Så givande då att fördjupa sig i en bok i stället. För bara några år sedan var debattämnena följande: Hur dödligt är covid-19? Borde vi stänga skolorna eller rent av hela samhället? Varför är det inte munskyddstvång i Sverige? Och så vidare.

Pandemin känns längesen. Men Anders Tegnells bok, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam, för mig omedelbart tillbaka till 2020 och 2021. Plötsligt minns jag hur vi som kunde började distansarbeta, allt handtvagande vi ägnade oss åt, tecken på hamstring av toapapper i butikshyllorna och de dagliga presskonferenserna på eftermiddagen.

Statsepidemiolog Anders Tegnell framstod som en lugn och underbyggd ledare, en trygg kraft i en otrygg tid. Alla tyckte förstås inte det, i en kris reagerar människor olika. Och drabbas olika, inte minst. Men jag tillhörde dem som hyste tillit till Anders Tegnell.

Det är nyttigt med en rekapitulation av denna intensiva fas i den nära nutidshistorien. Anders Tegnell tar händelseförloppet i pandemins inledning i kronologisk ordning.

Som statsepidemiolog försökte han enas med sina nordiska kollegor om en gemensam strategi. Men politikerna i grannländerna lade beslag på bestämmanderätten. Sveriges regering höll dock fast vid principen att kampen mot smittan skulle skötas av experterna på Folkhälsomyndigheten.

I Norge och Danmark stängde regeringarna skolorna, något som chockade Anders Tegnell. De svenska tjänstemännen vägde in skolelevers psykiska välmående i beslutet att låta skolorna förbli öppna. Försiktighetsprincipen tillämpades alltså inte enbart i förhållande till smittrisken, utan också med hänsyn till andra faror för folkhälsan.

Boken skildrar även Anders Tegnells bakgrund. Han har tillbringat delar av uppväxten och många år av karriären i flera olika av världens hörn. Förståelsen för villkoren i fattigare länder önskade man att fler svenska ledare hade. Då skulle kanske inrikespolitiken se annorlunda ut.

Det kommer att komma fler pandemier. Anders Tegnell funderar kring vilka lärdomar vi kan ha med oss från covid-19. Det är imponerande med en expert som fortlöpande läser alla relevanta studier. Stödet från den rika världen till den fattiga behöver bli mer robust, det tjänar alla på ur ett smittskyddsperspektiv. Fördelning av skyddsutrustning borde ske enligt mera solidariska principer. Kunskapsmyndigheterna världen över isolerades i viss mån från varandra under pandemin, något som inte bör upprepas i framtiden. 1,5 miljarder skolelever utestängdes från undervisning utan några påvisbara effekter på smittspridningen. Konsekvenserna av detta är fortfarande inte kända.

Framför allt varnar Anders Tegnell för villfarelsen att nästa pandemi kommer att vara som den senaste. Det är inte troligt, resonerar han. Naturens förmåga till variation är häpnadsväckande. Det gäller inte minst virus. Kanske är nästa världsomspännande smitta matburen? Vi bör alla ha ett beredskapslager av livsmedel hemma och även på samhällsnivå bör det finnas en bättre beredskap vad gäller mat, mediciner och annat. Anders Tegnell funderar också kring informationsinsatser och samhällstillit. Sådant bör man vårda när vi befinner oss i relativt ”normalläge”. När nästa pandemi redan har brutit ut kan det vara för sent.

Sammantaget är Anders Tegnell saklig och underbyggd men kanske lite torr. Det är väl vad man kunde vänta sig, det var precis likadant på presskonferenserna. Inom journalistiken gäller att det som rapporteras inte bara ska vara sant, det ska också vara relevant. Det är nu, när vi har fakta, som pandemin verkligen borde debatteras och då är Tegnells bidrag såväl sant som relevant.

Similar Posts:

• Vemodig vandring genom 2020
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Kärlek i coronans tid
• Enkelt och svårt
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Filofaxens uppföljare – bullet journalen har gett den fysiska kalendern en nytändning och även tagit den till nya höjder.

Att planera sin vecka på ett snyggt och estetiskt sätt har nästintill blivit en konstform och en av dem som gett sig in i detta är Therése Lindgren. Lindgren är en av Sveriges största influencers med ca 1 miljoner följare på YouTube.

Hennes egen bullet journal är välstrukturerad med en mysig känsla från början till slut och här finns det gott om utrymme att göra planer. Upplägget är att du göra dem årsvis, månadsvis och veckovis. Jag gillar speciellt att det inte är fasta datum utan vill du skippa att skriva en vecka är det okej.

