Som barn älskade jag att bläddra i en bok som hette Hexikon – en sagolik uppslagsbok av Alf Henriksson, Disa Törngren och Lars Hansson tillsammans med mina föräldrar. Den lockade med sina berättelser, mysterier och myter, men framförallt med sina spännande bilder. Precis samma lockelse väcktes till liv när jag började bläddra i Skogen av […][...]

Mysterierna är många i Njals saga, den kanske mest läsvärda av de isländska sagorna. Vad är det som driver den intriganta och mordiska Hallgerd? Och varför vill den aningen stereotypiska hjälten Gunnar ha henne till fru? Är Njal synsk och varför förebygger han i så fall inte katastrofen? Hur kommer det sig att de goda […][...]

Mela rövades bort av berget när hon var åtta och ända sedan dess har hon längtat tillbaka, inåt, nedåt. Hon har byggt sitt liv kring ett hål som finns lika mycket inuti som någonstans precis utom räckhåll, ett löfte om varm trygghet och skräckinjagande magi; hon söker detta och tvingas leva livet som i en […][...]

Nog är det något speciellt när korpen flyger över och kraxar med sitt ödesmättade läte som gett den dess namn. Det är inte svårt att förstå att människor har tolkat det som något olycksbådande. Men korpen kan låta på fler sätt. Vi har en korpkoloni ganska nära vår sommarstuga och en gång trodde vi att […][...]

Patroklos föds som son till en kung. Redan som nioåring får han följa med till kung Tyndareos hov för att, precis som alla andra män av börd i de grekiska örikena, anhålla om hans vackra dotter Helenas hand. Efter ett förslag från en viss Odysseus bestäms det att Helena själv ska välja sin trolovade och […][...]

Jag har alltid tyckt att storstaden är den mest exotiska platsen. Precis som djungeln har den så många nivåer, så många parallella världar, så många perspektiv. I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan […][...]

När Johan Egerkrans för ett antal år sedan tecknade och skrev Nordiska väsen kändes den som en del i ett uppsving för vår inhemska folktro men också som något nytt. Ett lättillgängligt uppslagsverk över nordisk folktro men samtidigt med hög ambitionsnivå. Bilderna var vackra och välarbetade, detaljerade och suggestiva på ett sätt som varit borta […][...]

Vad är det som gör att jag faller rakt in i Helena Österlunds självbiografiska undersökningar medan Wera von Essens dito känns pretentiösa och tillgjorda? Är det för att det känns som om den förra tar större risker; hon visar mer av sina sämre sidor, befinner sig bitvis långt ifrån den sexuella sfär som accepteras öppet […][...]

Salajak är besegrat. Hwitrernas fäste har fallit och övertagits av människorna; de forna herrarna är inlåsta i sitt berg. Ett nytt lugn råder men också en febril aktivitet – här ska erövras nya marker, en ny värld – Jarmaland. De klättrande bröderna Niklis och Jöran har en viktig roll att spela, liksom jungfru Sofia som […][...]

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner. Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och […][...]