drabbades av de här tvångsförflyttningarna, liksom med deras barn, där de får berätta om effekterna ur sitt eget perspektiv. Här finns också jojker och dikter om tvångsförflyttningarna och deras konsekvenser. Flyttningarna kunde i vissa fall innebära djupa tragedier – kanske framförallt i form av splittrade familjer, därför att man inte alltid hade möjlighet att ta med sig alla barn på den långa flytten. Många gånger kapades i praktiken även banden med andra släktingar och vänner. Att flytta innebar vidare att samefamiljerna förlorade kontakten med sina traditionella marker – därav Labbas inledande fråga om man får sörja en plats som aldrig varit ens egen. För många samiska familjer innebar också flytten en betydande ekonomisk kostnad, eftersom renar kom bort eller dog under själva flytten, utöver de bötesbelopp som många samiska familjer ålades. Den flyttningsersättning som betalades ut från svenska statens sida upplevdes sällan eller aldrig som rättvis kompensation. Eftersom man från den svenska statens sida samtidigt bedrev en politik om att ”lapp skall vara lapp”, så hindrades samerna som flyttade till råga på allt från att bygga allt för moderna och avancerade bostäder när de väl hade flyttat.

Det här är ett strålande exempel på en mörk historia berättad underifrån, från de drabbades perspektiv. Labba lyckas med detta grepp göra historien både högst levande och mycket mänsklig. Att boken dessutom är vackert formgiven, och rikligt illustrerad med fotografier på några av de människor den handlar om gör det ju hela än bättre. Det enda tråkiga är att läsare (inklusive undertecknad) som inte förstår samiska inte kan förstå de (oöversatta) samiska dikter eller jojker som finns med, liksom en del av de specifika termer på samiska som vävs in i skildringen.

I sin helhet är det här obligatorisk läsning för den som är intresserad av svenska historia. Men det borde också vara obligatorisk läsning för många svenska politiker (inte minst alla de som vurmar om Sveriges påstått fornstora dagar).

Similar Posts:

• På jakt efter samiskheten
• Samerna och den svenska staten
• Sameliv i Sverige
• De överkördas historia
• Årets Augustprisvinnare

Anne Applebaums bok om denna svältkatastrof inleds som sig bör med en beskrivning av bakgrunden, från Sovjetregimens födelse och framåt. Författaren beskriver då bland annat motståndet mot bolsjevikerna – både från reaktionära krafter som ville bevara det gamla tsarväldet, och från revolutionära krafter som exempelvis Ukrainas omfattande anarkistiska resning mot både tsar- och bolsjevik-välde. Att försöka skildra denna utveckling är utan tvekan svårt då konflikten var så ideologiskt laddad redan i sin samtid. Tråkigt nog känns den här inledande delen av boken inte så välskriven som man kunde hoppas. Skildringen är exempelvis ibland lite motsägelsefull, och ges dessutom en slagsida då författaren ett antal gånger upprepar att olika vittnesmål, som på något vis uttrycker sympati för revolutionsprocessen, är ”politiskt färgade” eller rent ut ”propaganda”, medan flera vittnesmål från den nya regimens opponenter kan rapporteras helt okritiskt – som om de inte också var politiskt färgade eller kunde vara propaganda.

Boken blir dock bättre, upplever jag, när Applebaum faktiskt kommer fram till dess riktiga fokus, att beskriva själva Holodomor (som svältkatastrofen har kallats). Här skildrar Applebaum ingående hur katastrofen utvecklas. Kollektiviseringen av jordbruket, som hade påbörjats ett par år tidigare, hade redan gjort att produktiviteten hade sjunkit. Många bönder hade också börjat göra aktivt motstånd mot kollektiviseringen, exempelvis genom olika former av sabotage, hellre än att låta regimen ta över deras produktionsmedel.

För att kunna exportera spannmål – en av Sovjetunionens viktiga exportvaror vid denna tid – hade regimen dock satt upp mål för hur mycket spannmål som skulle samlas in i varje del av Ukraina. När hungersnöden började breda ut sig försökte en lång rad lokala partifunktionärer i kommunistpartiet förmå regimen att sluta expropriera så mycket livsmedel från befolkningen. Vädjanden och protester strömmade in från många delar av landet. Det är hjärtskärande att idag läsa några av dem som Applebaum återger här i boken.