Lindgren delar med sig hur man sätter upp mål på ett mätbart sätt vilket jag med skräckblandad förtjusning tar in. När är man tillräckligt gammal för att planera vardagen så strukturerat?

När jag nyfiket jämför Lindgrens bullet journal med andra i samma kategori är det uppenbart att hennes har ett mer holistiskt perspektiv. Här handlar det inte bara om att skapa ett snyggt innehåll utan även att leva livet mer närvarande. Det visas yogapositioner på ett lättillgängligt sätt som säkert kan väcka en nyfikenhet att prova på. Det finns även meditationsövningar och meditationsutmaningar för att berika det själsliga livet.

Det finns tips på vad du kan göra om du känner dig nere och råd hur du förenklar din vardag och får bättre balans i livet. Gällande psykisk hälsa talar Lindgren av egen erfarenhet då hon varit mycket öppen med sitt brist på välmående i två utgivna böcker, Ibland mår jag inte så bra och Vem bryr sig?

Det finns även på månadsbasis utrymme för noteringar gällande sömn, stress och humör.  Lindgren delar med sig av vanor för en hälsosam vardag, förslag på en hälsologg, tips för att varva ner på kvällen och sova gott. Dessutom finns det en tabell för menskoll och det är ytterligare en påminnelse om allt behöver inte vara digitalt.

Boken innehåller även tips på digital detox med handfasta råd hur man lever livet med mindre mobiltid. Det finns även en kort beskrivning av hur man kan boosta kroppens egna lyckosubstanser och en 30 dagars utmaning för att stretcha hjärnan med utmaningar för att göra nya saker.

Det skulle kunna anas att ovanstående mängd av tips och listor skulle kunna leda till en stressad vardag istället men sättet allt presenteras på är lekfullt och inspirerande! Hela boken känns som bomull för själen med sitt upplägg och superfina illustrationer i en harmonisk färgskala.

I dagens uppkopplade värld och med de själlösa digitala kalendrarna tycker jag bullet journaling är en frisk fläkt som uppmanar till reflektion och slow living.

Mitt bästa år är en underbar bullet journal som jag gärna skulle börja fylla i men tyvärr är den redan paxad av min tweenie. Däremot tänker jag definitivt använda ett antal av listorna från den trots detta.

Similar Posts:

• Avslappningens två sidor
• Att gå varje dag
• Enkelt och svårt
• Sant och relevant om pandemin
• Hög tid att bli förbannad

Berättelsens första sida är en presentation som vid första anblicken kan tyckas fokusera på mat och Johannes relation till mat. Sidans fyra hörn består av textrutor som talar om att han älskar mat, att det är hans största glädjeämne i livet samt att han aldrig ifrågasatt ifall hans relation till mat är bra.

Allt det där klingar skevt – på ett bra sätt. Mellan textrutorna är närbilder på Johannes ätande mun. Ett sådant fullständigt fokus på mat har såklart inget med varken ”kärlek” eller ”glädje” att göra, utan snarare med ”besatthet” och kanske ”förträngning”.

Nyckeln till skevheten finns såklart i mitten av förstasidan – centrerad i en ram av påståenden om Johannes fantastiska känslor kring maten och närbilderna på den ätande munnen. Mittenrutan är helt tom – en blind fläck.

Det är väl sökandet efter vad som finns där, eller vad som ligger bakom den blinda fläcken, eller vad den skulle kunna fyllas med, som resten av boken ägnar sig åt.

På den följande sidan börjar perspektivet zooma ut och vi får gradvis se mer av Johannes och hans omgivning samt mer tankar om mat och känslorna kring ätande. Sedan får vi följa Johannes i återblickar till en uppväxt med mobbning och rasism, utan vänner, och hur det sedan börjar förändras när han flyttar från den lilla orten. Trots nyfunna kompisar och intressen fortsätter han att kämpa med andra former av ensamhet, med en komplicerad relation till alkohol samt biverkningarna av medicinering.

Hela boken är i svartvitt och blandar kortare scener med interaktioner med vänner, misslyckade relationer, besök på vårdcentralen samt Johannes när han är själv i sin lägenhet. Berättandet följer inte alltid en strikt tidslinje utan ibland kommer sekvenser med rader av samlarfigurer eller matrelaterade logotyper.

