Bebislycka. Bebisar. Det är som att tacksamheten över dem förväntas radera ut all stress och press, alla sömnlösa nätter, slitna relationer, utdragna förlossningar, förlossningsdepressioner och trasiga underliv. Tyvärr verkar det inte minst vara ett budskap som förmedlas av vården, där problem av tradition viftats undan med ett ”Du kan ju inte förvänta dig att allt […][...]

I min bekantskapskrets väcker den franska landsbygden associationer av frodiga jordar med växande vinrankor så långt ögat ser. Vingårdar och cykelvägar som följer trögt flytande floder och javisst, doften av lavendel är ljuvlig! Ostar, nyskördad sparris och böngrytor som smaksätts med olivolja, rosmarin, oregano och timjan. Alla sinnen får sitt och lyckan är fullkomlig. Så […][...]

Anna är en alldeles vanlig kvinna i ett alldeles vanligt förhållande, kanske har hon ett något större behov än andra av att bli sedd och bekräftad. Det börjar efter förlossningen. Naturligtvis fanns det ett före men det är ändå där det börjar. Tvåsamheten krönt med ett nyfött barn. Ännu något att pricka av. Ännu något […][...]

Dikten är slungad ur köttet, och den kretsar kring avlelsen, födseln och föräldraskapet. Eller ur kreaturet, ockupationen och diktaturen om man så vill. Dessa rader höll jag igår på att läsa för en nygravid vän, men hittade inte snabbt nog och samtalet vandrade vidare: Blank skräck, sadism och – solidaritet? Hur allt bortom en viss […][...]

Nora Webster av Colm Tóibín utspelar sig i den lilla staden Enniscorthy på Irland i slutet på sextiotalet. Här frodas skvallret och här ältas gamla oförrätter, men medborgarna i Enniscorthy visar också en slags kärv omsorg om sin nästa. Kväll efter kväll knackar de på hemma hos Nora Webster, som just blivit änka, och hon […][...]

No tears for queers tillhör den starkaste läsningen i mitt liv. Johan Hiltons tredelade reportage är ett skildrande av homofobiska hatbrott men samtidigt ett effektivt isärplockande av den våldsamma och på samma gång livrädda normativa manligheten. Sällan har ett dokumentärt verk känts så sylvasst och befriande skärskådande. Så när Hilton nu, tio år senare, kommer […][...]

Vem är ”du” som kommer att rädda berättarrösten i Jeny Rengmans nya poesisamling? Ett barn. Eller två barn. Ett tvillingpar – Samantha och Samuel – som är efterlängtat och älskat. Eller saknat. Eller så är de del av en väl uttänkt plan, alternativt för mycket för deras mor att klara av. De olika texterna berättas […][...]

För ett tag sen gjorde vi en temasida här på dagensbok.com om de genrer som brukar betecknas som autofiktiva, Att skriva liv. Självbiografiska romaner, självbiografier, biografier, fiktiva biografier och allt vad det är – ofta med luddiga gränser sinsemellan. Anne B Ragdes nya, Jag har ett täcke i tusen färger, får väl räknas till denna […][...]

Malinka kallar sig inte längre så. Hon kallar sig Clarisse och har på alla sätt utom ett fullständigt klippt banden till den hon en gång var. Varken hennes man eller dotter vet att Clarisses föräldrar i själva verket inte alls dog i en bilolycka då hon var ung så som hon berättat. De vet inte […][...]

Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag plockar upp Kristina Sandbergs Att föda ett barn precis efter Lena Lennerheds Sex i folkhemmet, om synen på sexualitet och reproduktiva rättigheter på 1930-talet. Egentligen läser jag Sandbergs trilogi inför Augustprisutdelningen, inte till vårt sextema, men den passar ju alldeles för klockrent in […][...]