Den centrala Sovjetregimen under Stalin skulle dock inte komma att lyssna på det örat. Kritik avfärdades med argument om att de ukrainska bönderna länge hade motsatt sig Sovjetregimen, under flera år tidigare hade försökt gömma undan spannmål när regimens agenter hade kommit för att samla in den, och således säkert gjorde det även denna gång. Rapporter om svält avfärdades därför som osann propaganda – till och med när rapporterna kom från lokala partifunktionärer. Insamlingen av livsmedel fortsatte alltså, allt för att uppfylla planekonomins mål. Kritiker inom kommunistpartiet och statsbyråkratin rensades ut och ersattes med undersåtar som förstod att lyda order uppifrån. En fullständig katastrof hade därmed skapats.

På sätt och vis uppvisar den här historien många likheter med somliga andra svältkatastrofer, exempelvis i det koloniala Indien, som Mike Davis har skrivit om i Svält och kolonialism, eller för den delen i Sverige under 1800-talet, som Magnus Västerbro skildrade förra året i boken Svälten. Likheterna står att finna i allt från myndigheternas förakt för befolkningen som svälter, och deras vägran att ingripa för att hjälpa de svältande, till hur befolkningen faktiskt reagerar på svälten. Sedan finns förstås viktiga skillnader mellan fallen, kanske framförallt anledningen till att myndigheterna inte vill ingripa: en dogmatisk marknadsfundamentalism i Sverige och Indien enligt Västerbro respektive Davis; en dogmatisk kommunistisk regim, som dessutom vägrar tro på uppgifter om svältkatastrofen, i fallet Ukraina.

Men det finns också en tolkning av förloppet i Ukraina som går ut på att svälten där inte bara berodde på fruktansvärda och massiva misstag från regimens sida, utan rent av var en avsiktlig politik från Stalin-regimen för att hämnas på alla dem som hade motsatt sig Sovjetregimen. Historieskrivningen (eller nedtystandet av densamma, så länge Sovjetregimen överlevde) har dock blivit mycket ideologiserad, vilket Applebaum också skriver om, och just denna tolkning är kanske ett exempel på detta. Några direkta bevis för denna tolkning verkar nämligen inte finnas, att döma av Applebaums skildring, utan påståendena bygger bland annat på tolkningar av geografiska skillnader i dödlighet. Totalt skulle alltså nästan fyra miljoner människor dö av svält i Ukraina dessa år. Skillnaderna mellan olika distrikt kunde dock vara ganska betydande. Hårdast, menar Applebaum, drabbades flera distrikt där motståndet mot bolsjevikernas maktövertagande hade varit som intensivast. Genom Holodomor kunde Stalin slutligen slå tillbaka mot såväl tsar-anhängare som anarkister i Ukraina, lyder således tolkningen. Teorin förefaller kanske inte omöjlig, men man kan ju också tänka sig andra förklaringar till ett sådant mönster – som exempelvis det faktum som Applebaum själv lyfter fram tidigare i boken: att många bönder faktiskt gjorde motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket genom att själva förstöra produktionsmedlen hellre än att låta Sovjet-regimen ta över dem. Oavsett vilken teori som stämmer bäst med verkligheten, blev konsekvenserna av katastrofen fruktansvärda.

Boken är, trots sin längd och detaljrikedom, tämligen lättläst. Dess tragiska tema gör den väl däremot inte precis till någon avkopplande läsning för julhelgen. Men trots den kritik jag har mot vissa delar så är den klart läsvärd för den som vill få en överblick över förloppet.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• En konservativ sörjer sin flock
• Bara Tanja blev kvar
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad

En förälders död blir för många författare upptakten till en genomgång av vem denna viktiga person var. Den som lever stilla börjar också med att berättarjaget Leonora anländer till sin mors dödsbädd på ett hospis. Dit hon egentligen inte är välkommen trots att hon är föräldrarnas enda barn. Kontakten har varit mycket sporadisk alla år sedan Leonora flyttat hemifrån, tagit sig namnet Leonora (”lejoninna”), etablerat sig som skribent och författare och därtill kommit ut som homosexuell. Särskilt detta att hon lever med en kvinna anser föräldrarna lett till moderns cancersjukdom. En cancersjukdom som äter upp modern under en räcka av tolv år. Samtidigt förändras modern – hon är nästan en bättre variant som sjuk än som ”frisk” i förhållande till sitt barn.

Leonora vet tidigt att hon ska skriva om sin mor. Det går ett år och inget skrivs. Hon diskuterar med sin partner, den kloka och med sin förläggare. Är det rätt? Och blir det rätt eftersom man aldrig får med ”allt”? Sen skriver hon och går genom sitt liv från de tidigaste åren och fram till moderns död och en tid efteråt i nuet när boken getts ut. I slutet kastas ytterligare en cliffhanger ut: hon skriver ett brev till en kvinna som gått med modern på husmoderskola år 1970. Hon vill veta vem hennes mor var som ung – innan hon isolerades i äktenskap. Det blir metafiktion som förebådar fortsättning: som läsare får vi följa processen om den bok som vi läser. Och lite till.

Leonora försöker lägga pusslet varför föräldrarna var som de var. Bara detta att hon redan som ett litet barn under skolåldern får sig berättat hur hon, den onda, skadat modern genom att låta sig födas till världen: hur modern sprack och klippts. Den lilla flickan tänker på kalkonen på julbordet som klippts och sytts. Fadern har en kollega vars dotter är “knarkhora” och kollegan kämpar för, räddar dottern i Köpenhamn, berättar fadern förvånat – något sådant ska då verkligen inte hon räkna med. Tidigt ska hon höra om världens ondska och allt hon själv kan råka ut för. Hur misslyckad, ful hon är och hur hon gör sina föräldrar illa, framför allt modern. Därför gråter modern och fadern slår.

Samtidigt tar fadern dottern tidigt till småstadens bibliotek. Hon börjar tidigt skriva berättelser. Hennes betyg är höga och föräldrarna uppmuntrar, förhör, följer med. Modern försvarar sin flicka med kraft inför en lärare som gjort sig lustig över hennes namn. I tonåren klär hon sig i moderns kläder från 1960- och 1970-talen och även om hon enligt fadern aldrig blir så vacker och välväxt som modern (“Fru Skov”) så är det något lustfyllt och kreativt över skapandet av en alldeles egen personlig klädstil. De tre reser till turistorter med kappsäckarna fyllda av konserver – även här vidgas flickans liv. På något vis. Här finns också många referenser till låtar, band, böcker och populärkultur – Leonora lever ett intensivt inre liv och även utåt med kamrater trots att hemmet är ett fängelse.

De som Leonora däremot har en kärleksfylld relation till är moderns föräldrar. Morfar leker och tar henne in i fantasivärldar. Mormor, den trygga religiösa, lever till hög ålder och är den som Leonora håller kontakt med genom alla år. Mormor stärker självkänslan, hon formbarligen älskar sitt första barnbarn: säger att hon är både begåvad och vacker. Hon spår henne ett lyckligt liv.

Sina föräldrar till trots utvecklas Christina (senare Leonora) till en energisk ung kvinna fylld av humor och kraft. De första åren i Köpenhamn är svåra – mager som en skrika sliter hon med sina första böcker samtidigt som hon studerar. Men hon skapar sig det liv hon vill leva med skrivande, läsande och kärlek, fast föräldrarna – särskilt modern – förblir en gåta som hon inte förstår. Så småningom återfår hon någon sorts relation till föräldrarna. Leonora försöker verkligen. Hon vill att modern ska lära känna sitt enda barn.

Den, der lever stille blev Danmarks mest lästa bok år 2018, den har fått mängder av priser och många jämför Leonora Christina Skov med Karl Ove Knausgård. Kan så vara, men jag upplever att Min kamp-böckerna fokuserar på författaren själv – i Den som lever stilla ligger fokus mera på författarens mor. Diskussionen om autofiktion – vad som är fiktion och vad som är sanning – är för undertecknad irrelevant: vad är sanning? Och ur vems perspektiv? Varje berättelse är ett val.

Jag tycker mycket om denna bok. Den är djupt tragisk men också rolig och klok.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Mammamammamammamammamammamamma
• Mamma mia – att förstå en mor
• Vackert om livet och döden

Vissa matvaror spårar han ända tillbaka till antiken, som exempelvis ketchup som Håkansson menar är ett arv från romarrikets jästa fisksås garum. Men det som framförallt står i fokus i boken är de innovationer och den utveckling som sker framförallt från 1800-talet och framåt, som omvandlar småskalig och hantverksmässig mathantering till storskalig industriell produktion. Det här är en utveckling som många kanske ser som problematisk, att vi har förlorat en mångfald och en hantverksmässighet som hade många kvaliteter. Håkansson vill istället framhålla de många värden som finns med industrimaten, allt ifrån att det nu har blivit möjligt att bevara och konsumera grönsaker året om i och med utvecklingen av teknik för att kunna frysa ärtor och andra grönsaker, till att man kan få säkrare mat med stabil kvalitet. Några gånger kan jag förstås undra om den hantverksmässiga produktionen alltid var så dålig som Håkansson ibland framställer den som – som osten som många gånger ska ha varit rutten och full med ohyra innan man började tillverka ost industriellt… I vilket fall så är det klart att industrimaten har kvaliteter som många konsumenter efterfrågat, inte minst priset i förhållande till kvaliteten.

Skildringar av entreprenörer och innovationer mixas här med beskrivningar av kemin bakom de industriella processerna. På engelska finns det sedan tidigare mycket litteratur på det här temat, och det är i hög grad denna litteratur som Håkanssons bok bygger på. Däremot har de industriellt producerade livsmedlens historia sällan uppmärksammats på det här sättet på svenska tidigare. Håkansson skriver också enkelt och lättillgängligt vilket gör det till en lättsam läsning för den matintresserade.

Similar Posts:

• Nödens år väl skildrade
• Tyskland på randen till revolution
• Kroglivets historia
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Genetik, svält och politik

Den unga demokratin har haft många problem att bekämpa: hög kriminalitet, utbredd fattigdom, extremt hög socio-ekonomisk ojämlikhet, omfattande korruption inom den offentliga byråkratin, och en växande hiv-epidemi, för att bara nämna några av landets alla utmaningar… I vissa fall har det handlat om rena arv från apartheid-tiden. I andra fall är det problem som har växt betydligt sedan demokratiseringen. Karlsson skriver på ett enkelt och lättillgängligt vis om detta nya Sydafrika. Fokus ligger i hög grad på det politiska spelet, och några av de mer centrala politiska aktörerna i landet. Där spelar självklart partiet ANC, som innehaft regeringsmakten ända sedan demokratiseringen, en stor roll. Andra partier – som exempelvis Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytarfalang ur ANC, eller oppositionspartiet Democratic Alliance – skildras dock också tämligen ingående.

Under senare år så har Sydafrika upplevt ett allt större ”demokratiskt underskott”, i takt med att det statsbärande partiet ANC har blivit allt mer fjärmat från folket som en gång lyfte partiet till makten. Kanske kan den utvecklingen sägas ha kulminerat under landets förra president Jacob Zuma, som lyckades sitta kvar under flera år trots att hans tid som president kantades av en rad politiska skandaler. Författaren till den här boken verkar därför mer hoppfull om att Zumas ersättare på presidentposten, Cyril Ramaphosa, kan bidra till att förbättra läget för landet. Porträttet som ges av just Ramaphosa – i kontrast till Zuma, som i hög grad skildras som en ganska inkompetent och korrupt president – kunde i det sammanhanget dock kanske ha varit lite mer kritiskt. Frågor som hur Ramaphosa på kort tid har lyckats bli en av världens mest förmögna män, efter att under apartheid-tiden ha varit tämligen fattig, kunde då ha ägnats större uppmärksamhet.

I sin helhet är det här dock en lättläst och snabb introduktion till det moderna Sydafrikas samtidshistoria – och därmed också en bok om landets framtid.

Similar Posts:

• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Från en sydafrikansk cell
• Staten och kapitalet
• La lutta continua
• Hon förklarar historien genom popen, eller kanske tvärtom