Där går bland andra Clea, dotter till en känd skådespelerska och en lika känd författare. Clea har stått på scen sedan hon var åtta år och spelade ett av Medeas barn mot sin mamma. Hon har varit med i tv:s julkalender. Hon är en it girl, som i hemlighet oroar sig för att hennes mest eftertraktade dagar redan passerat, och hon blir tillsammans med Tim, klassen andra kändisbarn och enfant terrible.

Mellan dess två, Tamar och Clea, växlar perspektivet i Norra Latin, Sara Bergmark Elfgrens minst sagt efterlängtade nya ungdomsroman, och eftersom de här bara går i ettan på gymnasiet kan det kanske finnas skäl att också hoppas på en fortsättning?

Hör du till dem (oss) som nästan fått ont i magen av ängslig längtan efter mer av Engelsforstrilogin (Bergmark Elfgrens debut och genombrott, skriven tillsammans med Mats Strandberg, ifall du nu istället skulle råka höra till de obegripligt oinvigda), ja, då kan jag redan här ge ett lugnande svar. Nej, det är inte så likt att det känns som en trött upprepning, men ja, här finns allt du längtat efter: enormt välskrivna och komplexa karaktärer, en levande och vass miljöskildring och dessutom lite magi som ställer allt på sin spets.

Att Tamar alls kommit in på Norra Latin beror nämligen på att hon gjort en fantastiskt bra ansökningsmonolog som Puck, det kluriga andeväsendet i En midsommarnattsdröm (bara en av många Shakespearereferenser i Norra Latin). Hon är emellertid inte den första att spela just Puck på skolan. Där finns en gammal legend om en begåvad gymnasist, Erling Jensen, som för länge sedan försvann spårlöst, efter att ett mystiskt dödsfall drabbat publiken under premiären av En midsommarnattsdröm. Erling sägs hemsöka skolan, och snart börjar Tamar ana att hon kan ha fått övernaturlig hjälp med det bejublade antagningsprovet.

I Norra Latin väver Bergmark Elfgren samman teaterns alla myter med dess krassa verklighet av manliga genier, hård konkurrens och hierarkier. Romanen hade recdatum samma vecka som uppropet #tystnadtagning publicerades, och det är knappast förvånande att flera recensenter har gjort en koppling däremellan. Också här finns en rad manliga ”genier” som omvärlden tassar på tå omkring. Osäkra villkor och krassa vinstintressen gör att få vågar eller tillåts protestera.

Det är problematiskt att såväl stå mitt i det som att stå utanför och längta in, men genom de två positionerna, Cleas och Tamars, tecknar Bergmark Elfgren en fullödig och komplex bild av en miljö så spännande att själva magin och mysteriet egentligen känns sekundär.

Similar Posts:

• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• ”This is Karma. I’m a bitch”
• Vinnare av Eld!
• Nordisk mytologi ur ny vinkel

Parallellt med att Viktor utforskar sin nya makt över människor omkring sig, bryts torkan på den lokala nyhetsredaktionen av ett mord. En ung kvinna hittas död på en badplats. Strax innan har Beata och hennes flirtiga bästis Celia plockat upp en ung man just där, en man som tycks fullkomligt förhäxa Celia men ger Beata kalla kårar. En annan ung man, Krister, har alltid haft ovanligt, för att inte säga övernaturligt, god hand med djur och arbetar på Länsstyrelsens djurskyddsenhet. Plötsligt drabbas han av obehagliga anfall.

Vattnet drar, Madeleine Bäcks debutroman och första del i en trilogi, är ett intrikat nätverk av parallellhandlingar. De utspelar sig på platser som Gävle, Storvik, Torsåker och Hofors, mestadels små, bedagade bruksorter. ”Bruksskräck” är också det begrepp författaren själv lanserat, vilket uppenbarligen fört många recensenters tankar till Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi.

Mina tankar går snarare till två tv-serier, svenska Jordskott och amerikanska True Blood. Den senare inte minst för att ondskan i Vattnet drar har en så stark sexuell laddning. Viktor kan få hela orgier att bryta ut med sina nyvunna krafter och Beatas väninna Celia är, lite unket, ett klassiskt slampigt offer. Liksom i Jordskott finns såväl kopplingen till det lokala och till naturen, som den kloka, allmänt ansett galna gamla kvinnan i skogen, bäraren av uråldrig kunskap som är det enda som hjälper mot den nyväckta ondskan.

Gemensamt med Engelsfors har Vattnet drar förstås själva bruksorten, men kanske inte helt det stora hjärta som förankrade Strandbergs och Bergmark Elfgrens tonårshäxor så stadigt hos deras läsare. Vattnet drar är liksom skitigare, vuxnare, mer fylld av småorternas misär med hembräntsmaffia, tristess, alkoholism och brist på framtidstro. Det gör det bitvis svårare att engagera sig riktigt i karaktärerna, men det är samtidigt skickligt skildrade miljöer och människor. Diskbänkrealismen bär över också i det övernaturliga, och där har Bäck definitivt en styrka.

Det är en spännande historia, som utspelar sig på platser man inte är särskilt bortskämd med i litteraturen, och jag kommer absolut att hålla ögonen på när nästa del släpps. Tyvärr ser det inte ut att bli förrän till våren.

Similar Posts:

• En kraft som vägrar släppa greppet
• Vinnare av Eld!
• Vecka 18 på dagensbok: Valborgseldar och andra eldar
• Nordisk mytologi ur ny vinkel
• Död mans svans

Återigen är det något skumt som händer i Mariefred. Tiden pulsar och mörkret väller in, som Estrid och Magnar uttrycker det. De driver det hemliga biblioteket, dit de två fosterhemspojkarna Alrik och Viggo hittade redan i den första boken i PAX-serien (Nidstången, 2014). I Näcken får vi även stifta närmare bekantskap med pojkarnas mamma, Yrsa, som sägs ha blivit nykter nu efter en tid på behandlingshem. Vad betyder det? Kommer Alrik och Viggo att tvingas flytta tillbaka till henne nu? Vill de det? Nu när de trivs så himla bra hos Laylah och Anders. Och med Freja och allt!

PAX-serien är skrivna för åldersgruppen 9-12, och varvar luftiga rafflande spännande kapitel med serieliknande illustrationer. Jag lockades av det mytologiska temat (i varje bok bekämpar de en karaktär som går att härleda till nordisk mytologi och svensk folktro) när jag valde att recensera Näcken. Men fick ärligt talat lite kalla fötter när det visade sig vara inte mindre än fem böcker att läsa igenom innan jag skulle komma fram till denna. (Det går förstås att hoppa över någon, men med stor risk att inte riktigt hänga med.) Men, det var innan jag börjat läsa Nidstången…

Jag ska berätta en hemlighet. Varje gång jag plockar upp en skönlitterär bok är min innersta önskan att den ska få mig att bli som ett barn igen. Det vill säga, jag vill sugas in utan möjlighet att lägga ifrån mig. Jag vill glömma bort tiden och bara försvinna in i denna andra värld som presenteras. Jag vill mentalt tillbaka till den där slukaråldern, när allt jag krävde var att ingen störde mig, bara lät mig läsa ifred. Handen på hjärtat, det händer alltför sällan. Men med PAX-böckerna händer det.

Hemma hos Laylah och Anders kan Alrik och Viggo slappna av. Det är fredagsmys, och de får vara barn på riktigt. Behöver inte oroa sig för mammas humörsvängningar, eller äta chips istället för middag. Det är skönt. Men kanske ännu bättre är det förstås att befinna sig hos Estrid och Magnar, som förbereder sig för att möta svarthäxan. Även Viggo och Alrik visar sig ju besitta magiska krafter. Att svarthäxan tagit Mariefred i besittning märks på både det ena och det andra sättet. Iris, som kom in i handlingen i och med Mylingen, bok nummer tre, visar sig vara bättre med trollkonsterna än någon av de andra kunnat ana. Och hur ska det egentligen gå med Viggos och Hej-Henrys vänskap?

