Den här diktboken består av 186 numrerade, femradiga verser som alla är kursiverade. Kursivering, ja. Det används som brukligt för att framhäva vissa ord eller fraser i text, men här är alltså allt satt på lut. Och det är inte svårt att läsa det som ett tilltal med eftertryck, som om diktaren har utomordentligt viktiga […][...]

Jag undrar vart alla idéromaner har tagit vägen? Jag förundras över enkelspårigheten i ny svensk prosa. Jag ser några pretantiösa avstamp, men inte så mycket mer. Jag tvingas återigen efterlysa lite mer jävlaranamma hos de svenska debutanterna. Jag vill ju så gärna läsa nåt som naglar sig fast, nåt som river djupa spår i mitt […][...]

Det finns en friskhet i Inga-Lina Lindqvists ord som får vingarna att lyckas lämna marken och vara fart och fläkt ibland … och ibland skör poesi. Men oftast är det endast ord. Det ryska som jag kanske gärna idealiserar lever eller så är det bara fläkten av något tvärkulturellt. Översättningarna av ryska dikter är poesi, […][...]

Varför ska det vara så svårt att skriva vissa recensioner om lyrik? Boken kommer framför en, man läser genom lite flyktigt, man återvänder och försöker bli berörd, se ingångar, börja analysera. Jag antar att det just handlar om att bli berörd. Ibland funkar det inte, texten fladdrar iväg och man hittar inte den där raden […][...]

Att läsa Katarina Frostenson har aldrig varit lätt, om man med "lätt" menar förståelse. Hon har själv uttryckt det som att texter inte alltid behöver vara begripliga, de kan drabba läsaren av olika skäl och på andra sätt än logiska tankegångar. Dofter, bilder och smak är viktigare än stringens. En sådan poesi har, som vi […][...]

Det är svårt att göra skillnad, att sticka ut på ett vis som gör det man vill säga unikt men inte utstuderat. För mig sitter denna skillnad ofta i språket. Om språket används med dess stilregler som tillgång och inte begränsning kan det helt plötsligt framträda något oväntat. Det finns några få författare som lyckats […][...]

Lukas Moodysson är för de flesta, med rätta, känd som regissör till två av vår samtids bästa svenska filmer. Att han debuterade som poet redan vid sjutton års ålder är mindre bekant för de flesta. Inte särskilt konstig, eftersom poesi aldrig har samma publika genomslagskraft som film. Det är ju fullkomligt absurt att tänka sig […][...]

Det är som det är med viss poesi, bara att kapitulera inför den direkta förståelsen och istället söka ett större sammanhang, en ambition, ett program eller ett utslag av förtvivlan. Jag måste erkänna att jag ganska ofta gjorde platt fall i min egen läsning av Det alkemiska hjärtat, för att nu inte tala om tolkningen. […][...]

Aase Bergs tredje diktsamling heter Forsla fett och är bunden i ett format som bara mäter 15×11 cm. Litet och praktiskt för den som vill bära med sig en diktbok på tunnelbanan, jobbet eller cafébesöket. Kanske som brukspoesi? Men, nej! Det är lika bra att säga det med en gång: Det här är en sådan […][...]

Poesi, poesi, poesi! Poesi? Eller är det något annat jag läser? En miniberättelse uppbruten i fragmentariska delar, mer eller mindre löst sammankopplade via titlar och direkta övergångar. Jag börjar läsa dikterna, blir okoncentrerad och får börja om (måste erkänna att jag alltid skummar genom diktsamlingar vid en första läsning). Avverkar i rask takt 2/3 av […][...]