dagensbok.com » Märta Tikkanen

Linda Jones "Lejonflock"

Ella Andrén — Mon, 24 Feb 2025 23:00:52 +0000

I december gav Svenska barnboksakademien, lite som ett svar på andra läslistor och kanondiskussioner, ut sin ”Läslista för vuxna”. Där lyfts en rad barn- och ungdomsböcker som vuxna borde läsa fram, naturligtvis för att vi inte med någon större trovärdighet kan prata om att det är viktigt att läsa om barnen inte ser oss själva läsa, men också för att alla vuxna kan behöva både minnas och lära sig nytt om vad det innebär att vara ung.

Linda Jones ungdomsroman Lejonflock kom ut i januari och missades därmed precis, men den platsar verkligen på den här listan av båda skälen. Den är fängslande läsning, fångar ungas livsvillkor och dilemman, och skickar också ut som en frusen hand mot vuxenvärlden. Var är ni?

Här är gott om oförstående föräldrar och duckande lärare. En del av mig förstår så väl varför de duckar, samtidigt som jag blir förbannad. Det är ett hårt klimat på skolan där Linda Jones ungdomar går. Benhårt. Men om inte vi vuxna tar ansvar för att förändra det, vem ska då göra det?

Någonstans är det ju det huvudpersonen Vera och några andra högstadietjejer försöker göra. De är så less på sexismen på skolan, på killar som tafsar och utnyttjar och kommer med tillmälen. Är det inte killarnas tur att bli osäkra nu? Killarnas tur att vara rädda?

Tjejers hämnd mot killar är ett tema jag länge har dragits till, och det är såklart ett knepigt tema. Det är en magkänsla, en fantasi som inte alldeles lätt lånar sig till det konkreta, för vem har egentligen rätt att utkräva hämnd av vem, och för vad? Vem bär skulden för något som är fundamentalt skevt och orättvist?

Är det alla män, vilka män som helst som behöver känna på det där ständigt underliggande hotet? Så resonerar till exempel en grupp kvinnor i Maria Svelands roman Befrielsen (allra bäst som pjäsen Befrielsefronten på Örebro teater). Betydligt mer individuellt blir det i Märta Tikkanens klassiska Män kan inte våldtas, där huvudpersonen beslutar sig för att våldta sin våldtäktsman.

Tjejerna som kallar sig Bunny i Linda Jones roman kör kanske på något slags mellanting. De har som en nomineringslista med killar som uppfört sig illa mot tjejer. Sen låter de tärningen bestämma. Åtminstone till en början.

Och det är en kick att äntligen ta makten i sina egna händer. En jättekick. Att vara de som sprider skräck istället för som hukar i vardagsrädsla. De som jagar istället för den jagade. Lejonflocken.

Det är en kick att uppgå i någonting större, men inte ens en flock är egentligen ett. Vera och hennes kompis i sjuan är inte desamma som tjejerna i nian som styrt upp Bunny. Och hur är det med den tredje bästisen som inte ens blev inbjuden? Trion som skulle hålla ihop för alltid?

Där ligger Linda Jones styrka, i relationerna som sträcker sig åt alla håll, vertikalt och horisontellt. Inte alla killar är svin. Inte alla tjejer är allierade. Inte alla vuxna uppför sig som vuxna. Inte allt man gör är saker man i slutänden kan stå för.

Märta Tikkanen "Män kan inte våldtas"

Sofie Eliasson — Thu, 01 Aug 2019 22:00:55 +0000

Kanske borde jag ha anat det av titeln, men det här är ingen lätt bok att ta sig igenom. Det handlar om bibliotekarien Tuva som efter en våldtäkt bestämmer sig för att hämnas. Kvinnor våldtas om och om igen, och nu måste någonting hända. Hon har fått nog, för sina egna, och andras, vägnar.

Det är med en imponerande, om än plågsam, omedelbarhet som Märta Tikkanen skildrar våldets maktstruktur och känslan av hjälplöshet. Egentligen handlar det inte så mycket om det sexuella våldet som det handlar om makt, och maktmissbruk: ”En våldtäkt är alltid en handling av makt.”

Genom Tuvas hämndtankar spelas också hennes liv upp. Ett liv fyllt av svikande män och ouppfyllda drömmar. Någonstans finns där också en tristess över allt som aldrig händer, och hur lite hon någonsin blir tagen på allvar. När så våldtäkten sker brister något i henne, bägaren rinner så att säga över.

Tuvas tankar och handlingar är samtidigt frånstötande och sympatiska. Revolten blir till slut oundviklig, även om den bara visar på hur lätt våldet kan spridas vidare när det får tillräckligt med näring. Romanen visar också tydligt att det inte leder någonstans, oavsett ambitioner. Det leder bara till mera våld.

Hämndplanerna kommer inte bara från ilska, hon vill framför allt att han ska förstå vad han har gjort. Att han verkar tro att hon uppskattade det gör allting så mycket värre.

Det finns inga våldtagna kvinnor har hon läst. Det finns bara kvinnor som klär sej utmanande, som rör sej utmanande, som kastar utmanande blickar, som tänker utmanande tankar.

Och vem har sagt att det är så?

Vem passar det att påstå något sånt?

Det vore verkligen alltför enkelt. Vilken underbar förklaring, vilket berättigande av våld i alla dess former.

De tycker om att lida. De vill gå ner i gruvorna och jobba, de gillar risken för ras och giftgas, stenlunga, ackordhets, tigger om tigerburar och tortyr.

Män kan inte våldtas är en bok som skakar om, även efter MeToo-rörelsen. Det är svårt att läsa, och diskuteras kanske helst på seminarium eller i läsecirklar. Att läsa den ensam, kan jag med erfarenhet intyga om, är svårt och kanske inte nödvändigtvis något att rekommendera. Men det är definitivt en bok som, tyvärr, kommer att vara aktuell länge än och som fortfarande väcker funderingar.

# MeToo

Ella Andrén — Sat, 20 Oct 2018 15:00:45 +0000

För ett år sedan, när hashtaggen MeToo började sprida sig som en löpeld i sociala medier, var allt jag kände obehag och irritation. Varför förväntades jag dela det som var mest skamfyllt och sårigt för mig, för att folkbilda en massa idioter som vägrar förstå att samhället ser ut så här? Varför blev det, som vanligt, de utsattas ansvar? Jag gjorde det inte.

Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Åsa Moberg "Livet"

Saga Nordwall — Sun, 28 Jan 2018 23:00:24 +0000

Att läsa Åsa Mobergs självbiografi Livet när man just läst ut hennes roman Familjen som exploderade är mycket intressant – hur nära följer romanen biografin, egentligen? Bra nära, tycks det. På samma sätt är det med de andra böcker av Åsa Moberg jag läst; att de haft självbiografisk förankring har varit uppenbart men kanske inte i hur hög grad. Samtidigt finns det naturligtvis områden med stora avvikelser, där de skönlitterära versionerna av händelser och relationer är mer tillspetsade.

Det verkliga liv som skildras är dock bitvis spännande som en roman. Den unga Åsa som tycks befinna sig i händelsernas mitt mest hela tiden, som blir språkrör om inte för en hel generation så för en stor del av den. Hon får förfrågningar om allt möjligt och tackar ja och ja igen, vilket nu gör att hon känns som en person som alltid funnits där. Hur långt hon kan gå på talang, vetgirighet, nyfikenhet och egenhändigt införskaffad bildning istället för formella utbildningar känns också så avlägset idag.

Det är ett skrivande liv sett i backspegeln. Ett skrivande som här skärskådas en andra och tredje gång. Gamla dagboksanteckningar, krönikeutkast och romanutkast blir till underlag för nya reflektioner. Det är mycket i samhället som är annorlunda nu men också mycket som är sig väldigt likt. Strider som utkämpades på 1970-talet pågår än.

Det är en annan tid. 1968 bor den tjugoåriga Åsa i ett litet hus i Vita Bergen med den sjutton år äldre Tor-Ivan Odulf, som hon träffat av en ren slump en dag. Alla bekvämligheter saknas, vatten hämtas i en pump en bit bort och vinden viner men det finns också en tilltalande enkelhet. Något som hon sedan söker sig till vad gäller boende. Närheten till naturen och strapatserna blir till en motvikt mot det intellektuella arbetet.

De passerar revy, storheterna bland författare och fotografer, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, Christer Strömholm … namnen som skimrar lite extra men också namnen på några av mina gamla skolkamraters föräldrar. Sammanhanget blir så tydligt, det hon var en del av, det människor kring mig också varit en del av.

En både märklig och rimlig gränsdragning har gjorts i att det som tillhör det nuvarande förhållandet inte finns med i boken, ett ämne för en andra del, sägs det. Avståndet som kanske måste till för att skriva om de närmaste, avståndet i tid och rum. Förståelsen som växer fram först när det är för sent, insikterna som kräver egna erfarenheter för att nås.

Det är ett liv som levts fullt ut på många områden, på tvärs mot gängse uppfattning om hur det ska vara, vad man ska göra, men också med sina sorger och besvikelser, som nog gjort mer ont än vad som riktigt kommer fram.

Det är underhållande och snabbläst, det händer mycket och ännu mer, stiltje och döda punkter finns det inte utrymme för. Allt bärs av en övertygelse om att hon har något att berätta.

Trots att de förhållanden hon haft tar ett stort utrymme är något som etsar sig fast hur viktig vänskap är. En hyllning till vännerna som ser och tar hand om, som utgör livlinor när makar går bort, när livet jävlas å det grövsta.

Moa Gammel "Genier"

Björn Schagerström — Thu, 28 Apr 2016 22:00:55 +0000

Att göra böcker baserade på podcasts och radioprogram är något av en trend. Den senaste tiden har till exempel P1:s Allvarligt talat med Lena Andersson och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis och Liv Strömquists En varg söker sin pod gett upphov till trycksaker. Men där Strömquists och Ringskog Ferrada-Nolis Kära Liv och Caroline bygger på deras resonemang utifrån insända lyssnarfrågor, oberoende av podden, så har både Moa Gammel och Lena Andersson samlat material från redan utsända program i sina respektive böcker. Det skulle utgöra en old news-faktor som drar ned betyget men det visar sig snart att Genier-stoffet passar minst lika bra samlat mellan ett par pärmar som i hörlurarna, och förtjänar att läsas/lyssnas om. Dessutom finns det förstås många som inte hittat till poddarnas värld.

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Ebba Witt-Brattström "Stå i bredd"

Ella Andrén — Sat, 07 Mar 2015 23:00:52 +0000

1970-talet. Traditionellt har det framställts som en sönderpolitiserad, stillös litteratur – närmast ett förlorat decennium. Det är den föreställningen Ebba Witt-Brattström vill göra upp med i Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur och här framstår istället det postmoderna 80-talet som en fullständig backlash av grabbiga pretentioner och navelskåderi.

Det är en bitskt, skarp och riktigt rolig uppgörelse att läsa, där inte minst exmaken Horace Engdahl får sig en och annan känga. ”Berättelsen om hur maktövertagandet på kulturens (slag)fält gick till är rafflande och i allra högsta grad genuskodad, därtill ofta laddad med en aggressiv, ungmanlig arrogans”, skriver Witt-Brattström. Tidskriften KRIS ”blev högkvarter för ett specialkommando som med en kanonad av tunga manliga teoretiker (Derrida, Barthes, Adorno, Lacan, Blanchot) föreskrev formmedvetenhet och språkfilosofisk stringens framför innehåll i litteraturen”:

Ett fälttåg inleddes mot föreställningen att mänsklig erfarenhet kunde förmedlas litterärt. Ty att skriva är en ”särskild akt” och inget en författare får göra ”därför att hon har något att säga”, ”därför att hon har vissa erfarenheter”, ”därför att hon har ett visst budskap”, skrev Anders Olsson strängt med pratets (kvinno)litteratur i åtanke (1980:2). Istället för att ”tala i egen sak”, skulle författaren nu underordna sig Skriften, det nya finordet för Verkligt Stor Litteratur. Där skulle berättaren enligt Horace Engdahl endast vara ”en egenskap hos texten” (1980:1).