Med de tidigare böckerna har en värld skapats, problem har planterats ut. Trådar löper kors och tvärs, den ena boken omlott till den andra. Säkert är det Åsa Larssons deckarfärdigheter som lyser igenom, i alla de cliffhangers som liksom gör det omöjligt att inte läsa ett kapitel till, bara ett kapitel till! (Och sen en bok till. Och en till. Och fattar ni, nu måste jag vänta till oktober innan nästa kommer; oktober?!)

Saker som irriterar mig, för det finns ju alltid saker som irriterar mig, är när ett kapitel slutar på samma sätt som nästa börjar. Jag kallar det Sunset Beach-effekten. Det handlar om att vara övertydlig, inte lita på att läsaren hänger med (vilket jag tror att den gör, även om den råkar vara ett barn), och får resultatet att handlingen hackar till helt i onödan. Det hade helt enkelt kunnat bli bättre på sina ställen, rent kvalitetsmässigt.

Det händer att jag ifrågasätter illustrationerna. Avslöjar de saker som inte hänt än, innan jag läst det? Förstärker de? Eller förtar de? Här tror jag dock att en icke läsvillig nioåring kan ha andra åsikter än jag. Bilderna och den luftiga layouten bidrar till det lättlästa. Samtidigt är det något med Henrik Jonssons illustrationer som skaver. Hur snygga de än är (och det är de), sällar de sig ofta till Barbie- och Kendockornas kroppsideal. Det är många höga kindben och väldefinierade stora muskler. Det är snyggt, men i en barnkontext; hur genomtänkt känns det? Även i filmens värld har vi vant oss vid denna typ av perfekta plastmänniskor, titta bara på en Hollywoodrulle från 90-talet och jämför, så ser ni vad jag menar. Kanske är jag känslig, men det stör mig.

Ibland blir bilderna ordentligt läskiga också. Det däremot, tycker jag om, men unga som har svårt att sova för monster i garderoben kanske behöver varnas. Utan att avslöja något, så: näcken ser inte riktigt ut som vi är vana vid…

Blir det för grabbigt? är också en fråga jag ställt mig. Svar: ibland. Alrik och Viggo utsätts för otrevliga kompisar i skolan, det är en manlig kontext med slagsmål och hot. Genomgående är det fler män än kvinnor i serien. Som kvinnlig läsare känner jag mig inte utestängd. Men inte heller direkt representerad. Ändå lyckas författarna hålla sig ifrån de värsta stereotyperna. Viggo slåss till exempel hellre med orden än nävarna, något jag uppskattar.

PAX-serien påminner förstås en del om Cirkeln, och även Harry Potter. Tankarna går också till Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta; syskonkärlek är ett bärande tema. Men världen är sin egen, här har Larsson och Korsell lyckats bra med att skapa levande karaktärer som jag snabbt tar till mitt hjärta och följer.

Näcken och resten av PAX-serien rekommenderas för läströtta, unga som äldre. Med överhängande risk för ett starkt beroende förstås, och därigenom ovilja till social samvaro några veckor framöver…

Similar Posts:

• Idén är styrkan
• Passar i samma ram som första boken
• Stockholmsfantasy
• En förtrollande bok
• För den som söker spänning

Nu har året kommit, hennes femtonde, när hon tillsammans med landets alla andra femtonåringar ska ställas inför rådet, Insringin, och prövas, men Hirka kan inte få kontakt med Kraften, inte ”famna” som hon borde kunna. Det är då pappa Thorrald avslöjar det.

Att han i själva verket inte alls är hennes pappa. Att han funnit henne i snön i närheten av stenringen i norr och att det är han som gett henne det där ärret för att skydda henne. För att dölja att hon aldrig haft någon svans. Att hon är ett odinsbarn, en mänskr. Rötan.

Siri Pettersen skriver aldrig att de är ”troll” eller något sådant, de som befolkar världen i Odinsbarn, första delen i fantasyserien Korpringarna. Varför skulle hon? De är ju bara normala. Som folk. Det är Hirka som är den avvikande, den mytomspunnet främmande. Någon som inte hör hemma i den enda värld hon känner till, som inte borde vara där och som förmodligen har en koppling till andra mytomspunna, onda väsen som sägs hemsöka de förenade rikena.

Det är uppenbart att Odinsbarn bara är början på vart Pettersens värld och dess bortglömda stenformationer, korpringarna, kan leda, men det är en levande, tredimensionell värld, vagt inspirerad av nordisk folktro och full av namn och begrepp som jag verkligen gillar. Insringin, till exempel, det innersta rådet, eller dödsriket Slockna (språkligt även en svordom: ”Vad i Slockna!”), Hirkas hemby Elveroa, barndomsvännerna Rime och Vetle – här finns till och med ett slags Black Ops-ninjor som kallas Skuggorna och utövar en stridsteknik med grepp och sparkar som Korpsvälta, Rödregn, Vargspark och Banesår.

Odinsbarn innehåller förstås mängder av klassiska fantasyelement, som maktkamp, stridigheter och äventyr, mod, magi och utvaldhet på gott och ont, men dels förvaltar och mixar Pettersen dem väl, dels lägger hon till något distinkt eget, nordiskt fräscht och påtagligt modernt. Här finns frågorna om vem man är och kan tillåtas vara, men också om hur makt korrumperar och till vilket pris vi egentligen behöver något att tro på. Religionen, Riten, Siaren och korparna spelar stor roll i romanfolkets föreställningsvärld, men blir också brickor i spelet om vem som bör ha makten att avgöra vad som är bäst för andra.

Jag tycker verkligen om trenden att fantastisk litteratur gräver lite mer där den står, från John Ajvide Lindquists folkhemsskräck och Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs bruksortshäxor till det här – high fantasy med en smak av lingonris, av Ronja Rövardotter och norsk fjälluft. Korpringarna kan mycket väl bli något stort.

En liten praktisk varning måste slutligen utfärdas: Det exemplar av Odinsbarn jag läst har jag faktiskt lånat på biblioteket, och det innehåller ett 30-tal sidor som är så illa skurna att det är omöjligt att läsa översta raden på dem. Jag hoppas att det inte gäller alltför stora delar av upplagan, för sådana böcker vill man verkligen inte ha. Slarvigt av förlaget och jätteirriterande att läsa.

Similar Posts:

• Slutet på en trilogi – och en världsordning?
• Fantasy mitt ibland oss
• Makten och blodet
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Om plötslig död i tonårsland

Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Den tanken dyker upp flera gånger när jag läser Kim W Anderssons Love Hurts 2. Anderssons serier radar upp små kärleksnoveller inom klassiska skräck- och science fiction-handlingar; paret som är villiga att göra Vad Som Helst för att bli gravida, tidsresan som går på tok, mobbingoffret som ger igen, etc. Men som det barn av 90- och 00-talets postmoderna skräckvåg författaren är så vet han också att man kan leka med dem. Att det kommer en twist i slutet hör till genren, men vad twisten betyder är inte alltid detsamma. Och även om jag inte vill falla i ”Det är bra för att vara svenskt”-fällan känns det ändå härligt att det görs sådant här, att författare i vågorna efter Ajvide Lindqvist och Engelsfors fortsätter att våga sträcka ut och göra anspråk på alla historier, svetsa samman den lagomsvenska diskbänksångesten med äventyr i yttre rymden. Bildspråket är uppenbart tecknat, glatt och serietidningsmässigt bara för att kunna slå över i skräck och blod, samtidigt som karaktärerna får vara vanliga människor. (Eller vanliga robotar, vanliga kloner, vanliga tentakelmonster … ) Det är ofta både smart och relaterbart.

Ändå saknar jag något. Delvis är det samma sak som jag känner när jag ser Creepshow idag; visst, det är kul att de inte gör ett halvhjärtat jobb med karaktärer som ändå ska dö och bara går direkt på de saftiga bitarna, men vore det inte roligare om de faktiskt gjorde ett helhjärtat jobb och gjorde det väl? En bra skräcknovell är något fantastiskt, men ibland kan de, speciellt sådana som går ut på att leka med gamla historier, ibland kännas mer som en provkarta på historier man skulle kunna skriva om man gitte göra klart dem. Alena visade ju att Andersson kan berätta effektiva längre berättelser också. Men också det att … kan vi inte det här nu? Smarta dekonstruktioner av gamla klichéer, jovisst, men är det inte dags att göra nya snart?

Det sagt: jag är kanske inte målgruppen. Jag kan originalen, jag har hört alla covers redan, häromdagen var det 17 år sedan första avsnittet av Buffy. Och Love Hurts 2 lyckas ändå rätt ofta med att sätta fart på fantasin, visa på en oändlig mängd möjliga historier, och beväpna läsaren mot hemskheterna genom att visa att man kan ta tag i handlingen och vända på den – och av och till, som i Love Hurts #27 t ex, verkligen skicka upp hjärtat i halsgropen. Inget är vad man tror det är, det är ju därför vi älskar smärtan ändå.

Similar Posts:

• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Though Love
• Något är kajko
• Förhäxande fjortisläsning
• Det handlar om makt

Veckan som kommer är full med överraskningar. Som ni kanske redan sett har vi gått ut hårt med två omtalade favoriter…

Igår skrev Sara, en av våra nykomlingar, om omtalade Gone Girl av Gillian Flynn. Hon tyckte om den, så pass mycket att den fick tio av tio minsann!

Idag skriver Ella om Nyckeln, sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi. Författarna har hunnit samla på sig en hel del mytologiskt bagage vid det här laget och Nyckeln ligger på dryga 800 sidor, men Ella tror knappast fansen beklagar sig. En värdig avslutning på en älskad trilogi – eller om det nu är början på något nytt?

På onsdag skriver jag, Lina, om Micke Darmells Uppkopplad eller avkopplad: Om konsten att verka i en uppkopplad värld, en bok som tar stryptag på hela vårt teknologiska samhälle. Hur hanterar vi egentligen den ständiga uppkopplingen? Vad gör facebook med oss? Mycket intressant och viktig bok, som skriven för mig. Och inte bara mig, tror jag bestämt…

På torsdag skriver Anna Liv om Mons Kallentofts Vindsjälar, den andra delen i en svit inspirerad av de fyra elementen. Det handlar om sensommarstorm, äldreomsorg och död. Vem har något att vinna på en sjuk gamlings död, ens i ett samhälle där kapital tycks stå över människovärde? Kallentofts språk är mer poetiskt än någonsin och gör mig lätt andfådd.

På söndag skriver Håkan om Bengt Bergs nya diktsamling Värmland – Världen tur & retur. Och han har just nu ingen aning om vad han ska tycka, hälsar han, ”men jag tycker om den på något sjukt sätt. Som farmors fotoalbum”. Vidare utlovas vi en hämnd, eftersom Bengt var den som skapade Håkans första litterära kris. Spännande!

Och på lördag blir det lyrik när vår gäst Charlotte Qvandt skriver om Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling Eldträd tidig morgon. Missa inte det!

Similar Posts:

• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Brinnande stillsam samtid
• Mord i blåsig vind
• ”Ibland reser sig håren på mina armar”. Intervju med deckarförfattaren Mons Kallentoft
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

Den här gången har jag heller inte tagit mig tid att läsa om föregångarna precis innan jag öppnar den nya delen. Och jag minns faktiskt inte riktigt alla de där figurerna. Blev det inte väldigt komplicerat nu?

Fast nej. Ganska snart är jag ändå helt och fullt tillbaka i Engelsfors, med de fyra kvarlevande Utvalda och mitt i deras problem med förhållanden, studier och, just det, den stundande apokalypsen. Att balansera flirtar, finnar och folköl med att vara utvald av ödet för att rädda världen må vara huvudpersonernas ständiga dilemma – det är också vad Strandberg och Bergmark Elfgren excellerar i.

En bit in i Nyckeln har författarna samlat på sig ett ganska tungt mytologiskt bagage. Vi har våra Utvalda i cirkeln, deras tidigare hjälpare och fiender – som alla skräckläsare vet kommer alla bra skurkar tillbaka, och inte minst om de legat i koma ett bra tag – det byråkratiska rådet som vill kontrollera all magi, en än mer diffus magisk struktur som står över dem, en invecklad historia av Utvalda och portaler till demonvärlden som måste stängas, det mystiska Gränslandet, själva magin med alla dess olika element och därmed förknippade magiska förmågor, det som står utanför och över även detta, och så småningom också en alternativ cirkel i konkurrens med våra hjältinnor.

Och då har vi ännu inte avhandlat den ickemagiska världens alla mobbare, småstadsknarkare, före detta sekter, socialsekreterare, deprimerade morsor, alkoholiserade farsor, sjuka morfäder, hundar, småsyskon, expojkvänner, extrajobb, omagiska bästisar som känner sig utanför, klasskillnader, biologiprov, redskapsövningar på gympan, insektsinvasioner i matsalen – nej, vänta. Nu börjar alltsammans flyta ihop.

För det gör ju det. I takt med att apokalypsen närmar sig blir gränserna mellan vardag och magi tunnare och tunnare, vilket resulterar i en serie både läskiga och lite komiska scener på den närmast bokstavligen hemsökta gymnasieskolan. De Utvalda har hunnit börja trean nu, men ska de hinna ta studenten innan världen slukas av demonerna?

Fast javisst. Var det inte rätt exakt så det kändes att gå i gymnasiet? Det finns ju en metaforisk nivå här, en mycket Joss Whedonsk sådan, som är helt klockren. Och precis som med hans serier låter det vanvettigt när man försöker sammanfatta, men det är ju inte så man plöjer de närmare 2000 sidor som utgör Cirkeln-trilogin. Man lever med karaktärerna. Man lär känna dem. De utvecklas.

Och till slut har det blivit dags att lämna dem där. Värdigt avslutade – eller kanske bara i början av något nytt?

Similar Posts:

• Realistiska häxor
• Vecka 19 på dagensbok: Häxor och högerextremism
• Förhäxande fjortisläsning
• Det handlar om makt
• ”This is Karma. I’m a bitch”

Komplicerat.

Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary är visserligen lika gamla och har vuxit upp i samma lilla samhälle, men ingen skulle nog påstå att de haft särskilt mycket gemensamt. Lillia är den populära tjejen, bästis med skolans självskrivna ”homecoming queen”. Kat är den lite struliga outsidern med dåligt rykte. Mary har precis återvänt till Jar Island efter fyra år på fastlandet, dit hennes familj flyttat sedan hon mobbats mer eller mindre till nervsammanbrott.

Nu är Mary tillbaka, och vill visa killen som startade alltsammans hur bra hon mår och hur smal hon blivit. Det är fullkomligt hjärtskärande och påminner mest av allt om tjejerna på trashiga amerikanska talkshows som efter ett decennium av plastikoperationer vill visa upp sig för high school-mobbare som för länge sedan glömt att de existerar. Självklart slutar det med tårar inne på tjejtoan. Det är så hon träffar Kat och Lillia och börjar ana att de tre har mer gemensamt än man vid första anblicken skulle ana.

Alla har de någon som gjort dem illa. Alla har de ett behov av hämnd. Så en kväll får Lillia det där sms:et:

This is Karma. I’m a bitch. Can you think of anyone who deserves a bitch slap?

I Burn for burn växlar perspektivet hela tiden mellan de tre huvudpersonerna och dessutom mellan nutid och dåtid, så att läsaren bit för bit får veta vad det egentligen är som hänt dem. Tjejerna sätter sina planer i verket, steg för steg, utan att någon utomstående kan ana vilka band som växer dem emellan. Men är alla verkligen ute efter att hämnas på rätt person? Och hur lever man med konsekvenserna när de utvalda äntligen fått vad de förtjänar?

Att handlingen utspelar sig på en ö är nästintill symboliskt. Den lätt klaustrofobiska känslan finns möjligen i de flesta tonårssammanhang. Världen är ganska trång, och hierarkierna knivskarpa. Att följa hur var och en av tjejerna rör sig i sin sociala verklighet, samtidigt som deras kluriga hämndintriger för dem allt närmare varandra, är en riktig bladvändare och väldigt väl gestaltat.

Det gör mig vansinnig att jag återigen lyckats ge mig in på första delen i en serie vars fortsättning inte kommit ut än – och det utan att inse det förrän på de sista sidorna. Andra delen i vad som naturligtvis ska bli en trilogi, Fire with fire, kommer inte förrän i höst.

Jag är riktigt spänd på var karaktärerna ska landa efter det ganska abrupta slutet. Dessutom finns det ett övernaturligt inslag, som för tankarna till Stephen Kings Carrie eller varför inte Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln, och som än så länge känns lite malplacerat här. Det verklighetsnära hade helt klart kunnat bära den här romanen på egen hand, så jag undrar just vart författarparet tänker ta detta ”verklighetsnära with a twist”?

Similar Posts:

• Konsekvenser
• Den klaustrofobiska kvinnligheten
• Hell has no fury like a woman scorned
• Det är komplicerat
• En människa är en människa är en kopia?

Vi befinner oss i en berättelse som försöker reda ut berättelsen om en annan berättelse, och metaperspektivet är ständigt närvarande. Vad som händer i vilken berättelse och vilken karaktär som medverkar var är mindre klart och mindre viktigt, tills jag börjar läsa med pennan i min hand. Då får jag ändå struktur på vad som händer, vem som är vem. Hade jag läst Fantasy som en Novellix är tänkt att bli läst: i mobilen, i farten, ute i verkligheten, så hade upplevelsen blivit som något man är med om under en bra fylla. Förvirrande, förtjusande, förtrollande.

Och mitt i alla de känslorna finns det ett fantastiskt fint omslag som Lina Ekstrand har illustrerat och formgivit. Vilket gör att Novellix ännu en gång har slagit sig själva och producerat ännu en snyggare fyra.

Fantasy ställer sig också hela tiden frågan om vad som händer på riktigt och vad som är påhitt. Att alla berättelser kanske har hänt i verkligheten men slår sig fri från ansvar genom att kalla sig för roman, uppdiktat, fantasi. Mina tankar går till det havererade projektet att göra film av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens roman Cirkeln. Men jag är för dåligt uppdaterad kring vad som egentligen hände och händer med det för att kunna avgöra om det ligger någon verklighetsförankring i det. Malte Persson lyckas i vilket fall som helst med att få mig att leta.

Jaget i Fantasy är likgiltig och sval. Hon säger sig vara ointresserad av människor men intresserad av deras historier. Jag tänker att människor är sina historier och att det är samma sak. Hon säger sig känna skuld för att Dvärgen blir kär i henne för att hon tror att hon borde känna skuld över det. Hon är för bortskämd, polerad stereotyp och självmedveten, men det går att älska henne för det. Dock känner jag mig en aningens lättköpt.

Ja, jag erkänner gärna att jag fascineras av folks drömmar som krockat eller krossats eller åtminstone krackelerat. Det har att göra med min uppväxt, som jag inte ska gå in på här. Det räcker att jag förblir den bortskämda konstskolebruden, den privilegierade snygga föräldrafinansierade snorungen, en kliché med perfekt hy, för vilken inga dörrar är låsta men som ändå aldrig kommer mycket längre än trappuppgången. Fast trappuppgångar kan vara intressanta ställen, det ska gudarna veta. (Note to self: ett helt annat projekt: allt jag gjort i trappuppgångar, konkret, symboliskt, etcetera.)

Språket som fenomen eller vetenskap har också en stor plats i Fantasy. Det blir en tydlig koppling till Malte Perssons tidigare författarskap och ger Dvärgen någon form av uppgift. Han är en sådan där människa som bygger fantasispråk utifrån andra fantasispråk, som den alviska J R R Tolkien uppfann till Sagan om ringen. Det dras paralleller till programmeringsspråk och jag fastnar i tankar om nörderi.

Berättelsen i berättelsen beskrivs som ”stureplans-fantasy”, Snabba Cash möter Narnia. Där hittas det gömda rum i barerna runt Stureplan och man kommer ut i en helt annan värld. Och jag önskar att Malte Persson i detta nu sitter och skriver på just den berättelsen.

Similar Posts:

• Alltför vardagligt om kvinnlig vänskap
• Svensk urban fantasy
• Ny författarblogg
• Framtidskänslor
• Härskarringen