Boken försöker inte ge något helhetsperspektiv på Afrikas, eller på svartas, historia, utan varje kapitel är en kortare essä på ett specifikt tema – det kan handla om såväl enskilda individer som om större processer och skeenden. Bredden är enorm både kronologiskt och tematiskt – vi får ta del av essäer om allt ifrån antika kungadömen i Afrika, via slavhandel och folkmord under kolonial tid, till anti-kolonial kamp under efterkrigstid, eller läsa om musiker som Fela Kuti eller Cesária Évora. Kapitlen är sorterade kronologiskt. Det gör att man kan kastas vilt mellan väldigt olika ämnen – exempelvis från en skildring av folkmord i Namibia till en skildring av den första afro-amerikanska miljonären, som blev rik på hårvårdsprodukter.

Levin skriver enkelt och medryckande, vilket gör det här till lättillgänglig läsning. Han har också försett varje kapitel med en föredömlig läslista för den som vill fördjupa sig mer i det ämne som respektive kapitel handlar om.

Men en fråga jag ställer mig är vilken historia som skildras här, och kanske framförallt vilken som utelämnas.

Vi får i flera kapitel läsa en hel del om tragiska processer och skeenden i svartas historia, som just slavhandel och kolonialism. Här ligger fokus i hög grad på vad externa aktörer – européer och araber, kristna respektive muslimer – har gjort gentemot svarta. Det är utan tvekan viktigt att uppmärksamma dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten. Levin gör det också nyanserat och visar på hur komplext detta ibland kunde vara, med svarta aktörer som ibland deltog i exempelvis slavhandeln (som slavhandlare eller slavägare).

Många andra motsättningar inom och mellan olika afrikanska samhällen och nationer – såväl klasskonflikter som nationella, religiösa eller etniska konflikter, från både före och efter kolonial tid – ges däremot inte alls samma uppmärksamhet. Inte så att författaren förtiger såna frågor helt – man kan i ett par av kapitlen hitta stycken om hur exempelvis postkoloniala konflikter har utmynnat i oerhört tragiska inbördeskrig mellan afrikanska parter (som exempelvis när han skriver om Liberia eller Kongo).

Men de skildringarna uppfattar jag snarast som undantag i den här boken, och ofta bara som en pendang till den historia som huvudsakligen är i fokus i dessa kapitel. Och många viktiga skeenden och händelser lyser helt med sin frånvaro. Belgarnas folkmord i Kongo ges exempelvis ganska mycket uppmärksamhet, vilket såklart är helt motiverat, medan däremot svältkatastrofen i Etiopien på 1980-talet (i hög grad en katastrof skapad av människor), eller det mer samtida folkmordet i Rwanda på 1990-talet, för att nu bara ta två exempel, inte alls finns med.

Levin är öppen med att han hoppas att boken kan inspirera andra afrosvenskar att utforska sitt historiska arv. Och kanske är det av just den anledningen som historieskrivningen (inte minst i många av de talrika personporträtten) ofta hemfaller åt det lätt glorifierande slaget, både vad gäller urval och skildring.

Vi får alltså läsa om en rad mäktiga svarta kungar och drottningar, om modiga motståndskämpar och häftiga rebeller, om driftiga entreprenörer eller innovativa forskare och musiker. Själv har jag föga till övers för vurmande för kungar och drottningar, oavsett hudfärg, men jag kan absolut förstå att Levin väljer att uppmärksamma många av de andra människorna. Svarta har som Levin konstaterar allt för ofta marginaliserats i historieskrivningen, om de inte omskrivits på ett oerhört rasistiskt vis, så utifrån ett syfte att ingjuta stolthet hos afrosvenska läsare ser jag absolut vikten av att framhålla goda förebilder.

Det finns dock en kraftig övervikt åt att skriva om svarta från USA, vilket jag inte tycker känns särskilt befogat. Varför uppmärksamma exempelvis hårvårdsdrottningen från USA, men utesluta ANC:s motståndskämpar mot apartheid i Sydafrika? Levin skriver inledningsvis att han medvetet uteslutit vissa oerhört viktiga svarta från sin skildring – han nämner Martin Luther King och Nelson Mandela som exempel – därför att de oftare uppmärksammats i historieskrivningen. Det är säkert sant att de oftare uppmärksammats.

Men om nu syftet är att inspirera kanske framförallt unga personer så undrar jag verkligen om man ska förutsätta att särskilt många av de tilltänkta läsarna egentligen vet mycket om vare sig King eller Mandela. Och varför exempelvis ägna ett antal sidor åt USA:s Svarta Pantrar (som ju knappast är särskilt okända de heller), eller tämligen välkända musiker som Nat King Cole, medan det finns otaliga viktiga historiska svarta personligheter som hade kunnat uppmärksammas som de föregångare de var/är, men som nu över huvud taget inte nämns alls i boken.

Själv tänker jag då på alla möjliga människor, exempelvis politiska aktivister som Steve Biko, Winnie Madikizela-Mandela, Binyavanga Wainaina eller Ken Saro-Wiwa, filmskapare som Ousmane Sembane, författare som Ngugi wa Thiong’o, Chinua Achebe och Chimamanda Adichie, forskare som C.L.R. James och Walter Rodney, eller konstnärer som Yinka Shonibare och Chéri Samba, för att inte tala om rörelser som Sydafrikas Treatment Action Campaign, eller den banbrytande tidiga fackföreningsrörelsen i 1800-talets Sierra Leone. Att de här personerna finns på min högst egna önskelista innebär naturligtvis inte man som läsare kan förvänta sig att få läsa om alla man kanske hade velat i en sån här bok. Men min poäng är att Levins urval av vilka svarta personer som han porträtterar verkar ganska godtyckligt.

Boken har sitt ursprung i att Levin länge drivit Instagram-kontot @svarthistoria. I det formatet är det kanske förståeligt om historieskrivning blir anekdotisk, och kanske kan göras utan någon ambition att vara systematisk eller heltäckande i sitt urval av vad som skildras. Att överföra det formatet till en bok tycker jag dock inte blir helt lyckat eftersom det spretar betydligt mer än jag hade förväntat mig.

Det förefaller mig också som om författaren i viss mån undviker ämnen och personer som hade kunnat ge en mer problematisk och/eller problematiserande bild av svartas historia. Jag saknar alltså ambitionen att försöka knyta ihop säcken, och ge en mer övergripande bild. Men för den som vill ha en lättläst ingång till många aspekter av svartas historia så kan den här boken utan tvekan fungera utmärkt.

Similar Posts:

• Buzzwords men med mening
• Afrikas öde och framtid
• Den vita mannens börda revisited
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Lysande om mörk historia

Det började med Star Trek, egentligen. Jag håller på och ser Star Trek för första gången (jag är just nu i slutet av Next Generation, så jag har några serier kvar att beta av), och hur det var så upptäckte jag att Mattel gjort en Uhura-barbie. Jag suktade, precis som jag gjorde efter den där Sindy-dockan i sin oerhört rosa och glittriga klänning som jag uppfattade som vansinnigt vacker när jag var liten. Uhura är bara så cool.

Trots att hon har en ganska undanskymd roll i serien (och här pratar vi original-Star Trek, 1966 – 69), där Uhura framför allt fungerar som någon sorts rymdskeppets växeltelefonist, så spelar Nichelle Nichols henne så, att jag har en stark känsla av att Uhura hade kunnat leda serien om de bara låtit henne.

Bakom kulisserna-historien är också intressant. Nichols kan till exempel berätta om hur hon tänkt hoppa av serien efter första säsongen, men blev övertalad om att hennes närvaro som svart kvinna på Enterprise var värd att hålla fast vid – av ingen mindre än Martin Luther King. Hon blev också den ena parten i vad som ska vara tv-historiens första ”rasblandade” kyss, och som tog sig förbi studiocensuren genom en hel del list och knasighet från motspelaren Bill Shatners sida.

I alla fall. Eftersom jag är vuxen och bestämmer över mina egna pengar landade den där Uhura-dockan ganska snart hemma hos mig, och nu hade jag upptäckt en värld av samlarobjekt. Visst utgörs Barbie-produktionen fortfarande till stor del av de där högarna av rosa plast som jag lärt mig att rynka på näsan åt som feminist, men det finns andra sidor. Jag ska inte romantisera de sidorna heller – det här är en kommersiell produkt. Det som skapas är väl det som efterfrågas och säljer.

Samtidigt har det hänt en hel del på modedocksmarknaden. Barbiebolaget Mattel lägger numera stor vikt vid firandet av kvinnodagen och Black History Month. Man har gjort en serie av ”inspirerande kvinnor” genom historien, och reviderat Barbies utseende så att hon numera finns i olika kroppstyper, hudfärger och hårtyper. Och ja, det där är med Barbie-mått mätt. De är fortfarande allihop väldigt söta och smala. Ändå blir jag märkligt glad av deras lite större lår och nya frisyrer.

Nå, den där barnsliga förtjusningen är en del av det. Innan jag, som tonåring och ung vuxen, lärde mig att avsky Barbie så hade jag ju Barbie-dockor, och jag hade roligt med dem. Jag försökte sy egna kläder (fast standardlösningen var en strumpa med hål för huvud och armar) och jag iscensatte berättelser som fascinerade mig. Blev jag också påverkad av ett skevt ideal för hur kvinnor ska se ut? Det blev jag säkert – hur det nu ska gå att urskilja just Barbies eventuella påverkan från den av resten av samhället?

Dockan speglar ju sin tid, och här vill jag tro att mitt intresse har en annan sida också. Jag är trots allt historiker med inriktning mot populärkultur. Jag är mindre intresserad av att döma ut ett fenomen än av att försöka förstå det, och Barbie väcker uppenbarligen starka känslor hos många. Såklart, eftersom dockan och bilderna av henne är så oerhört spridda. Hon fyllde 60 år förra året. Den första Barbie-dockan lanserades 1959.

Ruth Handler, gift med Elliot Handler som utgör den andra stavelsen i företagsnamnet Mattel, fick idén till dockan från sin dotters lek med klippdockor. Klippdockorna hade något som de flesta dockor under 1900-talets första hälft saknade. Då var det babydockor som dominerade, och skulle lära flickor att deras främsta uppgift var att vara hemma och ta hand om barnen.

Barbie, å sin sida, var en modern kvinna, med lika emfas på modern och kvinna. Hon kunde ständigt omvandlas, pröva nya uttryck och inte minst yrkesroller. Under 1960-talet var några favoriter såklart flygvärdinna, sjuksköterska, lärare och astronaut. Nutida Barbie-dockor finns bland annat som spelutvecklare, robotprogrammerare, domare och forskare, och numera alltid med olika etniciteter att välja bland.

1968 fick Barbie-dockan sin första svarta kompis, Christie, och 1980 kom den första svarta docka som faktiskt kallades Barbie. Det låter kanske sent, men när musikvideokanalen MTV lanserades 1981 tog det dem över ett år att få med någon svart artists video. 2017 kom för övrigt den första Barbie-dockan med hijab, en Inspiring Women-docka (eller ”Shero”, som de också kallas), som föreställer den amerikanska OS-fäktaren Ibtihaj Muhammad.

Eftersom jag har den stora turen att arbeta på ett ställe, ett lite folkbibliotek, med stort vett att ta vara på sina medarbetares kreativitet, kunde jag snabbt omsätta det här nyvunna (eller återvunna) intresset i en liten utställning där. Det blev ganska snart uppenbart att Barbie fortfarande är en företeelse som väcker känslor, allt från varm nostalgi till förfäran och avsky, och jag har stor förståelse för båda.

Nu hörde jag aldrig till dem som petade sönder sina barbies, skalperade dem eller grävde ner dem i trädgården. Det är, har jag förstått, inte helt ovanligt, och känns som en ganska sund reaktion på dockans trots allt uppenbara krav på kvinnlighet. Det råder ingen tvekan om att Barbie är en del av och speglar ett på många sätt osunt samhälle, inte bara med sina orimliga kroppsmått, utan också med sin påtagliga konsumism.

Men hon speglar det; hon är trots allt inte dess upphov. Hon är en leksak, en symbol och en projektionsyta. Hon kan vara astronaut på förmiddagen och USA:s första kvinnliga president på eftermiddagen. Och, handen på hjärtat, vem skulle inte vilja kunna vara det?

Similar Posts:

• Barbie presenterar arkitektur
• Den allvarsamma leken
• Att göra en kvinna
• Hur känner du igen dig i tiden som går?
• Bli med barn och bli gift

Det är en rasande bok; föga överraskande mot Putins styre i Ryssland, men lika mycket mot exempelvis Trumps styre i USA, liksom mot fascism, rasism och mycket mera. Vad Tolokonnikova själv ser som önskvärt politiskt alternativ – vad man ska kämpa för att uppnå – förblir däremot ganska odefinierat. Hon citerar exempelvis på ett par håll klassiska anarkistiska författare, men kan på andra ställen snarast framhålla länder som dagens Sverige som något av föredömen. Varje kapitel exemplifieras också med en ”hjälte”. De här hjältarna spänner över en ganska stor del av det politiska spektrat, från konst-aktivister som The Yes Men, feministiska aktivister som Emmeline Pankhurst, till människorättskämpar som Martin Luther King, eller akademiska teoretiker som Michel Foucault.

Författaren argumenterar i synnerhet mot idén om att ”det finns inga alternativ”. Det finns visst alternativ, menar hon. Frågan är bara hur man skapar dessa alternativ. Så för att hjälpa läsaren att kunna bli en aktivist så tillhandahåller Tolokonnikova tio ”regler”, alla i var sitt kapitel – allt ifrån att i sann punk-anda ”göra det själv” till att ”bryta sig ut ur fängelset” eller att få sin regering att ”skita på sig”. I flera fall får man nog tolka in en stor dos konstnärlig frihet i de klatschiga rubrikerna som författaren sätter på sina ”regler”, och det konkreta innehållet är inte alltid lika högtflygande.

Författaren syftar dock främst till att inspirera till handling, snarare än att bidra med någon djupare analys av vad problemen är eller hur dessa ska lösas. Om den verkligen lyckas inspirera till handling för en bättre värld så har den ju utan tvekan tjänat ett gott syfte.

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Humörhöjande färg och form
• Hur samsas vi på torget?
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt

I nyutkomna Martin Luther King: Hans dröm och vår verklighet tecknar Lars Åke Augustsson både en bild av Kings liv och reser i hans fotspår i det nutida USA. Han besöker platser av betydelse för King och medborgarrättsrörelsen, men också mer sentida arvtagare till Kings och rörelsens idéer, som Black Lives Matter.

Det är framför allt den senare delen som är den stora behållningen av Augustssons bok. Biografidelen, tja, den ger väl någon sorts snabb överblick över Kings liv, men det blir inte särskilt spännande för en så mytomspunnen person. Det handlar om retoriken, om rörelsemannen, om ledaren King. Privat är han – trots exempelvis ett särskilt kapitel om hans kvinnorelationer – inte riktigt där.

Desto mer spännande är det att följa arvet efter King. Visserligen kan det bli en smula ytligt och förbihastande även här, men i gengäld ger Augustsson enstaka litteraturtips som ändå slutar med att jag sitter med en ganska ordentlig läslista. Läst på har han.

Mycket finns det ju som jag hade velat höra mer om. De här olika kristendomarna till exempel: Kings egen, ett radikalt jämlikhetskrav som utmynnar i såväl medborgarrättsaktivism som socialism, och så den som skymtar bland de besökare på olika minnesplatser som Augustsson stöter på, en fatalistisk, allt annan än aktivistisk tro, en som säger ”det beror på Gud mer än på människor” och att rasistisk terror ”var Djävulens verk”.

Sist gör Augustsson en mycket försiktig koppling mellan Kings ”dröm och vår verklighet”, i betydelsen svensk nutid, och här önskar jag verkligen att han tagit i mer och funderat ett varv till. ”Oavsett om vi lever med arvet från slaveri och segregation, som i USA, eller om våra demokratier och medmänsklighet sätts på prov, som i ett Europa dit människor flyr undan krig och förtryck, behövs en radikal jämlikhetspolitik, en tro på människors lika värde”, avslutar Augustsson.

Javisst, det är förstås en grundläggande poäng, och visst finns det viktiga skillnader i amerikansk och europeisk historia. Men allt som binder samman? Var inte den rasistiskt motiverade exploateringen av människor (och natur) europeisk långt innan den blev amerikansk? Har inte exempelvis Sverige en historia av förtryck av ursprungsfolk och minoriteter som sträcker sig skämmande nära vår egen nutid, en historia full av medborgarrättskämpar som är märkligt frånvarande i vår historieskrivning?

Här hade Augustsson kunnat göra sin egen bok så mycket mer aktuell och vass. Det är synd att han inte gör det.

Similar Posts:

• Spännande men alldeles för spattigt
• Koka soppa på ett år
• Handbok för handfallna skribenter
• ”en negerflicka berättar sin barndom”
• Ambitiöst men spretande om svartas historia

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk mellan fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

Den absurda realismen i skildringen av hur Yeong-hye tvångsmatas av sin far, fasthållen av sin man och sin bror, får mig att må illa på riktigt. Men det visar sig att Yeong-hye hellre dör än tvingas äta kött. Då spärrar de in henne på mentalsjukhus och hennes man begär skilsmässa.

Yeong-hyes öde, särskilt det som utspelar sig i den första delen av romanen, får mig att tänka på Den sårade divan av Karin Johannisson. Hennes senaste bok, som också blev den sista, där hon undersöker den kvinnliga galenskapen.

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Vegetarianen kan definitivt läsas som en kritik av snäva och förtryckande könsroller. Men när Yeong-hye slutar äta kött handlar det inte enbart om ett uppror mot patriarkatet. Här finns många lager och vissa av dem är svåra att tolka eftersom vi inte får veta så mycket om hur Yeong-hye faktiskt tänker. Perspektivet ligger i tur och ordning hos mannen, svågern och systern. Bara i några korta fragment får vi höra Yeong-hyes egen röst.

Drömmar om mord.
Mördare eller mördad… skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. [–––] Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

”Jag hade en dröm”. I Yeong-hyes svar till maken som frågar varför hon slutat äta kött hör jag ett eko av Martin Luther Kings berömda tal. Drömmen får Yeong-hye att dra en gräns mot omvärlden, mot vad hon tar in, men hon drar också en gräns inuti sig själv. Mot den där andra som alltid funnits där. Mot slaktaren som livnär sig på andra djur. Mot våldet och hatet. Mot dödandet. Inledningsvis tycks Yeong-hye vilja pröva om det går att vara människa utan att samtidigt också vara en mördare. Men hon blir inte av med den där andra, oavsett vad hon gör. Då försöker hon istället bli något annat. Något icke mänskligt men ändå levande. En blomma. Ett träd.

Människorna runt Yeong-hye blir provocerade av hennes förvandling. Ju mer hon motsätter sig dödande desto våldsammare blir hon behandlad. Han Kangs roman får mig att fundera över varför principer om icke-våld möter sådant motstånd? I kommentarsfälten på Facebook ser jag dagligen hur fredliga och resonerande inlägg belönas med glåpord: batikkärring, godhetsapostel, PK-dåre. Men även på andra håll uttrycks med jämna mellanrum misstänksamhet mot människor som sysslar med det stillsamma och inåtvända. Ett exempel på detta är Aase Bergs ofta återkommande gliringar mot mindfulness och yoga på DN:s kultursidor.

Det gapar ett hål där idag: det enda valet man har i form av självanalys är att syssla med olika sorters flummig självhjälp, typ att bli mindfulvidskeplig aurakärring, gå på peppcoaching i  alfahanneledarskap eller börja tro på gud.

Vegetarianen visar hur icke-våldet, som ofta representeras av kvinnor, provocerar vår omgivning. Finns det då bara ett val. Mördare eller mördad? Jag hoppas att den våg av auktoritetsdyrkan och hårdhet som sveper över världen just nu bara är en parentes i mänsklighetens historia. Och att icke-våld, introspektion och reflektion ges större utrymme. Jag hoppas på en ny fredsrörelse men jag är just nu inte särskilt optimistisk.

Det finns något i Hang Kangs språk och i berättartekniken som påminner om Hayao Miyazakis filmer; där det magiska, som varken är entydigt gott eller ont, alltid tycks ligga på lur under ytan av vardaglighet. Vegetarianen är en mörk berättelse. Ja. Men det är en svärta som glimmar och gnistrar. Han Kang skriver om hur gränser kan förvandla oss genom att upphäva ett tillstånd och skapa ett nytt. Kanske har vi alla ett träd inom oss? För mig är den tanken ändå en slags tröst.

Similar Posts:

• Vems tystnad räknas?
• Snö ska falla över snö som fallit
• Ett indonesiskt ödesdrama
• Vitt och kallt
• Hur små är de Stora ledarna?

Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes namn första gången uppräknat i Jonathan Larsons 90-talsmusikal Rent, bland människor och saker som hyllas i ”La Vie Bohème” – måste jag säga att Angelou hör till de mest mångfacetterade, intressanta och imponerande människor jag hört talas om.

Hon växte upp på den fattiga landsbygden i den segregerade amerikanska Södern och fick barn redan som tonåring. Hon har varit kock, spårvagnskonduktör, prostituerad, hallick, dansare, skådespelare, sångare, journalist, redaktör, lärare, regissör, film- och teveproducent, kompositör och författare. Hon arbetade i medborgarrättsrörelsen tillsammans med Martin Luther King och Malcolm X, läste dikt vid Bill Clintons presidentinstallation, hon har fått hedersutnämningar vid över 30 universitet och collages och tagit emot en frihetsmedalj av president Obama.

Det låter väl som material till sju självbiografier? Minst.

I början av Jag vet varför burfågeln sjunger skickas Marguerite och Bailey Johnson, tre och fyra år gamla och ensamma på tåget med adresslappar om handlederna, från Long Beach, Kalifornien, där deras föräldrars stormiga äktenskap just tagit slut, till farmodern, mrs Annie Henderson i Stamps, Arkansas. Stamps är en håla, djupt segregerad, där de svarta mestadels är jordbruksarbetare som utför samma tröstlösa bomullsplockande som under slaveriet, och de vita är något diffust och märkligt som man sällan ser i verkligheten.

Undantaget är framför allt när fattigvita dyker upp i farmors butik, uppenbarligen för att få köra med någon med ännu lägre status än de själva. Marguerite – eller Maya, Ritie eller Rita – har svårt att se sin strävsamma, skötsamma och stolta farmor förnedrad och fantiserar om hur det skulle kunna vara annorlunda, men rasismen bubblar ständigt under ytan. Det kan handla om regelrätta lynchningar, men också om mer vardagliga situationer, som när lilla Maya har akut tandvärk och farmor försöker kräva in en tjänst av stans enda – vita – tandläkare som hon lånat ut pengar till så att han kunnat behålla sitt hus. Ändå svarar han att han av princip ”hellre stoppar handen i munnen på en hund än på en nigger” och lämnar barnet utan hjälp.

Det instängda lilla Stamps är dock inte hela världen, det får Maya och Bailey ganska brutalt erfara när deras föräldrar plötsligt hämtar hem dem igen. Eller ”hem”, ingen av dem har några fasta hem, precis. I Kaliforniens olika storstäder är barnen utsatta på ett annat sätt än i det konservativa Stamps. Maya blir våldtagen som åttaåring av en av mammans pojkvänner. Hon lär sig köra bil när hon försöker ta sig hem från Mexiko med pappan däckad i baksätet.

Bitvis skulle det vara outhärdligt att läsa om det inte vore för att det är så rakt och enkelt, så lyhört för barnets perspektiv och så uppblandat med kärlek, humor och en skarpsynthet man helt enkelt inte vill vara utan. Inte minst övergreppen är oerhört osentimentalt, nyanserat och rakt på sak beskrivet, på en gång drabbande och begripliggjort.

På många sätt påminner Angelous självbiografiska romaner om det som i Sverige gått under namnet bekännelselitteratur. Åtminstone de första romanerna (förutom denna har jag bara hunnit med tvåan, Samlas i mitt namn, än) har inte riktigt det uttalat analytiska perspektivet. Här är mer ”showing” än ”telling”; inget ältande, om man nu vill kalla det så. Angelou beskriver strukturerna indirekt, genom det konkreta. Slagordet ”det personliga är politiskt” gäller med andra ord i högsta grad.

På svenska kom de första delarna i Angelous självbiografiska serie ut på 70-talet och har inte getts ut i bokform sedan dess. (Baksidestextens representativa anspråk ”För första gången får vi uppleva den amerikanska Södern så som negrerna upplever den” känns ju både farligt och, lyckligtvis, pinsamt daterat.) De senare delarna i serien tycks inte ha översatts alls. Det borde göras något åt, tycker jag.

Similar Posts:

• Spännande men alldeles för spattigt
• Min president var svart
• Han vågar hoppas
• Filmiskt om familj och att vara sig själv
• Från halv till dubbel

Henriksson rapporterar sedan decennier om USA i svenska tidningar. Med En droppe svart blod vill hon teckna den svarta amerikanska minoritetens hela historia, från de första afrikanska slavarna till dagens presidentskap, från Vita huset ner till överrepresentationen av svarta i fängelserna, från medborgarrättsrörelsen till populärkultur och idrott.

Det blir allvarligt talat inte särskilt lyckat. Visst behövs det lättlästa översiktsverk om komplicerade frågor, men här undrar jag om ens Henriksson själv riktigt tagit sina stora ambitioner på allvar och undrar över förlagets roll i detta hattiga fackboksbygge. Leopard är vanligtvis ett skarpt fackboksförlag – kunde ingen där gett författaren tipset att fokusera lite, gräva lite djupare och försöka hålla sig till någon sorts röd tråd? Och så slängt in lite språkgranskning när de ändå var i farten?

Henrikssons språk lider nämligen av det där som långvariga utrikeskorrespondenter lätt drar på sig, en tvåspråkighetens vaghet och avighet i stil och begrepp. Det låter säkert småaktigt, men jag blir irriterad när jag som läsare hela tiden måste stanna upp och fundera på vad författaren egentligen menar. Jag antar att ”aboriginer i Alaska” faktiskt syftar på ursprungsbefolkningen där, men på svenska är aboriginer normalt ursprungsbefolkningen i Australien. Jag förstår att Henriksson, när hon skriver ”24 miljoner barn i USA växer upp i hem utan en far, vilket just i afroamerikanska hem kan översättas med hela två av tre barn”, använder ”översätts” på ett sätt som möjligen det amerikanska ”translates” kan användas på, eller att hon svengelskt skriver ”studenter” när hon menar ”elever”. Men varje gång det händer fastnar jag ett ögonblick och tappar fokus.

Och det är synd, för ämnet är ju både spännande och angeläget. 150 år efter slaveriets avskaffande och 50 år efter medborgarrättsrörelsen och antidiskrimineringslagarna bestäms amerikanska medborgares livsvillkor fortfarande till dels av hudfärg, av rasism, diskriminering och sociala orättvisor. Varför går det så långsamt? Och kan en svart president skynda på den utvecklingen?

De här sega strukturerna och hur människor förhåller sig till dem, utgör dem, bekämpar dem, uppfattar jag som det centrala i Henrikssons bok. Jag vågar inte svära på det dock, eftersom hon ibland tycks göra sitt bästa för att begrava de diskussionerna i ett hattande mellan teman och ämnen som ofta framstår som rent associativt. Hon är på plats efter jordbävningskatastrofen på Haiti (”Internationell solidaritet”), skvallrar om Martin Luther King och citerar veckotidningsreportage om ”Vad svarta kvinnor vill ha”. Här finns alla möjliga spännande fragment, men väldigt sällan de långa linjerna och orsakssammanhangen som gör de där fragmenten riktigt meningsfulla.

En droppe svart blod skulle kunna bli en intressant bok, men alltså. Mejla mig när den faktiskt är klar.

Similar Posts:

• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Han vågar hoppas
• Vår verklighet och deras?
• Min president var svart
• ”en negerflicka berättar sin barndom”

Under 1960-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världens folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.

Så skriver Lawen Mohtadi i förordet till Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon. En bok om Taikon, ja, men minst lika mycket en bok om situationen för romer i Sverige, en bok om diskriminering, fördomar och kampen för lika rättigheter.

Visst är det nedslående att höra samma unkna, irrationella argument eka genom decennierna. Samma ”jag är ju inte rasist, men …”. Inte minst för att jag läser Mohtadis bok tätt inpå Sveriges radios Ekots undersökning av diskrimineringen mot romer, där personalen på tjugotvå olika bensinmackar ljuger människor rakt i ansiktet om att där inte finns några bilar att hyra, för att strax därefter presentera ett tillgängligt utbud för det som numera kallas ”etniskt svenska” kunder.

För de romer som deltog i Ekots undersökning var dagen på bensinstationen bara ännu en dag, en vardaglig erfarenhet i en oändlig räcka. Jag kommer ihåg känslan från Katarina Taikons självbiografiska barnboksserie om Katitzi. Läste de där romanerna som barn med självklar, okomplicerad indignation: hur kunde så många främmande människor vara så ogina mot Katitzi och hennes familj? De kände dem ju inte alls!

Kanske är Taikons barnböcker om den frågvisa, envisa Katitzi, hennes syskon och deras liv med pappans kringresande tivoli en av författarens mest hållbara insatser? För den som känner henne genom Katitzi tycks i alla fall stora delar av biografin bekant, och det är spännande att plötsligt kunna ana de verkliga människorna bakom berättelserna. Så mycket man nu kan veta.

För det finns något undflyende med inte minst huvudpersonen i Mohtadis biografi. Delvis har det säkert med respekt att göra, delvis kanske med bokens anspråkslösa längd. Det är utmärkt att det äntligen kommer en biografi över Katarina Taikon och Mohtadis bok har många förtjänster. Den sätter in Taikon i ett personligt sammanhang och i ett politiskt. Den tecknar ett spännande livsöde och fungerar lika bra som en introduktion till svenska romers nutidshistoria. Jag hoppas ändå att det här bara är början.

Similar Posts:

• Att plötsligt vara suspekt
• Ett kämpande folk
• Ett barnäktenskap
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Att läsa om ondskan

Jämförelsen med min Japan-resa är direkt löjlig. Det handlar nog mest om att de där berättelserna i Ekot om att ständigt behandlas som suspekt, de där dagen på bensinstationen bara är en vardaglig erfarenhet i en oändlig räcka, biter sig fast. Och om att i min brevlåda precis när jag kommit hem igen landar Lawen Mohtadis lilla biografi över Katarina Taikon, mest känd åtminstone för min generation som författare till den självbiografiska barnboksserien om Katitzi.

Japan är ett av de vänligaste, trevligaste – och fräschaste – länderna jag varit i. Men jag är en främling där. Språken jag kan är nästintill värdelösa för att ta sig fram. Jag förstår inte ens de mest basala tecken, och till och med mitt välfyllda Visa-kort visar sig vara skärrande svårhanterbart: ”Japanese issued Visa only” står det på de flesta bankomater. På flygplatserna hamnar vi ständigt i de långsamma köerna. Vi måste noga redogöra för våra ärenden, fylla i blanketter. Garantera att vi har någonstans att ta vägen. Att vi inte är terrorister (man undrar ju om de fångar många terrorister med de blanketterna?) Att vi lovar att åka hem snart igen.

Katarina Taikon var förstås en främling i Sverige lika lite som de där romerna i Ekots reportage. De har levt här i generationer, har rätt språk och rätt pengar. Ändå duger deras pengar tydligen inte till något så vardagligt som att hyra en bil.

Jag minns hur exotiskt jag tyckte det var som barn när Katitzi och hennes syskon fick slåss för att få gå i skolan. För att få gå i skolan. I Sverige.

Ännu tycks den svenska skolplikten ibland sitta liksom lite lösare för romska barn. Ändå uträttade Katarina Taikon och hennes generation storverk på den punkten. Bland andra.

Lawen Mohtadi beskriver i sin bok Taikon som aktivist, vid en manifestation i Stockholm 1964 faktiskt sida vid sida med Martin Luther King. Hon var en av våra riktigt stora människorättskämpar – som bokens baksidestext avslutar med ”fortfarande stor aktualitet”. Det är en beskrivning som tyvärr närmast understryker sig själv.

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Ett barnäktenskap
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Ett kämpande folk
• Att läsa om ondskan

Sen kan vi förhoppningsvis komma fram till frågan jag egentligen ville diskutera: sätter vi verkligen folk i fängelse för att ha ”befriat” tolv hönor i det här landet? Är det ett rimligt bruk av samhällets resurser?

Civil olydnad är, enligt Strindlund och Vinthagen, att bryta mot lagen med ett gott syfte, att göra det fredligt och öppet och vara beredd att ta konsekvenserna av det. Själva har de framför allt, förutom det där med att befria hönor, tagit sig in på vapenfabriker och försökt oskadliggöra vapen, både brittiska atomubåtar och ur den svenska vapenexporten. Utifrån det berättar de utförligt om hur det rent konkret är att vara med och förbereda en aktion, genomföra den och ta konsekvenserna. De sitter i fängelse, går med fotboja, blir skadeståndsskyldiga, de grubblar på sina liv, tvivlar ibland och är stolta ibland. Långt ifrån några ”idiotjävlar”. Förstås.

Motståndets väg blandar väl avvägt dessa personliga berättelser, där läsaren får komma nära aktivistvardagen, med mer eller mindre teoretiska resonemang. Vi får följa tankegångarna, från Thoreau, Gandhi och Martin Luther King, med mängder av exempel på olika former av motstånd, men också mer praktiska resonemang kring hur man organiserar sig och hur man kan förbereda sig, också exempelvis inför en demonstration för att undvika urartning. Författarna skriver om våld och ilska, om gruppdynamik och om humor som motstånd.

Det finns till och med statistik som visar hur mycket mer effektivt fredligt motstånd är än våldsamt sådant, vilket ger tillfälle att rannsaka hur vi egentligen föreställer oss att världen förändras. I historieböckerna verkar det ofta alltid handla om krig och kupper och politiska mord, men skärskådar man åtminstone de senaste hundra åren så är exemplen på framgångsrik, och oumbärlig, civil olydnad otaliga. Rösträttsrörelserna, fackföreningarna, medborgarrättsrörelsen, kampen för jämställdhet och sexuellt likaberättigande, miljörörelsen, den arabiska våren.

Särskilt tänkvärda – och ofta roliga – är just exemplen på aktioner, från den berömda danska tomteprotesten till svenska homosexuellas motstånd mot sjukdomsklassningen (där man bland annat helt enkelt ringde och sjukanmälde sig). Det är inspirerande, både på så sätt att det ger praktiska uppslag och synliggör möjliga vägar och väcker mängder av frågor. Vad är moraliskt försvarbart i ett samhälle? Hur ändrar vi det som är fel? Eller med författarnas ord: ”blind lydnad är inget lovvärt; ibland är motstånd på sin plats”.

Similar Posts:

• La lutta continua
• Befrielsen är nära?
• Rösträtt, nej tack!
• Han vågar hoppas
• Vad är egentligen motstånd?