Hon var intresserad av historier utifrån, hon sa att hon gillade andra perspektiv.

Som en följd av mötet skriver Marie, eller Márjá som hon döptes till av sin samiska familj, en text som hon skickar in till förläggaren. Textens uttryck skiljer sig från tidigare journalistik som hon fått utgiven och den här gången har hon strävat efter att fånga något universellt om identiteter. Något tveksam, konstaterar hon att resultatet liknar en ordöversvämning.

Kort därpå sker två saker. Hennes áhkku dör. Samtidigt får hon dräpande feedback från förläggaren. Motstridiga känslor fyller henne när hon packar för en resa till platsen där áhkku ska begravas. Hon hörde också hemma där en gång: ”så långt norrut man kan komma på den europeiska kontinenten.” Hon åker ensam och resan är lång.

Att återse familj och släkt är att få till livs alla debatter som fördes hemma vid middagsbordet. Mamma, pappa, bröderna – och dörren som stod öppen för så många. Nu inför begravningen hjälps de åt med sysslorna. I huset som tillhörde áhkku leker de mindre barnen kurragömma, precis som hon och hennes syskon och kusiner gjorde.

Marie pumpar bröstmjölk samtidigt som hon tänker på dottern Anna och maken Clément som är kvar i Paris:

Det är så uppstyrt hos min svärfamilj och hemma hos mina vänners familjer, bortsett från dem som har föräldrar som inte är födda i Frankrike, men det är något annat, annars är det servetter, apéro, förrätter, någon serverar, ingen avbryter, vi konverserar, frågar om varandras jobb, och semesterplaner, och aldrig, aldrig säger någon: Har ni hört vad Hans Persen gjorde förra veckan?

Med andra ord. Marie har saknat familjen och släkten mer än hon anat.
Det är Norge hennes liv skaver mot.

Nationalstaten Norge har påverkat hur människor har förhållit sig till henne. Skulle hon våga säga att hon var same eller skulle hon vara tyst om saken? Skolkamraterna som kallade ”de andra” för fjällfinnjävlar – men pojkvännen Even bedyrade i gymnasieåren att det självklart inte gällde henne. Sommarjobbet på muséet innebar möten med turister som frågade efter någon som kunde jojka. Exotifieringen gav dålig smak i munnen, som att sångpoesins kulturella uttryck kunde beställas fram utan kontext: upphovsperson, plats, levnadsöde …

Marie återupplever tidigare tankar från åren som vuxenblivande:

Som jag kan längta efter en neutral existens. Ett opolitiskt huvud. En opolitisk kropp.
Som jag kan längta efter att inte vara same.

Gestaltningen av en skrivande människa som blir refuserad görs i scener, där det inre trycket kräver att få utlopp. Marie drar sig undan i skrivrummet när föräldrarna och syskonen organiserar och rensar bland áhkkus saker. Hon skriver på baksidan av några gamla fakturor.

Minnena av familjens men framför allt berättelser ur áhkkus handlingskraftiga liv tar form. Och tidslinjen sprängs sönder med den vassa samhällskritiken. Assimileringspolitiken, förnorskningspolitiken som innebar att ett folk ställt sig över ett annat. Frågan bränner: Varför valde man inte grannsämjans idé?

I stället brände kyrkan föremål som användes vid samiska högtider. I skolan förbjöds barnen att tala andra språk än norska. Avståndstagandet från samer, kväner, skogsfinnar ledde till årtiondens spridning av fördomar. Ett annat ord är avhumanisering.

I enstaka partier bryts den välskrivna texten av uppfriskande VERSALER. Berättarens uttryck är däremot inte fyllt av hat. Men rent raseri.

Jag saknar i viss mån tankar som en ekonomisk historiker skulle kunna utveckla, som jag enligt min världsbild bara behöver ett ord för: Pengar. Eller som det sjungs på engelska: ”Money makes the world go around.” Staten Norge (för all del också staterna Finland och Sverige) har i moderniseringens namn inte velat utveckla samhällen utan hierarkier.

Så småningom är jag som läsare framme vid den sista sidan när berättaren sätter punkt. Marie, Márjá är inte bara dåtid utan också framtid. En av mina understrukna meningar riktas till dottern, som väntar hemma i Paris:

Det är inte farligt att tillhöra ett vi, att tillhöra flera vi, Anna.

Dessa ord har vingar som kan hjälpa visioner att ta form. Är det inte hög tid att ledande beslutsfattare hyllar de flera identiteterna i stället för den trångsynta nationalismen? Jo. Det tycker jag.

Similar Posts:

• Passion som tyvärr blir ytlig
• Fast på kalfjället
• Moderskap i Norge
• Stackars Poona!
• Djupt gripande om livsval

Det spelar ingen roll att mina barn föddes för 25 år sedan i Tyskland och att jag var hemma de första tre åren medan min man yrkesarbetade: att bli mamma är universellt och tankarna runt moderskap är i stort sett samma oavsett om man lever i ett traditionellt äktenskap eller om man har blivit befruktad av danska spermier. Eller kanske inte riktigt de samma, eftersom jag aldrig behövde fundera på om den främmande ungen i sandlådan eventuellt var ett halvsyskon till mina barn, men alla andra funderingar som håller på att driva Silje Marie till vansinne, känner jag väl igen.

Kan man älska två barn lika mycket? Hur är en bra mor? Vad är anknytning, egentligen? Hur gör man för att inte tappa bort sig själv under den mest intensiva småbarnstiden? Hur håller man liv i ett förhållande där ingen får sova tillräckligt? Är vänskap ett hot mot partnerskap? Måste man berätta allt för sin partner? Ska man hålla ihop bara för barnen skull?

Jag dras snabbt in i Silje Maries funderingar och förutom att jag känner igen mig, vill jag ta henne i min famn och säga ”det blir bättre”. Jag vill också viska att inga stora beslut ska tas när man är gravid eller ammar. Men hon har tack och lov goda vänner, som säger en massa klokt till henne. Om hon lyssnar? Nja, inte hela tiden…

”Att bli tillsammans med någon, alltså att gå in i ett förpliktigande, långvarigt förhållande”, sa Janne långt innan vår vänskap började vackla, ”är att ge bort sitt liv. Det fattar folk givetvis inte. För allt känns så vackert och viktigt och tryggt. Jättetryggt! Men man ger bort sitt liv. Man delar sina mest välgrundade tankar och sina mörkaste fantasier, bankkonto, familj, vänner, man köper hus ihop, man får barn ihop, och man inser inte att livet är förvandlat till skört glas förrän en av parterna står med det i handen, redo att slunga det i väggen.”

Silje Marie är gift med Helene, de har två barn tillsammans och de har fött varsin son. De delar på föräldraledigheten och kämpar på så gott de kan. Just nu är Helene med barnen hos sina föräldrar medan Silje Marie förbereder huset inför den renovering som ska utföras av ett gäng lettiska hantverkare. Men Silje Marie funderar inte bara på hur hon bäst bänder loss golvlister och vilka av deras tillhörigheter som ska sparas och vilka som kan säljas eller slängas utan hon grubblar över om deras familj har en framtid. Kommer de ens att flytta tillbaka in i huset i september? Vill Helene fortfarande vara tillsammans med henne? Silje Marie är säkert inte enkel att leva med, men vem är det? I grunden brottas hon med extremt dålig självkänsla och skäms över att hon faktiskt har svikit Helene och gjort henne besviken.

Jag tror att alla som har levt i ett förhållande eller ens funderat på att leva i ett, kan ha utbyte av Tina Åmodts första roman på svenska. För mig handlar Den andra mamman om olika faser av kärlek och om vad förändring gör med oss.

Similar Posts:

• Magisk hyperrealism från Norge
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Nio resor i andras ångest
• Lukt av ladugård, depression och död
• Vajlett och skolan

Dansa min docka medan du är unger
när du blir gammal så blir du för tunger

I romanen De sista smekningarna ges ordet till Birgitte Solheim som upplever hur åldrandet medför en allt större ensamhet. Hon bor i Paris dit hon flyttat efter en karriär som hjärtkirurg. Hon sitter vid fönstret större delen av sin tid och tittar på det som händer på gatan. Hennes yngre syster Elisabeth bor i Norge och de för regelbundna videosamtal. Birgitte har aldrig bildat familj utan levt för sitt jobb. Systerns liv med barn och barnbarn utgör en stor kontrast.

Inledningsvis dryper bitterheten. Relationen med systern präglas av allt annat än vänlig omtanke. Birgittes isande ironi stannar inte vid åsynen av systern, nej, den omfattar hela mänskligheten. I hennes ögon låter media självupptagna människor ta allt större plats medan massutrotningen av arter går allt snabbare på vår enda planet. Torrt konstaterar Birgitte:

Samtidigt ramlar folk in i döden medan de fotograferar sig själva.

Kjersti Anfinnsens metod att komprimera tankar och omge dem med mycket luft är effektfull. Uppsluppenheten fyller min läsning och ofta brister jag ut i plötsliga skratt. Bittersyrliga oneliners är uppfriskande, åtminstone för mig.

Men det intressanta är att det inte stannar där. Anfinnsen skildrar Birgitte med fler nyanser. Birgitte var en gång en pionjär genom att arbeta i en mansdominerad och karriärinriktad verksamhet. Hon får regelbundet inbjudningar att delta i USA vid föreläsningar.

Det är nästan anmärkningsvärt hur Anfinnsen med så få ord skapar det djupa porträtt som Birgitte visar sig vara värd. Hennes relation med systern Elisabeth hade kunnat bli statisk men det sker en förskjutning som överraskar. Likaså visar sig kontakterna med restaurangägaren Colin, frisören Michel M och nätdejten Javier ge mening. Bilden av hur en människa får kontur av personerna hon omger sig med illustreras fint.

Berättelsens anslag rinner sålunda ut i ett helt annat vatten när slutet nalkas. Jag tyckte mycket om denna färd, eller snarare detta besök hos Birgitte Solheim, före detta hjärtkirurg, numera pensionär boende i Paris.

Similar Posts:

• Hemkomst på Neshov
• Livet och intrigerna
• Ålderdomen i praktiken
• Bland tomtar och troll
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala

När berättelsen tar sin början har det har blivit nutid, och Marianne återvänder till Paris för att söka efter både sig själv och den familj hon aldrig hade i Paris förorter. Hennes barns familj. Yoanns släkt. Den plats där hon existerade i ett vakuum av väntan.

När Marianne kommer till Paris för första gången är hon inte särskilt bra på någonting, inte i skolan och inte heller på det där med sociala relationer. Det enda hon är bra på är franska. I Frankrike fortsätter det sociala att vara krångligt, det räckte inte att komma hemifrån. När hon således träffar Yoann och de blir ett par bestämmer hon sig för att bli kvar. Oavsett vad. Oavsett hotet om våld. Oavsett värmen. Kravallerna utanför i den lilla förorten. Oavsett. För nu har hon hittat någon.

En fransk familj är en sorglig berättelse, en berättelse om att inte passa in. Att lägga sig platt och ge upp. En berättelse om att kämpa på i ett annat land. Släpa matkassar. Jobba hårt. Klara sig. Bli övergiven. Lämnad.

När Marianne kommer till Paris andra gången försöker hon både närma sig och distansera sig från sitt unga jag. Tolka, förstå och kanske förlåta.

Utöver berättelsen om Marianne så är det en berättelse om en fattig förort i Paris, och den gemenskap som finns där. Men också värmen, kravallerna och orättvisorna. Det är något som Sandra Lillebø gärna hade fått utforska mer i boken för att ge den ytterligare kontext och sammanhang. Hon snuddar snabbt vid de orättvisa förutsättningarna och attityderna som drabbar norska Marianne positivt, men hennes grannar negativt.

Similar Posts:

• Varmt och känslosamt om förändringen av en stad och ödeläggelsen av ett hem
• Tidsresa till Paris
• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Djupdykning i Paris förflutna
• Från Petite till Madame Tussaud

Den nätta samlingen, på 113 sidor, består av tjugofem korta noveller som handlar om alltifrån blodiglar som tuggar i sig ett fibernät och blir högintelligenta till en gammal kvinna som ligger på sin dödsbädd och försöker greppa en tråd som nog inte finns. Det är koncentrerade berättelser som ofta börjar med en tydlig premiss för att sedan vindla sig iväg längs villospår och – ofta – in i metareflektioner kring texten som sådan. Här finns också gott om litterära referenser: återkommande är Virginia Woolf och Inger Christensen, Ibsen gör ett gästspel i en dröm och Baudelaire får figurera både i ord och bild – en av novellerna är rätt och slätt ett porträtt av honom själv. Detta följs, liksom flera av novellerna, av protester från okänd avsändare. Genom hela novellsamlingen finns hantverket ständigt närvarande, texten skrivs och skrivs om, det finns ett ifrågasättande av vad vi annars ofta anser vara bestämt och konkret – både i vår värld och i vår uppfattning om ”text” och ”berättelse”.

Øyehaug håller hög litterär klass och det är lätt att tjusas av uppfinningsrikedomen i det avspänt anekdotiska berättandet om märkliga händelser och kasten mellan olika narrativa nivåer som Onda blommor bjuder på. Ändå bränner det till relativt sällan; de flesta noveller känns mer som cirkuskonster i skrivandets konst än något annat och det paradoxala i stilen blir, efter några noveller, något repetitivt.

Men vissa noveller lodar ner på ett djup som rör sig bortom den snygga ytan. En av dessa är samlingens första novell som handlar om en kvinna som tappar en bit av sin hjärna i toaletten och inser att hon glömt allt hon vet om fåglar – en mindre detalj i de flesta människors liv, men just denna kvinna är ornitolog och ska precis slutföra en avhandling om beckasiner. En annan novell som genljuder i en helt klar och blå känsla är ”Norden sett utifrån”.

Samlingen är fint översatt av Marie Lundquist och letar man efter en tjugofem egensinniga noveller träffar Onda blommor helt rätt. Letar man efter berättelser bortom spetsfundighet och ordtrampoliner ska man nog leta vidare.

Similar Posts:

• Existens är i presens
• En norsk traktor
• Dekadent om människans komplexitet
• Magisk hyperrealism från Norge
• (Post (post-)) modern(ist(isk)) de(kon)struktion(ism)

Handlingen utspelar sig i mitten av 1800-talet och den 35-åriga huvudpersonen heter Brita Caisa och är mor till två barn med olika fäder. Av olika skäl lämnar hon sin hemby för att söka sig ny försörjning vid den nordnorska kusten, där fisket sägs vara rikt. Det blir en strapatsrik färd, hon och sönerna får övernatta hos andra familjer mot att de hjälper till med kroppsarbete. Hon är stolt, osedvanligt vacker, arbetsam och hon blir anlitad för sina helande förmågor när någon skadat sig eller blivit sjuk.

Berättandet sker i en rask takt och olika människor möter henne i landskapet som svischar förbi. Skildringen omfattar nybyggarna, bönderna som fattat att kronan/staten vill att de ska bli bofasta och odla upp mark. I andra sammanhang skrivs om samerna som lever i samklang med naturen och livnär sig på renskötseln. Några gånger nämns ryssar eller de mer okända kvänerna. Folk som lever i de här nordliga trakterna långt norrut promenerar över nationsgränserna – vilket för mig känns som en svindlande utopisk värld.

Färden norröver visar en målmedveten Brita Caisa som når kusten till slut. Dramatiska händelser har inträffat men på det stora hela klarar hon sig helskinnad. Att målet med färden inte riktigt slutar som planerat för henne förstår man i de avslutande kapitlen. Romanen är första delen i en trilogi, och berättelsen lämnar öppet för att det kommer nya skeden i hennes liv.

Vad är det som gör en roman till en fängslande upplevelse? Samma fråga ställer jag mig när det gäller motsatsen: Vad är det som gör att en del romaner saknar förmågan att lämna avtryck?

Som många andra läsare har jag förväntningar på händelseförlopp, miljöbeskrivningar och personporträtt. Sen finns det en annan komponent, den där som inte går att fånga med ord. Om jag går till mig personligen, skulle jag vilja beskriva det som att en rymd har tagit plats i sinnet. I den rymden vill jag sväva ett tag.

Onekligen förstår jag vilken dunderkvinna hon är, denna Brita Caisa. Hon är glad i sin sexualitet, ser med tillförsikt på framtiden och pjoskar inte när djur ska slaktas. Beskrivningar av hur hennes blick njutningsfullt ser ut över vidderna i norr är inte svåra att leva sig in i. Hon är en frisk fläkt i ett samhälle där en ogift kvinna fick sitta flera söndagar i kyrkotukt som straff för att hon gått till sängs med en gift man.

Men det här är en roman som gör mig förvånansvärt oberörd. Dialogerna är tidvis pekpinneaktiga och utdragna. I andra textpartier finns en ton av präktighet, även i sexscenerna. Jag tror att det är avsaknaden av sårbarhet i Brita Caisa som stör mig – för hon är så självsäker i sin förälskelse (det handlar om en man hon mött). Slutligen tänker jag att naturbilderna varken tillför någonting till berättelsens människor eller till helheten. Jag ser att det kryddas med överraskande metaforer men här reagerar jag mest med ett jaså?

Det finns en mängd andra saker att diskutera, som har med händelsernas upptrappning att göra. Främst gäller det agerandet som ger konsekvenser för Brita Caisa som hon med all säkerhet hade kunnat förutse.

När jag blir så här motsträvig vet jag att jag har att göra med en roman som är en perfekt bokcirkelbok. Men historien om Brita Caisa kommer mig inte närmare än så.

Similar Posts:

• Brita på männens villkor
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Krinolinpralin
• Okänd historia i ett grannland
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter

För egen del kommer jag definitivt att sakna Konrad Sejer, som jag sedan mitten av nittiotalet har haft nöjet att följa. Fossums sympatiska skapelse till kriminalkommissarie, huvudet längre än de flesta, nuförtiden både grånad och lätt kutryggig, men precis lika skarpsinnig som vanligt. Denne belevade, vänlige, empatiske, rättrådige, intuitive, alltannat än fyrkantige utredare har förmåga att se rakt igenom människor och deras avsikter och är expert på att lirka ur dem deras hemligheter. En misstänkt jämför Sejer med en pitbull, som aldrig släpper taget. Själv ser han sig hellre som en gammal blodhund. Han lever sig in i sina brottsutredningar till den grad att han rentav samtalar med mordoffren.

Sejer är också något av en ensamvarg. Hans bästa vän Frank är en tioårig, gul, omåttligt rynkig jycke av den kinesiska rasen Shar pei (”hans enda vän om han skulle vara helt ärlig”), efterträdaren till hunden Kollberg, som vi känner från tidigare böcker. Här blir Frank allvarligt sjuk och jag känner helt och fullt med Sejer i hans vånda. I Där döden väntar tillåts kommissarien – för en Fossum-deckare – ta ovanligt stor plats. Inte sällan finns han bara med i utkanten av berättelserna.

Det är annars inte brottet som står i centrum i Fossums deckare, utan snarare mördarens psyke. Författaren intresserar sig långt mer för det som ledde fram till mordet, än hur det klaras upp. Hennes våldsverkare är överlag särlingar. De är oälskade, osynliga, ensamma, utstötta och märkta av livet. Somliga av dem är inpräntade i mitt minne, som den stackars Ragna Riegel i Viskaren (2016, 2017 på svenska). Titeln kommer sig av att hon efter en misslyckad stämbandsoperation förlorat rösten. Det rör sig om hjärtskärande läsning, där man inser att vi alla, under vissa förutsättningar eller genom ren och skär otur, är kapabla att döda.

I Där döden väntar är det högsommar och vi befinner oss i ett litet samhälle i östra Norge. Ortens ungdomar samlas vid korvkiosken eller på stranden om kvällarna. När två sextonåringar hittas mördade är den brännande frågan ifall det är en och samma mördare som varit framme. I sin jakt på sanningen finner Sejer att ortsborna konsekvent, men av varierande anledningar ljuger sig blå.

Spänningen består av ett krypande obehag och det är omöjligt att inte svepas med av berättelsen. Fossum lyckas också utomordentligt väl med sina personporträtt. Hon ser mörkret hos alla och envar och besitter en inlevelseförmåga utöver det vanliga. Hennes blick är knivskarp och perspektivet skiftar. Vi får bland andra följa mördaren, utan att dennes identitet avslöjas. Karin Fossum är därtill en utmärkt stilist.

Jag tar av mig hatten för Karin Fossum som avslutar sin serie med flaggan i topp!

Similar Posts:

• Stackars Poona!
• En snäll mördare
• Rädslan med barn
• Detaljrikt äckel
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller

Paula bor i en villa med mamma, pappa, storasyster och lillebror. Berättelsen tar avstamp i deras gemensamma liv och rutiner, de gör samma saker varje jul, varje påsk, varje vinter. Allt är perfekt, ingenting förändras och farmor och farfar lever fortfarande. Paula får i uppdrag att vispa grädden, och hon gör den alldeles, alldeles perfekt.

Den inledande delen av romanen går i ett, Vigdis Hjort lämnar inget utrymme för stycken eller pauser. Vi får följa med Paula genom vardag och högtid, ut på tur och hem till bästisen Karen i huset intill.

Paula och Karen blir äldre, alla blir långsamt äldre, även texten blir långsammare. Farmor och farfar lite tröttare, lite torrare varje gång pappan åker och hämtar dem på stationen. Storasyster Elisabeth går nu på Kristelig Gymnasium inne i stan, en dyr, kristen skola. Det sätter press på familjen, Elisabeth själv, men framförallt på familjens ekonomi.

Men varför måste hon gå i den dyra skolan? När det finns gratis skolor här? undrar Karen och Paula kan inte ens hantera frågan. Den är för stor. Varför måste Elisabeth gå på Kristelig Gymnasium? Varför ber de bara bordsbön när farmor och farfar är på besök, eller hemma hos mormor?

Paula blir äldre och tankarna fler, och mörkare.

Det var skillnaden mellan dem, hon märkte det allt oftare, att Karen inte hade den tyngd, det lod i hjärtat som hon hade. Varför var hon så bekymrad? Det var som en klump i bröstet. Vädret var ju fint, hon borde gå ut och bli glad på något sätt, men hur skulle det gå till?

Vigdis Hjorts språk är helt fantastiskt, hon använder sig av upprepningar på ett mycket elegant sätt. Inledningen känns lite jäktad, men efter att ha läst en bit i boken inser jag att det nog är meningen. Jul, påsk, sommar, jul igen ska följa varandra i tät följd. Långsamt sker en förflyttning, utan att läsaren riktigt kan säga var den började. Tempot ändras, tankarna skiftar, funderingarna kommer oftare och oftare.

Sakerna hade samma plats som alltid, men ändå var allt skevt.

Similar Posts:

• Minnesförlust i en norsk småstad
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• Att bli till
• Lika drömskt som verkligheten
• Terapistycke utan fördjupning

I Oslo bor Clara och Haavard med sina små tvillingpojkar. Hon jobbar på departementet där hennes hjärtefrågor handlar om att sjukhus, socialtjänst, förskolor och vårdcentraler ska ta ett större ansvar för att slå larm vid misstanke om våld eller missbruk. Hennes barndom gör att hon särskilt brinner för barns måenden. Haavard är en skicklig och välrenommerad barnläkare.

En ung pojke kommer in svårt misshandlad till sjukhuset där Haavard jobbar. Trots omedelbara åtgärder dör pojken. Misstankarna riktas genast mot pappan som uppträder aggressivt och märkligt. När pappan bara en stund senare hittas död på sjukhusområdet blir allting ännu mer märkligt.

Det som sker gör Claras och Haavards redan såriga äktenskap ännu skörare. Sådant som legat dolt kommer kommer upp till ytan. Lägg därtill hemligheter som bara vi som läsare får veta. Det är en smart, spännande historia som snart skenar iväg med fler mord. Rafflande är bara förnamnet.

Jag fängslas av att berättelsens karaktärer är karga och lätt osympatiska när man skrapar på ytan. Ett annat plus är att vi strax efter bokens mitt får veta vem mördaren är. Jag gillar det. Det är spännande att få följa hens planer och förfaranden. Men det tillkommer twister som gör att jag blir osäker om allting är som det verkar. Såklart, annars vore det lite för lätt.

För att knyta ihop texten så tycker jag att den här boken är härligt skruvad på ett filmiskt vis. Miljöerna är varsamt men noggrant beskrivna och jag glömmer allt annat när jag läser den bitvis. Särskilt mot slutet. Visst, det kan vara rätt crazy ibland, men jag diggar det.

Similar Posts:

• Hemligheter, hemskheter och habegär
• Nagelbitande och filmiskt
• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• Inspektör Vera gör entré

Det är en samling med noveller och dikter samt några texter som kanske bäst beskrivs som ett mellanting (eller ett både-och) av novell och dikt. Gängse regler för interpunktion och radbrytningar löses upp när Fosse låter texterna få ta den form som berättelserna behöver:

Är det nåt på tok? Har han blivit sjuk? Kan jag hjälpa till?
säger jag
och hon tittar inte ens på mig och hon säger ingenting och hon går bort till honom där han ligger och jag lägger fingrarna över munnen på honom och särar på läpparna och det finns inga andetag. Han andas inte. Jag ser på henne och tänker att jag måste säga att han inte andas, men kan jag säga det, jag måste väl det, tänker jag
Han andas inte, säger jag

Än mer säreget än interpunktionen och radbrytningarna i några av berättelserna, är de här ihärdiga omtagen med upprepning efter upprepning, som är typiska för Fosses stil.

Det skulle kunna bli tradigt, särskilt som det är ett grepp som återkommer oavsett om det handlar om en missnöjd äldre man, en förälskad yngling eller ett äldre par som återförenas efter en tids sjukdom. Men tvärtom så har det en närmast hypnotisk effekt som låter läsaren komma otroligt nära karaktärerna – så nära att det går att se deras tanke- och känsloliv betydligt tydligare än vad de själva gör.

Ibland – som i ”Och sen kan hunden komma”, om en man vars hund blir skjuten av granne – får läsaren uppleva huvudpersonens förvirring lika nära som huvudpersonen själv. I andra berättelser – som i ”Hemkomst”, om ett äldre par som återförenas i hemmet efter att mannen varit borta på grund av psykisk ohälsa – ger Fosses stil med omtag på omtag snarare en känsla av hyperrealism. Upprepningarna ger läsaren utrymme att hinna reflektera kring vad som pågår, egentligen.

Redan i höstas gav Atlas ut nästa samling, Prosa 2, och under året gav även Bonniers ut andra bandet av Fosses Septologin. Det finns alltså gott om tillfällen att ta sig an ett av Norges mest fascinerande samtida författarskap.

Similar Posts:

• Omtag om det komplexa och svåra
• Engagerat utan stavningskontroll
• Ljus och mörker mot en arketypisk fond
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Inte bara ord som vi kastar runt