Uruguayanska Melisa Machados Den röda sången är en tunn och, till synes, anspråkslös diktsamling som ingår i förlaget Ellerströms Lilla Serien. Men när jag öppnar den händer det genast – texten gör anspråk. Vi kommer direkt in i ett slags programförklaring som tar stöd av Paul Celans rader: Jag är lättare: Jag sjunger inför främlingar. […][...]

Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst. Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att […][...]

VARGEN OCH DE ANDRA DJUREN
Det var en gång en varg som alla andra.
En dag blev han kung och såg att hans vilja var lag
och att alla böjde sig för hans vargaröst.
Då kallade han alla djuren till rådslag under ett grönskande träd
och tog högstämt till orda:
»I skogen råder laglöshet! I alla buskar och snår
har jag inte funnit annat än försyndelser,
dumhet, lättja och övergrepp,
med ett ord ingenting att yvas över.
Hur ska då skogarnas talrika folk kunna blomstra
med en sorglig ordning som denna?
Hör nu vad jag säger,
det är ord som ni måste instämma i.
Se på den varelse som kallas mänskan
hon som alltid går på två ben.
Ser ni vilken kraft
hon har i allt hon gör?
Inte ens naturen själv rår på henne,
varken vattnet eller elden står henne emot.
Lyckan ler mot henne i allt hon företar sig.
Låt oss därför ta mänskan till förebild
och allesammans, från lejonet till haren,
nu och allt framgent gå på våra bakben.
Jag har talat! Från och med nu ska vi bli dugliga
och aldrig mera gå på alla fyra!«

»Bravo, bravo, eders höghet! Vilket upphöjt sinne!
ropade alla djuren
som stod samlade under trädet.
De jublade och applåderade
och gav sig sedan av
på bakbenen
och försökte sätta tassar och klövar i sidan.

Men hur det nu var kom det hela att halta
för sen en tid var djurrikets skattkammare tom.
Många huvuden hade rullat
men alla såg
att djuren gick på onaturligt vis,
att leoparder, hjortar och harar snubblade fram.
Och om någon satte ner en tredje fot
att stödja sig på för att inte falla,
blev han genast gripen
och slagen i bojor.

När de fjäskiga rådsherrarna vildsvinen kom,
vågade de ändå inte dölja tillståndet i skogen,
och sa till den inbilske vargkungen
som stod där på fyra ben
och lyssnade värdigt
att allt var värre än förut.
Då hångrinade vargen mot dem
och sa med sin grymmaste min:
»Förstår ni inte att det gäller principen?
Jag vill inte höra mer. Mitt folk är vida överlägset
dem som går på fyra ben, både värdigare och ädlare.
Om någonting haltar
här och var kan jag rätta till det.
Alltså kungör jag i dag att alla från och med nu
bara får gå på ett ben!«

I vanmakt ser vi ofta sådant ske:
Mången skog vissnar och dör för principens skull.

Joyce Mansour geniförklarades av André Breton och anses vara en av de mest betydande författarna inom efterkrigstidens surrealism. Sphinx bokförlag har de senaste åren gett ut en serie av surrealistiska verk, bland annat Mansours roman Julius Caesar. Nu har turen kommit till hennes debut, diktsamlingen Skrik. Som titeln antyder är texten högljudd. Tillsammans bildar dikterna […][...]

Brev i april är en sällsam diktsamling. Christensen skriver om livets resa på en flod mellan två stränder, den ena stranden med ”det rasande hoppet om förklaring och avslutning” och den andra stranden ”en endaste enda förklaring som sprider sig och sprider sig”. Genom Christensens flätade meningar, repetitioner, omlottdiktning, skymtar livet. Kan inte livet sägas […][...]

Det har aldrig varit enklare att läsa Katarina Frostenson än nu, höstvintern 2015. Om nu enkelt ska vara en måttstock för poesi. Jag anser inte det, men i fallet med Sånger och formler handlar det enkla mer om en sorts självklarhet än om att vara lättillgänglig. Tilltalet är klart. Katarina Frostenson skriver fram samtiden, innan […][...]

Vi la oss på golvet och skrev inuti en liten ask Målade kanterna Sara Hallströms diktning är som att titta in i en liten ask, eller kanske ett tittskåp där ljuset inte når in i alla hörn. Där finns skrymslen och vrån enbart orden inte kommer åt. Jag läser först in teman om att höra […][...]

Maria Küchens senaste diktsamling, Rosariet, det marina, rör sig i vattnets och havets värld. Den simmar bland fiskarna, är fisk, är urdjur. Diktsamlingen rör sig mellan Urdjuret, ave maris stella, manetgudinnan som finns före benämnandets tid och dagens rovfiske och odlade laxar. Küchen skriver fram en sorts subversiv skapelseberättelse. Guden är fisken är guden, ritar […][...]

Att vara på Bokmässan innebär en ström av ständiga intryck. Det är svårt att hitta platser som är tysta. Toalettpauserna blir viktig egentid och jag märker hur jag hela tiden tänker på att andas lugnt och inte stressa när jag rör mig mellan montrarna. Jag hittar en oas i Rum för poesi, som under två […][...]

Det senaste året har dansk poesi tagit allt mer plats i vårt litterära medvetande. Det har talats om poesiboom och generationsskifte. En ung generation poeter har snabbt blivit tongivande, vars dikter hamnat på bästsäljarlistor, kammat hem priser och väckt livliga diskussioner på kultursidorna. Från att sällan ha nått över sundet har det skett en markant förbättring […][...]