Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och grym. Vi visste allihop att vi snart skulle träda in i tonåren och att den här tiden var dyrbar. Alla barn med ena foten i puberteten verkar förstå att den magiska tiden snart är förbi.

I denna övergångens tid vecklar bilderna ut sig i Spricktand, i prosa och poesi, med naturkrafterna, andarna och magin lika nära som vardagens krassa verklighet: de vuxnas vilda hemmafester med högljudd countrymusik och dörrar som borde förbli stängda, bristen på bröst och att behöva gömma sig för klassens översittare och hennes gäng, att leva i tajta jeans och dölja naren på hakan för att inte behöva dras med smeknamnet ”Böldpesten”. Jaget och barnen är utsatta och samtidigt är de oövervinnerliga, de leker ute på iskalla vatten utan att tänka på att de skulle kunna drunkna, de äger gatorna och skapar sina egna rum, långt bort från de vuxna. Mer och mer sipprar dock naturen och andarna in, i berättelsen och jaget, tills de till slut tar över: isen och norrskenet tar jaget i besittning och gör henne till bärare av två väsen, helt unika i sitt slag, lika starka som naturkrafter.

Spricktand är Tanya Tagaqs hyllade och säregna debut, och det finns mycket här som är starkt. Skildringarna av uppväxtförhållandena som mejslas fram med precisa mått är drabbande och välkomponerade. Här kommer Tagaqs poetiska och målande språk till sin rätt: det lilla livet får blåsa liv i de stora tankarna och känslorna, som till exempel när jaget och hennes yngre kusin vandrar ut på tundran och hittar ett fågelbo. De matar nykläckta fåglar med popcorn för att ”muntra upp dem”, men popcornen fastnar i deras tunna halsar och alla ungarna dör.

Det kroppsliga är också genomgående och i surrealistiska scener skildras sammanblandningen av kropp och natur på olika sätt. Jaget låter lämlar gräva i hennes hårbotten, det är den bästa massagen hon någonsin fått. Hon sväljer en hel och levande forell, låter den simma ner i strupen, det kittlar. Andar intar hennes kropp, hon har sex med en räv i en symbolisk dröm. Till skillnad från kontakten med vuxna är naturen aldrig inkräktande; allt sker, i alla fall i någon grad, av samtycke.

Allra bäst är det när dessa surrealistiska bilder vävs in i skildringarna av hur det är och känns att gå från barn till tonåring till vuxen i den specifika miljö och tid som boken utspelar sig i; då skimrar och sprakar det verkligen. Tyvärr tippar surrealismen över någonstans halvvägs in i boken och uppväxtskildringen försvinner in i långa utsvävningar om Själen, Energier och Gudomlighet som tyvärr inte gör så mycket för läsningen. Intentionen går att förstå, idén är häftig: att låta det mänskliga blekna och låta naturen ta plats, men det blir helt enkelt för mycket new age-plattityder för att det ska kännas intressant. Boken hade tjänat på att behålla en tydligare förankring i den mänskliga upplevelsen.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Att bli till
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Bokstäver som inte behöver vara tysta

I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Detta är introt. En sorts prolog – till hela romanbygget – som innehåller de viktigaste temana. Berättarrösten är ofta allvetande i både vi- och manform. Som om marken, byn själv talade. Det här kunde vara inledningen på en deckare eller mordhistoria. Men det är det inte. Det här är en roman om verkliga människor och riktiga miljöer. Om utveckling, avveckling, nedläggning. Tidens gång.

Det handlar om Git, osentimental lantmätare i 50-årsåldern. Stabilt medelklassliv i radhus utanför Helsingfors. Veckoslutssemestrar i huvudstäder, sommarfester med gamla vänner i sommarstaden Hangö. Inga egna barn men en teknologmake. Hon byter arbete och blir vd för Brödraförbundet. Finländska stiftelser får allt sämre rykte och Brödraförbundet inget undantag. Git hamnar oförskyllt i handgemäng utanför kontorets toalett med den förra, avpolletterade vd:n Esco Lillund (vilka namn och vilken symbolik!). Misshandelsåtal och sjukskrivning.