I efterhand ter det sig solklart att målet inte bara var en elitistisk litteratursyn. Lika viktigt var att befria litteraturen (och teorin) från varje ansats till feministisk tematisering av kön. I den nya ideologin har varken modershjärtats eller den arbetande, älskande, drömmande och begärande kvinnans skrift den blekaste chans.

Behöver 70-talslitteraturen verkligen upprättelse fortfarande? För mig är det så uppenbart hur mycket den här litteraturen betytt för nutidens politiska författare – och serietecknare – från Maria Svelands briljanta litterära samtal med Erica Jong med flera i Bitterfittan till den nya vågen av arbetarskildringar. Bland läsande kvinnor i min generation har väl ändå 70-talets kvinnliga författare haft kultstatus rätt länge?

Fast så citerar Witt-Brattström litteraturhandbok efter litteraturhandbok som man läst på grundkurser i litteraturvetenskap eller bara i allmänhet och det där tydliga förminskandet kommer tillbaka, den där känslan av att gång på gång få sina favoritförfattare (och därmed sig själv, för så personlig är ju ofta litteraturen) undanskuffade, förringade och förlöjligade.

Precis som den här litteraturen ofta gjorde lyckas Witt-Brattström vända den där känslan, sorgsenheten, irritationen och ilskan, i något positivt, i energi som man kan använda till något. I insikten att det här inte bara handlar om personliga tillkortakommanden, den där kritiken är inte neutral, den kommer någonstans ifrån och är möjlig att vända på, göra motstånd emot.

Och precis som hos 70-talslitteraturen i sig är grundtonen i Stå i bredd inte alls ilskans och bitterhetens, utan nyfikenhetens, öppenhetens, humorns och hoppets. Själva titeln är ju lånad från Märta Tikkanens uttryck för drömmen om att leva jämlikt och vänskapligt. Om sex och samvaro som inte handlar om maktkamp och förtryck, utan där man hjälps åt och får ha glädje av varandra. Bara i själva vetskapen om att det inte alltid sett likadant ut finns ett löfte, en oerhörd tro på att något annat är möjligt.

Att stå i bredd var heller inte alltid ett så ensidigt kvinnligt projekt som det ibland framställs som – Witt-Brattström lyfter till exempel fram båda makarna Tikkanens försök att förstå och förändra sina könsroller, och jag får inse att det finns åtminstone någon ytterligare sida av Sven Lindqvist som jag missat (för att inte tala om en massa Kerstin Ekman som jag verkligen vill läsa). Stå i bredd erbjuder med andra ord både nya lästips och nya läsningar, men kanske framför allt ändå återupprättelse och en smula tro på det där gamla slagordet: ”En annan värld är möjlig”.

Finlandssvenska tips från bokbloggaren Jessica Andersin – Bokbabbel

Gäst — Sat, 22 Sep 2012 08:00:42 +0000

Det är ofta jag får tipsa andra människor om böcker. I bokhandeln åt kunder, som bokbloggare åt andra bloggare, som bokmal åt vänkretsen. Ibland tipsar jag på eget bevåg, ibland får jag en direkt fråga (där frågeställaren nog inte har en aning om vilka fördämningar hen precis öppnade).

Som en av få finlandssvenska medlemmar i den eminenta svenska bokbloggarmaffian får jag även nu som då frågan om bra finsk och/eller finlandssvensk litteratur. Vad gäller den finska litteraturen har jag tyvärr pinsamt dålig koll, ett faktum som jag dock kan dölja rätt bra genom att helt enkelt hänvisa till att det inte finns särskilt många moderna författarskap översatta till svenska förutom de mest uppenbara (ja, Sofi Oksanen, jag tittar på dig!). Om det sedan beror på en fattig förlagsbransch, svåra marknader att ta sig in på eller helt enkelt ett dåligt självförtroende vad gäller produkten, kan jag inte ta ställning till.

Vad jag däremot kan göra, är att tipsa er om lite finlandssvensk litteratur. Min personliga trio av böcker ni kan kika närmare på för att få en liten inblick i hur vi med ”den klingande finlandssvenskan” tycker och tänker.

Sommarboken av Tove Jansson. Mycket fantasifullt va, att börja med Tove Jansson? Se det som en mjuklandning. Kvinnan bakom böckerna om mumintrollen (som för den delen är alldeles underbara att läsa även i vuxen ålder!) skrev ju faktiskt en hel del annat också. Mitt tips är Sommarboken, som kom ut i nytryck som pocket för några år sedan, och således borde gå alldeles utmärkt att få tag på. Genremässigt ligger den någonstans mellan en novellsamling och en roman, då den består av berättelser som kan läsas i valfri ordning. Miljön är densamma, ön ute i yttersta havsbandet, och där bor femåriga Sofia med sin pappa och farmor. Inte året om, men från kalla april till långt in på hösten. Precis som i muminböckerna vimlar det av små vardagsfilosofiska funderingar, och samspelet mellan den frågvisa Sofia och den smått lakoniska farmodern är fint att läsa om. En klassiker som tål att läsas om och om igen, både för sig själv och för andra.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. En annan given klassiker, av Svenskfinlands grand old lady. En självbiografisk diktsamling, eller snarare en roman på dikt, för det här är ingen så kallad ”svår” lyrik. I stället drabbar texten om den alkoholiserade mannen, kvinnan som vill ha egen tid för att få skriva och barnen som lär sig ljuga på grund av pappans drickande, dig rakt i solar plexus. Så himla ärligt och rakt på sak, så modigt! Min första läsning av Århundradets kärlekssaga var stående lutad mot bibliotekshyllan och andlöst bläddrande. Sedan dess har jag, min vana otrogen, köpt den och läst om den många, många gånger. Gör det ni också!

Du eller aldrig av Malin Kivelä. Som slutkläm måste jag ha med den här lilla pärlan som är en annan bok jag läst om flera gånger (och tro mig, det händer nästan aldrig. So many books, so little time…!). Intrigmässigt låter den lite platt när man försöker beskriva den: möten i ett vintrigt Helsingfors, men när det kommer till både språk och stämning är den oslagbar. Den ultimata boken för mörka kvällar tillsammans med en stor kopp te. Kanske inspirerar den er rentav till ett besök till Helsingfors, och vad vore väl roligare än det?

Jessica Andersin
Bokbabbel.com

Flera författare bland årets sommarpratare

Lina Arvidsson — Fri, 15 Jun 2012 09:17:37 +0000

Igår annonserades vilka som kommer att sommarprata i år. Som vanligt en blandad mix av artister, politiker, och som vanligt flera författare. Kanske de mest intressanta, eftersom de är vana vid att formulera sig eftertänksamt och vackert.

Några av de jag främst ser fram emot är forna programledaren till Babel, Daniel Sjölin, den 9 juli, Jenny Jägerfeld den 13 juli, Sara Bergmark Elfgren den 30 juli och Amanda Svensson den 17 augusti. Även Märta Tikkanen, norske författaren Jo Nesbö och Martina Haag kommer att sommarprata. Se hela schemat här.

August Strindberg "En dåres försvarstal"

Eva Björnberg — Wed, 18 Apr 2012 22:00:39 +0000

Meningen ovan i rubriken består av de ord med vilka August Strindberg avslutar sin roman En dåres försvarstal. Orden är riktade till hans hustru Siri. I romanen visar han på hur han i förhållandet med Siri och i deras äktenskap fått lida på olika sätt, och visar på att det var fel att tro att det var han som var paranoid och galen, att det var han som var den stora förtryckaren, som levde på sin hustrus pengar och hindrade henne från att fullt ut utöva sitt yrke som skådespelare.

En dåres försvarstal har i år, 2012, valts till årets Stockholm läser-bok. Norstedts har passat på att ge ut en pocketupplaga av romanen. Denna utgåva är försedd med ett entusiastiskt och personligt hållet förord av Märta Tikkanen och ett lagom långt och mycket läsvärt efterord av Gunnel Engwall, som är ordförande i Ledningsgruppen för Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Efterordet utgör källan till en del av de fakta jag presenterar i denna text. Boken avslutas med ordförklaringar. Där kan man titta när man t ex inte förstår vad ordet gynolatri (= kvinnodyrkan) betyder.

August Strindberg skrev En dåres försvarstal från oktober 1887 till mars 1888, då han och Siri och deras barn bodde utomlands i Tyskland och i Danmark. Han anses ha fullbordat romanen i Danmark omkring den 20 mars 1888. Familjen bodde då i Villa Maud på Strandvejen i Taarbaek norr om Köpenhamn. Huset finns kvar än idag. På baksidan av Norstedts nyutgåva av romanen har tyvärr Tryckfelsnisse varit framme (dock har han, som tur är, inte alls varit framme inne i texten) och därför står där att Strindberg ska ha skrivit boken under en tioårsperiod: 1878-88. Ja, ja, man är numera alltför luttrad vad gäller korrekturfel i nya böcker.

Strindberg skrev En dåres försvarstal på franska. Orsakerna lär ha varit två: han fick distans till det känsliga ämnet genom att inte skriva på sitt modersmål, men han ville också slå igenom i Frankrike. Allra första gången boken utgavs var dock i en tysk översättning. Detta skedde 1893. Strindberg var då skild från Siri. Han vistades i Berlin och i janauri detta år han hade träffat den 20-åriga Maria Friederike Cornelia Uhl från Österrike, kallad Frida. Det var från början främst hon som uppvaktade honom, allt enligt bevarade brev. Detta föll väl ut, för redan samma år, den 2 maj, gifte sig den 44-åriga Strindberg med den 20-åriga Frida. Frida hade först lovat att inte läsa En dåres försvarstal, som ju utkommit på hennes modersmål, med titeln Die Beichte eines Thoren. Men hon kunde till slut inte motstå frestelsen.

Den tyska översättningen gjordes anonymt. Men boken åtalades för sedeslöshet i Tyskland, och romanen konfiskerades. I och med domstolsförhandlingarna avslöjades namnet på översättaren, vilken var en man med namnet Wilhelm Kämpf. Den som hädanefter skulle bli Strindbergs tyske översättare var dock Emil Schering, som i Berlin 1893 som 20-åring såg en uppsättning av Fordringsägare och därefter beslutade sig för att ägna sitt liv åt att översätta Strindberg.

Efters dygt två års domstolsförhandlingar frikändes Strindberg i oktober 1895. Samma år hade boken kommit ut i original i Frankrike, alltså på franska, men i en kraftigt reviderad version, allt för att passa den franska marknaden. Den allra första fullständiga svenska översättningen i bokform utkom inte förrän 1914, alltså först efter författarens bortgång. August Strindberg godkände alltså aldrig själv någon svensk översättning. Den första svenska fullständiga översättningen från 1914 gjordes av John Landquist (1881-1974) och hade den franska reviderade utgåvan från 1895 som förlaga.

Orsaken till att den reviderade utgåvan användes var att Strindbergs originalmanuskript var försvunnet. Det dröjde konstigt nog mycket länge innan originalmanuskriptet hittades. Jag citerar Gunnel Engwall i hennes efterord:

Det franska originalmanuskriptet till En dåres försvarstal återfanns i Oslo 1973 – en sensation och till stor glädje för strindbergsforskarna som äntligen fick möjlighet att läsa Strindbergs roman i original. Spåren från Paris till Anatomiska institutionens kassaskåp i Oslo, där manuskriptet hittades, leder över Edvard Munch till dennes kvarlåtenskap och läkare. Förmodligen köpte Munch, som umgicks med Strindberg i Paris våren 1896, manuskriptet där för att anonymt hjälpa Strindberg i en svår ekonomisk situation och tog sedan med sig det hem till Norge. Det framgår nämligen av breven att Strindberg sålde manuskriptet i maj 1896 och att det blev exponerat på en ”bok- och manuskriptutställning” i Paris.

Därmed gjordes alltså en nyöversättning på 1970-talet, den allra första på svenska som utgick från det verkliga originalet. Denna översättning, som utkom 1976, är den som ingår i nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Översättare var Hans Levander (1914-2012), och det är denna översättning som även återfinns i Norstedts pocket för Stockholm läser.

Strindberg går minutiöst till väga när han i jag-form på ett mycket detaljerat sätt, låter sitt alter ego Axel berätta sin version om kärleksrelationen och äktenskapet med Maria, som Siri kallas i romanen. Liksom Strindberg själv, är han bibliotekarie på Kungliga Biblioteket i Stockholm, men även skribent, författare. Maria tillhör en annan samhällsklass, hon är friherrinna, gift med en officer och har en dotter. 1875 blir Axel av en slump presenterad för Maria och av henne inbjuden till sitt hem. Axel blir vän med paret, som lever i ett komplicerat äktenskap. Snart uppstår känslor mellan Axel och frun i huset. Möjligheten att erövra en kvinna ur en högre samhällsklass än den i vilken han själv befinner sig, verkar bidra till att öka Axels förälskelse.

En dåres försvarstal är en oerhört själutlämnande roman, en litterärt gestaltad självbiografi. Man upplever berättarens hela spektrum av känslor, från lidande till lycka och tillbaka igen. Hans förhållande till och senare äktenskap med Maria präglas mycket av den svartsjuka och misstro han känner. Han tvivlar på att alla deras barn är hans egna, han tvivlar på hustruns trohet:

Finns det någon man på jorden som kan vara säker på att han är en kvinnas enda utkorade? När jag låter alla mina ungdomsvänner som idag är gifta passera revy, är det blott en enda som jag inte finner vara en smula bedragen! Och lyckliga som de är anar de ingenting […] Om en äkta man levde i hundra år, skulle han ändå aldrig få kännedom om sin hustrus leverne. Han skulle äga kunskap om världen, universum, utan att göra sig en föreställning om den kvinna vars liv är fastnitat vid hans eget.

Jag blir lite trött av att läsa om alla dessa gestaltade känslokast hit och dit, men också imponerad av någon som engagerar sig så, har så starka känslor – och dessutom kan berätta om dessa på ett så intensivt och explosivt sätt. Men under hela läsningen kan jag inte låta bli att undra om allt är taget direkt ur verkligheten rakt av, eller om berättelsen är kryddad av överdrifter och tillägg, allt för att göra texten mer litterär, läsvärd och intressant som roman. Hade han blivit paranoid av svartsjuka, och är denna text ett uttryck för det, eller var det så här deras liv hade varit, med Siri som ville göra honom svartsjuk på grund av både män och kvinnor?

Strindberg såg romanen som en hämnd på Siri. Ilskan över alla oförrätter ökade naturligtvis på hämndlystnaden, och hämnden skulle naturligvis bli mer kännbar om han överdrev. Men kunde han verkligen ha samvete att överdriva? Han behandlar henne, enligt romanen, ibland mycket brutalt, detta försöker han inte dölja. Och faktum är att om Siri var på det sätt som Strindberg beskriver henne, så framstår hon som en ganska barnslig, oansvarig och märklig person. Om däremot mycket i romanen är förvridet och överdrivet, så var Strindberg oförklarligt elak mot henne genom att låta publicera en sådan bok. Ja, vad ska man tro? I vilket fall som helst får man ju inte höra Siris version av det hela.

Texten är ju tänkt som ett försvarstal, för att visa att Strindberg själv verkligen inte hade det så lätt i detta komplicerade förhållande och äktenskap med Siri. Men han kan knappast ha skrivit en så lång och detaljerad text utan tanke på att ge ut den. Tydligen har han i flera brev påstått att texten enbart var avsedd för familjens arkiv och att den aldrig var avsedd att publiceras. Fast då undrar man vilka släkter och familjer, som har sådana texter förvarade i sina arkiv. Och varför lägga ner så mycket kraft på att skriva en hel roman, för att hämnas på hustrun och rentvå sig själv, om han nu inte tänkt förmedla texten till offentligheten? Om tanken hela tiden varit att publicera texten, var han kanske precis så sanningsenlig som han vågade vara, eller precis så överdriven. Han måste ha förstått att romanen kunde riskera åtal.

Funderingar över sanningshalten i berättelsen är de tankar som huvudsakligen stannar kvar hos mig efter att ha läst romanen. Att de får så mycket utrymme kan av förklarliga skäl inte undvikas.

Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com

Anna Liv Lidström — Mon, 04 Jul 2011 06:00:06 +0000

Semestertider. Stan tunnas ut. Pocketshop lockar med tre böcker till priset av två, och jag har aldrig varit med om att folk velat ha så mycket boktips till ledigheten. Jag packar pockets inför utlandsresandet, inbundna gör sig icke besvär här. Förra veckan skrev DN att bokförsäljningen fortsätter att sjunka. Dock var förlagen försiktigt förtröstanfulla och trodde på en bra sommar och höst. Låt oss hålla tummarna och läsa massor. Veckan på dagensbok är som vanligt späckad av förslag. Vecka 27 rymmer alltifrån våldtäkt, dansk komedi till busiga shetlandsponnies…

På måndag ger oss Ella en hel kvartett i bonus. Hon har nämligen läst fyra romaner på temat våldtäkt: Christina Wahldéns båda ungdomsböcker Kort kjol och Ingen behöver veta från 1998 respektive 2004, Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 och Märta Tikkanens Män kan inte våldtas från 1975.

På tisdag har jag läst Stefan Tegenfalks del ett och två i hans ambitiösa kriminaltriologi. Vredens tid och Nirvanaprojektet duger gott som hängmatteläsning. Pålitliga genretypiska deckare. Dessvärre haltar tvåan rätt rejält men gör en snygg upphämtning som får mig att se fram emot den tredje och avslutande Den felande länken som kommer i september.

På torsdag kommer en recension om den föga entusiasmerande, men ändå ganska intressanta Tidens mörka rygg av Javier Marías. Ett slags metauppföljare till den tidigare Alla själar. Richard tycker att den är intressant, men lite väl mycket uppvisning, varför betyget blir ganska lågt.

På fredag blir det Lars Husums Min vänskap med Jesus Kristus, brötig svart dansk komedi om vardaglig ondska, botgöring och självgodhet. En bok som är svår att inte garva åt, men också får en att undra om man verkligen borde skratta åt det berättar Björn som recenserat.

På lördag blir det triss i hästböcker och det är Emelie som läst. Romanförfattaren Ingrid Frimansson kommer ut med en ny hästbokserie, KONA-klubben, som handlar om Frossan och hennes nyinflyttade kompis Bojan. Frossan har precis börjat rida och Bojan har en egen häst, Golden. Tyvärr håller den första boken inte hela vägen och det finns brister i både intrig, karaktärer och hästkunskap.

Den åttonde boken i Pia Hagmars serie om Flisan, Stallkompisar fokuserar mer på vänskap och lojalitet än på hästar. Det blir dålig stämning i stallet när Kevin inte kan stå för att han rider och sina stallkompisar inför sina ”riktiga” kompisar.

Den tredje boken är Teddy på rymmen av Lin Hallberg, om den busiga shetlandsponnyn Teddy. Åttaåriga Elsa som är Teddys ägare känner sig lämnad med ett alldeles för stort ansvar när hennes mamma och den nya sambon Johan ska ha en ny bebis. En charmig och varm bok om hästar och syskonskap.

Ha det fint därute önskar redaktionen.

dagensbok.com » Märta Tikkanen

Linda Jones "Lejonflock"

Similar Posts:

Märta Tikkanen "Män kan inte våldtas"

Similar Posts:

# MeToo

Similar Posts:

Åsa Moberg "Livet"

Similar Posts:

Moa Gammel "Genier"

Similar Posts:

Ebba Witt-Brattström "Stå i bredd"

Similar Posts:

Finlandssvenska tips från bokbloggaren Jessica Andersin – Bokbabbel

Similar Posts:

Flera författare bland årets sommarpratare

Similar Posts:

August Strindberg "En dåres försvarstal"

Similar Posts:

Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com

Similar Posts: