Gunnhild Øyehaug beskrivs av sitt svenska förlag som en av Norges mest egensinniga författare. I novellsamlingen Onda blommor, den tredje av Øyehaugs böcker som finns översatt till svenska, visar hon i allra högsta grad prov på detta. Den nätta samlingen, på 113 sidor, består av tjugofem korta noveller som handlar om alltifrån blodiglar som tuggar […][...]

Ingeborg Arvolas roman Kniven i elden har nått många läsare och fått många positiva recensioner av norska, svenska och finska litteraturbedömare. Även en kollega till mig var begeistrad när hon läst den, hon fullkomligt lyste av sin läsupplevelse för något år sen. Nyfikenheten i mig stannade kvar, så när ett bokexemplar var uppställt på hyllan […][...]

När Karin Fossum gav ut sin första deckare, Evas öga (1995, 1998 i svensk översättning) hade hon sedan länge skrivit dikter, dramatik och noveller. Debuten som poet skedde redan 1974. Efter inalles femton titlar har författaren nu satt punkt för sin prisbelönta deckarserie med Där döden väntar (2020, 2023 på svenska). Den som – i […][...]

Jag började läsa mitt exemplar av Femton år av Vigdis Hjort precis när julledigheten med alla dess förväntningar drog i gång på allvar. Det var en perfekt inramning till Femton år, som börjar precis där, i högtidernas magi. Paula bor i en villa med mamma, pappa, storasyster och lillebror. Berättelsen tar avstamp i deras gemensamma liv och […][...]

Efter alla svenska deckare jag plöjt känns det uppfriskande med en norsk dito. Andra liv, nya miljöer och ett annat lands historia. Även om Sverige och Norge varit en union så finns det skillnader. Dock är Allt är mitt inte någon historisk roman utan, som tidigare nämndes, en deckare. I Oslo bor Clara och Haavard […][...]

I Prosa 1, som kom ut i våras, har Bokförlaget Atlas samlat tio kortare texter av Jon Fosse tillsammans med en introduktion av litteraturkritikern Mikaela Blomqvist. Den tidigaste är Fosses första publicerade novell från 1981, den senaste är från 2014. Det är en samling med noveller och dikter samt några texter som kanske bäst beskrivs […][...]

Samtidigt som Stargate: en julberättelse är en modern samtidsroman om ett par systrar med en ensamstående, alkoholiserad far, är den också något helt annat. En saga. En saga av det där melankoliska slaget, som en del av Astrid Lindgrens berättelser, en Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta eller Sunnanäng. Eller, en som det flera gånger […][...]

Det börjar som en lek: dikter ska inte vara vuxna dikterna ska vara kortväxta som växter eller som barn oansvariga spontana väsen ska dikterna vara, de ska prata strunt, skrika och bära sig åt eller mumla uttrycksfullt för sig själva men aldrig vara vuxna Geir Gulliksens diktbok Vuxna dikter är indelad i de tre delarna […][...]

Gro och Mina är tolv år, går i samma klass och är bästa kompisar. Deras vänskap har, åtminstone när vi möter dem, en fast form med fasta roller: Mina förälskar sig i den ene killen efter den andre, pratar oupphörligt om dem med Gro, som skriver rim om dem och ibland kärleksbrev till dem åt […][...]

När jag börjar läsa Bli snäll igen av Geir Gulliksen, har jag nyligen avslutat Hans Gunnarssons novellsamling Bormann i Bromma. När jag tar mig an de första sidorna i Gulliksens bok tänker jag: ”Nej, inte fler huvudpersoner som är bittra män i min egen ålder, jag pallar inte”. Så lägger jag ifrån mig boken. Men […][...]