Så drabbar coronan världen. Git får smak för avskildhet och en stuga på landsbygden. Påpassligt blir det ett ruckel i byn Starrängarna.

Rucklet renoveras. Hjälp får hon av en återflyttare till byn, Bernt. Efter ett liv utomlands inom byggbranschen – till och med långa tider på Krim – och inte heller med tummen mitt i handen stiger han en dag in i rucklet och blir Gits högra hand. Medan de mäter, planerar, handlar och sågar berättar Bernt om byn. Nu är det så att Git faktiskt bott i byn sina första år, på mejeriet där fadern var disponent. Git anar något av sina tidigaste minnen av folk och fä medan Bernt lägger tråd till tråd i en väv över bygdens liv.

Rucklet tar sig. Efter mycket slit står där ett ”danskt annex” med höjd och bredd. För att hedra Gits danska bakgrund föreslår Gits man Mosse att det ska kallas ”Hyggebo”.

Bernt berättar korthugget vidare. Om bondställena Riåkern och Kungsgården. I början av EU-tiderna satsades och utvidgades. Stor mjölkproduktionen på Kungsgården. Dit kom den vackra, starka Leila från norra Finland för att sköta fähuset. Hon blev kär i byns olycksbarn. Vart försvann hon med sin lilla pojke den dagen hon inte orkade mera? Det är det nog bara Riåkarn som vet.

Riåkarn är gamla bonden på Riåkargården. Numera tömt på liv. Frun dog alltför ung, döttrarna flyttade bort. Den tafatta sonen försvann. Likt en uråldrig skugga dyker Riåkarn upp här och var i dimman med sin häst. Kärra med timmerstockar. Hur har han orkat baxa upp dem?

Språket i boken har höjd. Här finns sakligheten och adminstrationsspråket som är Gits domän. Med tomrum och undertexter. Ironi ibland (”konsultuppdrag”, ”human relations”, ”funktionsduglig”, ”processekonomiska avdrag”) men också värme. Vissa ord med kursiv för förtydligande. Hennes relation till maken Mosse präglas av rutiner och tillit.

När Bernt berättar om byn Starrängarna använder han talesätt, finlandismer (”lyfta katten på bordet”,”tavara”) och dialekt (”åbisin”). Ibland finska, engelska. Jovars, Bernt har sett världen. Sista kon har för länge sen lastats på slaktarbilen, maskinhallarna gapar tomma och skogen är såld men Kungsgårdens Bernt klarar sig.

Idag skrivs en hel del romaner om landsbygden och människors sökande efter rötter. Även i politiken under osäkra tider (och valtider!) får glesbygden fokus. Men Strömbergs roman Rågången skiljer sig ur mängden för sin äkthet, sitt djup och berättargrepp med exakta detaljer. Stämningar.

Strömberg skriver en osentimental sorgesång. Men även om den gamla sanningen att ingenting stannar upp. Liv går ur tiden och nya tar vid. Ruckel renoveras. Ibland behövs en rättegång. Och en rågång i markerna. Allt går vidare.

Similar Posts:

• En lysande släktkrönika
• Brev och svek
• Drömmen om att gå vilse
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Noveller om folk som känner varandra

”Vänskap är som spår i sanden
de måste ständigt trampas upp”

Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, närmare bestämt den danska västkusten. Hon växte upp i det inre av Jylland och blickade ut över åkrar och fält. Att bekanta sig med havet var inte självklart. Men vid utflykterna under barndomens somrar började någonting gro i henne. Oberäkneliga vågor fascinerade. En gång när hon var elva år förde strömmen ut henne men mamman hann greppa hennes ben och dra henne tillbaka.

Nors berättar att hon haft perioder när staden betytt mer för henne. Studier och en ständig kunskapstörst har fyllt vardagen. En annan sida i henne längtade bort från det urbana. Idag äger hon en boning vid kusten, där hon kan fyllas av den stora respekt hon känner inför havet och dess krafter.

I 14 essäer formar sig tankar kring behovet att finna sig en plats. Inte nödvändigtvis i betydelsen att äga ett ställe utan mer att hitta sin omgivning. Där får känslan av tillhörighet breda ut sig.

Nors essäer är varken självupptagna eller högtravande. Hon är en jordnära berättare utan krusiduller. Resorna gör hon högst konkret i en bil som tar henne till danska småstäder. Fingret följer linjen på kartan i en vägatlas hon fått av föräldrarna. På några utflykter har hon med sig Signe Parkins, vars illustrationer smyckar inledningen till varje essä. Nors träffar personer som kan öppna fyrtorn, visa konstverk i säsongsstängda byggnader eller berätta anekdoter.

De personliga betraktelserna vävs samman med inslag från naturvetenskapliga, konstnärliga eller politiska ämnesområden. Saker är inte alltid som de ser ut på ytan. Gifter har dumpats och övertäckts med betong. Kyrkvalvens medeltida målningar visar på konstnärens brinnande intresse för ett motiv men nonchalans för annat. Att bli del av lokalbefolkningen tar tid. Vilka frågor hon som ”utifrån kommande” kan yttra sig om är ingen enkel historia.

Många gånger påminner Nors essäskrivande om Bodil Malmstens betraktelser av livet i Finistère. Ett visst systerskap ser jag också med Kerstin Ekman, som dessutom är citerad på ett ställe. I deras anda formar Nors sina tankar i en ton av frustrerad vänlighet. Närheten till människorna och kustlinjen tar sig många uttryck. Den ömsesidigt visade omsorgen mellan föräldrarna och henne är fin läsning.

Jag tycker om texternas blandning av trivsamhet och vässad analys – att Nors inte nödvändigtvis vill stryka alla medhårs. Volymen i sig är vacker både utanpå och inuti. Att vilja slå rot på en plats med vidsträckta vyer är fullt förståeligt och även lusten att vilja skriva om det.

Similar Posts:

• Rymd och relationer ute på danska landsbygden
• Små stora betraktelser
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

Tyst jord är uppdelad i fem delar, där Dave Goulson systematiskt går igenom insekternas betydelse för vårt ekosystem, anledningarna till deras tillbakagång samt vad som kommer att hända om vi fortsätter behandla naturen så som vi gör idag. En grundlig genomgång av forskningsläget och de samhälleliga faktorer som påverkar insekternas miljö blandas med egna minnen, erfarenheter och reflektioner.

Det finns ingenting jag gillar mer än att läsa om när passionerade personer berättar om sitt favoritämne. Ändå har det tagit mig månader att ta mig igenom den här boken. Den är nämligen det mest deprimerande jag läst på mycket länge. Vi befinner oss mitt i det sjätte massutdöendet. Otaliga arter dör ut och försvinner framför våra ögon. Under perioden 1992 till 2020 har den största globala förlusten av biologisk mångfald skett på sisådär 65 miljoner år. Att detta inte skapar rubriker och protester världen över är faktiskt obegripligt.

Goulson är en skicklig berättare som inlevelsefullt beskriver minnen av surrande blomsterängar såväl som en dystopisk hälsning från en framtid där vi inte tog insekternas tillbakagång på allvar. Emellanåt blir det en smula långrandigt, men det vägs upp av faktarutor med beskrivningar av häftiga insekter som jag måste googla, som till exempel bombarderbaggen, smaragdstekeln och den klibbiga lysmasken Arachnocampa luminosa.

Det är oerhört tung läsning emellanåt. Förtvivlan växer i mig när jag tänker på alla arter som redan är utrotade för alltid. Arter vi aldrig ens hann upptäcka innan de försvann. Sällan har en bok väckt så starka känslor i mig. Sorg, uppgivenhet och rädsla. Men det finns hopp – det finns ännu tid att agera. Vi som samhälle kommer sannolikt inte kunna avvärja krisen helt, men tillsammans kan vi påverka omfattningen av den.

I bokens avslutande kapitel listar Goulson vad vi kan göra för att motverka den här katastrofala utvecklingen. De jag tar med mig är: Låt delar av gräsmattan växa igen och bli blomsteräng. Undvik bekämpningsmedel, de gör oändligt mer skada än nytta i det stora perspektivet. Köp mat efter säsong, ät lite mindre kött och undvik att slänga mat. Sist men inte minst: lär dig mer. Det man känner till bryr man sig om, så prata med vänner, familj och grannar om insekternas betydelse. Ett utmärkt sätt att göra detta på är att läsa den här boken.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Ett brandtal för småkrypen
• Engagerande humor och allvar
• Skriver för den biologiska mångfalden
• I gammelskogen hänger allt samman?

Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. Hon sågs som stockholmare och fint folk, eftersom hon bland annat satt i Svenska Akademien. Men sanningen var den att hon hade rötter i bygden. Hennes morfar hade varit präst i grannbyn Tolg och hennes morbror Alfred Ekedahl var prost i Bergs församling. En ytterst konservativ herre vad det verkar, vars åsikter alltsomoftast krockade med Elins mer liberala övertygelser.

Elin i mitt liv: Om Elin Wägner och mitt unga jag är ingen regelrätt biografi. Huvudkaraktärerna är inte mindre än tre: Elin Wägner, Thage G. Peterson själv samt Bergs socken.

Thages första minne av sin stora idol och ledstjärna i livet och politiken är från september 1939. Han var sex år gammal och Elin Wägner besökte hans föräldrahem Hagtorpet för att få håret friserat. Thages far Edvin var kyrkvaktmästare, men extraknäckte som frisör. Tiderna var nattsvarta, då vid andra världskrigets utbrott. Inte minst Elin, som var grundmurad pacifist och fredsivrare, var dyster till sinnes och gav, enligt Thage, uttryck för detta i konversationen med fadern.

Boken bygger delvis på författarens egna minnen av sina möten med Elin, delvis på uppgifter han snappat upp på den så kallade ”tiggerirundan”, som Thage tog sig för efter Elins död. Då cyklade han bygden runt och besökte alla hushåll under förevändningen att han tiggde pengar till uppförandet av en scoutgård. Den egentliga anledningen var emellertid att han ville passa på att pumpa folk i bygden på deras åsikter om Elin.

Det är i mitt tycke intressant att läsa om det livliga föreningslivet i Berg på 1940- och 50-talen. Om de många föreläsningarna som anordnades, de fyra lånebiblioteken, husförhören med mera. Ibland blir det kanske lite för mycket av det goda, som när alltför många namn på Bergbor räknas upp. Då känns det mer som en hembygdsbok.

Elin engagerade sig i landsbygdens framtid. Hon varnade för storkommuner och centralisering. Men någon vidare framgång rönte hon inte på hemmaplan. Av kvinnorna möttes hon med skepsis, när hon kom med råd om sex eller delgav dem sin syn på rovdriften på naturen jämte konstgödselns långsiktiga skadliga inverkan på jorden.

Droppen blev romanen Åsa-Hanna, som en del av Bergborna uppfattade som rena rama smutskastningen av bygden. Thage jämför Elins personlighet med en annan kontroversiell persons, nämligen Olof Palme, som han lärt känna ingående. Även om Palme skiftade omdömena riktigt rejält!

Thage själv var en allvarsam, för att inte säga lillgammal, stammande pojke, som Elin gärna samtalade med. Man kunde se dem sitta och språka tillsammans på en bänk under lindarna på Bergs kyrkogård. (Elin upplevde en särskild samhörighet med träden.) Det är både fint och rörande att Thage i 70 år bevarat varje ord som kom ur Elins mun i sitt minne och i sitt hjärta.

Hon har på något märkligt sätt alltid varit närvarande i mitt huvud under hela mitt liv

Elin hade tre hjärtefrågor: freden, naturen och jämställdheten. Dessa kom också att bli Thages. I sina politiska tal, som blivit åtskilliga under årens lopp, citerar han inte sällan Elin. I boken kallar Thage henne för en tidlös sanningssägare, på många sätt långt före sin tid. Det är först i dag, som polletten trillat ned hos den breda allmänheten, när det gäller rovdriften på naturen och miljöförstörelsen. Dessvärre håller Elins profetior på att besannas.

Elin Wägner gick ur tiden 1949. När författaren säger sig vara en av de få nu levande, som har personliga minnen av henne, tänker jag att man nog får ta denna uppgift med en nypa salt. En av de få, nu levande, som skrivit om Elin Wägner måhända.

Ett parti, som jag tycker att Peterson gott kunde ha strukit är då han försöker ge prov på vad han själv betydde för Elin. Detta genom att hänvisa till vad namngivna personer hört henne yttra om den unge Thage i olika sammanhang. Det är överflödigt att försöka bevisa sanningshalten i det som författaren påstår, för att inte säga snudd på patetiskt. Läsaren litar ändå obetingat på honom!

I övrigt är det en förtjusande och mycket intressant bok, som Thage G. Peterson har skrivit. Språket flyter på bra och författaren visar att han är väl insatt i Wägnerforskningen.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• De långsammas lov
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• Touch me. I’m just as human as a human can be.
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

När hon nu ägnar Wägner en egen biografi är det inte längre fråga ”om att gilla eller ogilla”:

Den besvärliga Elin Wägner låter sig varken kramas eller ömkas så lätt, och vi kommer inte undan henne heller.

Vi behöver henne.

Vad är det då som är så besvärligt med Elin Wägner? Är hon besvärligare än andra framträdande kvinnor under 1900-talets första hälft? Att över huvud taget vara framträdande som kvinna under den här tiden – eller nästan när som helst i historien, för den delen – är väl just att vara besvärlig? Att inte följa mallarna? Kräva mer?

Jo, Elin Wägner kräver mer. Hon kräver kvinnlig rösträtt, men hon blir också besviken på att den inte förändrar mer.
Hon vill ha mer demokrati, en annan sorts demokrati. Hon vill ha fred, också när de allra flesta inser att det är dags att slå tillbaka nazisterna (de som inte ville slåss med dem, vill säga, sådana herrbekanta hade hon en del). Hon är varmt och personligt religiös, när det moderna vore att skaka av sig sådant, hon tror på fri kärlek, när konsekvenserna av sådant för kvinnor fortfarande är närmast omöjliga att hantera, och hon varnar för miljökonsekvenserna av modern teknik och livsstil hundra år för tidigt – eller om det kanske snarare var i tid? Helt ur fas med sin egen tid, i alla fall.

Hon ställer hårda krav, Elin Wägner. Inte minst på sig själv. Ibland är hon på väg att duka under för dem. Också där känns hon påfallande modern. Kanske mer ideologiskt driven än vad folk tenderar att vara nu för tiden. Här finns så många tankar jag skulle vilja följa vidare, så många av hennes böcker jag blir nyfiken på att läsa.

Ulrika Knutson är som alltid ett underbart trevligt, lite torrt humoristiskt och mycket bildat sällskap. Den besvärliga Elin Wägner knockar mig inte på samma sätt som Fogelstad-boken gjorde för sjutton år sedan, förmodligen för att jag känner igen mer av innehållet. Då kändes det nästan ofattbart att dessa upproriska kvinnoliv kunde levts för så länge sedan, nu ligger tiden på något sätt närmare mig. Det är inte så länge sedan. Vår egen tid är inte så radikalt annorlunda.

Vad som känns mest exotiskt är nog ambitionen. Vem vågar ens kräva fred idag, till exempel? Vidareutveckla och fördjupa demokratin?

Så mycket hon fick gjort, det där besvärliga fruntimret – och ville ännu mer!

Similar Posts:

• Kvinna med huvud och penna på skaft
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• En hyllning till Elin Wägner
• Kontorist – javisst
• Ett sekel av demokrati

Boken innehåller massor med fakta om organismer och ekosystem och när jag läser slås jag ofta av tanken på hur cool vår planet är. Ett exempel på ”fun fact” som jag lärde mig och som jag börjat slänga ur mig är: ”Vet ni att grönlandshajen inte blir fertil förrän den är ungefär hundra år?”

Vad har då grönlandshajens sena pubertet att göra med hur vårt samhälle kan bli mer hållbart? Ja, om jag ska vara ärlig så kom inte jag heller ihåg det, så jag behövde gå tillbaka i boken. Faktan stod i ett avsnitt som handlar om evigt liv, avsnittet innehöll även fakta om hur nakenråttor blir åtta gånger så gamla som övriga gnagare och varken kan få cancer eller demens. Men behöver vi evigt liv för att klara av att leva hållbart? Det tror jag inte, och det är inte heller något som författaren argumenterar för. Och det är väl just det som är grejen med boken, den tappar lätt tråden.

Den är full med häftig fakta, och man lär sig massor. Men om det på allvar ska vara en bok som inspirerar en till att känna hopp för framtiden för att biomimikry kan hjälpa till att utveckla vårt samhälle till ett mer hållbart sådant, då hade det krävts rakare linjer.

Istället sitter jag med massor av funderingar efter att ha läst boken. Det är inte så att jag inte tror att biomimikry har potential. Men jag undrar ändå hur jag inte kunde bli mer inspirerad och hoppfull efter att ha läst en hel bok om ämnet. Visst handlar boken mestadels om hållbara lösningar, som att vi kan lära av korallrevens sätt att ta hand om energi och resurser när vi ställer om till en cirkulär ekonomi. Men boken tar ju också upp hur flygplansvingar inspirerats av fågelvingar. Så min fråga blir hur styr vi biomimikryn så att vi med säkerhet vet att det blir hållbara lösningar som utvecklas? Så att inte biomimikry också bara blir en del av tillväxtkarusellen med mer produkter och en efterfrågan efter saker vi förut inte visste att vi behövde. I kapitlet om artificiell intelligens diskuterar Moberg lite vad som måste vara drivkraften i utvecklingen, men jag hade önskat mig en längre och mer djupgående diskussion.

Det finns flera spännande delar om hur biomimikry kan användas för att spara energi. Men varför görs det inte i stor utsträckning? Jag vill veta mer om vilka förutsättningar som krävs för att implementera mer biomimikry i samhället. Inte bara ett kort stycke om hur fantastisk isbjörnspäls är som kan hållas varm på insidan men kall på utsidan, för att  sedan följas av en mening om att en teknik där pälsen efterliknas kan användas för att förhindra att solceller blir överhettade. Efter att ha läst det vill jag ju veta mer! För om det är så bra varför sker det inte? Vad är förutsättningarna och hindren? Är de ekonomiska? Tekniska? Med ett utvecklat resonemang hade jag lärt mig mer om biomimikry och dess potential, nu känns det mest som om boken består av korta stycken om något som är coolt i naturen och sen någon mening om var det skulle kunna användas i samhället, och jag känner hela tiden att jag inte vet om det är rimligt eller inte eftersom boken saknar djupare analyser.

Det är ett så intressant ämne och det märks att författaren brinner för det. Men för att boken ska kännas inspirerade och ännu mer lärorik hade den behövt gå några vändor till med redaktören. Det är synd att det inte gjordes, för det kunde ha blivit en riktigt bra bok.

Similar Posts:

• Självbiografi med appell för klimatet
• Hopp för hållbarheten
• En riktigt klibbig bok
• Drömmar om ett annat liv
• Den hållbara staden