Året är 1934 och kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda ett brutalt mord som skett vid Anatomiska institutionen i Uppsala. Hell och hans, för tidens, oväntade val av partner, polissyster Maria Gustavsson, kliver burdust in i det akademiska finrummet och mordet visar sig snart vara svårare att utreda än de räknat med. Duon som inte tvekat för att trampa på ömma tår i jakten på sanningen upptäcker snart att den, sanningen, är de tämligen ensamma om att vilja ha reda på.

Det där var en snabb sammanfattning av inledningen på Anna Lihammers bok Medan mörkret faller. En spänningsroman som är en välbalanserad blandning av dussindeckare och tidsresa.

Lihammers franka grepp att placera sin deckare i 30-talets Uppsala och Stockholm är spännande och annorlunda men deckargåtan i sig är tyvärr något förutsägbar och hon har också fått med deckarbokens mest slitna klichéer: En kantstött fåordig hjälte med ett mystiskt förflutet, en udda partner med ett annat dolt förflutet, oförstående chefer och maktmissbruk i samhällstopparna. Det rullar tyvärr på i rätt gamla och förutsägbara hjulspår.

Lihammer, som annars är arkeolog, har i sin skönlitterära debut använt kriminalromanen som ett verktyg för att berätta om ett smutsigt och ganska hemskt Sverige som tack och lov inte längre existerar. Eller gör det kanske det? De trovärdigt tecknade platserna är naturligtvis i somliga fall sedan länge borta. Men berättelsen, som utspelas kring en förskräcklig rasbiologisk verksamhet, i skuggan av det växande Nazityskland ger mig kalla kårar och belyser med full kraft de tankar och idéer som frodas än i denna dag.

Det är här som Lihammer har sin styrka i berättandet. Fördomar, klyftan mellan könen, klassamhället och den vetenskapliga utvecklingens etiska tveksamheter. Lihammer lyckas ställa en rad viktiga frågor om oss själva och nutiden genom att belysa dåtidens tankar och idéer.

Tidskildrandet är mycket snyggt och det känns trovärdigt. Historien är fiktion men platser och somliga skeenden har Lihammer plockat från verkligheten och hennes, antagligen, rätt djupa kunskaper om hur det var i samhället på den tiden.

Jag ska heller inte undanhålla en annan tanke som infinner sig när jag dyker ner i boken. Det är den tämligen säkra övertygelsen att det inte var sista gången som jag mötte kommissarien och polissystern. Lihammers berättande är rakt och underhållande lätt att läsa, huvudet fylls med bilder och det spelas, inom mig, nästan upp som det vore en film. Där säger spåkulan något spännande och avslutande. Inom fem år så kommer den här boken på bio.