När Karin Fossum gav ut sin första deckare, Evas öga (1995, 1998 i svensk översättning) hade hon sedan länge skrivit dikter, dramatik och noveller. Debuten som poet skedde redan 1974. Efter inalles femton titlar har författaren nu satt punkt för sin prisbelönta deckarserie med Där döden väntar (2020, 2023 på svenska). Den som – i mitt tycke – också är hennes bästa. Möjligen i konkurrens med Älskade Poona (2000, 2001 på svenska). Båda är gripande läsupplevelser, som kryper under skinnet på sin läsare och är omöjliga att lägga ifrån sig innan den sista sidan är läst.

För egen del kommer jag definitivt att sakna Konrad Sejer, som jag sedan mitten av nittiotalet har haft nöjet att följa. Fossums sympatiska skapelse till kriminalkommissarie, huvudet längre än de flesta, nuförtiden både grånad och lätt kutryggig, men precis lika skarpsinnig som vanligt. Denne belevade, vänlige, empatiske, rättrådige, intuitive, alltannat än fyrkantige utredare har förmåga att se rakt igenom människor och deras avsikter och är expert på att lirka ur dem deras hemligheter. En misstänkt jämför Sejer med en pitbull, som aldrig släpper taget. Själv ser han sig hellre som en gammal blodhund. Han lever sig in i sina brottsutredningar till den grad att han rentav samtalar med mordoffren.

Sejer är också något av en ensamvarg. Hans bästa vän Frank är en tioårig, gul, omåttligt rynkig jycke av den kinesiska rasen Shar pei (”hans enda vän om han skulle vara helt ärlig”), efterträdaren till hunden Kollberg, som vi känner från tidigare böcker. Här blir Frank allvarligt sjuk och jag känner helt och fullt med Sejer i hans vånda. I Där döden väntar tillåts kommissarien – för en Fossum-deckare – ta ovanligt stor plats. Inte sällan finns han bara med i utkanten av berättelserna.

Det är annars inte brottet som står i centrum i Fossums deckare, utan snarare mördarens psyke. Författaren intresserar sig långt mer för det som ledde fram till mordet, än hur det klaras upp. Hennes våldsverkare är överlag särlingar. De är oälskade, osynliga, ensamma, utstötta och märkta av livet. Somliga av dem är inpräntade i mitt minne, som den stackars Ragna Riegel i Viskaren (2016, 2017 på svenska). Titeln kommer sig av att hon efter en misslyckad stämbandsoperation förlorat rösten. Det rör sig om hjärtskärande läsning, där man inser att vi alla, under vissa förutsättningar eller genom ren och skär otur, är kapabla att döda.

I Där döden väntar är det högsommar och vi befinner oss i ett litet samhälle i östra Norge. Ortens ungdomar samlas vid korvkiosken eller på stranden om kvällarna. När två sextonåringar hittas mördade är den brännande frågan ifall det är en och samma mördare som varit framme. I sin jakt på sanningen finner Sejer att ortsborna konsekvent, men av varierande anledningar ljuger sig blå.

Spänningen består av ett krypande obehag och det är omöjligt att inte svepas med av berättelsen. Fossum lyckas också utomordentligt väl med sina personporträtt. Hon ser mörkret hos alla och envar och besitter en inlevelseförmåga utöver det vanliga. Hennes blick är knivskarp och perspektivet skiftar. Vi får bland andra följa mördaren, utan att dennes identitet avslöjas. Karin Fossum är därtill en utmärkt stilist.

Jag tar av mig hatten för Karin Fossum som avslutar sin serie med flaggan i topp!