Det är framför allt i bildspråket som bokens styrka ligger. Bilderna kan verka enkla, vilket är ett genialiskt sätt att gestalta relationen både till mat och till andra människor. Sådant där som kan verka enkelt, sådant som vi har lärt oss att tro att det borde vara enkelt, men som ändå är så svårt. Det skenbart enkla, men som i verkligheten är svårt.

Similar Posts:

• Närvarande i någon annans terapi
• En oväntad vänskap
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Klassisk skräck i samtida format
• Är sex en mänsklig rättighet?

Genom att gå, promenera dagligen tänker vi klarare, motar infektioner, depressioner, höjer immunförsvar och till och med lever längre (i alla fall friskare). Genom att gå ofta, varje dag, får vi de stora hälsoeffekterna. Författaren skriver att om vi är fysiskt aktiva kan vi se fram emot närmare tio år längre i livet.

Redan att röra på sig trettio minuter per dag gör stor skillnad. Ofta handlar det om de små valen, vanorna: resa sig upp för att hämta kaffe, ta trapporna i stället för hissen, promenera till affären eller gå ut en tur på lunchpausen. Forskningsbegreppet NEAT (non exercise activity thermogenesis, icke träningsrelaterad aktivitetstermogenes) beskriver den energi som vi därmed gör av med och som verkar vara nyckeln till att vissa förblir smala. En låg NEAT-nivå bäddar för fetma med välfärdssjukdomar och till och med förtida död som följd.

Författaren skriver om ”gåvänliga städer” såsom till exempel Rom eller New York. I Qatar eller Atlanta är infrastrukturen planerad så att gåendet är så gott som omöjligt. Det är också ställen i världen som slår rekord vad gäller fetma och diabets typ 2. Hon ser gärna att stadsplanerare och politiker skulle ta hänsyn till rörlighet vilket skulle synas i en friskare befolkning. Människor som vill leva sunt bosätter sig oftast i områden där de har möjlighet att röra sig i naturen. En omgivning med rekreationsområden och möjligheter att ta sig fram med sin kropp som transportmedel till skolor, matbutiker och arbetsplatser ger automatiskt sundare invånare. Och tvärtom.

Japan är ett land där man redan på 1960-talet började med stegräknare, begreppet 10 000 steg om dagen och intervallgång: 3 minuter gång med måttlig intensitet varvat med 3 minuter hårdare tempo under 30 minuter. Japanerna lever längre än andra folk. Överviktiga är få.

Vi får också läsa om hur nya hjärnceller föds när vi går. Steve Jobs höll promenadmöten och visste väl om hur kreativitet stärks av kroppslig aktivitet. Kognitiva funktioner utvecklas och vi blir bättre på koncentration, omdöme och problemlösning. Även minne och arbetsminne stärks. Biokemiskt utlöses stimuli i hjärnan som höjer serotoninhalter, noradrenalin- och dopaminnivåer som påverkar vakenhet, humör och sinnesstämning. Nyare forskning talar om hur hjärnan ”tvättas” med hjälp av det glymfatiska systemet, det vill säga rensar ut giftämnen ur hjärnan. Ju mera fysisk aktivitet under vakentid, desto bättre bryts hjärnans avfallsprodukter ner under sömnen.

Ovannämnda är endast smakprov på innehåll. Boken innehåller mycket mera. Layouten är inspirerande med kapitel på några sidor och välvalda citat. Vackra fotografier smyckar sidorna.

Just nu lever världen i Coronatider – en tid som förändrar mycket för oss – men genom att gå stärker vi oss själva. Ju starkare hälsa och immunförsvar vi har desto större är chanserna att vi hålls friska.

Boken innehåller som sagt många citat. Jag vill dela med mig några att göda hjärna (och kropp) för att vi ska göra det enklaste och naturligaste: att gå ut i friska luften och röra på oss. Varje dag!

En promenad är den bästa medicinen.
Hippokrates

Det är när man går som de stora tankarna kommer.
Friedrich Nietzsche

Om du inte har tid att promenera nu får du reservera tid för sjukdom längre fram.
E Stanley

Similar Posts:

• Lev längre och friskare
• Att gå är att leva
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Enkelt och svårt
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Budskapet i bilden är tydligt. Den som ser den ska tänka att han eller hon är fåfäng som oroar sig för pengar, bostad och jobb och istället borde vara som hunden – leva i nuet och glädjas åt det som finns runtomkring. Det är förföriskt lätt att skriva under på budskapet för vem vill inte leva i nuet. Tänker man ett steg till finns dock en hake, mer om det i slutet av texten.

Eftersom intet är nytt under solen är detta Facebook-budskap heller inget nytt. I Matteus 6: 28-34 uttrycks det explicit:

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? … Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Trösterika ord och naturligtvis sanna. Eller? Ja, på ett sätt. Men i både bilden och orden ur Bibeln finns en förebråelse inbyggd, man ska skämmas om man oroar sig, det är rent av syndigt att oroa sig och inte lita på Gud. Förtröstan och tillit är idealet. Hys inga bekymmer för allting ordnar sig – säger INTE offren för den senaste svältkatastrofen.

I vår tid läser få människor Bibeln, desto fler läser en annan sorts biblar – självhjälpsböcker. Det är böcker som inte bara talar om för människor att de är sin egen lyckas smed utan också att de då i konsekvensens namn också är ansvariga för sin egen olycka. En variant av de gamla filosofernas teser om epikurism, hedonism eller stoicism som metod för att nå lyckan.

Innan resonemanget fortsätter erkänner jag att det ligger en hel del i synen på hur vi människor förhåller oss till våra förutsättningar och erfarenheter och att det inte är fel att kavla upp ärmarna istället för att gråta. Men med det avklarat är det dags för analys av det djupare budskapet – att det är fult att vara en misslyckad människa. Exakt vad som gör en människa till misslyckad är aldrig satt på pränt för det är så fult att vara misslyckad att bara påståendet att någon anser andra människor vara misslyckade inte existerar. Att tala om för folk att de är misslyckade uttrycks på ett betydligt mer underförstått sätt – man bekräftar dem i deras känsla av att de inte är lyckade. Och klang och jubel, mot att inte vara lyckad finns det bot som man kan läsa sig till i böcker.

En enkel googling får fram vad självhjälpsböcker lovar: ” Vill du vara i en mer direkt kontakt med livet här och nu? Vill du kunna uppskatta och njuta av en solnedgång lika mycket som första gången?” Och: ”Varför har jag inga pengar? En självhjälpsbok för dig som vill förbättra din ekonomi.” Eller kort och gott upplysningen att det är en bok för dem som vill coacha sig själva. En ytterst populär självhjälpsbok de senaste åren delar in alla människor i fyra färger och påstår att lär man sig bara denna metod så kan man kommunicera med andra på grund av att brist på kommunikation är den stora orsaken till konflikter.

Nå, alla blir saliga på sin tro men jag tror att frälsningsmomentet är ganska kort. Man vill tro på det peppiga budskapet men snart knackar verkligheten på dörren. Känslan av oro och otillräcklighet är lika stor som förut. Samt skam- och skuldkänslorna för att man är som man är, att man inte kan sluta oroa sig och att man inte kan vara i direkt kontakt med livet här och nu och inte kan njuta av solnedgången.

”Följ pengarna” är en devis som håller i nästan alla lägen. Nog kan coacher och författare av självhjälpsböcker tro på sina ord och mena väl, men det förtar inte det faktum att det finns en enorm ekonomisk vinst att göra på människors tillkortakommanden och oro. Och trots likheterna med Bibelns och de gamla filosofernas budskap finns i vår tid ytterligare en dimension: när människor förr var födda till sin plats i samhället, in i ett kollektiv och de därmed följande villkoren, lever vi idag i ett samhälle som är individcentrerat, en individualism som säger att vi ska skapa och omskapa oss själva. Det är frihet och möjligheter som paradoxalt nog skapar ångest och osäkerhet. När tillfällena är oändliga beror det bara på dig själv om du inte är lyckad. En av 90-talets mest lästa självhjälpsböcker är Sikta mot stjärnorna av Wayne W Dyer och det går fortfarande att hitta försäljningstexten på Bokus:

Det finns inga gränser för den lycka du kan uppnå, den skaparkraft du kan känna eller de samhällsinsatser du kan göra. Det hänger helt och hållet på dig själv. Du kan bli precis allt du själv väljer att bli. Dyer hjälper dig att: genomskåda falska förebilder, frigöra dig från auktoritärt tänkande, lita till dina inre signaler, finna ändamål och mening i ditt liv, bli en ständig vinnare.

Få adjektiv är helt neutrala, de flesta har ett positivt eller negativt värde, ibland båda. Ordet melankolisk är inte lika negativt som ordet tjurig men inte lika positivt som ordet glad. Å andra sidan kan melankolisk vara positivt i den bemärkelsen att det tyder på känslodjup och äkthet och det tar udden av en del av det negativa. Ett ord som däremot är ytterst negativt är ordet bitter. Här associerar jag återigen till Facebooks flora av blommor och ogräs – i en kommentar kallade en person en annan person för bitter. Slut på diskussionen för det var det ultimata ordet att ta till för att få tyst på någon. Det fick mig att häpna och tänka en del över ordet bitter och till slut inse att kanske det fulaste en människa kan vara i omgivningens ögon, är just bitter, det mest negativa och skrämmande adjektivet av alla. Vad som helst men inte bitter. Är man bitter anses man vara totalt misslyckad och värdelös. Bitter går hand i hand med avund som är lika skamfullt och båda har en svans av andra adjektiv såsom ångestfull, ängslig, orolig, modlös, initiativlös, osäker, otillräcklig, som följs av ord som fattig, undergiven och missnöjd, med flera. Och hoppsan! Är inte detta adjektiv som ofta klistras på kvinnor? Bitter, förgrämd surkärring…

Stressade halvt medvetslösa på överfulla sjukhusavdelningar och i stökiga dagisgrupper måste kvinnor lära sig att leva i nuet och njuta av solnedgångar. Fattigpensionären, som oftast är en kvinna, måste lära sig att tänka positivt medan hon letar tomflaskor i papperskorgarna. Den medelålders kvinnan som slits mellan yrkesliv, hemarbete och att vårda gamla föräldrar, måste lära sig att komma i mer direkt kontakt med livet och helst klara av att indela medmänniskorna i fyra färger.

Jag skulle vilja slå ett slag för rätten till oro. Rätten att känna sig otillräcklig när man faktiskt är otillräcklig. Oro kan vara en bas för en strategi att ta itu med reella problem, kanske till och med slå näven i bordet och säga till chefer och makthavare att det inte är mitt fel att jag till exempel inte kan byta blöja på tjugo patienter på tio minuter. Att säga att jag går inte längre på snacket att det är min attityd det är något fel på, snacket att jag inte duger, att jag måste förändras.

Och så – i en värld där man helst ska vara lyckad är det tabu att inte känna sig lyckad och absolut tabu att säga att man inte känner sig lyckad. Tänk en middagsbjudning där någon i sällskapet säger att hon känner sig misslyckad, inte orkar med jobbet, att barnen är besvärliga och äktenskapet knakar i fogarna, för att inte tala om den dåliga ekonomin. Det skapar mer besvärade miner än om någon skulle lägga av en brakskit. Alltså hålls fasaden om att trots allt vara lyckad. Man är lyckad utåt, till exempel på Facebook. Något en psykolog jag i min tur träffade på en bjudning berättade, att Facebook är det nya i terapisofforna när människor jämför sin egen brist på att vara lyckad med alla lyckade vänner – som också de bara är lyckade utåt – på Facebook.

Fallet avslutat? Nja, inte riktigt. Tillbaka till ordet bitterhet. Min åsikt är att det finns människor som har all anledning att vara bittra. De har gått igenom något mycket svårt, så svårt att det aldrig går att komma över. Det är bra om familj, vänner och för all del terapeuter och självhjälpsböcker, kan hjälpa dem till det enda botemedlet mot svåra upplevelser – försoning. Men i vår strävan att vara lyckade är det inte bara lätt att skylla vår egen otillräcklighet på oss själva, det är också lätt att skylla andras otillräcklighet på dem själva, till exempel att de inte klarar av att inte vara bittra. Och då har vi förlorat medlidandet, medkänslan med den som livet gjort bitter, mot den som faktiskt har reella skäl att oroa sig och vara ledsen.

Vilken var då haken med bilden på mannen i parken? Det går att fråga sig vilka symboler som funnits i mannens tankebubbla om han precis som hunden har, hade haft någon som gav honom mat på bordet och tak över huvudet utan att han behövde göra ett enda dugg mer än att se söt ut och apportera pinnar.

Similar Posts:

• Livet enligt katten
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Självstjälp
• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Linda Skugge i högform

I ett stort antal avsnitt beskrivs allt från katternas egocentrering och vishet till deras lojalitet och kärlek till hemmet. Avsnitten innehåller även passande illustrationer och citat som ”Om katter kunde tala skulle de inte göra det” (Nan Porter) och ”I begynnelsen skapade Gud mannen, men när han såg hur karaktärslös han var gav han honom katten” (Warren Eckstein).

Konsten att leva som en katt tillägnas Garniers egen Ziggy, som också är både inspiratör till och exempel i stora delar av boken. Dessutom får Ziggy själv komma till tals ett antal gånger i form av ”katthemligheter”, där han delar med sig av sitt eget perspektiv och direkta råd till oss människor.

Till mina favoriter hör sidorna rubricerade ”En vanlig dag i kattens liv”, som specificerar vad katter gör vid en viss tidpunkt på dagen och förklarar hur vi kan ta efter deras föredömliga beteende. Till exempel klockan halv sju på kvällen, ”home sweet home”, som förslagsvis inleds med ”en paus med kramar och kel” eftersom petitesser som vardagsstök faktiskt kan vänta.

Överhuvudtaget bör vi människor tänka bättre om oss själva och ägna oss mer åt vila och nöje än att stressa runt eller oroa oss. Råden är både trevligt och roligt paketerade, men eftersom många av de egenskaper och råd som tas upp är snarlika varandra så blir det lite väl mycket upprepning.

Likväl är det här en charmig bok att ge bort i present eller att ha liggandes, till exempel i en sommarstuga för en stunds avkopplande genombläddring.

Similar Posts:

• Rörig kattjakt
• Rätten till sin oro och självhjälpsböcker
• Hungriga blickar på oss
• Inget för hundmänniskor
• Djuret och det lilla barnets besatthet

Visst finns narrativet där, en berättelse och karaktärer som utvecklas – fördjupas och förändras – över sidorna. Men redan första intrycket av boken tycks säga ”poesi”.

Först är det formatet, rent fysiskt. Det är en både liten och tunn bok. Omslagets färgglada fågel och snirkliga gröna blad verkar också vara inne på det poetiska. Och sedan det gröna minnesbandet, som tycks säga att även om sidorna är små och få och luftiga så kan läsaren behöva pausa.

Det här är inte en bok att skumstressa igenom. Varje ord, varje mening, varje stycke är som avvägt på guldvåg. Även om det här är en roman så har varje formulering utformats med samma omsorg som om det vore poesi.

Allt i den här boken är skört. Karaktärerna och deras relationer. Verkligheten. Jaget. Minnena som huvudpersonen försöker fånga (eller hålla ifrån sig) gestaltas genom bilder som blandar skärpa med konturlöshet.

Jag skriver i den nya skrivboken. Det händer nu. Berättelsen, hur den liksom kränger en aning. Slår sönder kvarten som är kvar innan trädgårdsprogrammet börjar. En kvart kvar att slå sönder. Jag upprepar mig och upprepar mig. Det är så det måste vara. Det räcker så.

Kapitlen, oftast bara två eller tre sidor långa, varvar mellan olika platser och tidplan. I nuet befinner vi oss på ”Psyket”, dåtiden berättar om ”Kärleken” och den där andra platsen, den där ”Huset” finns, det som är ”Hemma”.

På psyket med dess manualer och regler kämpar Grace med att behålla sin värdighet trots alla förbud. Att be om lov för att kunna använda en nackspegel eller en duschslang. Att be om lov för att kunna stryka sin blus. Att stå ut med längtan efter en mänsklig närhet som inte står till buds. När hon är hemma kämpar hon för att ha något att hålla fast vid trots att allt redan rämnat.

Grace slits mellan platserna. När hon är på psyket längtar hon hem, när hon är hemma längtar hon till psyket. Kanske slits hon också mellan dået och nuet. Dået då framtiden kanske kändes självklar, eller i alla fall säker. Och så nuet där det är svårt att förhålla sig till ett då som visade sig inte stämma, som var förskjutet.

Det här är en bok om att inte höra hemma någonstans, inte ens i sin egen livshistoria:

Jag heter Grace och jag behöver vila från mig själv. Är det för mycket begärt? Att få vila från mig själv. Att känna hur tabletterna långsamt verkar, hur de sprider sig, bubblar som ett par Alvedon brus i ett för litet glas; via benen, armarna, bröstkorgen. Hur allting äntligen slappnar av.

Similar Posts:

• Relation över gränserna
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Låt de tysta få höras

Vilka som främst drabbats av detta ifrågasättande? De personer som har adhd, och ibland deras anhöriga (främst mammor, vilka annars?).

Tack och lov handlar Katarina Bjärvalls nyutkomna bok Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället inte om att ifrågasätta inte att adhd existerar, ej heller att det finns människor som blivit hjälpta av sin medicin.

Den tes Bjärvall driver i boken att vi i Sverige (och USA) har riggat ”systemet” för att optimera antalet adhd-diagnoser, och sedan erbjuda medicinering som enda behandling. Det handlar bland annat om hur vården är utformad, att en diagnos gör det lättare att få stöd såväl i skolan som på arbetsförmedlingen, att många läkare inom fältet också har uppdrag åt läkemedelsbolag och att läkemedelsbolag hittar sätt att komma runt förbudet mot reklam till allmänheten.

Naturligtvis riskerar boken likväl att ge ytterligare bränsle åt en debatt som i slutändan drabbar personer som redan fått sina problem ifrågasatta till leda. Detta har det dock redan kommenterats på ett förttjänstfullt sätt av andra recensenster, t ex Isobel Hadley-Kamptz, så jag lämnar just den diskussionen där hän.

Tyvärr når Bjärvalls bevisföring inte enda fram. Allra tydligast blir det i sista kapitlet när Bjärvalls väninna varpå Bärvall konstaterar att den uteblivna diagnosen ”i bästa fall kan vara ett litet tecken på att en mer restriktiv syn på adhd är på väg att etableras”. Utifrån ett (1) enskilt fall. Det är visserligen bra att Bjärvall även tar upp sådant som motbevisar hennes teser, men en anekdot övertygar inte åt något håll.

De personer som intervjuas i boken är genomgående personer som är osäkra på sin ADHD-diagnos, eller anser sig feldiagnosticerade. Att vården med jämna mellanrum sätter fel diagnos (och/eller ger fel behandling) är ju tyvärr heller inget nytt eller något specifikt för ADHD-behandling. Eller sker feldiagnosticering oftare med just ADHD? Det framkommer inte.

För bokens trovärdighets skull hade det också suttit fint med något exempel på person som är nöjd med sin diagnos. Det ska dock sägas att Bjärvall diskuterar i boken det faktum att Frankrike har betydligt färre ADHD-diagnoser än Sverige, men avfärdar sedan deras betydligt strängare uppfostran och hierarkiska skolsystem.

I flera fall önskar man att Bjärvall grävt ännu djupare. Ja, många läkare har haft olika uppdrag för läkemedelsbolag. För det första är detta inte unikt för psykiatrin, och för det andra så kvarstår frågan på vilket sätt detta påverkar deras kliniska arbete? Eller om och i sådana fall hur det påverkar deras rekommendationer? Att någon har samarbetat med ett läkemedelsbolag leder ju inte per defintion till att detta påverkar deras bedömningar på ett otillbörligt sätt (även om risken är uppenbar). Samma undran kvarstår kring det faktum att läkemedelsbolag hittar sätt att komma runt förbudet mot reklam direkt riktad till allmänheten. Vilken effekt får reklamen i praktiken? Skiljer det sig åt mellan olika typer av mediciner (det är ju inte bara adhd-mediciner det görs smygreklam för)? På detta ges inget svar.

Störningen är på många sätt en viktig bok, eftersom den innehåller i alla fall en början till granskning av eventuella brister i vårdkedjan, vården och problem inom läkemedelsindustrin. Men som sagt så räcker den inte riktigt ända fram, och många av de problem som belyses är inte heller unikt för adhd-diagnoser.

Similar Posts:

• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Shop ’til we drop?
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Forskning med samhällsförbättrande potential
• Svårläst om skandal i Silicon Valley

I Lisa Bjärbos senaste ungdomsroman handlar det om att inte vara riktigt bekväm i sociala situationer. Genom sin blyghet och vad som verkar vara ett slags social ångest återupplever Liv allt hon tyckt varit pinsamt, om och om igen, vilket också är det mesta. Att då tvingas försöka skaffa nya vänner blir för henne en rätt smärtsam process.

I vanlig ordning skriver Bjärbo ofrånkomligt träffsäkert porträttet av en ungdom. Liv växer fram på sidorna, helt naturligt och oerhört sympatiskt. Att inte bry sig om Liv vore omöjligt.

Läsningen i sig är även den uppslukande. Fastän det egentligen inte händer så mycket skildras Livs känsloliv med finess, och påminner något om John Greens senaste roman, Turtles All the Way Down, om än inte med samma svärta. Med Bjärbo kommer visserligen i stället en ärlig och upplyftande bild av landsbygd och hon håller sig till det lilla, men viktiga: Hur gör man egentligen för att passa in? Och är det okej att inte vilja umgås sådär mycket som de gör i tv-serierna?

Om något hade romanen kunnat gå längre. På ett plan snuddar den mest vid ytan av de problem som finns kring social ohälsa och samhällets extroverta norm. Samtidigt är nog inte romanen menad att vara alltför tung. I stället är den ett mecka av igenkänning, och kanske också nostalgi för den som läser med gymnasiet i backspegeln. Framför allt är detta säkerligen viktig läsning för ungdomar, och vuxna, som kämpar med blyghet och social ångest.

Similar Posts:

• Även jag håller andan
• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Låt det aldrig ta slut
• Ren ångest i rasande fart
• Lyhört om att börja högstadiet

Dagar med min mamma har tre generationer kvinnor i centrum för handlingen. Det som handlingen kretsar allra mest kring är den medelålders kvinnans psykiska sjukdom. Det är bipolär sjukdom som det handlar om. I Wikipedia förklaras sjukdomen så här:

Bipolär sjukdom, även bipolärt syndrom eller manodepressiv sjukdom, är en psykisk sjukdom som periodvis förhöjer stämningsläget till mani eller lindrigare hypomani. Samma individer drabbas vanligen också av allvarliga depressioner men symtom på depression kan även förekomma i maniska perioder, alternativt kan episoderna vara blandade med intensiva och snabba växlingar mellan dessa lägen [...] mellan 1 och 3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. Många insjuknar första gången när de är mellan 15 och 30 år.

Bipolär sjukdom är således en sjukdom som kommer och går, som träder fram och träder tillbaka, med intagningar på sjukhus och utskrivningar från sjukhus. Berättarjaget i romanen är den drabbade kvinnans 30-åriga dotter Liv, som under sitt liv fått ta mycket ansvar för sin ensamstående och sjuka mamma och som upplevt det som tyngande, krävande och tröttsamt. När mamman är frisk fungerar hon dock mycket väl och är en framgångsrik författare. Med i berättelsen finns också Livs mormor, mamma till den psykiskt sjuka.

Dagar med min mamma skildrar det som så många upplever. Hur påfrestande både fysiskt och psykiskt det är att ha en nära anhörig som är sjuk och som man vill och måste ta stort ansvar för. Det måste naturligtvis vara mycket svårt, särskilt för en ung människa att befinna sig i en sådan situation.

Romanen är berättad i jag-form ur den yngsta kvinnans perspektiv. I bokens baksidestext står att författaren, Sofi Jansson, själv har erfarenhet av bipolär sjukdom i nära relationer. Och det känns ganska självupplevt, det som kommer fram i romanen, även om den alltså inte beskrivs som en form av biografi. Detta är inte en roman med så kallade nyskapande litterära ambitioner, snarare vill alltså författaren belysa problem anhöriga och patienter ställs inför.

Hela situationen med mammans sjukdom är gåtfull för dottern Liv. Hon har svårt att förstå denna sjukdom, vad det egentligen är för något som drabbar mamman till och från:

Jag betraktar henne och trots att jag vet att det inte alltid kommer att vara så här, och trots att jag varit med och sett förvandligen, kan jag fortfarande inte förstå vad det är som händer med henne, förändrar henne och lämnar henne henne hopplöst ensam, fångad i en känslomässig storm. Det är en elak sjukdom, en nogräknad sjukdom. För varje leende kräver den tårar tillbaka och för varje dag av lycka och livsglädje finns det en dag av bottenlös tomhet i en grå värld som inte kan skänka annat än förtvivlan.

Mormodern i romanen har gått igenom varje sekund av sin dotters liv i sitt minne för att försöka se om det finns något, som hon hade kunnat göra annorlunda för att förhindra att dottern hade blivit sjuk. I början hade hon känt sig klandrad av andra för att hennes dotter blivit sjuk. Men orsaken var inget fel som hade gjorts, det var en sjukdom som uppkommit. Hon säger till sin dotter:

Visst har du en sjukdom men det är just det; du har en sjukdom, du är inte en sjukdom. Det är egentligen ingen skillnad på psykisk och fysisk sjukdom. Hjärnan är en del av kroppen. Att separera psyket från kroppen är ett stort misstag.

Invävd i berättelsen om Livs upplevelser av sin mammas sjukdom, finns en kärlekshistoria, som blivit problematisk. Även mammans och mormoderns kärleksrelationer i det förflutna rullas upp i romanen.

Dagar med min mamma är en tankfull och viktig bok om bipolär sjukdom, utifrån de anhörigas situation. Väldigt bra att det skrivs romaner om detta ämne.

Similar Posts:

• Vi är alla fåglar under himlen
• de som delar livet
• Ett försök till att få omvärlden att förstå
• Duktig debutant
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa