Ingenting har någonsin varit gratis. Utom döden, i alla fall för den som dör – fram till nu! I och med suicidreformen betalar varje skattebetalare en dödspeng, men i praktiken kan den självmördare som saknar egen betalningsförmåga få vänta i månader, eller i värsta fall år, på sin tur.

Till Tusenskönan kommer June som är premiumkund överallt, så ock här. Nu ska hon, till det facila priset av 225 000 kronor, få avsluta sitt liv i lugn och ro, med lyx och flärd och kanske, kanske mer än ett vänligt handslag från överläkaren Brage. Där finns redan Alida, nästa i tur att möta döden, och Uffe, vars termineringsdatum aldrig blir slutgiltigt bestämt. Samt överläkaren och de två kuratorerna, tillika hans exfruar, Marianne och Françoise. Vid sidan av finns överläkarens pojkvän Jan, som även när de är på tu man hand upptar en mindre del av Brages uppmärksamhet än exfruarna.

Personerna är väldigt stereotypt tecknade, som karikatyrer eller bärare av olika idékomplex, men samtidigt släpps läsaren då och då in i något mer. Ändå blir jag lite trött av och på dem och deras självupptagenhet, befogad eller ej.

June är trött på samhällets utveckling och tycker att 48 års existens räcker mer än väl. Hon ger sig anledning att bre ut sig över allt hon tycker illa om gång på gång. Hon när ett brinnande hat till det politiskt korrekta och anser sig vara mer än lite förmer i jämförelse med de flesta – hon är en av de välvårdade och närande, en som anstränger sig, en som vill göra skillnad på folk och folk – eftersom det är skillnad. Allt och alla är hennes fiender.

Alida är den yngsta suicidpatienten någonsin och efter 23 mer än lovligt usla år ska hon äntligen få slippa detta liv och denna ångest och den sista tiden följs hon av Uffe, som i sitt ständiga vankelmod har blivit en sorts kamratstödjare vid avgrundens rand.

Kan man skämta om allt? Nästan. Och Martina Montelius testar ständigt gränserna. Den olämpliga men samtidigt underhållande språkglädjen i att på ett flertal sätt beskriva den specifika arten av sexuella övergrepp Alida utsatts för. Junes drapor och hugg åt alla håll. Och Brage, Marianne, Françoise och Jan – olika facetter av människosyn och vårdmässiga visioner, liksom av djupt tilltrasslade relationer. Frivilligt och ofrivilligt komiska.

Men någonstans blir jag betänksam. Sympatierna ligger hos Alida, den trasiga, skadade, utsatta. Självfallet. Rättmätigt. Men om man skulle gå hela vägen, skulle det inte vara mer absurt om den som vill göra slut på sitt liv så ung faktiskt inte hade skäl att må som hon gör? Obegripligheten i ångest och depression utan yttre orsaker. Osäkerheten. För när Alida beskriver känslan av ångest är det på riktigt, inte med något hyperboliskt och dråpligt över det. På samma sätt blir det när den undanglidande Uffe bestås något mer. Och jag kan inte komma ifrån att jag föredrar de avsnitten – och att jag skulle drabbas även om jag inte lockats med skratt och överdrifter. Å andra sidan läser jag kanske helt fel – som inte bryr mig så mycket om satiren över vårdvalets och individualismens yttersta konsekvens, över hur den likhet inför döden man alltid talat om kan vara så ojämlik.

På sätt och vis har jag gillat Martina Montelius sedan jag läste recensionerna av Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand, älskad bortom allt förnuft. Det drastiskt råa och det drömskt poetiska. Krockarna mellan ord och innebörd. Men hennes romaner – nej, de har inte varit något för mig. Jag har inte förstått dem, inte uppskattat dem alls. Förrän nu. Här blir det för mycket för mig ibland men som helhet tycker jag om det. I dödens absoluta närhet, i en framtid till förväxling lik vår tid. Där bränner det till lite extra.

Similar Posts:

• De gamla vännerna Glamour och Tragedi
• Ett tomt skal
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Ibland är det dråpligt, ibland är det hemskt
• Dräng är dräng och hora är hora?

Jag kunde inte andas när jag gick hemifrån och jag kan fortfarande inte andas när jag kommer tillbaka in i lägenheten. Teven står på, jag stänger aldrig av den, man dryftar den annalkande vårdagjämningen. Jag tänker på densamma, paralyserad av ruelse. Vårljuset är så mardrömslikt kallt och avslöjande. Alla mina rynkor kommer att ligga i öppen dager. Likaså mina grå hår. Mitt hjärta kan slå sina sista slag nu i kväll. Åldrandet tar mig, trots att många anser trettiotvå vara en ung ålder, och vårdcentralen ligger minst en kilometer bort.

Det handlar om Rakel. Hon bor i Täby och jobbar som elevassistent åt en mycket utåtagerande pojke på en liten friskola i Djursholms Ösby. Rakel spenderar sina arbetsdagar med att bli misshandlad av den lilla ligisten samt att störa sig på sina kollegor. Där finns rektor Muriel, ständigt sörplande ur olikfärgade kåsor samt förkämpe för fridlysta svampar. Rektorn har anställt sin på ägglossningstester evigt pissande väninna Åsa samt den olidligt frejdige, men likstinkande Åke.

Muriel är bara intresserad av jord och bark. Åsa är bara intresserad av sin menstruation. Åke är bara intresserad av att leka med pinnar och stenar.
De här individerna är mina kolleger. Det heter så.

Rakel ser nedlåtande på sin omgivning. Människorna som befolkar den är imbecilla och korkade. Hon har i sitt liv endast haft enda vän, Mauriusz, som frättes upp inifrån av cancer och nu är väldigt död. Nu hyser hon dock hopp om att en ny vänskap är på väg att se dagens ljus. Det är ombudsmannen Brophy som en gång besökte hennes arbetsplats. Så länge ägnar hon tiden åt att skriva sjuttonsidiga brev som hon postar till honom.

Annat Rakel pysslar med på sin fritid är att gråta i affärer. Hon gör det ljudlöst men med munnen öppen i ett ljudlöst vrål. Hon går framåtböjd så att ingen ska undgå att se att hon är nära att störta till marken av psykisk smärta. Men det är aldrig någon som försöker trösta henne.

Jag berörs starkt av Rakels själsliga illamående. På arbetet kliver hon in i rollen av den dugliga kvinnan och yppar inte ett ord om sitt mående. Det lämnar hon i stället till lägenheten och omgivningen därikring. Just detta är inget ovanligt scenario även i verkligheten, det vet jag av erfarenhet.

Rakel är en mycket ensam människa. Men hon har Rosalie, sin sexåriga dotter. Deras relation är dysfunktionell. Rakel talar till sin dotter som om hon vore vuxen och använder sig av hot och utpressning för att få kontroll. Hon tycker själv att dottern utövar sin makt över henne, som en fullfjädrad hustrumisshandlare. Det gör hjärtskärande ont att läsa om en mamma som har sådana djupa problem att hantera sin dotter. Om Rosalie nu existerar på riktigt, det är lite oklart. Hon skulle kunna vara en fantasi i Rakels hjärna.

I lägenheten finns det hinnor. De tar över utrymmet och de är så lessna. De vrålar och Rakel inser att hon inte kommer att kunna avliva dem. Hon hoppas att de kommer att svälta ihjäl då de inte har någon mun. Rakel ägnar mycket tid åt att fundera över hinnorna och dess funktion. Hinnorna svämmar ut över berättelsen och deras tentakler hotar Rakel.

Karaktären Åke, Rakels illaluktande, käcka kollega känns till en början som en dråplig men vidrig man. Förutom att han är olidligt självgod och ser sig själv som guds gåva till kvinnorna ser han tjejer som lägre stående. Men vartefter fastnar skrattet i halsen. Åke är förutom en fullblodsidiot även en läskig människa jag vill fly. Rakel däremot vill jag ta hand om. Hon söker inte hjälp trots att hela hennes tillvaro präglas av psykiska ohälsa. Hon kämpar i det mörka och tror sig själv kunna falla död ner när som helst.

Boken heter Ibland är man lessen ibland är man glad men huvudpersonen Rakel pendlar mellan att vara ledsen till ännu ledsnare. Hennes sinnestillstånd speglar sig hela tiden mot tillvaron hon möter. Det är ganska hemskt. Psykisk ohälsa är en underskattad, lömsk sjukdom i vårt samhälle. Men den här boken får mig inte bara att må dåligt. Det finns blottor som framkallar skratt och språket är ljuvligt. Ett något ålderdomligt uttryck blandas upp med moderna ord till ett skönt flöde. Summa summarum, det här är angelägen bok om psykisk ohälsa, ensamhet som skär i hjärtat men även lockar till skratt och eftertanke.

Similar Posts:

• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Olika inför döden
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Utan hämningar
• Svammel och drömhönor

Många försök har gjorts för att korrigera, eller kanske snarare komplettera, denna historieskrivning. Antologin En annan historia, med underrubriken ”Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”, är ytterligare ett sådant försök. 51 olika skribenter skriver om varsin historisk person, från forntid till nutid. Även om samtidshistorien dominerar görs nedslag också i antiken, medeltiden och renässansen, och frågan om makten att formulera sig kring det förflutna går som en röd tråd genom boken.

Den äldsta av samlingens gestalter, den nomadkvinna som begravdes invid Oppmannasjön i nordvästra Skåne för omkring 9 000 år sedan, är ett talande exempel på det. Eftersom hon begravts ihop med vapen, en pil, uppfattades hon först som en småväxt man, berättar Eva Franchell i sin text om henne. När man så insåg att hon var kvinna blev teorin istället att hon måste ha dödats med pilen, trots att det inte finns några sådana tecken på våld.

På liknande sätt har kvinnor tolkats, tolkats om eller helt sonika skuffats undan i vetenskaps- och konsthistoria, från antika filosofer och diktare till schlagermakare och programmerare. Högt och lågt får samsas i en härligt spretig antologi. Någon fullständig kvinnohistoria får man knappast, men det kan nog vara lika bra; det hade varit att sluta till en berättelse som vill vara öppen, vill tala med många röster och väcka aptit efter mer.

Det fungerar inte minst väl med de avsteg från det strikt västerländska, vita och heteronormativa som boken gör, med bekantskaper som Fatima al-Fihri, som på 800-talet grundade världens första universitet, Sarah Baartman, som först 187 år efter sin död kunde begravas i hemlandet Sydafrika efter att såväl levande som död förevisats i det koloniala Europa som ”hottentott-Venus”, eller Mama Masika, som trots groteska erfarenheter i ett krigshärjat Kongo skapade ett hem för mängder av våldtagna kvinnor och föräldralösa barn.

En liten miss tycker jag det är att författarna till dessa personliga texter ingenstans själva ges en liten presentation. Det talar liksom emot den anda av synliggörande som präglar projektet (liksom för övrigt det grälla titelblocket som på bokens framsida fått täcka den iranska superstjärnan Googooshs ansikte). Många av skribenterna är välkända författare och journalister, som Anneli Jordahl, Ebba Witt-Brattström, Martina Montelius och Martin Gelin, men dem jag inte redan känner till hade jag gärna velat veta något litet om. Vore det inte närmast en del av poängen?

Similar Posts:

• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Den undflyende bildningen

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel

Färjan har redan nått finska farvatten. Oscar Levertins vänner klipper med ögonen. Böckerna från taxfreeshopen sover redan. Kanske sover till och med färjans högsta befälhavare, oroligt drömmande, med täcket nedsparkat i fotändan och ena handen i ett bräddfullt askfat.
Det är hög tid att börja svina.

62-åriga Boel Märgåker är så in i bomben trött på allt trist i livet. Mannen Greger, de vuxna barnen och medlemmarna i Oscar Levertins vänner, litteratursällskapet där Boel sitter som ordförande. Till råga på allt är hon olyckligt kär i sin psykolog, Raisa de Medeiros. Nu måste en förändring ske. Hon vill bort. Hon vill leva!

En litteraturkryssning anordnad av tidskriften Läslust blir hennes chans. Hon använder Oscar Levertins vänner som ett svepskäl, men har egentligen helt andra planer för resan. Hon ska supa och knulla. Detta sker dock inte alldeles oproblematiskt. Sexet med Margareta är tillfredställande, eldigt och något Boel längtar tillbaka till, men umgänget efteråt blir stelt, undvikande och trånande. Den tillfälliga relationen med en manlig författare har en tydlig makthierarki och är mer kravfylld och självmedveten.

Hon brukar sina sedvanliga trick, jonglerar flyhänt med den namnkunnige författarens pungkulor, palperar frejdigt den stygga åderpålen med fingrarna und so weiter. Till slut tar han tag i hennes huvud och avlägsnar det, för nu vill han sätta av i fyrsprång in i Amors lövhydda, nu vet han att han inte behöver anstränga kroppen särskilt länge för att få sin välsignade utlösning.

Vissa formuleringar verkar som tagna ur en riktigt dålig snuskblaska, men visar också på Montelius säregna språk. Ibland känns det som att hon prompt väljer de mest ovanliga synonymerna, något som säkert kan gå en del läsare på nerverna. Precis som Boels beteende är språket ”lite för mycket” och vägrar sitta stilla, snällt och tyst. Det lever och är utan hämningar, och resultatet blir ofta en perfekt blandning av dråplig humor och bråddjupt allvar.

Boel är en ovanlig romankaraktär. En äldre kvinna som reser iväg och lever ut sexuellt. Som vill något annat än Svenssonliv och avdankat äktenskap. Jag tänker på Kerstin Thorvall, som också nämns i boken och beskrivs som ”infernalisk”, som skrivit flera böcker om just resor, utlevande och lust. Precis som jaget i Thorvalls berättelser är Boel inte mätt på allt livet har att erbjuda, något omvärlden verkar förvänta sig att hon ska vara.

Boel vägrar bli tant, en sådan som varit så på tapeten inom populärkulturen de senaste åren. Plötsligt bakar alla surdegsbröd, syltar och löser korsord. Boel är knappast någon mystant, men väl en kulturtant – en grupp Montelius i sitt Sommar i P1 förra året pekade ut som landets nya rebellrörelse på grund av att det är de som får hela kulturlivet att gå runt. Men Boel passar inte riktigt in där heller. Börjar tröttna på litteraturen och att lyssna på författarsamtal. Hon orkar inte med att vara städad och intellektuell, hungern inombords måste hon göra något åt. Montelius låter henne vara full, kåt, göra misstag och vara ”oansvarig”. En infernalisk, sann rebell.

Similar Posts:

• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Svammel och drömhönor
• Olika inför döden
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan

Att läsa Montelius dramatik är precis så. Först känns det som att jag läser ett oavbrutet och ocensurerat flöde av hennes tankar. Hon nämner själv i sitt förord att några av hennes pjäser kommit till under en natts konstanta skrivande. Men, i virrvarret växer snart historier och gripande människoöden fram. ”Svamlet” visar sig snarare vara något väldigt allmängiltigt.

Som karaktären Per Robert säger i pjäsen Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand, älskad bortom allt förnuft:

Även de här moderna texterna, som utmanar det gängse dramaturgiska formspråket, besitter i grunden en outgrundligt enkel intrig.

Pjäsen kretsar kring familjen de Medeiros. Pappa Hasse och döttrarna Renee och Rigmor. Världens största bibliotek med bara fyra böcker, inälvor och en incestuös relation. Och mitt i allt detta tar sig Hasse en ny make.

Gabriel börjar med repliken ”Jag skrapade bort mitt ansikte mot asfalten idag” och fortsätter sen i en nästan tjugo sidors monolog där en mans panikångest växer fram. Absurt, galet, men också nattsvart och mardrömslikt.

Drömström och Rundlund riktar sig till dagisbarn, men av någon anledning kan jag inte låta bli att se två vuxna klädda i kostym som härjar runt på scenen och leker tåg. Den är ett exempel på hur Montelius blandar infantil humor med poesi och existentiella bråddjup.

Ljuset börjar gå ned.

 

RUNDLUND

HJÄLP! Jag ser nästan inget!

 

DRÖMSTRÖM

Var inte rädd! Vi är i skymningen!

 

RUNDLUND

Vad är det?

 

DRÖMSTRÖM

Det är när det börjar kvällas och alla tänder ljus i fönstren och kanske börjar viska brev till varandra och värma varandras magar och stoppa in händerna mellan soffkuddarna.

 

RUNDLUND

Och lukta på sina pappor och sjunga för sina marsvin och sörpla?

 

DRÖMSTRÖM

Just det.

 

RUNDLUND rapar

 

DRÖMSTRÖM

HAHAHAHAHAHAHAHA! Du rapade!

 

RUNDLUND

Nu dör jag,

 

RUNDLUND dör

Pjäserna växlar mellan vindlande monologer och rappa replikskiften, fulla av scenanvisningar som borde vara en dröm för skådespelare och regissörer att sätta tänderna i. Hur ser det ut när någon ”fastnat i sig själv”? Hur gestaltas en ”drömhöna”? Ibland ser jag väl stora likheter med den danska dramatikern Line Knutzon, både när det gäller humor och pjäsernas utformning. Dessa tre pjäser, som gärna hade fått vara några fler, visar ändå att Martina Montelius har en självklar plats på Sveriges teaterscener. Hon må vara flamsig och impulsdriven, men det är också exakt vad som behövs.

Similar Posts:

• ”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”
• Utan hämningar
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Tema: teater
• Humor och sammanhang

Är vi snabbare än någonsin på att stressa fram bokslut? För några år sedan kom tegelstenen Tusen svenska klassiker – närmare bestämt i början av hösten 2009. Jag kommer ihåg tidpunkten på grund av att de sista ”klassikerna” som listades var från, just det, 2009.

Bokbranschen har bråttom. Det gäller att få ut sina titlar i nyhetsflödet, eller helst skapa det själv. Som recensent vet man att få av de stora förlagen är intresserade av att skicka några exemplar av förra säsongens böcker – faktiskt sällan intresserade av att hålla äldre titlar i lager alls. Det blir för dyrt. Jag har alltid tyckt att det är lite sorgligt: en bra bok borde väl vara en bra bok också något år senare?

Det finns mindre förlag som ser en ära i just ”backlist”, att hålla sina titlar i lager länge. Jag har själv en gång jobbar på ett sådant förlag. Där fick man ibland ta en tur ut på stan för att hämta någon sällan efterfrågad titel i ett eller annat källarförråd till någon bekant till förläggaren. Och det gjorde man ju gärna, lite uppspelt över att ännu en läsare på någon vindlande stig hittat fram till ens bok.

Sådant kan ta tid. Måste få ta tid.

Jag har läst mycket bra 2013. Inte minst fackböcker, som Jens Mikkelsens och Katia Wagners drabbande De förlorade barnen, Annika Perssons biografi över Lena Nyman och Beata Arnborgs över Kerstin Thorvall.

Jag har mycket kvar att läsa, som jag misstänker är mycket bra, från 2013. Lena Anderssons Augustprisade Egenmäktigt förfarande, till exempel, och Martina Montelius Främlingsleguanen.

Själva årsskiftet tillbringar jag däremot intrasslad i en roman från 2012, Daniel Martinez Det jorden vill. Det är en ganska udda roman från vad jag förmodar är just ett sådant där litet, passionerat förlag. Den innehåller klimathot, en Frankensteinlik vetenskapsman som kan tala med djuren, en tioårig autistisk hjältinna, en tidsresa på hundratals miljoner år och en förklädd orangutang på en Finlandsfärja. För att bara nämna något.

Och den är från 2012. 2012! Det känns så där lyxigt, nästan syndigt onyttigt – ingen kommer fråga efter vad jag tycker om en bok från 2012.

Jag har läst mycket bra 2013, som de flesta år. Men jag har säkert inte läst mycket av det bästa än, och när jag tror mig ha gjort det så kommer jag förmodligen bli överbevisad. Igen och igen.

Så är det nu att vara läsande. Och levande.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Det naturligaste i världen?

Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.

Det där att hoppa av, att klara sig själv, att inte gå med strömmen. En hjälte går sin egen väg. Själv är bäste dräng. En bra sås reder sig själv. Speciellt då om en är välbeläst berättare i en roman. Och om en sedan bara är fyra och ett halvt år gammal, lappri; kom inte och påstå att den genomsnittlige skandinaviske romanfiguren inte alltid har varit en självupptagen barnrumpa.

Alltså: Barnet rymmer från dagis, kastar bort sitt namn, stultar hem till lägenheten som övergivits av föräldrarna upphovsmännen, och lever nu där i inre exil som en Östergrensk gentleman i miniatyrformat tillsammans med sin tysktalande leguan. Som en modern Loranga hittar hon pengar här och där som hon kan köpa mat för. Hon läser böcker, ser på TV, bildar en skör vänskap med den förvirrade tanten i lägenheten intill och försöker umgås så litet som möjligt med alla dessa välmenande, lismande, infantila vuxna; expediter, bibliotekarier, socialarbetare som Vet Bäst.

Det svinet vet fuller väl att jag ska ha leguanfoder, men att utan åthävor ge mig det, ta emot pengarna och sedan vända sig till nästa kund, tycks för henne te sig som ett öde värre än döden. Hon kan inte leva om hon inte får plåga mig med sitt riktningslösa pladder. Det är en av nackdelarna med att vara ett barn. Den korkade expediten anser att jag är ”duktig” som själv köper mat åt mitt husdjur.

Främlingsleguanen känns först som ett riktigt härligt lustmord till roman. Montelius ger sin berättare en röst som en förläst 90-åring med överklassaspirationer, som om intellektuell överlägsenhet betydde något, som en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen. Det är, med ett ord vår berättare aldrig skulle ta i sin sofistikerade mjölktandskäft, skitkul; ett barn som, på egna villkor, ställer sig vid sidan av och med den skarpaste cynism plockar isär sin värld. Men samtidigt gör Montelius det aldrig lätt för sin huvudperson. Att brådmogna barn och bortsorterade pensionärer blir vänner är ju ett gammalt grepp, men de flesta författare vill hitta något triumferande i det; hos Montelius får vi aldrig glömma att någonstans är ju barnet ändå bara ett barn, den sjuka sjuk, att rebellen alltid går i invanda fotspår, och vuxensamhället inte är något man bara kan strunta i. Sedan kan jag känna att boken gör sin poäng på de första 70 sidorna eller så och sedan… ja, vart tar man vägen därifrån? Där måste något mer hända med berättelsen om den ska vara mer än bara en uppfinningsrik satirspegel, och i stället känns det lite som att den mer rullar avstannande i mål, inledningen sitter i tills den tar slut. Tråkigt blir det aldrig, men jag kommer på mig med att undra om jag inte redan läst den här meningen, om det inte ska hända något mer snart.

Ändå gillar jag hur Främlingsleguanen förblir en enkel, bitsk berättelse som skiter blankt i att anpassa sig: Skapa en huvudperson med ett fantastiskt språk och släpp lös den på världen, se vad som kommer ut ur krockarna. Till skillnad från diverse hundraåringar, män som heter Ove och liknande nykomlingar, så har Montelius lillgamla satkärring både rötter och bett, och sättet hon vänder på världen gör det till en av årets mest minnesvärda svenska romaner.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Utan hämningar
• Svammel och drömhönor
• Olika inför döden

Men veckan inleddes bland annat med att Kari hade läst En anständig individualism av Stefan Björklund. En bok som förmedlar en lite mer nyanserad bild av Adam Smith. Vi möter också hans vän David Hume och hans lärare Francis Hutcheson och får veta lite mer om hur de inspirerade varandra och utmanade varandras tankegångar.

Igår skrev Marcus om den Augustprisbelönade boken Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En bok som på ett koncentrerat och personligt sätt presenterar åratal av besatthet och efterforskningar kring vad som hände de tre dåligt förberedda människor som fick för sig att flyga ballong till en vit fläck på kartan för över 100 års sedan.

Imorgon recenserar Björn Martina Montelius Främlingsleguanen – resultatet av en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen, som vänder och vrider på många idéer om hur berättelser om barn ska se ut.

Och på söndag blir det dubbelt upp av Dylan: David Daltons biografi och Arne Sundelins roman, båda om den undflyende och ständigt föränderlige Bob Dylan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Myten om mannen bakom myten
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Gott nytt, och allt det goda gamla

Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor