Rådström beskriver Judas hågkomster som den sista delen i något som inte är riktigt en trilogi, utan kan liknas vid ett altarskåp där Boken, som kom 2013, utgör mittbilden, Marialegender (2026) en av sidobilderna, och Judas hågkomster den andra sidobilden, som gör altarskåpet komplett.

Det är tydligt att det ligger ett gediget arbete bakom framställningen av detta litterära altarskåp – Rådström uppger i efterordet till Judas hågkomster ett flertal primärkällor, medan sekundärkällorna är för många att nämna. Det omdebatterade Judasevangeliet nämns inte uttryckligen som en av dessa källor, men tycks ha inspirerat till hur Rådström framställer sin Judas.

Judas hågkomster är nämligen något av en upprättelsesaga, som tar fasta på den omskrivning av Judas person som framträder i Judasevangeliet: en omkullkastning av idén om att Judas skulle ha förrått Jesus. I stället framträder han i Judas hågkomster som en person som rymmer en enorm vördnad och kärlek för sin mästare och som tack vare detta också gör Yeshua den tjänst han ber om: att Judas ska förrådda honom. När vakterna kommer för att finna den som säger sig vara Guds son ger Yeshua Judas en kyss för att ingjuta mod i honom att slutföra sitt förräderi.

Rådström skriver fram en biblisk tid full av dofter och smaker: fikon, sand, träck, kryddat vin och doftande örter, en tid där mirakel sker både framför ögonen och via hörsägen, där människor både tillber och tvivlar på det gudomliga som kanske vandrar mitt bland dem. Det finns ett tydligt poetiskt och högstämt anspråk i språket – Rådström skriver med liknelser, med sinne och känsla och vill gärna måla upp bilder, liksom stillnade i tiden:

Himlen över oss, stjärnorna, månen. De lyckliga ansiktena runt mig, alltmer upprymda och glänsande av svett, stegen vi tog vacklande av yrsel, allt skapat som lade sina armar om våra axlar och trädde in i dansen i en malström gnistrande av stjärngrus och kometers svansar.

Det är detta anspråk som möjligen sticker i ögonen i läsningen av Judas hågkomster, eftersom det många gånger skiner igenom. Rådström skildrar en storslagen berättelse som redan finns berättad, flera gånger, och söker sig något ansträngt till dessa stora känslor som vill beröra. Men högstämdheten förtar läsupplevelsen, och vad som hade behövt vara en bok som skildrar en människa – för att det överhuvudtaget ska kännas angeläget att läsa en historia som redan finns berättad – blir i stället en bok som skildrar en historisk figur med en uppdaterad och ömsint broderad dräkt.

Det är såklart svårt att skriva om en historisk person i en tid långt från vår, i alla fall när det finns en ambition om att hålla sig nära någon sorts sanning. Men det är de delar när Rådström skildrar möten mellan Judas och Yeshua – långt bort från religiösa texter och historiska källor, där texten ligger nära Judas blick och inte en hög författarambition – som boken på riktigt får vingar, för att inte tala om beskrivningen av korsfästelsens fasa eller den tvetydighet med vilken Judas förhåller sig till Yeshuas återuppståndelse. I det skildrar Rådström till synes lätt och utan ansträngning religionens kärna: osäkerheten kring faktiska förhållanden, behovet att förlita sig på en tro.

Similar Posts:

• En blåmes som visar vägen
• Vad är svart, vad är vitt?
• Av Pelle rot och stam?
• Sympatiskt men något svårsmält
• Lågmäld vägledning

Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Pojkflickan Åsa kände sig från första stund hemmastadd i Etiopiens huvudstad. Författaren skriver att hon närmast var förälskad i sin nya miljö. I ambassadörens pampiga residens höll hon helst till i köksregionerna. Där, hos den respektingivande kocken Mergas, den hjärtegoda husan Weinichet och den oemotståndligt charmige chauffören Teferra, talades amharinja och fanns en värme och en glädje, som man inte såg röken av i övriga huset. Än idag infinner sig en känsla av trygghet och magi när Åsa av en händelse hör språket talas på tunnelbanan i Stockholm.

I familjen Nilsonne visade man sällan sina känslor. I synnerhet mamma och mormor var tillknäppta, stränga och känslokalla. Dotterns dom över fadern är inte lika skoningslös, men han verkar ha varit frånvarande en stor del av tiden. Familjen tycks också haft gott om skelett i garderoben. När något obehagligt inträffade hade man för vana att lägga locket på. Det var annars mycket som Åsa hade haft behov av att få hjälp med att bearbeta. Bland annat åsynen av en hängd man i ett träd utanför hennes sovrumsfönster.

Det var i terapisyfte som Åsa först gav sig på att skriva om åren i Etiopien, men hon tvingades avbryta arbetet då minnena detta framkallade var alltför plågsamma. Dock inte från tiden i Addis Abeba, utan från återseendet med Sverige vid femton års ålder. Då UD bekostade diplomatbarnens skolgång skickades Åsa till internatskola i Sigtuna för att försvenskas. Hon hade då inte satt sin fot på europeisk mark sedan hon var sju (första posteringen var Beirut). Några återbesök till Addis Abeba blev det heller inte tal om förrän i vuxen ålder.

I det gamla hemlandet visade sig en helt annan regelbok gälla. Åsa kände sig vilsen och språkligt amputerad. Från att ha varit tämligen populär blev hon nu hållen som ordknapp, stel och konstig. Själv kände Åsa sig obekväm och ful. Hennes svenska var bristfällig och utan känslomässiga associationer. Hon klarade varken av att skämta eller använda ironi. Nilsonne säger sig än idag hellre läsa på franska och engelska, i synnerhet skönlitteratur och poesi. Det var först när hon började läsa högt för sina egna söner som hon mjuknade visavi svenskan, i takt med att orden fick liv och färg.

Det är psykiatern Åsa som kommenterar barnet Åsas minnesbilder. Författaren kommer titt som tätt med brasklappen ”som jag minns det” samt infogar ständiga frågetecken och spekulationer. Kronologin är långtifrån rak. Hågkomster från läkarutbildningen i Lund, från menageriet av djur som hon omgav sig med, jämte glimtar av Etiopiens historia och återgivelser av personliga möten med kejsaren Haile Selassie, avlöses av smärtsamma, ibland våldsamma minnesbilder från en kontinent utan sociala skyddsnät och där döden ständigt är närvarande.

Bokens titel är relevant för innehållet; den Åsa formades till i Addis Abeba är inte samma person som hon hade blivit ifall hon stannat kvar i Stockholm. Författaren spekulerar boken igenom kring hur hennes alter egos liv hade kunnat utveckla sig. Hennes teorier kring sambandet mellan identitet och språk är högintressanta.

Allt som allt rör det sig om en insiktsfull och tankeväckande skildring som jag läst med fascination och stort intresse. Författaren lyckas väl med konststycket att frammana en speciell tid och plats. Addis Abeba väckte frihetskänsla, nyfikenhet, entusiasm och stark kärlek till liv hos den unga Åsa.

Similar Posts:

• Om skuld och försoning
• Svart guld, rött blod
• Att angöra ett nytt land
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Goda råd som leder fel

I likhet med många andra har jag löpsedlarna från i början på 1990-talet i gott minne, då Woody Allen anklagades för att sexuellt ha förgripit sig på sin sjuåriga adoptivdotter Dylan. Efter att ha tagit del av Mia Farrows självbiografi Det sköra livet utgiven år 1997, där hon inte var nådig mot Allen, tappade jag så smått lusten för hans filmer.

2014 rördes känslorna upp på nytt i och med att ett öppet brev från Dylan publicerades i New York Times och Allen hamnade i rampljuset på nytt. Denna gång kom han inte undan, eftersom flera skådespelare slöt upp upp runt Dylan och incidenten införlivades i Metoo-rörelsen, vilket blev något av spiken i kistan för Woody Allen. Det blev omöjligt för honom att visa sina filmer i USA och det finansiella stödet för hans produktioner sinade. Regissören fick därmed söka sig utomlands; flera av de senare filmerna utspelar sig i London, Paris och Rom.

Själv har jag har gått som katten kring het gröt runt Woody Allens memoarer Apropå ingenting, alltsedan boken kom ut 2020. Men efter att ha bevittnat dokumentärserien Allen versus Farrow på HBO tänkte jag att det kunde vara dags att höra Woody Allens sida av saken. Vem vet, månne har han vid en ålder på 80+ mognat?

Författaren tycks vara i prima form och sin väl inövade, virrigt neurotiska filmpersona trogen, den som Mia Farrow påstår är fejk. Han målar upp ett svunnet New York och det känns som att kliva rakt in i filmen Radio Days (1987).

Woody Allen föddes 1935 under namnet Allan Stewart Koningsberg. Mor- och farföräldrarna var judiska ryska immigranter. Under uppväxten i Brooklyn var han ständigt omgiven av morbröder och farbröder, fastrar och mostrar jämte kusiner. Hans föräldrar var oense om precis allt, förutom Hitler och sonens skolbetyg. Mamman påminde om Groucho Marx och hade upphöjt gnällande till en konstform. Pappan var vad vi idag skulle kalla spelmissbrukare eller med Allens ord var vadslagningen ”så nära han kom en religiös sedvänja i sitt liv”.

Likt Cecilia i Kairos röda ros (1985) gjorde Allen allt för att slippa ifrån sin ärkefiende verkligheten och sprang hellre på bio, än nötte byxbaken mot skolbänken. Det var på den tiden då det låg biografer i praktiskt taget varenda gathörn. Han älskade därtill radio, serietidningar, flickor, baseball, gangstrar, Manhattan och upptäckte sitt livs passion jazzen. Allen blev erbjuden deltidsjobb som skämtskrivare vid sidan om skolan och ändrade sitt dopnamn till ett med mer komisk prägel än hans ursprungliga.

Efter redogörelsen för uppväxten följer sida upp och sida ner med alla invecklade turer i hans karriär. Det stora flertalet för mig obekanta namn på skådespelare, scenografer, regissörer, managers, assistenter av allehanda slag, pjäsförfattare och producenter räknas upp tills jag är redo för repet.

Och värre blir det! När Allen kommer in på striden med Mia Farrow (”ett blodbad i nivå med Napoleonkrigen”) är det helt klart en kränkt man som för sin talan, som inte ägnar sig åt någon som helst självrannsakan. Allt är Mia Farrows fel! Han hävdar bland annat att hon misshandlade sina barn, såväl fysiskt och psykiskt samt gjorde skillnad på sina biologiska barn och adoptivbarnen. Ord står mot ord, men Allens övertygar mig inte. Hans rumpnisse-refräng ”Vofför gör di på detta viset?” blir tröttande i längden.

Ändå kan jag inte låta bli att beundra Woody Allens förmåga att skriva humoristiskt. En konst han behärskar till fulländning, men som förvisso också kan vara ett effektivt sätt att förvilla och vilseleda. Inte ens när han som bäst är i färd med att bildligt kasta vässade knivar mot Mia Farrow upphör hans skämtande.

Jag söker förgäves efter en struktur i textmassan. Det är charmigt kaotiskt, fullt av knäppa detaljer och späckat med anekdoter. Allen associerar hejvilt, något som också avspeglas i bokens titel. Språket är vardagligt, ”gilla” är exempelvis ett ord han använder i övermått.

Mitt råd till dig som funderar på att läsa Woody Allens memoarer: nöj dig med den första tredjedelen. Nej förresten, skippa boken helt och hållet! Välj istället en klassiker så här i midsommartid. Kanske Alphonse Daudets Brev från min kvarn, Karen Blixens Babettes gästabud, Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry eller varför inte någon av Dorothy L. Sayers’ detektivromaner?

Och mina gamla dvd:er med Woody Allens filmer döms till att samla damm i hyllan ytterligare ett par år. Så får det bli!

Similar Posts:

• Som Monty Python på LSD
• Författare mot aids
• Kulturkvinna och KK
• Genvägar
• Ett utmärkt exempel, tyvärr

Välkommen till min värld, säger hon, kvinnan på omslagsbilden. Välkommen in men på mina villkor. Det bjärt gröna med rosa detaljer, en synlighet inte alla skulle trivas med – och kanske inte heller hon, om det inte vore för att också det är en roll (kanske).

För även om man kanske främst i barndomsskildringen och dagboksanteckningarna kommer nära Suzanne Osten är det med många distanserande lager, med benämningar som autofiktion och förbehållet:

Bara tanken på en 77 år lång livshistoria som en enda sann berättelse är en omöjlig uppgift för en dramatiker.

Undertiteln ”en självbiografi i tre akter” är inte bara en liten anspelning på den teater som genomsyrat hennes liv utan mycket mer än så. Här finns det en prolog och sedan tre akter – kapitel – betitlade Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Här finns rollgallerier och replikskiften, scenanvisningar och kommentarer från andra håll. En livets teater som gör allt till föreställning och förställning för att på så sätt säga något annat, något mer än en ordinär biografi.

På samma sätt är det grafiskt egensinnigt och expansivt. Fetstil och versaler, vita textavsnitt mot skarpt cerise botten, tidslinjer och bilder, bilder, bilder.

Här presenteras andra människor ofta bara med pronomen, yrkestitlar eller epitet, vilket även om det kan vara lätt att förstå vem det är som avses samtidigt skapar en lätt förvirring. Skeendet får en större allmängiltighet samtidigt som skildringen framstår som än mer subjektiv då den andra inte ens har ett namn.

Jaget är oftast hon, formuleringarna både prövande och drastiska. Lek och blodigt allvar dansar tango över sidorna. Barndomen som är en dröm, en saga med hjältemod och mystik men också hjärtskärande brist och fara när moderns psykiska sjukdom tar över, upplevelser hon sedan skapat såväl pjäser som filmer utifrån, verk som skapat debatt och kanske räddat liv.

Skapa debatt och rädda liv – ja, det är där hon rört sig, på gränsen till vad man kan göra teater om, får göra teater om. Privata och konstnärliga revolutioner (friheten, jämlikheten och broderskapet, märk väl, inte någon förändring till systerskapet, trots starka feministiska ställningstaganden).

De blixtrar förbi, föreställningarna, turnéerna, teatrarna, skådespelarna, kollegorna. Ett kalejdoskop som visar ett teaterliv. Korta, korta nedslag och så längre, när det bränt till eller blivit för mycket.

Men ilskan blandas också med trötthet. De professionella motgångarna som kröns av förlusten av en teater, ett livsverk, något hon skrivit om tidigare. De personliga – svek och våld i de närmaste av relationer. Och ändå reser hon sig som en Fågel Fenix ur askan, igen och igen.

Det är en självbiografi som ingen annan, en hisnande resa genom ett liv som i sig är teaterhistoria.

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Uppdaterad genikanon
• Går du på teater?
• Ett nytt sätt att leva?

Det går inte att bortse från att det finns samhällskritik också i Tre bröder. Tillvaron som skildras i det rurala Kina under 60-, 70- och 80-talet är så pass hård och fattig att det är ett under att folk överlever den. Här finns också ett paradoxalt förakt mellan stad och landsbygd: i staden vet man att landsbygden möjliggör revolutionen (den ständigt pågående, alltid lite otydliga) men anser inte bönder vara värda mer än ohyra, på landsbygden är man stolt över sitt arbete men ser med förundran på människorna från staden som kommer på studiebesök. Kritiken från Liankes sida över dessa levnadsförhållanden är aldrig uttalad, men finns där, hela tiden mellan raderna. Den är emellertid sekundär.

I centrum står istället bandet till familjen, vördnaden inför fadern och farbröderna, förundran över den strävsamhet, stolthet och kärlek de bar med sig och spred omkring sig – trots att livet erbjöd dem ständiga, till synes omöjliga prövningar. Lianke beskriver i tur och ordning sin egen uppväxt, sitt förhållande till sin far, sin faders äldre bror och sin faders yngre bror. Det är memoarer som han skriver för att det är det minsta han kan ge tillbaka till de män som har givit honom så mycket, som understryker det arv han bär med sig från landsbygden, trots att han nu själv inte längre bor där.

Det är varm, men också hjärtskärande läsning. Lianke delar generöst med sig av anekdoter som belyser den beundran han hyser för sina förfäder: hur hans far sliter och kämpar för att anlägga en egen liten plätt brukbar jord, bara för att sedan behöva skänka den till myndigheterna. Hur hans faders äldre bror lyckas försörja sina åtta barn under åren av svält på sextiotalet genom att sticka strumpor till människorna i byn – inte för att sälja, utan för att hjälpa en annan människa och i gengäld få lite mat. Hur hans far, när Lianke tar värvning och ett krig bryter ut, vankar av och an i trädgården om nätterna, sömnlös av oro, och försämrar sin astma så pass att den till sist tar död på honom.

Tre bröder är en bok som minst sagt ger perspektiv. Lianke skriver om hur de tre bröderna i generationen före honom tar sig genom livet, men också hur de möter döden, en efter en, på olika sätt och vid olika tillfällen i livet. Han skriver om ödet, hur det kommer och kastar omkull tillvaron, och han skriver om skillnaden mellan att se på livet som “ett liv” och att se på livet som “dagar”; hur det första är fullt av möjligheter och äventyr, och det senare snarare en monoton strävan att överleva. Allra mest förmedlar han hur mycket dessa tre män har betytt och betyder för honom. Genom boken försöker han ringa in vidden av det arv de lämnat honom att bära med sig, samt vikten av att vårda det och göra det bästa av den tid som givits honom här på jorden.

Similar Posts:

• King Kong Blues
• Lukt av ladugård, depression och död
• Klasskamrater
• Om en mamma, och ett samhälle
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Ernaux närmar sig med tillförsikt. Hon går helt in i flickan som var Annie D, samtidigt som hon måste hålla ett avstånd för att kunna skriva – Annie D är på samma gång hon själv och någon annan. Det är ett arbete med mål att försöka förstå den unga kvinnans tankar och känslor med hjälp av den äldre kvinnans erfarenhet och förankring i världen. Det är att försöka förklara tidens och livets gång genom avgörande ögonblick, men också att återuppleva och ta ställning. Ernaux dissekerar metodiskt sina minnen för att kunna lägga något på plats inom sig. Hon skriver:

”Ofta genomfars jag av tanken att jag skulle kunna dö när boken är färdigskriven. Jag vet inte vad det står för, rädslan för utgivningen eller en känsla av fullbordan.”

Perspektivet växlar mellan en nära blick på flickan: scenerna som är tydliga i minnet, hennes första sexuella erfarenheter som tar plats på kolonin, hennes trevande steg in i en annan värld, och författarens nutida reflektioner över dessa minnesbilder. Då och då förankras flickans egna upplevelser i omvärldens händelser, men de blir aldrig mer än en kuliss. Ernaux beskriver att hon den 11 september 2001 likställer intrycken av terrordåden som skakade världen, med minnena av vad hon upplevde natten mellan den 11:e och 12:e september 1958 – det personliga är så pass omvälvande och angeläget att det nästan alltid måste hamna i förgrunden.

Maria Björkman har översatt och gjort ett fint jobb med att fånga en eftertänksam, varsam ton som aldrig blir feg. Ernaux vill precisera, men aldrig förringa. Hon är till exempel tydlig med att den unga flickans åtrå är bärande i minnena av händelser som liknar övergrepp. Ett genomgående tema är detta; kvinnans sexualitet och plats i det sociala rummet, hela tiden fokaliserat kring Annie D.

Det är en flickas memoarer, men hon hade nog aldrig skrivit det så här själv, medan hon var mitt i det. Detta är en brännpunkt för Ernaux, en förutsättning för själva förmågan att kunna skriva, menar hon. Hon skriver:

”Det är frånvaron av mening i det man upplever i ögonblicket då man upplever det som mångfaldigar skrivandets möjligheter.”

Boken är ett tydligt exempel på detta. Det är också en av alla tankar som stannar kvar efter bokens slut – reflektionen över vilka händelser som har varit avgörande i ens eget liv.

Ernaux har lyckats öppna upp ett rum där den allmänmänskliga igenkänningen är hög, trots distansen i både tid och rum. På lite drygt tvåhundra sidor lyckas hon förmedla åtskilliga storheter, paketerat i en prosa där varje litet kommatecken sitter där det ska. Det är en ynnest att få läsa.

Similar Posts:

• Att leva i någon annans skugga
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Klassiska brev från 1600-talet
• Fransk roman med underströmmar
• ”Min bror är död”

Tjugo år senare återvänder Melén till sin tid som student, med hjälp av dagboksanteckningar, tidningsartiklar och egna hågkomster, för att teckna en bild av hur Ryssland då var, i syfte att försöka förstå hur Putin kunde komma till makten. Hon hoppar i bokens andra del fram till nutid, och återknyter kontakten med sina ryska vänner idag för att med deras hjälp förstå vad som har hänt under Putins styre sedan dess.

Boken försöker alltså väva ihop en skildring av Meléns vistelse och vänner i Ryssland, med en skildring av Rysslands politiska utveckling, till en gemensam berättelse. De egna upplevelserna blir en levande och personlig skildring av hur Ryssland tedde sig vid millennieskiftet, fullt med anekdoter om allt ifrån barhäng till Tolstoj.

Det känns däremot som om boken mest skrapar på ytan när det handlar om landets politiska utveckling. Ett centralt exempel är frågan om vem som egentligen utförde de terrorbombningar som drabbade Moskva den höst då Putin kom till makten. Skulden kom snabbt att läggas på tjetjenska islamister, men genom åren har en del aktörer spekulerat i att det kanske var FSB (som KGB numera heter) som egentligen utförde handlingarna – kanske i syfte att skapa en yttre fiende som kunde ena den ryska nationen. Den här frågan ges uppmärksamhet flera gånger i boken, men huruvida de här idéerna faktiskt har en reell grund eller bara är vilda konspirationsteorier blir man som läsare i slutändan inte klok över. Det känns också något symptomatiskt för den här boken. Politik reduceras nämligen ofta till att handla om mot eller för Putin personligen. Boken nämner många politiker vid namn men diskuterar knappt alls vad vare sig Putin själv, eller någon av alla oppositionella politiker, egentligen står för politiskt. Vet man alltså inte vad 1990-talets centrala ryska aktörer som Michail Chodorovskij eller Anatolij Sobtjak stod för så blir man tyvärr inte så hemskt mycket klokare av den här boken. Den senaste i raden av internationellt kända Putin-kritiker – Aleksej Navalnyj – omskrivs även han bara som oppositionell, men inget alls om vad han faktiskt förespråkar för politik. Viktiga frågor i det samtida Ryssland – om allt ifrån korruption till Rysslands inblandning i Ukraina – blir likaså alltför ofta hängande i luften efter kortare påståenden utan någon fördjupning.

Nu utger sig ju boken förvisso inte för att vara en faktareportage-bok utan en ”berättelse” om Putins Ryssland. Bokens behållning är också när Melén skriver om de egna upplevelserna, och kanske främst då hon skriver om sina vänners syn på utvecklingen i Ryssland. I det senare fallet tecknas en entydig bild av uppgivenhet. Någon har tidigare engagerat sig politiskt, men gör det inte längre. Flera av dem vill inte alls diskutera politik, tror inte att det går att förändra längre. Nu är det ju som läsare omöjligt att få en uppfattning om hur utbredda såna här uppfattningar är – Meléns vänner är ur många perspektiv inte så representativa för den ryska befolkningen. Inte heller får man veta något om hur Putins anhängare ser på utvecklingen – de skildras bara indirekt, som exempelvis föräldrarna till en av hennes vänner, som beskrivs genom dotterns ögon som ”zombier” som okritiskt rapar upp statlig propaganda.

Den här bokens skildring av Rysslands politik utveckling förefaller i sin helhet alltså allt för många gånger ytlig. I slutändan känner jag mig inte mycket klokare vad gäller den frågan än jag tror att jag var när jag började läsa boken. Men kanske att bokens mer personligt hållna delar om hur det var och är att leva i Ryssland passar bättre för den som gillar memoarer och biografier, mer än vad boken gör för den som är intresserad av landets politik.

Similar Posts:

• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Kan man förstå Putins Ryssland?
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• Better the devil you know

En av bokens styrkor, utöver det originella temat, är att alla fakta – vetenskapliga, historiska, filosofiska – berättas på ett så tillgängligt och lättsmält vis, även för den oinsatte. Det gäller även otroliga mängder dissekeringar, bland annat av en ung Sigmund Freud i sökandet efter – gissa vad? – ålens reproduktiva organ! Ett litet embryo till hans framtida intresseområde, månne?

Ålevangeliet består av 18 kapitel som är som mini-essäer som behandlar allt från Aristoteles teorier om ålarnas ursprung till den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidts 20 år långa efterforskningar efter bäbisålar.

Historiska och vetenskapliga fakta ramas fint in av Svenssons egen bakgrund och hans relation till pappan, som lärde honom allt om hur ål fiskas. Det här är inte bara en välskriven faktabok om det mystiska djuret, utan det är också en känslig och rörande biografi om en relation till en pappa. Två män som ofta saknar ett delat språk att prata om känslor och vad de betyder för varandra, men som åtminstone har detta tillsammans, traditionen att fiska ål.

När pappan och sonen tar sig ner till ån för att fiska är det lätt att få intrycket att det är en lång familjetradition. Längre in i boken upptäcker vi, liksom Svensson själv, att det antagligen är pappan som startade traditionen. Kanske ville han bara ha en fritidssysselsättning. Kanske gillade han helt enkelt att vara ute i naturen. Kanske var det hans fascination av ålarna som gjorde att han började med ålfisket. Kanske var det alla de här sakerna gemensamt. Och kanske var det också så att han ville starta en familjetradition som knöt ett band till sonen.

När jag började läsa boken blev jag lite lätt äcklad av ålarna och det hjälpte ju inte att de ofta beskrevs i detalj. Jag tänkte att jag kommer vänja mig, en bit in i boken kommer jag inte känna så här längre. Jag blev ju ändå fascinerad och intresserad, och ville veta mer. Men om något känner jag vid slutet av boken nästan mer äckel inför det här ormlika djuret. Alltså, jag har inget emot ålar i sig. Det är tragiskt att de riskerar att utrotas. Men de får gärna hålla sig nere i vattnet, på behörigt avstånd. Det är ju inte som att jag behöver hålla i dem. Det jag vill säga är att trots det, trots att jag fortfarande äcklas av ålarna, trots att nu äcklats av ålar i över 250 sidor, så är det värt det. Så välskriven och läsvärd är den här boken.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Måsar och människor
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• En pappa är en pappa är en pappa?
• På zoo kan man göra vad man vill och lite till

Efter att levt som ensamstående med två flickor är Wendy van att vara den som har kontroll, som organiserar. Hon som minns allt och alla. Men de senaste månaderna har något hänt. En trötthet, en glömska kommer smygande och får henne att tappa fokus. Hon genomgår undersökningar. Hon faller igen under sina joggingturer. Något är inte som det ska.

Det visar sig att hon har haft en stroke. Sjukskrivning och undersökningar. Hon repar sig sakta i hemmiljö men det är inte lätt och hon saknar tempot och arbetet mot deadline. Vad kommer framtiden att innebära? Rädsla för att det ska bli värre? Frågorna är många.

Efter en tid är Wendy tillbaka på arbetsplatsen. Dimman i hjärnan är kvar. Hon lever bland post-it-lappar både hemma och på jobbet. Hon börjar lära sig system för att orka och klara av dagarna. Undersökningarna fortsätter. Efter en tid kommer svar om begynnande demens. Hon går igenom beskedet tillsammans med sina vuxna döttrar Gemma och Sarah. Tillvaron blir allt mer komplicerad och vardagen med arbete och bilkörande begränsas. Till sist förstår Wendy att hon inte längre kommer att klara allt som hon tidigare klarat. Allt tar längre tid och kräver mycket planering och energi. Fördröjda reaktioner. Sjukdomen är ett faktum. Det blir pensionering.

Wendy har trots allt en mycket positiv livsinställning. Hon låter sig engageras som ambassadör för minnessjukdomar. Hon är med och spelar in videor där hon berättar om sig själv och sin sjukdom. Hon börjar föreläsa och reser ensam långa sträckor med tåg i England för att besöka olika tillställningar. Många förvånas över hennes energi och engagemang men hon förklarar att sjukdomen börjar någonstans och hon är i dess början. Man kan fortfarande leva ett någorlunda gott liv trots alzheimers. Det finns mycket som underlättar för minnessjuka och Wendy delar med sig av råd och tips. Hon gör sig ett namn och känner mening med sina nya uppgifter. Hon som aldrig egentligen skrivit startare en blogg där hon berättar om vardagen. Hon får nya vänner och möter mycket värme.

Berättelsen går framåt i kronologisk ordning. Med jämna mellanrum kommer kapitel i kursiv stil som är ett samtal som Wendy har med sig själv när hon ser tillbaka på sitt liv och allt vad hon hann med som frisk. Flickorna har varit hennes liv men nu blir hon allt mera beroende av dem. Skulle de inte finnas skulle hon till och med överväga att avsluta sitt liv på en klinik i Schweiz den dagen när hon inte längre minns vem hon är. Men den sorgen vill hon inte förorsaka dem. De försöker alla tre skapa en tillvaro av ljus och värme – trots demensen.

Självbiografin Hon som var jag liknar egentligen ingen annan bok som jag läst om minnessjukdom. Ofta skriver vuxna barn om demenssjuka föräldrar, till exempel Dippen & jag (2017) av Charlotta von Zweigbergk, men jag har aldrig läst om minnessjukdom ur ett inifrånperspektiv. Jagberättarperspektivet gör att texten kommer mycket nära läsaren. Man känner starkt med Wendy när hon redogör för sin progressiva sjukdom, för sina rädslor och dåliga dagar. Ibland blir det helt tomt: hon glömmer ord, platser, ansikten. Glömmer sina egna minnen. Vem är man då? Hon ler och försöker. Humör och humor gör ändå det mesta något lättare. Och där lämnar Wendy oss, i april 2017. Jag kollar in hennes blogg och visst skriver hon i januari 2020. Julen 2019 har inneburit både glädje och lite lätt ledsamhet (“lull”).

Det här är en viktigt bok. Att läsa Wendy Mitchells bok är en resa i en verklighet som möter oss alla förr eller senare – i en eller annan form.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Tro, hopp och humor
• Inte bara om de äldre
• Boken som så gärna vill penetrera