Och mor väntar barn igen. Ett svältbarn som tycks äta upp henne ifrån. Ett barn som kanske ska sälla sig till alla syskonen på kyrkogården? Eller till de båda levande, till Stina och Oskar? Fast det blir inte den nye lille lillebrodern som dör. Det blir mor.

Far ser ingen annan råd än att skicka de båda äldsta, tolvåriga Stina och sjuårige Oskar, till faster Märta i Amerika. Prästen hjälper fadern att skriva till fastern, och församlingen samlar till biljetterna. Så får de båda syskonen ge sig iväg. Ensamma. Över havet.

Den har redan kallats en Utvandrarna för barn, Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet. Det är första delen i en serie med namnet Amerikaresan, och en fortsättning behövs, för denna första del lämnar syskonen åtskilda och utsatta i New York. För en vuxen läsare bådar också adressen till faster Märta som Stina memorerat illa: Swede Hollow, Saint Paul, Minnesota.

(Om Swede Hollow inte säger dig någonting, är Ola Larsmos roman med samma titel att varmt rekommendera. Den hör för övrigt till källorna som nämns i slutet av den här boken.)

Över havet är en bitvis tung och hjärtskärande historisk berättelse, inte minst just med moderns död i barnsäng. Delvis är den nog tänkt att ljusas upp av den gullige Oskar, som sjunger så vackert och blir vän med alla djur, fast jag upplever honom som väl idealiserad (småbröderna är ju också sjukt störiga, även om man såklart håller ihop för allt vad man är värd). Bättre tycker jag om Stina och hennes kärlek till språket. Det är som att den smittar både läsaren och själva bokens språk. Med hjälp av Oskars skolbok lär hon sig sätta ihop bokstäverna:

D som i drake.

Staden reser sig framför våra ögon. Den lyfter på sitt huvud och tittar på oss.

B som i bävan. L som i lättnad.

Det blir en farofylld färd över Atlanten, men faror lurar också i det nya landet. Det lömska New York påminner en hel del om Camilla Lagerqvists bokserie för samma åldersgrupp, Amerikaäventyret, även om den utspelar sig ett gäng decennier senare. Det är hemskt roligt att de historiska mellanåldersböckerna tycks ha fått en renässans. Båda författarna har skrivit flera historiska serier, och barns farofyllda resor över Atlanten kan man också ta del av i exempelvis Tara på Titanic, Jag överlevde Titanics undergång 1912 och Connies farliga resa till Amerika, om skeppet Mayflowers resa redan 1620.

Men här kan vi ju inte lämna Stina, ensam i 1870-talets New York. Vidareläsning krävs.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Nygammalt
• Vilda västern med resten
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Men när sedan alla europeiska stormakter började kolonisera Nordamerika ville ju Axel Oxenstierna inte vara sämre, och alltså grundades Nya Sverige längs Delawarefloden. Där Philadelphia och Wilmington ligger idag, ofattbart långt bort bara drygt 100 år efter Columbus, fanns bara skog och indianer och enstaka holländare. Vad behövde svenskarna då? Svedjebrukare, förstås. Så hundratals värmlänningar och skogsfinnar fick, mer eller mindre frivilligt, göra den omöjliga resan över Atlanten – 200 år före Karl-Oskar och Kristina – för att odla upp vildmarken och sprida det svenska imperiet. En av dem hette Danjel Andersson Sorkkainen, och det här är hans historia. Så gott det går, snart 400 år efter att Nya Sverige rann ut i sanden.

Den här dokumentära romanformen som Nilsson valt åt sig är lite knepig. Jag påminns om Ola Larsmos Swede Hollow, men han hade ju lite mer fakta och ögonvittnesskildringar att gå på om sina huvudpersoner. Nilsson har enstaka namn i kyrkoböcker plus ett par krönikor som inte bryr sig så mycket om fotfolket och inte mycket mer, och vill inte fabulera alltför mycket. Av det som hade kunnat bli en rafflande äventyrsroman, eller en ingående karaktärsstudie av vad det innebär att ge upp allt för att resa så långt bort att du vet att du aldrig kommer tillbaka, blir alltså en ganska koncis berättelse någonstans mellan en roman och ett kapitel i en svensk historiebok. Han levandegör Danjel och hans familj och grannar både här och där borta, slitet i skogen, livet på villkor som permanent gästarbetare, ryktena om ett helt nytt land i Indien eller Amerrka eller vad det nu heter, även om det bleve svårt att bygga en tretimmars musikal på det.

Men storvulna nationalromantiska epos har vi nog av, och på något sätt får han bristen på information och de lite kortfattade personbeskrivningarna att verka till sin fördel, som om historiens glömskedimma nästan blir en lika stor karaktär i berättelsen som de tjocka urskogarna i Fryksdalen och New Jersey. Ett par hundra svenskar och finnar skickades till ett ännu ej förutbestämt land av skäl som ingen riktigt kan förklara, kom bättre överens med urinvånarna än med holländarna, byggde timmerkojor och slet och försvann sedan tyst ut i kulisserna. Men någonstans där bak i vår historia går Danjel Sorkkainen och drömmer om ett bättre liv, och han är villig att färdas in i det mest okända för att nå det. Det är en historia värd att minnas.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Mot det nya landet
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Vänsterprassel i arkiven

Någon menar kanske att boken är förlegad, att tiden med sin karaktäristiska likgiltighet fått handlingen att vissna något. Det får vara som det vill med den saken, jag har ingen vidare inblick i hur överklassfolk beter sig nu för tiden. Människan är nu människa oavsett sammanhang och är man främmande för miljön kan man alltid lära sig något av att läsa om den. Bowen hade känsla för människan och våra böjelser och långsamt framträder karaktärerna i sin fulla prakt. Någon större sympati är svår att känna inför någon annan än Portia. Å andra sidan är det ofta kanske alltför enkelt att känna antipatier. Möjligtvis är jag för kallhamrad.

Portia är ung, alla gånger en idealist och till syvende och sist oerfaren inför vissa av livets aspekter. Exempelvis den romantiska kärleken. Hon befinner sig i en utsatt position. Åldern ligger henne i fatet, hennes 16 år likställs med oerfarenhet. På förhand gör det att hon inte tas på allvar, hennes ord viftas lättvindigt bort med hänvisning till hennes flickskap. Hon är en fröken, inte en kvinna; rar och söt men naiv och tarvlig – vad kan hon veta om livet! En tidlös, lika levande idag som någonsin, förmåga och teknik att diskvalificera yngre, ofta kvinnor, med hänvisning till deras ålder. Men Portia genomskådar det oärliga hos denna tanke och undrar vad en åsikt har med ålder att göra. En rimlig undran, för åldern är och förblir en tom siffra om själen inte vidgats av erfarenhet.

Anna och Thomas tänkte sig barn men med åren och efter några omständigheter har de förblivit barnlösa. Portia får det rum som ”hade kunnat vara barnkammaren”. Sitt eget rum, men bara i begränsad mån. Inledningen kretsar nämligen kring Annas snokande och hur hon kommit över Portias dagbok – naturligtvis av rena tillfälligheter. I dagboken läser hon vad hon anser vara komprometterande betraktelser av livet i huset och i övrigt. Kanske har hon rätt, men dagböcker är sällan till för utomstående ögon och det är väl därför vi går igång på dem. Det där med att föra dagbok verkar förövrigt ha varit något uppseendeväckande; att skriva ned sina reflektioner var möjligtvis lika ovanligt då som det är vanligt nu.

Det var väl på sätt och vis blodet – inte frambringat av kniven utan genom avlelseakten – som föranledde situationen ingen var särskilt bekväm i. De sociala konventionerna krävde det de krävde och att inte ta emot henne hade varit nesligt. Känslan av hur fruktansvärt tråkiga överklasskonventionerna var, hur framkrystandet av rätt artighet för att framstå på det mest älskvärda vis måste ha tärt. Det får mig att vrida mig obekvämt.

Sällskapslivet var egoism under fernissa. Man kunde känna det obevekliga trycket bakom det älskvärda småpratet. Det vänskapliga umgänget var prickat med döda pauser, varunder beräknande ögon sökte klockan.

Sällskapslivet övervakades av ”en domstol som dömde utifrån oförståeliga lagar”. Åtminstone för den oinvigde. Jag ryser av obehag inför snävheten, frånvaron av all möjlighet till metakommunikation, ärlighet och genuin förtrolighet. Det framstår som så stelt att en ny vinkel på mungipan kunde ses som en orkan av känslor. All jädra anständighetssträvan får mig att vilja kissa på lyktstolpar som en annan jycke.

Det är en fin bok, välkomponerad och realistisk. Genomgående är tempot makligt, ungefär som en tankefylld eller tankebefriad söndagspromenad där ”några tätatäter inte ansågs vara på sin plats”. Persongalleriet är genomtänkt och varierat. Kanske mest framträdande är Eddie, som blir föremål för Portias känslor. Herre min skapare vilken tönt, tölp, scensmidare och lekare med folks känslor. Han söker skydd bakom påståenden som att han aldrig är allvarlig, att han aldrig kommer kunna ändra sig. Omöjlig att få grepp om, alltså.

Reflektionerna kring kärleken uppskattar jag. På en kyrkbänk av alla ställen!

Men om kärleken var originell, om den var två unika själars unika uppfinning, skulle dess betydelse inte vara erkänd, den skulle inte ha uppfattats som en stor, allmän lag. Det starkaste vi känner i livet är ingenting annat än tvånget att kopiera ett mönster; mönstret är inte vår egen uppfinning.

Jag tänker mig att det här mönstret inte bara rör det vi tänker oss är socialt eftersträvansvärt, vad som förväntas av oss. Nej, mönster är kontinuitet och vad vi i förlängningen behöver för att förstå oss själva. Att aldrig vara allvarlig förvirrar. – Där fick jag till det! tänkte jag, bara för att upptäcka att samma passus lyfts fram i efterordet. Vi står inte sällan på andras axlar.

Jag håller inte med Ola Larsmo som i en DN-recension skriver att boken hade tjänat på att ikläs en modern språkskrud, eftersom ”Viveka Starfeldts version präglas av ett välfångat fyrtiotalsspråk, som i dag dock ger lite smak av kaffesurrogat i munnen.” Sen är jag en – låt vara en ännu ganska ung – stofil som trivs med Vilhelm Ekelunds kompromisslösa hållning gentemot 1906 års stavningsreform. En av många laster. Jag smaskar också då och då ljudligt när jag äter och kaffe skall prompt sörplas. Se där, Eddie-fasoner!

När berättelsens slut nalkas stegras intensiteten. Vi lämnas med dörren stängd framför oss och jag funderar på vad jag skulle ge för ett par eller tre Gregorius. Ytterligare insikt hade antagligen mildrat min inställning gentemot exempelvis Anna eller Thomas. Man skall inte vara så snar att fälla omdömen.

Similar Posts:

• Anrop från den andra sidan
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Kärlek och materia

Med denna fadäs i minnet hyste jag en viss oro när jag fick reda på att Statens medieråd engagerat några av mina favorittecknare för att göra en antologi om näthat. De bästa intentioner från möss och medieråd kan nämligen resultera i något som faller platt, om de politiska motiven blir viktigare än de konstnärliga.

Men faller platt gör antologin Ordet är fritt faktiskt inte. Och kanske flyger den inte spikrakt mot skyarna heller, men den har absolut sina poänger. Eva Thorslund, direktör för Statens medieråd redogör i första texten för antologins syfte:

Om vi låter bilden /…/ visa på hur vår mellanmänskliga kommunikation faktiskt ser ut. Om vi dessutom låter humorn trycka på ömma punkter för att både inskärpa allvaret och samtidigt avleda en del av smärtan. /…/ Tanken har varit att låta ett antal tecknare /…/ visualisera hur det digitala samtalet och dess tonalitet ser ut. Framför allt när det spårar ur.

De olika tecknade serierna är vilt olika till stil och innehåll, och tyvärr också till kvalitet. Flera av serierna är klart underhållande – som Johan Wanloos gliring till ”alternativmedia” där jorden är platt och allt är invandrarnas fel, eller Martin Kellermans enrutingar där nättrollen med rätta framställs som dumma, inskränkta och barnsliga. Och kanske finns det en poäng att lägga dessa lättsamma, måttligt politiska serier just innan en tung text av Alexandra Pascalidou där hon berättar om hur hon ända sedan barndomen levt med anonyma dödshot som riktats mot henne på grund av hennes hudfärg och hennes politiska engagemang – en viktig text som man kanske annars inte hittat orken till att läsa, men som nu slinker med av bara farten. Med lite socker i botten går medicinen ned, liksom. I Frida Malmgrens serie ”I huvudet på ett nättroll” uppstår en ljuvlig synergi mellan humor och samhällsnytta, när hon förser oss med en humoristisk och lättillgänglig översikt över den viktiga – men förmodat ganska torra – forskning som finns rörande psykologiska mekanismer som ligger bakom näthat. Jag älskar tecknade serier med fotnoter.

En del av texterna, som Ola Larsmos ”Så kan språket bana väg för massmord” är ganska akademiska, med referenser till såväl Wittgenstein som Goebbels. Därför blir jag förvirrad över avsnittet som är tecknat av Stephanie Abdallah, och som verkar rikta sig till barn, med formuleringar som ”får min klasskompis ha ett hakkors som profilbild” eller ”prata med din skola eller dina föräldrar” (om du blir utsatt för näthat). Det frustrerar mig också att Abdallah tipsar flitigt om att anmäla näthat till administratörerna för det sociala mediet, eller till polisen, men varken hon eller någon annan diskuterar vad som händer efter anmälan. Enligt min erfarenhet är det ytterst sällan ett hatiskt eller hotfullt meddelande ens leder till någon åtgärd från administratörerna på t.ex. Facebook eller Twitter, än mindre några lagliga påföljder. Jag saknar i antologin en analys över vad som kan göras på samhällsnivå för att motverka näthat. Är det ändrad lagstiftning som behövs, eller är problemet att den befintliga, med brottsrubriceringar som olaga hot, hets mot folkgrupp eller förtal, inte tillämpas?

Ett par av serierna känner jag igen – bitvis ordagrant – eftersom de är berättelser som har cirkulerat på sociala medier. Som den om hur Linnéa Claesson trollar män som skickar dickpics och sexuella inviter, eller den hätska debatt som väcktes när Elin Lucassi berättade på Facebook om hur hon hamnade i en hotfull situation i samband med ett fotbollsderby. När det gäller de här serierna är jag lite tveksam till vad serieformatet egentligen tillför. Claessons spydiga svar är hemskt roliga, och männens reaktioner är tröttsamt bekanta, men en teckning av en screenshot blir inte roligare än när samma screenshot publicerades på Facebook för ett halvår sedan. Och de många direkta citat från Facebook-trådar som utgör en stor del av Lucassis serie ger förvisso en illustration av hur näthat kan se ut, men upprörda och hatiska Facebook-poster ser jag varje dag på Facebook. Det tillför inte så mycket att se dem i tryckt form.

Ironiskt nog är de delar av antologin som kommer direkt från uppdragsgivaren Medierådet de som är klart sämst. Meningsbyggnaden i Thorslunds texter är besynnerlig (jag har visserligen kapat lite i citatet ovan, men även i fulltext verkar liksom halva meningarna saknas) och den röda tråden tunn och slingrig. Men kanske gör det inte så mycket, för mellan förord och efterord finns en hel del läsvärt ändå, och jag kan med lättnad konstatera att även om inte varje bidrag till Ordet är fritt är en fullträff, så är den milsvitt bättre än ”Fatta förstå”.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Chomsky och vargen
• Lysande svensk musikjournalistik
• Efter kriget
• Mr ABBA

Bildning. Det där svårfångade begreppet, som byter skepnad när det granskas. Var börjar den och var slutar den, vad gränsar den till och varför? Ofta handlar det mer om en känsla än om något konkret. ”Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss” hävdade Ellen Key och det låter snyggt men så är det ju inte. Bildningen kanske inte sitter i detaljerna men även sammanhang är något man lär sig. Bildning är också en process som är ständigt pågående – en utbildning kan man slutföra men bilda sig gör man – om man vill – hela livet.

I Bildning – då, nu, sen vrider och vänder nio författare på begreppet. De tycks ha fått ganska fria tyglar av uppdragsgivarna Folkets Hus och Parker och Arena Idé, vilket lett till att det spretar ganska mycket – men på ett bra sätt.

Den första texten, skriven av VD:n för Folkets Hus och Parker, Calle Nathanson, är den längsta och … tråkigaste. Han talar i egen sak utan att vara personlig, förhäver sig en aning och även om bildningsgenomgången är ordentlig och källorna många lyfter den inte.

Susanna Alakoski och Qaisar Mahmood gör tvärtom, gör närapå skönlitteratur, autofiktion, av det hela, utgår från sig själva och blickar utåt, berör hur bildningen räddar liv men också förstör, hur tungt det kan vara att bli mer medveten, men att man egentligen inte har något val, detta är något nödvändigt. Och visar att det är den som inte har något kulturellt kapital från barndomen att falla tillbaka på som kan skatta det högst.

Ebba Witt-Brattström hävdar sin tes om helbildning kontra halvbildning – det senare är att bara ta till sig litteratur, konst, kultur skapad av män (hon diskuterar inte den möjliga motsvarigheten, att utesluta manliga upphovsmän ur sin kulturkonsumtion). Under tiden är hon rolig och slagfärdig och kastar ur sig små guldkorn till citat.

Men hem kommer jag i inledningen av Ola Larsmos text:

När jag var ungefär tjugofem år gammal köpte jag Schücks litteraturhistoria i sju band från 1919 på antikvariat. Den var i gott skick, kostade några tusen och det var en kännbar utgift. Men det kändes viktigt att ha den i hyllan och då inte bara för att banden var vackra. Var det någon sorts statusmarkör? Säkert. Men det handlade även om något annat.

När jag var ungefär tjugo år gammal köpte jag Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria från 1911 i fem band på antikvariat för 200 kr. Den var fruktansvärt tung att släpa hem men kändes ändå, eller kanske ännu mer just därför, som en trofé. Den var gravt föråldrad men snarare på grund av än trots detta kunde den förmedla den omisskännliga bildningsprägeln som alltid tillhör det förgångna – bildningen var helt enkelt bättre förr.

Detta, att bildningen var bättre förr, återkommer många till. Tiden då arbetarklassen började ta för sig på detta område som tidigare varit förbehållet de bättre bemedlade framstår som ”ett skimmer ifrån Gustafs dagar”, om än inte särskilt flärdfullt utan som ett arbete. En väg ut ur något.

Och nu är bildning något man ofta fnyser åt, och vi som tycker att det finns någon sorts miniminivå för den kulturella allmänbildningen framstår som ganska löjliga. På mitt förra kontor hade vi konferensrum som utifrån våningsplan namngivits efter författare, konstnärer, naturvetenskapliga forskare m.m. och det visade sig då och då att ”Lagerlöf” inte var ett självklart namn, inte heller hur ”Dalì” eller ”Warhol” brukar uttalas.

Bildningen, den undflyende, som ändå mer än mycket annat kan fungera som en väg till andra människor. De gemensamma kulturella referensramarna skapar sammanhang och förenklar ett närmande men frågan är alltid vad som ska inkluderas, ska man ha en kanon att luta sig mot eller ska det sväva fritt? Måste det ena utesluta det andra, de Homeriska arketyperna segra över Star Wars motsvarigheter? Den här boken ger några vaga svar men ställer än fler frågor. Den ger ett litet utsnitt ur en bildningsdebatt, ingenting definitivt att förhålla sig till men det är gott så – bildning är ju inte något statiskt, utan handlar om ett utvecklande och danande av personligheten.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• På jakt efter bildning
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bildningsväg genom betongen

Men Moberg skrev ju om 1840-talet, innan den stora vågen kom. 1896, när familjen Klar – Gustaf, Anna och tre barn – tillsammans med tusen andra utvandrar på ett gigantiskt ångfartyg är det en annan värld de kommer både från och till. På de 50 år som gått sedan Karl-Oskar och Kristina har svensken urbaniserats, självhushållet har ersatts av lönearbete, enstaka år av missväxt och nöd med en konstant halvsvulten kamp på existensminimum. Stadsbor var de i Örebro, stadsbor förblir de i Newyork och Sankt Paul Minnesåta, och då hamnar de där: Längst ner i skiten, i värsta slummen under järnvägsbron, i Swede Hollow. Där är inte tal om att integreras med de redan etablerade amerikaner som (bokstavligen) ser ner på de där konstiga sillstinkande lintottarna som självmant väljer att leva på stans soptipp bland koleraepidemier och fylleslagsmål, tillsammans med irländare, italienare och annat patrask som visserligen inte är svarta men ändå inte riktigt är vita, va. Hur kommer man därifrån? Arbetet är tungt och farligt och betalar en dollar om dan. Engelskan förblir det sisådär med. Att ta sig upp och bli accepterad tar generationer. Så där är de fast, i permanent uppehållstillstånd.

Larsmo har länge ägnat sig åt svenskslummen i St Paul; han har skrivit artiklar och hållit podcasts om det, och att han nu väljer att skriva just en roman snarare än en historik gör mig först lite besviken; det här är en del av svensk historia som är tragiskt underrapporterad i populärhistorien, och som inte direkt är mindre aktuell som världen ser ut just nu. Problemet med att göra det till en roman i stället är inte det att Larsmo inte är en god författare, för det är han, utan just det att när historien känns så aktuell kan en roman ibland framstå som onödigt pekpinneaktig – metaforen tar över historien.

Men Larsmo har kontroll över detta. Han låter parallellerna stå mellan raderna, och följer i stället släkten Klar i allt längre skutt ända fram till 2000-talet på deras egna villkor, när de genom slit och släp och tragedi försöker hitta en egen plats i en främmande värld. Naturligtvis väver han in gott om historia i fiktionen; förutom hundratals små detaljer om hur livet var och urklipp ur samtida tidningar fångar han händelser som branden på Ellis Island, järnvägsstrejker, Joe Hill, lynchningen i Duluth som den amerikafödda generationen får betala sin integration med att delta i, och som det fortfarande såldes vykort av när en ung Robert Zimmerman växte upp där en generation senare… Det är stora omvälvningar i världen som sker där ovanför kanten på svenskdalen, men Larsmo håller hela tiden fokus på det nära och personliga, på vardagen där Gustaf, Anna, Ellen, Elisabet och lille Carl måste välja att tya eller tyna bort. Det är en stark berättelse, och om den någon gång trampar i fotspår som vi känner igen från andra emigrantsagor är det ju bara poängen: Du fick ingen gratisskjuts av att heta Johansson. Det är inte nog med att gatorna aldrig är asfalterade med guld, de är ishala och har mötande trafik som krossar den som har otur (eller bara inte förstår gatuskyltarna) också. Och ändå, står det överallt utan att skrivas ut, var det till detta våra förfäders syskon gav sig av, och det var där de flesta av dem blev kvar, inte som stolta hemmansägare utan som pigor, som grovarbetare, som omärkta barngravar, som smörjmedel åt en gigantisk maskin.

120 år senare tittar vi med stjärnor i ögonen på framgångsrika svenskamerikaner som tävlar i TV och är så stolta över att de fortfarande kallar sina morföräldrar för mawrfahr, medan vi sneglar snett på förortsborna som vägrar bli blonda och äta lingonsylt så fort de får TUT. Swede Hollow självt är nedbränt av myndigheterna, övervuxet och tyst. Utom i bokform, då. Inget ont om Moberg; men det behövs fler än en historia.

Similar Posts:

• Mot det nya landet
• Nygammalt
• Realism och rysare
• En glänta dold i dimman
• När romanen bryter sin form

Krigsåren kan politiskt sett för Sveriges del beskrivas som en riktig röra, även om landet styrdes med en tämligen enad samlingsregering. Men denna röra utgör samtidigt en utmärkt grogrund för romanskapandet och det är någonting som Ola Larsmo med Förrädare verkligen tagit till sig av. Hans roman utspelas under hela kriget, från början till slutet och ses utifrån perspektivet av en ung man som rekryterats till underrättelsetjänsten precis när kriget bryter ut.

Charlie Westerholm är student i Uppsala och som medlem i föreningen Laboremus har han varit talare på Bollhusmötet där han motsatt sig att Uppsala studentkår skulle protestera mot att tio från nazityskland flyende judiska läkare skulle få asyl och möjlighet att arbeta i Sverige. Detta uppmärksammas av den lite mystiske underrättelsemannen Cedergren som värvar Charlie till den militära underättelsetjänsten i ett försök att få in nya, mer moderna och progressiva agenter som motvikt till den politiska högerorientering som rådde i verksamheten.

Som nyrekryterad student har han givetvis ingen som helst kunskap om den miljön vilket gör att den introduceras för läsaren ur ett första dagen på jobbet perspektiv. Allt är hemligt men inte för den sakens skull särskilt glamouröst, utan består av hemliga paradvåningar på Östermalm som fylls på bredden av personer som alla jobbar var för sig med små, till synes oviktiga delar där enbart de högre cheferna har tillgång till helheten. Det är ett arbete där klaustrofobi och paranoia sitter kletat i väggarna och där det råder stor oklarhet om inriktningen på underrättelseverksamheten. Vem är det som egentligen är fiende och vem skall man övervaka? För även om alla inom verksamheten anser att de arbetar för ”Sveriges bästa” så är det ett begrepp som kan tänjas ordentligt och där Charlie ser demokrati ser andra lojalitet med Finland sak eller Sveriges roll i den nya världsordningen.

Att le Carré nämns på baksidestexten är på många sätt utmärkt konsumtionsupplysning, för världen Larsmo bygger upp i Stockholm påminner väldigt mycket om den som hans brittiske kollega beskrivit för kalla krigets England. Det är en värld fylld av män, de kvinnor som är med är i regel sekreterare, som drivs av dunkla lojaliteter till egna subgrupperingar och där man inte drar sig för att använda våld för att uppnå de egna politiska syftena även om allt som sagt förtäcks med en patriotisk föreställning om rikets säkerhet. Män som inte tvekar att hugga varandra i ryggen om det motiveras för det högre syftet. De direkta spänningsmomenten är dock relativt sällsynta utan det är snarare den grå vardagen för underrättelsearbetet som skildras. Den paranoida känslan av verkliga, misstänkta och icke-existerande konspirationer gör tillsammans med tidstypiska detaljer och en perfekt kombination av fiktion som vävs ihop med verkliga händelser att man som läsare blir helt fast och att romanen därför har en underliggande spänningsnivå från första till sista sida. Parallellt sker också en karaktärsförändring av den från början idealistiska och naive studenten Charlie till en luttrad, cynisk underrättelseofficer som även han blir en av dessa män som steg för steg slutar att existera som privatperson utan blir ett med sin tjänst.

Det är som sagt en tacksam tid han skildrar, om man skall skriva en svensk agentroman, men när man lägger ihop det med välskriven prosa och därtill har ett grodperspektiv och väljer en lagom liten del, istället för att roffa åt sig för mycket av alla möjligheter och storpolitiska förvecklingar som finns där så blir resultatet också utmärkt. Skulle sen Tomas Alfredsson vilja göra en svensk Thinker Taylor Soldier Spy så skulle Förrädare vara ett alldeles utmärkt material att utgå ifrån.

Similar Posts:

• Imponerande men långrandigt
• En överlevande överstinnas historia
• Keegan gör ingen besviken
• Beevor bryter mönstret!
• En fundamentalist blir till: steg för steg

Så hur fångar man ”det radikala sextiotalet”? Vad var det egentligen? Om det och dess ”politiska estetik” handlar antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet. Sju olika skribenter ger sju olika perspektiv på film och litteratur, konst och arkitektur.

Underrubrikens ”en orättvis betraktelse” härstammar förstås från Göran Palms debattbok med samma titel. Vi som inte var med vill, vad jag förstår, ifrågasätta den etablerade bilden av 60-talet, och vara ”orättvis” på samma sätt som Palm var ”orättvis” i sin betraktelse av västvärlden ur ett antikolonialt perspektiv. Att slå mot överheten och dess cementerade sanningar. Det är en storvulen jämförelse med inte så lite bismak av föräldrauppror.

Redaktören Per Wirtén beskriver i förordet bokens författare som de som ”fötts med ödet att växa upp i skuggan av dessa självutnämnda giganter”, 68-generationen. Också Ulrika Kärnborg talar om sin generation som den som ”blivit dömd att leva i skuggan av det underbara decennium när våra föräldrar var unga, världen var ett oskrivet blad och alla möjligheter låg öppna” och David Karlsson konstaterar att ”Vad man än gör, vad man än vill och vad man än åstadkommer så blir det som bäst nästan lika bra som det var en gång. Då. Nästan.”

Sådär håller de på. Och fastän här finns en längtan efter 60-talets framtidstro och energi som jag brukar kunna identifiera mig med, trots att här finns en del intressanta perspektiv på 60-talets konstliv, så blir grundintrycket ändå ganska gnälligt och tröttsamt.

Det är säkert i stor utsträckning en generations- (och klass-) fråga. Mina föräldrar stod inte på några barrikader 1968. Jag försöker inte ta mig fram i några snäva kulturkretsar i deras skugga, och jag har inget behov av några pubertalt symboliska fader- och modermord. Tvärtom hittar jag gärna förebilder där de går att få tag på. Så vad är det som är så förbaskat problematiskt?

Det är egentligen svårt att sätta fingret på det. Bilderna av 60-talet i Vi som inte var med föreställer inte ett 60-tal, utan flera. Här finns det dogmatiska 60-talet, som när litteraturvetaren Annika Olsson kritiserar tidens reportageböcker under rubriken ”Vad såg Jan Myrdal?”. Här finns konstens och litteraturens lite otippade kombination av demokratisträvan och avantgardism som Ola Larsmo visar på i framför allt P-O Enquists romaner Magnetisörens femte vinter, Hess och Legionärerna. Här finns det 60-tal som inte ockuperade några kårhus, charterresornas och gillestugornas 60-tal, som Per Svensson skriver lätt raljerande om i ”Till kritiken av mexiteglet”. Ulrika Kärnborg jämför 1960-talets konstscen med 1990-talets, och Anneli Jordahl efterlyster svensk film som kan få omvärlden att greppa efter censursaxen igen.

Något att tillföra har antologin onekligen, här och var. Det eviga tjatet om 60-talets långa skugga kan jag dock klara mig utan. Väx upp, skribenter. Passa på och njut av problemformuleringsprivilegiet en stund nu, innan era eventuella barn vuxit upp och fått blodvittring. Helt enkelt – get over it.

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern

Men vad som alltså börjar som en realistisk roman om mer ljusskygga delar av 1880-talets Uppsala, utvecklar sig med tiden allt mer till något som liknar en thriller. Den assisterande stadsläkaren blir nämligen indragen i ett drama som han inte alls kunde förutse, ens när han insåg vad hans sysslor i praktiken går ut på – en Jack the Ripper visar sig nämligen gå lös i Uppsala.

Jag vill inte tjäna för inledningsvis mina tankar till Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan, även den om prostituerades villkor i Sverige på 1800-talets slut. Det är en parallell som Larsmo nog har räknat med. Men till skillnad från Kallenberg, som sätter en av de prostituerade i huvudrollen, så väljer Larsmo att främst ha prostitutionsläkarens praktik i centrum. Det är ett val som leder till intressanta skillnader mellan de två böckerna. Här är det främst den manliga, högutbildade läkaren som är huvudaktör och i centrum för berättelsen. I praktiken ger detta mycket av ett utifrån-perspektiv på prostitutionen som fenomen.

Larsmo skriver i huvudsak medryckande och trovärdigt, även om jag ibland kan uppleva det som något förvirrande när han byter aktör utan att det tydligt framgår. I slutändan känner jag mig dock tämligen kluven inför boken som helhet. Vändningen från en realistisk roman till mer av en rysare var långt från vad jag förväntade mig av förhandsreklam och omslagstext, och historien blir därför, ju längre läsningen går, mindre intressant än vad jag hade hoppats på. Men kanske kan det appellera till den läsarkrets som normalt föredrar den sortens böcker.

Similar Posts:

• Enquists upplysningsmission
• När romanen bryter sin form
• Mord och rasbiologi
• En glänta dold i dimman
• En svensk le Carré

Detta var dåliga tider för svenska läkare. Deras arbetsförhållanden var besvärliga pga. underminering samtidigt som rykten cirkulerade om att utländska läkare skulle komma och stjäla deras jobb. Det kallades till möten där man argumenterade för och emot och några månader senare avgjordes frågan i det sedermera berömda Bollhuset i Uppsala. Svaret blev nej. Inga judiska läkare skulle få arbetstillstånd. Listan på namn förblir okänd.

Tre år senare anländer den judiska musikern Leiba Wolfberg till den lilla orten Töcksfors vid den norska gränsen. Han eskorteras av två soldater och får tillbringa natten i en cell. Dagen efter träffar han landsfiskal Lindahl som på ett sofistikerat sätt förklarar att han inte har något att göra i Sverige. Redan samma dag eskorteras han tillbaka till Norge. På vägen viskar en av gränsvakterna åt honom att börja bråka. Men Leiba är förtvivlad. Han vet inte vad han ska göra och tillslut drar han sin smörkniv och viftar lite halvhjärtat. Några dygn senare är Leiba åter i Oslo. Han sitter på sitt rum och övar Tartinis ”Djävulssonat” i g-moll på sin fiol, omedveten om att detta inte var den sista tvångsförflyttningen. I åratal kommer han förflyttas mellan olika koncentrationsläger, bland andra Auschwitz och Sachsenhausen.

Detta är uppslaget till Ola Larsmos bok Djävulssonaten. En berättelse om främlingsfientlighet. När jag börjar läsa fascineras jag av namnet. Jag förstår det inte. Jag frågar min flickvän som är musiker vad en sonat är. Så här svarar hon:

Kort skulle man kunna säga att den består av tre huvuddelar. Den första delen, eller expositionen, är en presentation av två teman i kontrasterande tonarter. Den andra delen, som kallas genomföringen, modulerar och utforskar de två olika teman som presenterats i expositionen. Slutligen kommer den sista delen, som kallas för återtagningen. Denna följer expositionens tematiska förlopp, fast utan kontrasten mellan tonarterna. Istället spelas den helt och hållet i huvudtonarten.

Intressant. Nu ser jag ett mönster. I den första delen, förspelet till Bollhusmötet, presenteras rasismen. Vi lär känna Arvid Fredborg, en högerstudent som funderar på att ge sig in i politiken och Åke Leissner, tillika högerstudent och aktiv inom Sveriges Nationella Ungdomsförbund. I genomföringen får vi steg för steg följa hur dessa bland andra iscensätter en antisemitisk kampanj som resulterar i ”Eden i Bollhuset”. Dessa personer kallade sig inte nazister. Men det är en ideologisk hårklyvning. I tredje och sista delen visar Larsmo hur Bollhuskretsen får viktiga positioner inom såväl politiken som journalistiken. Återtagningen är helt och hållet i främlingsfientlighetens tecken. Leiba Wolfberg kom bara till gränsen.

- Det är känslan av skam som skall rädda mänskligheten, utbrister Kris Kelvins karaktär i Tarkovskijs Solaris och kanske är det så. Kanske är det skamkänslan inför vår historia som gör oss ansvariga. Alla vet att den svenska neutraliteten var ett skämt, men ändå finns det nationalister, ändå finns det främlingsfientlighet.

I detta har Djävulssonaten en av sina svagheter. Den är lite för lågmäld, lite för historisk. Larsmo refererar mängder av svårforcerat material på trettitalssvenska och det är imponerande hur mycket han lyckas läsa mellan raderna. Särskilt roligt är det dock inte. Tyvärr är Djävulssonaten mest djävulsk i sin långrandighet. Och det är synd. Den borde vara alldeles för intressant för det.

Similar Posts:

• En svensk le Carré
• Rösträtt, nej tack!
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner