När forskaren, hustrun och tvåbarnsmamman plötsligt försvinner verkar det accepteras av familjen på ett märkligt sätt. Som att det är precis vad man kunde vänta sig av Cecilia Berg, en kvinna som värderat frihet och sitt oberoende högt genom hela sitt liv.

De två vännerna Martin Berg och Gustav Becker möts på gymnasiet. Två unga, sökande män på väg ut i livet. Gustav är en person som naturligt tar sin plats i de sociala strukturerna medan Martin är den som iakttar och är mer eftertänksam. Martin har hungrat efter kultur genom hela sin enkla, men trygga, uppväxt och vänskapen med Gustav ger honom inspiration och mod. Martin ger Gustav lugn, stabilitet och verklighetsförankring. Många gånger kan man som läsare nästan känna att vännerna är för beroende av varandra och att de bitvis lever i en osund symbios.

När männen kliver vidare från sitt ungdomsliv, över den suddiga gränsen mot vuxenlivet är Gustav Becker en excentrisk och erkänd konstnär och Martin Berg är den arbetsamme förläggaren med återkommande författardrömmar. Gustav lever mestadels ensam men Martin är gift med Cecilia som är en idéhistoriker som precis har doktorerat. Cecilia  är även något av en musa till Gustav och har inspirerat till många av de sviter han målat.

Relationerna mellan Martin, Gustav och Cecilia är väl beskrivna, fångande och ofta inte okomplicerade. Cecilias färgstarka familj tar även den sin plats, en far som är läkare och en mor som står lika stadigt som ett eget mini-matriarkat och en brokig syskonskara.

Martin och Cecilias barn, Rakel och Elis, tar sin plats i berättelsen men mest framträdande är Rakel som vi får följa i ytterligare ett parallellt spår i boken.

När en yngre Martin ser Cecilia för första gången blir han förälskad på håll. När sedan deras vägar korsas igen lämnar de knappt varandras sida. På något sätt får även Gustav plats i relationen och även han och Cecilia utvecklar en djup vänskap.

Historiens kärna är Cecilias försvinnande och de relationer som cirkulerar runt hålrummet hon lämnade efter sig. När hon en morgon inte är kvar hemma står Martin där själv med två små barn, Rakel och Elis, och ett bokförlag som kräver hans fulla uppmärksamhet. Livet för familj och vänner fortsätter, trots försvinnandet, nästan som vanligt.

I nutid planeras nämligen en retrospektiv utställning av Gustav Beckers konst. Affischerna för konstutställningen frontas av porträtt av den försvunna Cecilia och är synliga överallt i Göteborg. Rakel, Cecilia och Martins dotter, betraktar dessa när hon går genom staden med en blandning av ångest och ifrågasättande. Hur kunde hennes mamma bara lämna dem?

Sandgren för oss med säker hand mellan olika tidsepoker och städer. Nutid, 80-tal och 70-tal samt Paris och Göteborg. Miljöerna är fantastiskt beskrivna och det skapas en magisk känsla som gör att jag fångas som läsare. Berättelsen ger den där sköna känslan i hela kroppen. Det är som att kliva in i en parallell värld där man helt fastnar och bara är tills man når sista sidan.

Sandgren har även mycket väl beskrivit ledan, ångesten och även glädjen med att studera vidare efter gymnasiet. Att möta de nya miljöerna, ta sig fram i okända kvarter och slita med att sätta sig in i nya och ibland obegripliga ämnen och tankar.

Samlade verk är en myllrande och fängslande berättelse om att växa upp, att finna livslång vänskap och konstnärskap i olika former.  Det är arty, parisiskt och göteborgskt på en och samma gång. Det ständigt närvarande mysteriet med Cecilias försvinnande skapar ett extra lager som för mina tankar till Paul Austers verk.

Att boken även har  inslag av politiska och historiska händelser som ger karaktärerna ett djup och berättelsen ett verklighetsperspektiv gör att berättelsen håller ihop hela vägen till slutet.

Similar Posts:

• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Road trip mot friheten
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Ett aningens för glatt humör
• Livet, litteraturen och allting

Naturligtvis handlar artiklarna i en eller annan form om Donald Trump, mannen som nog själv trodde att han aldrig skulle bli president. Och det är ett fascinerande förord, det måste jag medge. Trump hade innan han blev president huvudrollen i en dokusåpa på amerikansk TV – The Apprentice. Björn af Kleen menar att det är den imagen Trump byggde upp där, som han har fortsatt använda i sitt presidentskap. Det är alltså, om man får tro af Kleen, en realitystjärna som just nu är Amerikas mäktigaste person.

Visst kan du hånskratta åt detta faktum, men skrattet sätter sig lite i halsen, när man betänker att denne man även är ett nav i världspolitiken. Något som alla, var du än sitter och häckar, påverkas av.

Hur som helst. Att sammanställa artiklar från en utrikeskorrespondent i en bok så här kan naturligtvis vara ett intressant samtidsdokument, men i denna form upplever jag det också som mera tungläst, än när jag läste af Kleen på tidningspapper. Jag får ta några sjok i taget.

Björn av Kleen säger i förordet att syftet med sammanställningen av artiklar har varit att störa Trumps reality och boken består av fyra delar. I första delen har han intervjuat politiker, i andra delen visselblåsarna, i den tredje journalisterna och den sista författarna.

Att börja boken med att intervjua Trumps gamle chefsstrateg tär på mitt tålamod, och får mig nästan att ge upp boken. Det kanske inte är så mycket af Kleens fel, kanske mer att Steve Bannon och hans åsikter verkar ganska obehagliga att ha och göra med, enligt mig. Plus att Bannons eget syfte med att ställa upp på intervju för den svenske journalisten, mest är för att komma i kontakt med Sverigedemokraterna. Kunde boken klarat sig utan Bannon? Kanske. Dessutom känns det ganska daterat att Bannon sitter där och är förbannad på sin gamle arbetsgivare Trump. Jaha, liksom.

Desto mer intressant längre fram i boken när Björn af Kleen kommer fram till författarna – som Salman Rushdie, Paul Auster och James Wood. Och här kommer också af Kleens lite lätt humoristiska stilistik fram. En språklig medvetenhet som någon påstår är influerad av Anders Ehnmark (1931-2019).

Både Rushdie, Auster och Wood konstaterar samstämmigt att intellektuella i USA inte har något inflytande över amerikansk politik längre. Rushdie berättar dock en pikant detalj flera år innan Trump blev president. De två råkade sammanstråla i samband med att US Open pågick ute i Queens, New York. Trump erbjöd Rushdie att komma och sitta i hans bås, och nu flera år senare konstaterar Rushdie att hade han gått med på att sitta där, ja då hade hela hans karriär varit stendöd idag. Samtidigt kan man ju som läsare lite tyst fundera över vad Trump hade för syfte med det hela.

Så slutligen lite om Björn af Kleens stilistik, influerad eller ej. Hör hur han med några få ord tecknar Paul Auster:

Inte helt olik Sir Väs, den omtöcknade reptilen i nattmössa i Walt Disneys version av Robin Hood. Sömning och lite stöddig. Gäspig pondus i Leif GW-skolan.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Jane Austen-landet Sverige
• Morgondagens president?
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Frihet, självförtroende, glädje

Vår skrivarlärare Klas tryckte ett av Whitmans poem under näsan på oss skrivarelever, minns inte längre vilket. Tanken var att Walt Whitmans sätt att uttrycka sig skulle tjäna som inspiration till egna försök. Och jag minns att amerikanen, trots att hans dikter redan då var över hundra år gamla, hade något som tilltalade mitt unga sinne. Framförallt tilltalades jag av hans stadsromantik.

Du vet den där känslan att sugas upp av en mycket stor stads gatunät, och bli så betagen av allt du får uppleva på din ändlösa promenad, att du tillslut upphör att vara medveten om din egen existens. I takt med att jag växte och blev äldre blev också städerna för mitt strosande större. Först var det Stockholm, sen Köpenhamn. Nu minst en stad av New Yorks storlek.

Det är Gunnar Harding som här i bokförlaget Ellerströms utgåva 2019 förutom översättningen även står för urvalet i samlingen. I original heter verket Leaves Of Grass och gavs ut 1855 första gången. Verket var något Walt Whitman bar nära sitt hjärta hela livet, och nog aldrig riktigt ville lämna ifrån sig. Ständigt ville han bearbeta det på nytt och utvidga det med nya dikter. I första versionen innehöll Leaves Of Grass tolv dikter, och i den så kallade ”dödsbäddsupplagan” 37 år senare, var det hela 383 dikter mellan pärmarna! Denna svenska version innehåller sex av dem.

Och apropå dödsbädd, vem charmas inte av dessa ord. Det är nästan som om Walt Whitman står alldeles intill dig och viskar dem i ditt öra, trots att han varit död i 127 år:

Jag testamenterar mig själv till jorden för att växa ur det gräs jag älskar, vill du ha mig tillbaka sök då efter mig under dina skosulor

Min stora favorit annars i Jag hör Amerika sjunga är dikten ”De sovande”. Det är som om Whitman besjunger (ja han kallade sina dikter sånger) alla stadens invånare om natten där de fridfullt ligger och sover. Tittar in till dem som i ett dockskåp. På slutet är det nästan som om jaget upphör att finnas till. Det blir ett med det det ser. Så sagolikt vackert.

Walt Whitman föddes, levde och dog i New York, och även om det är en bro mellan Brooklyn och Manhattan i dag, ska jag banne mig ta med mig Walt Whitmans dikt ”Överfärd med Brooklynfärjan” nästa gång jag beger mig till den underbara staden, och gå i hans fotspår, precis som en gång hans sentida författarkollega Paul Auster genom sin New York-trilogi inspirerade mig att ta flyget dit 2013.

Friheten, självförtroendet, glädjen Walt Whitman ger dig genom sitt ofta direkta tilltal är värd varenda läsare.

Similar Posts:

• Ögonblicksbilder, vittnesskildringar och nakenhet i naturen
• Initierad bok om Trump
• Och natten viskade vad, Öijer?
• Poesin och den stora Nationen
• Det politiska spelet

Det är inte som att vår namnlösa berätterska har så mycket att förlora, tänker hon. När man är ung, vit, modellsnygg och rik (arv efter döda föräldrar som aldrig brydde sig) i New York år 2000 kommer man undan med mycket. Hon har fått sparken från ett meningslöst jobb på ett skitnödigt konstgalleri, hennes off-on-pojkvän är helt off, och hon hatar nog sin bästa vän. Sagt och gjort: Kontakta en skriande inkompetent psykiatriker, få recept på alla lugnande piller som finns, dopa upp dig och… Sov.

Oh, sleep. Nothing else could ever bring me such pleasure, such freedom, the power to feel and move and think and imagine, safe from the miseries of my waking consciousness. I was not a narcoleptic – I never fell asleep when I didn’t want to. I was more of a somniac. A somnophile.

Det funkar ju bra, till en början. Varje dag vaknar hon till lite kort, snubblar till bodegan på hörnet, köper kaffe och lite mat, sväljer nästa laddning piller och dåsar framför sina favoritfilmer tills världen försvinner i 20 timmar till. Men sen börjar blackouterna; hon hittar bevis i lägenheten på att hon uppenbarligen varit någonstans, gjort någonting i sömnen, men inte har en aning om vad. Och den där jävla vännen som tror att de lever i Sex and the City vägrar ju lämna henne i fred. Vad är det hon håller på med egentligen, och varför?

Jag älskar hur smart och samtidigt enkel My Year of Rest and Relaxation är. Moshfegh drar direkt in mig i det där sömngångartillståndet och håller fast mig tills jag kommer upp fyra timmar senare och har läst hela boken. Det är en roman som får en att vilja göra jämförelser men gör dem meningslösa. Visst är det på många sätt en typisk New York-roman, visst finns här existensiella funderingar som man kan tillämpa både Perec och Auster på, visst finns här beskrivningar av vilsen ungdom och depression som liknar både Ellis och Wurtzel, men Moshfegh skriver inte som om hon läst någon av dem. Boken följer inga (nå, nästan inga) av alla de där trötta klichéerna som alla amerikanska författare verkar få inbankade i sig på skrivarkurser på college, gräver inte ner sig i psykiatrin, försöker inte göra några sensmoraler eller allegorier, utan trampar bara på i cyniska betofflade fotspår med en schvung, frispråkighet och kolsvart humor som är omöjlig att inte sugas in i. Moshfegh låter sin halvt medvetslösa berätterska plocka isär hela sin värld av mer eller mindre trasiga, mer eller mindre pretentiösa Manhattan- och Long Island-bor, men i flimret av en gammal VHS-kassett i en mörk lägenhet måste hon hitta nya sätt att sätta ihop dem igen. Eller låta bli; ingen sade att livet alltid följer en handling, och vissa saker bör man kanske försova sig från.

”Konst är en protest mot verkligheten. Den ska inte lära dig någonting,” sade Moshfegh nyligen i en intervju. Jag har i alla fall lärt mig att det fortfarande finns saker att säga om världen utifrån uttråkade New York-20somethings. Det räcker fint så. Det här är en roman som väcker en.

Similar Posts:

• En väg in i labyrinten
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Livet som cinema
• Den självklara historien
• Frihet, självförtroende, glädje

Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet och senare chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att den enda sonen skulle sätta en manlig arvtagare till adelskapet till världen. Vilket aldrig hände. Däremot var JvZ gift tre gånger och hade fyra döttrar och en bonusdotter. Han var en spirituell, gladlynt, humoristisk pappa men även en mycket neurotisk, ensam man med många rädslor och en del missbruk.

Charlotta von Zweigbergk föddes 1960 i mitten av flickskaran och var bara några år gammal när hennes mamma lämnade pappan. Hon kände sig inte alltid sedd och uppskattad som just ett barn till en förälder. Istället utvecklade hon en sorts vuxenrelation till sin pappa; de kunde till exempel mötas i diskussioner om yrkesliv och relationer till det motsatta könet. På många vis var fadern en opraktisk man med divalater, mycket buller och bång och med en position som en kung bland sina döttrar.

När han blir hjärtopererad (och är gift med sin tredje fru som han har ett lätt fjolligt, fjortisförälskat förhållande till) blir det då hon, ”Lötchen”, som får börja reda upp en allt mera råddig tillvaro. Hon reser ständigt till Gotland, köper till och med ett eget litet hus där, och fixar och donar åt de gamla turturduvorna. Fru tre dör och fadern konstateras ha alzheimers. Det blir åratal av skötsel av en alltmer bångstyrig, arg, ovårdad och sjuk gammal man. Körkort dras in, feta katten dör, ringar och konst försvinner spårlöst, pappan blir undernärd och allt mer förvirrad. Många gånger är hon på bristningsgränsen av sin förmåga och ork. Samtidigt är detta något som hon vill: att bli behövd av den pappa som ofta stött bort henne under uppväxtåren.

Boken är ofta sorglig. Charlotta von Zweigbergk skriver i ett nu, i ganska korta kapitel och som läsare följer man den nedåtgående spiralen. Men här finns också humor och värme. Fadern är en mycket rolig människa i sina ljusa stunder trots sjukdomen. Och nu får hon bli den som är honom kär och när (närmast?). Även om han inte alltid längre känner igen henne.

Jag tyckte mycket om Dippen & jag. ”Dippen” är ett smeknamn – Charlotta von Zweigbergk kallade honom inte pappa. Antagligen har hon skrivit boken för sin egen skull, för att få reda ut sina känslor. Det finns ett mänskligt och ärligt uppsåt i boken. Hon berättar till exempel att alla hennes egna pojkvänner och män har haft drag av hennes far. På gott och ont.

Det här är även en bok om Gotland – både sommar- och vintertid. Somrigt lätta, pittoreska miljöer och vintrigt ödsliga dito.

Det finns många ”pappaböcker”. Ofta skrivna av personer i medie- och kulturvärlden (Lukas Moodysson, Åsa Linderborg, Karl Ove Knausgård, CajsaStina Åkerström, Alex Schulman, Paul Auster …). Jag har inte läst lika många ”mammaböcker” – nu på raken kommer jag bara på finlandssvenska Pia Ingströms Inte utan min mamma (2010). Kanske papporna fortfarande är, än idag, mera av ”en okänd kontinent” och tar sig rätten att vara det (där)? Därför finns det ett starkt behov att utforska. Eller så lever män (och pappor) trasigare liv som lättare blir berättelser? Det finns lika många svar som frågor och skrivande människor.

Charlotta von Zweigbergk har själv sagt i en intervju att hon borde egentligen ha skrivit en bok om sin mamma som gjort vad som helst för sin dotter. Hoppas hon skriver – jag kommer att läsa den. Vi är många som funderar över vilka våra föräldrar är eller en gång var.

Similar Posts:

• Att insjukna i minnessjukdom
• Pappa och jag
• En pappabok om skidning
• Ingen skriver som Khemiri
• Om skuld och försoning

Sedan dess har det kommit flera böcker av Auster där han söker komma underfund med vem han själv var som barn och yngling och hur det format honom som människa, man och författare. Ungefär i den ordningen också. Senast gjorde han det i Winter Journal (Vinterdagbok, 2013) där han framför allt tar sin utgångspunkt i kroppen och dess upplevelser.

Nyutgivna Rapport från Insidan lanseras som en fristående tvillingbok till Vinterdagbok. Men istället för kroppen är det de inre upplevelserna som ska avhandlas.

Boken består av fyra sins emellan helt olika delar. I den första, som delar namn med boken, skriver Auster om sin barndom i New Jersey, hur olika upplevelser påverkar honom. Inte minst intresset för baseboll och film. Men också ett gryende medvetande om de ras- och klasskonflikter som blev allt mer påtagliga i det amerikanska samhället under 50- och 60-talet.

Den här delen är också den bästa. Han fångar den existentiella känslan av främlingskap inför världen med ett språk som (i Austers svenska husöversättare Ulla Roseens tappning) flyter fram som en obeveklig men stillsamt flödande flod.

Då och du kunde du utan synbar anledning plötsligt tappa kontakten med vem du var. Det var som om den varelse som bodde i din kropp hade förvandlats till en bedragare, eller rättare sagt till ingen alls, och medan du kände hur ditt jag sipprade ut ur dig gick du omkring i en känsla av häpen upplösning, osäker på om det var igår eller i morgon, osäker på om världen framför dig var verklig eller någon annans fantasiprodukt.

Barnet Paul Auster ger känslan av detta mentala flykttillstånd ett namn: ”förvirrad”. Ännu idag, när författaren närmar sig de sjuttio kan han med några års mellanrum känna detta tillstånd. Nu ser han det som en repetition av sin egen död, ett sätt att få reda på vad som sker med honom när han försvinner.

Auster skriver illusionslöst om sin olyckliga familjs upplösning som driver systern in i galenskap och han själv till ”en man som har tillbringat större delen av sitt liv med att sitta ensam i ett rum.” Se där en vacker beskrivning av vad en författare är!

Tyvärr tycker jag inte att resten av boken håller vad denna inledande essä lovar. Den nästa delen består av två längre resuméer av två filmer som gjorde stort intryck på den unge Paul: The Incredible Shrinking Man (I skräckens klor) från 1957 och I Am a Fugitive from a Chain Gang (Jag är en förrymd kedjefånge) 1932. Båda filmerna handlar om män som oförskyllt blir offer under otursamma omständigheter.

Referaten blir som ett slags noveller, fast utan gestaltning, och jag kan inte låta bli att tänka att de känns lite inslängda i boken utan att riktigt kunna motivera sin plats där.

Den tredje delen, Tidskapsel, består av brev som Auster i tjugoårsåldern skrev till sin blivande hustru, författaren Lydia Davis, företrädesvis från sin tid som student i Paris. Anspråken är inte så sällan ganska pretentiösa.

En gång ville jag leva med ryggen vänd mot samhället. Nu inser jag att det är omöjligt. Även samhället måste mötas – inte med kontemplationens renhet utan med avsikten att handla. Men handling som emanerar från en moralisk hållning skrämmer ofta folk … därför att den inte verkar ha en entydig överensstämmelse med sin avsikt.

Och här måste jag erkänna. Jag har läst alla Austers romaner och även om jag tycker att han ganska ofta upprepar sig vad gäller motiv och att han ibland skriver in sig i återvändsgränder som han inte riktigt kan ta sig ur med hedern i behåll så tror jag aldrig att jag har haft tråkigt när jag läst honom. Det har jag nu, när jag tvingas läsa den unge Austers brev. Visst, det kan vara intressant i sig att läsa om en ung mans sökande efter en identitet, men om nu den vuxne författaren är en utsökt stilist, varför läsa den yngre versionens mer valpiga texter? Nej, jag kan inte riktigt uppbåda tillräckligt med intresse.

Den sista delen består av bilder som tjänar som bokstavliga illustrationer till de tre essäerna. Bilder på basebollstjärnor, ur filmerna som refererats, platserna som Auster varit på, och så vidare.

Så för att avsluta: mitt intryck av boken är därför splittrat. Som en rapport från insidan hur det var att växa upp under 50- och 60-talet i USA i en till stora delar dysfunktionell familj bildar den inledande texten och bilderna som hör till den en intressant historia. Det hade räckt med den.

Similar Posts:

• Memoarer i vintertid
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Ett liv som hund
• Oförglömliga karaktärer
• Vad jag saknade

Det låter som en vanlig polisroman. Berättelsen förankras också i en nutida verklighet genom namnangivelser av Stockholms gator, ett flertal låttexter och andra markeringar som ger läsaren en tydlig känsla av plats och tid. I romanens början möter vi utförliga naturbeskrivningar och en vardagsrealism från den stockholmsförort där Leo Junker växte upp:

I Salem växte sig husen åtta, nio, tio våningar mot himlen, men aldrig så nära Gud att han skulle orka sträcka ner sin hand och röra vid dem.

Huvudpersonen har vuxit upp i Salem bland andra dysfunktionella familjer där ungdomarna är småkriminella och föräldrarna endast skymtar i periferin. Ganska snart bryts dock den förväntade realismen av en mörkare ton där det finns vrår i Stockholm som ”om man skulle gå in i dem, aldrig kommer ut igen.”

Romanens starkaste drag är de många antydningar och ledtrådar som konsekvent följs upp av författaren och förklaras efter historiens gång. Dessa detaljer gör att romanen får ett driv framåt och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Romanen skiftar även på ett smidigt sätt från nutid till ungdomsminnen. Det är dessa minnen som lägger grunden för händelserna i nutid och det är även här författaren lyckas göra karaktärerna som mest levande.

Det som haltar en aning är karaktärernas motiv och den mänskliga logiken i deras handlingar. Drivkrafterna känns en aning löst underbyggda; det räcker inte med en trasslig barndom för att någon ska begå mord. På ett ställe i boken känns det nästan som att författaren skäller ut sin karaktär från skrivbordet:

Karaktär A: “Jag kan inte förklara det. För mig hänger det ihop.”
Karaktär B (författaren): “Men inte för någon annan (…) Jag förstår inte hur du har kunnat gå såhär långt, bara för att… vadå? Bara för att göra någonting? Jag köper inte det.”

Leo Junker har dessutom blivit utsatt för fler faror och actionfyllda händelser än vad Stålmannen varit med om under en hel livstid och Leo är fortfarande bara i 30-årsåldern. På tal om superhjältar har även Leo Junker en nemesis, en antagonist med ett “säreget luktsinne”. Antagonisten kan lukta sig till pengar och att Leo har ett förhållande med hans syster. Motståndaren liknar nästan Hannibal Lecter som doftar sig till agent Starlings parfym. Intressant är också hur antagonisten och Leo Junker är spegelbilder av varandra – frågan är vem av dem som verkligen är den osynlige mannen från Salem och hur de båda flyter på skalan mellan gott och ont.

De magiska inslagen av den skrämmande staden och karaktärernas fantasifulla drag gör att jag ser dem framför mig som i en grafisk roman där Leo är en man i trenchcoat som rör sig i skuggorna om nätterna, likt Ian Rankins Dark Entries eller Paul Austers New York-trilogi (främst i den grafiska upplagan tecknad av Paul Karasik och David Mazzucchelli). Liksom i många av Paul Austers böcker bygger Den osynlige mannen från Salem ofta på näst intill övernaturliga samband, ett grepp som Auster använder så konsekvent i sitt författarskap att man skulle kunna kalla stilen ”austeriös”. Genremässigt hade man kunnat önska sig mer av det mystiska i Carlssons roman. Istället bryter vardagsrealismen igenom och det magiska förekommer endast i antydningar som skulle kunna bero på att Leo går under stark medicinering eller att han är en vanlig blaserad polis som ser sig som stadens cowboy.

Trots dessa mindre invändningar är detta en roman som skiljer sig från mängden av deckare och polisromaner, historien är skickligt uppbyggd så att allting får ett nästan övernaturligt (austeriöst) samband. Vi kommer med spänning vänta på nästa bok om Leo Junker och hans mörka värld, mitt i vårt vardagliga Stockholm.

Similar Posts:

• Stormar och ideologier
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Det som finns kvar
• En väg in i labyrinten
• Död och densitet

Vinterdagbok är, som så många andra böcker av liknande typ, sprungna ur en plötslig insikt om åldrandet, kroppens förfall och dödens oundvikliga närmande. Paul Auster börjar bli gammal, inser detta själv, och försöker i någon mån besvärja det genom att skriva av sig. Vinterdagbok är en memoar, som dock på vissa sätt avviker från den traditionella memoaren. Den är istället grupperad kring några olika teman. Här finns en lång genomgång av de olika lägenheter och hus Paul Auster bebott. Det är ett originellt grepp, och fascinerar inte minst eftersom det blir till ett litet panorama över det nutida USA och dess olika hörn och vrår som människor bebor. Nästan obehagligt är avsnittet om den förortsvilla som Auster tillsammans med sin första fru förvärvar. Där hade tidigare två systrar, i djupt ömsesidigt hat, bott ihop hela livet. De avskydde varandra men kunde ändå inte leva utan varandra. I en garderob hittar Auster, själv jude, en låda med nazistiska skrifter och konspirationsteoretiska broschyrer som gör honom mycket illa berörd. Den här sortens på ytan lugna villaområden, där dock snart sagt varje hus bär på obehagliga minnen och tragiska människoöden, får mig omedelbart att tänka på Richard Yates romaner, Revolutionary Road eller Easter Parade, i vilka samma sorts förortssamhällen där den amerikanska drömmen krackelerat skildras på ett skoningslöst sätt.

Andra teman i Austers memoar är upptäckten av sexualiteten, studierna, och den osäkra modern som också hon fick ett tragiskt livsöde. Men framför allt fastnar man för den avslutande skildringen av mötet och förhållandet med den nuvarande hustrun, Siri Hustvedt, uppenbarligen oförtjänt lyckligt och lyckat på ett sätt som Auster dittills inte upplevt i ett rätt så trassligt liv: ”Med henne var allting från första början annorlunda.” Han beskriver henne med obegränsad beundran och respekt. Det är väldigt fint att läsa. Det blir också en skildring av vad det innebär att gifta in sig i hennes norskättade släkt med allt vad det innebär av främmande traditioner för juden Auster.

Auster har i denna bok ett originellt berättargrepp: han skriver i andra person (”I morse, när du vaknar till ännu en januarigrynings dunkel…”). Kanske är det för att undvika den monologiska karaktär som en memoar kan få; jag, jag jag. Kanske föreställer sig Auster att han samtalar med sig själv, att han resonerar med sig själv om hur hans liv har varit och hur det har blivit. Oavsett förklaringen så känns modellen inte helgjuten, utan något konstlad. Det är ju ändå ingen som tror att memoaren handlar om någon annan än Auster själv. Nu uppstår istället ett slags raster, ett avstånd, mellan Auster själv och läsaren. Och det är förmodligen motsatsen mot vad Auster velat åstadkomma. Bortsett från detta innehåller denna lågmälda memoar ett antal guldkorn.

Man kan fråga sig varför den här typen av litteratur över huvud taget är intressant? Varför skall vi intressera oss för Paul Austers privatliv? Svaret är: just för att det inte bara handlar om honom själv. Den handlar om vad det är att skriva, att älska, att bilda familj, att leva i USA under andra halvan av 1900-talet. På det sättet är den angelägen och allmängiltig.

Similar Posts:

• Ojämnt från Auster
• Huk er i bänkera, för nu ladder han om
• En väg in i labyrinten
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Oförglömliga karaktärer

I veckan får ni, kära läsare, som vanligt ta del av en mängd nyutkomna böcker. Idag recenserar Christina andra delen i Jonas Gardells epos om AIDS-epidemin, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Hon tycker om den, inte minst för sin samhällskritik.

Imorgon skriver Håkan om Kennet Klemets nya bok Beröringen. Det utlovas en sanslös hyllning…

På onsdag skriver Marie om Peter Robinsons En förgiftad man, där han för första gången på många år lämnar sina etablerade poliskaraktärer. Marie, som är väldigt förtjust i hans deckare med Alan Banks i huvudrollen, blir tyvärr väldigt besviken. ”Jag blir aldrig engagerad i historien, och därmed blir den 400 sidor långa ‘spänningsromanen’ allt annat än spännande. Tyvärr.”

På torsdag skriver Richard om Paul Austers senaste, Vinterdagbok, som han tycker både bra och illa om.

På fredag skriver Kari om Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Hon tycker att det är ett mycket intressant debattinlägg om migration; aktuellt inte minst på grund av uppmärksamheten kring #reva på sistone.

På lördag har vi som vanligt en gäst, den här gången Tone Sundberg-Brorsson, som skriver om Mot denna sol, del två i Brombergs serie Blå Blixt, där ny poesi lanseras.

Och på söndag då? Då skriver Anna Liv om Lovisa Eklunds Det här är ett CV.. Det är en mörk liten pärla som behandlar alltifrån arbetslivserfarenhet, revolution och blödande hjärta.

Det var dagens ansträngning från mig, som det ser ut nu. Åter till stadion, triumfvagnarna, det stundande kriget mellan distrikten…

Similar Posts:

• En bok slutar inte på sista sidan
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Bättre och bättre dag för dag
• Naomi Klein under luppen
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids

Adam Napier står och svajar. På jobbet har han ersatts av den unge, svarte praktikant som han självt lärt upp och det mumlas om raskvotering. Nu har han inga pengar, ingenstans att bo och ingen familj förutom den betydligt mer framgångsrike och pragmatiske brodern, som lånar honom ett försummat gammalt hus någonstans på den sydafrikanska landsbygden.

I öppningsscenen till Bedragaren är Adam på väg till det där huset, blir stoppad av en polis och bötfälld eftersom han vägrar att muta honom. Därpå får han en utskällning av brodern, som inte kan begripa varför han ska krångla till allting med principer och verklighetsfrånvända drömmar. I det nya Sydafrika gäller det att anpassa sig.

Samma attityd återkommer när Adams stillsamma tillvaro som självutnämnd poet med evig skrivkamp i det lilla huset störs av mötet med Canning, en före detta skolkamrat som Adam inte har mage att erkänna att han faktiskt inte minns. Canning å sin sida tillskriver ett samtal med Adam från skoltiden en ödesdiger betydelse, och drar in Adam i sitt eget luxuösa liv ute på en privat viltfarm. Motvilligt låter sig Adam förtrollas, både av viltfarmen och av den vackra Baby, Cannings svarta troféhustru – inget säger tydligen modern sydafrikan så slagfärdigt som ett rasblandat äktenskap – med sitt dunkla förflutna.

Sydafrikanske Damon Galgut har jämförts med Paul Auster och Bedragaren har onekligen något på en gång suggestivt och svalt som kan föra tankarna i den riktningen. Bara osäkerheten kring vem titeln egentligen syftar på – vem är det som är bedragaren? Är Canning verkligen den han utger sig för att vara? Är kanske alla i detta nya, korrupta Sydafrika bedragare? Eller är det rent av huvudpersonen, Adam, som bedrar – sig själv eller andra – med sin ouppnåeliga poetroll, sin önskan och oförmåga att hålla avståndet till det ganska brutala samhället omkring sig?

Osäkerheten, mystiken, ger Bedragaren ett visst driv. Skildringen av det moderna Sydafrika ger en viss skärpa. Att romanen samtidigt är lågmält skriven, med en smak av Auster och noir, räddar den säkert från en hel del inte alltför avlägsna fallgropar. Ändå når den med sin svalhet liksom inte under huden på mig. Här finns å ena sidan glimtar, inte minst i huvudpersonens dilemma – anpassa sig till ett övermåttan cyniskt samhälle eller stå där, svajande trådlös, ensam och fattig – som jag känner stor sympati inför. Å andra sidan det där lite tröttsamma Ödet, som liksom bara forsar på, som driver handling och karaktärer med sig, men i slutänden lämnar mig stående på stranden med en ganska dyster känsla av att inget egentligen går att påverka.

Similar Posts:

• Mord och konst i Sydafrika
• Familjen och den nya politiska kartan
• Från en sydafrikansk cell
• Coetzee och kvinnorna
• Den vite mannens börda