Bebislycka. Bebisar. Det är som att tacksamheten över dem förväntas radera ut all stress och press, alla sömnlösa nätter, slitna relationer, utdragna förlossningar, förlossningsdepressioner och trasiga underliv. Tyvärr verkar det inte minst vara ett budskap som förmedlas av vården, där problem av tradition viftats undan med ett ”Du kan ju inte förvänta dig att allt ska vara som innan”, ett ”Det är bara naturligt” eller ett ”Du vill väl ändå det bästa för barnet?”.

Bara långsamt har de där tabuna börjat brytas. Kvinnor vågar allt oftare prata högt om inte minst förlossningsskador. Om saker som gör ont, känns fel. Om den enorma pressen som ligger i samhällets förväntningar på en mamma.

Ja, det finns förväntningar på pappor också. Fast kanske ändå mer positiv överraskning? En pappa som är intresserad av sina barn, som vältaligt visar hur mycket han älskar dem, som går med barnvagn, tröstar på lekplatser eller visar bilder på dem i fikarummet? Superfint, ju. Kanske till och med sexigt? En mamma som gör samma sak? I sämsta fall tjatigt och enkelspårigt, i de kanske allra flesta fall bara … självklart. Naturligt. Det minsta man kan begära.

Till de traditionella kraven på en skimrande, moderlig, pysslig, självutplånande och outtröttlig mammafigur kommer nyare krav på vältränad sexighet, välsmort livspussel, stilrent hem, jämställt förhållande och en aldrig bromsande karriär. Krav som egentligen ingen kan leva upp till, men de flesta nog gärna låtsas.

Då behövs det människor som orkar käfta emot, som orkar berätta en annan historia, och det är vad författarna till antologin Det heliga jävla moderskapet gör. De rasar mot normer, de är befriande öppenhjärtiga och förlösande uppkäftiga och framför allt berättar de sina egna historier. Historier om tillkortakommande, skam och sorg, men också historier med en enorm kraft och glädje. De är inte längre ensamma om sina ”oheliga” erfarenheter och känslor, och det behöver vi som läsare inte heller vara.

Det heliga jävla moderskapet handlar bland mycket annat om att inte älska att vara föräldraledig utan längta till jobbet. Om att vantrivas i dömande och tävlande mammagrupper. Om sorg. Om barn som inte kom. Förlossningar som inte gick som de skulle. Livsvillkor som inte blev så där perfekta som de skulle vara. Om rädsla och smärta och avundsjuka och ilska. Om urinläckage och plågsamma amningsnormer. Om att bli förbannad på sin fina partner som alltid får så mycket mer cred än man själv får.

Om att det finns fler än ett sätt att vara en bra mamma på.