Att ta sig an Madame de Sévignés brev är att kasta sig in i en värld främmande från vår samtida. Samtidigt märker man snabbt att det sena 1600-talets Paris och dess societet inte är så olik vår vad gäller yta, politik, maktkamper, rättegångar, föräldrakärlek, giftermål … ja, all mänsklig strävan och självupptagenhet. I dag har […][...]

I Dvalan får vi möta artonåriga Samuel. Han är en kille på glid som hamnat i fel sällskap och börjat sälja droger åt den synnerligen farliga Igor. Hans frireligiösa mamma Pernilla tampas med den närgångna, slemmiga församlingsprästen och har dessutom tröttnat på sin struliga son, så hon slänger ut honom. Vilse i tillvaron och med […][...]

Skuggan av en dotter (2018) av Elena Ferrante är den tredje och sista romanen i en trilogi om smärtsam kärlek. Dessa tre kortromaner har skrivits före Neapelkvartetten men har först under de två senaste åren översatts till svenska. Universitetsläraren Leda reser från Florens till havet i Syditalien, hyr en lägenhet och tänker sig att tillbringa […][...]

Det är den 13 november 2015, tre dagar efter terrordåden i Paris och i Bryssel råder undantagstillstånd och full beredskap. Dit kommer Catherine från Montreal för att under en vecka umgås med Matt, en krigskorrespondent och gammal vän som hon på senaste tiden fört passionerade chatkonversationer med. Hennes resväska är fylld av klänningar och snygga […][...]

När man läser första meningen av Plågsam kärlek av Elena Ferrante inser man som läsare att allt redan hänt. Moderns död blir upptakten för dottern och jagberättaren, Delia, att möta sitt förflutna: en barndom fylld av våld, övergrepp och drömmar om något annat. Min mor drunknade natten den 23 maj, min födelsedag, i havet utanför […][...]

Ester Roxbergs roman Barnvagnsblues handlar om Agnes, tjugonio, med lilla Elise på ett par månader. Intrigen börjar i slutet av juni och Agnes går med barnvagn gata upp och ner i ett sommarvarmt och tomt Stockholm. Hon besöker BVC och öppna förskolan. Hon träffar andra mammor med småbarn och hon lagar mat åt sin man […][...]

Bebislycka. Bebisar. Det är som att tacksamheten över dem förväntas radera ut all stress och press, alla sömnlösa nätter, slitna relationer, utdragna förlossningar, förlossningsdepressioner och trasiga underliv. Tyvärr verkar det inte minst vara ett budskap som förmedlas av vården, där problem av tradition viftats undan med ett ”Du kan ju inte förvänta dig att allt […][...]

I min bekantskapskrets väcker den franska landsbygden associationer av frodiga jordar med växande vinrankor så långt ögat ser. Vingårdar och cykelvägar som följer trögt flytande floder och javisst, doften av lavendel är ljuvlig! Ostar, nyskördad sparris och böngrytor som smaksätts med olivolja, rosmarin, oregano och timjan. Alla sinnen får sitt och lyckan är fullkomlig. Så […][...]

Anna är en alldeles vanlig kvinna i ett alldeles vanligt förhållande, kanske har hon ett något större behov än andra av att bli sedd och bekräftad. Det börjar efter förlossningen. Naturligtvis fanns det ett före men det är ändå där det börjar. Tvåsamheten krönt med ett nyfött barn. Ännu något att pricka av. Ännu något […][...]

Dikten är slungad ur köttet, och den kretsar kring avlelsen, födseln och föräldraskapet. Eller ur kreaturet, ockupationen och diktaturen om man så vill. Dessa rader höll jag igår på att läsa för en nygravid vän, men hittade inte snabbt nog och samtalet vandrade vidare: Blank skräck, sadism och – solidaritet? Hur allt bortom en viss […][...]