Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans i tonåren men exploderar när barnen är små och mannen arbetar borta. Hon söker hjälp från vården gång på gång men den medicin hon får räcker inte och hon letar och tjatar, läser på och får till sist ytterligare en remiss och ännu en lång väntan tar sin början.

Och så söker hon febrilt efter kunskap om migrän och framför allt om lindring och bot. Hon har ett strikt medicinskt och neurologiskt perspektiv på sin migrän och blir sur när en studiekamrat föreslår KBT som behandlingsmetod. Hon läser om blodkärl, signalsubstanser, mediciner. Vanlig huvudvärk eller migrän? Hon fördjupar sig i migränen genom tiderna, hur den yttrat sig och behandlats, med den ena metoden märkligare och farligare än den andra, med huskurer och livsstilsförändringar – ska man springa eller låta bli? Dricka kaffe eller inte dricka kaffe?

Läsaren får hela tiden följa med på vägen till nya insikter, på vägen förbi placebo och studier med brister, tjänstledighet och avgiftning från smärtstillande som lett till en annan sorts huvudvärk jämte migränen, intervjuer med experter och misslyckad sommarsemester.

Det växlar mellan de större perspektiven – historia, litteratur, konst, samhällsutveckling – och det egna, mer begränsade, och jag fascineras av hur hon får fram så mycket, lyckas se så mycket genom det filter av smärta som är hennes vardag och verklighet. Men kunskapen är något att hålla sig fast i när det känns som om man faller fritt och man kan behöva spegla sig i andra för att hitta sig själv. Virginia Woolf och Charles Darwin, Sigmund Freud och Lewis Carroll led av svår huvudvärk och troligen migrän och de har alla skrivit om den.

Och det är i de personliga avsnitten det bränner till. Alla känslor som väcks av den egna oförmågan, människorna runt omkring som gör vad de kan men inte riktigt rätt eller tillräckligt, samtidigt som hon förstår att det är en omöjlighet. En medicin som hon efter lång väntan får innebär dagliga självskattningar och med dessa data kan hon i efterhand se mönstren, se hur hennes ursprungliga syn på sig själv och sin sjukdom var lite för snäv.

Det är ett elddop, en skärseld, och som läsare lider jag med henne och önskar intensivt att hon ska finna lindring, ska få rätt sorts hjälp. Och förundras över hur lite man faktiskt vet om denna inte så ovanliga men väldigt plågsamma åkomma.

Similar Posts:

• Är surströmmingen eller pepparbiffen mitt matarv?
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Coffeetable-bok om kaffe
• Att visa vad man läser och ser
• Ur smärtan liv och poesi

I Hundpromenaden är de där fantastiska bilderna helt renodlade. Här finns ingen text alls, men bild på bild av fantasieggande, myllrande landskap fyllda av mer eller mindre märkliga aktiviteter.

Hundpromenaden, det låter ju realistiskt nog. På första sidan i bilderboken lämnar ett barn ett hus och en äldre dam med en stor vit hund. På den sista kommer barnet och hunden tillbaka igen. Fast det som händer däremellan, det är allt annat än rent realistiskt.

Färden går med tåg, över hav, genom egensinnig natur och fantasieggande bebyggelse. Vi får följa med genom någon sorts djurpark, genom en mörk borg, en museipark där getter drar svartvita bilder av människor i omständiga, gammeldags kläder på skejtboard, genom skogar, undervattensdagis och krocketmatcher. Överallt myllrar det av varelser i alla storlekar, som verkar sysselsätta sig med de mest skilda aktiviteter.

Den är som en oändlig upptäcktsfärd, Hundpromenaden. Jag vill försvinna in i den, eller bygga upp den här världen – kanske på ett bibliotek eller i en bokhandel eller som ett fantastiskt Sven Nordqvist-museum. Jag älskade hans bilder som barn och jag älskar dem minst lika mycket som vuxen. Nu kan jag dessutom roa mig med saker som att hitta referenser till Alice i Underlandet (inte kan de vara en ren slump?). Den här resan kan man göra både tillsammans – ”Nämen, kolla! Har du sett?” – och på egen hand. Den är bara alldeles ljuvlig.

Similar Posts:

• Oändligt berättande i textlös magi
• På spaning i den barndom som flytt
• Söt men inte riktigt rätt
• Drömsk rymdsaga
• Bild och rim om existensen

Om grundstoryn om en lillgammal berättare som vandrar genom krigets vansinne låter lite Blecktrumman upphör egentligen likheterna där. Yazbek ger henne en röst som är helt och hållet hennes egen. Berättelsen är rörig, med mängder av utvikningar och omtagningar, men alla lägger ett pussel och målar med ordfärger. För hur jävligt allt än är så är ju Rima fortfarande, och också bara nätt och jämnt, ett barn som ingen någonsin lyssnat på och hon har ju så mycket att berätta och så många fantastiska ord att pröva. (Gå på dass när du kan även om du måste springa över gårdsplanen där bomberna faller, säger kvinnorna till barnen, du vill väl inte bli hittad i en urinpöl när du är död?)

Hur kan människor vara olyckliga när de har tillgång till denna enorma mängd betydelser?

Vi följer henne genom vägspärrar, bombanfall, gasattacker, möter torterade demokratidemonstranter, skäggiga tonårsgrabbar med kalasjnikovs, krigsbrudar som bara haft slöja på sig några månader, söndersprängda och ihjälgasade män, kvinnor och barn. (Kvinnorna dör snabbare av gasen, läkarna får ju inte ta av dem slöjorna som håller gasen inne.) Det borde förstås vara outhärdligt, men genom Rimas ögon blir det inte det; verkligheten luckras upp, drömt och vaket flyter ihop, genom barnets ögon blir till och med den hära förestående döden en skapelseberättelse för nya världar. På Saint-Exuperys vingar kan hon flyga från en stjärna till en annan även när döden nafsar henne i hälarna. Hon som vandrar låter oss aldrig glömma verkligheten, alla dessa människor som ”försvinner” ur hennes och andras liv, och det blotta faktum att vår bortglömda berättare har så mycket att säga höjer bara tragedin; samtidigt finns där en sån rusig lycka i berättandet, att få bli hörd, att få göra berättelserna till sina egna och bygga en värld som har en mening när allt faller sönder, om så bara för att allt som försvinner inte ska glömmas.

En halv värld bort sitter vi och debatterar förnumstigt om att hjälpa på plats, reducerar berättelserna till för och emot, buntar ihop människor i tusen- och miljontal, talar om att försvara det förflutna. I en källare i ett utbombat Damaskus sitter en flicka fastbunden medan gift regnar från himlen. Runt om henne virvlar en sprudlande orkan av ord, intryck, uttryck, möjligheter som gnistrar och blinkar innan den måste försvinna. Världen borde få rymma alla de där små stjärnorna.

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Hur är det med er?
• Klassiker i nyöversättning
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Den fängslades erfarenheter

Själva premissen för Hjärtlös är att man får följa hur den rara flickan Catherine blir Hjärter Dam, Underlandets skräck. Att man vet i förväg att sagan inte slutar lyckligt gör den dock inte mindre spännande. Medan jag läser försöker jag hela tiden lista ut vad som måste hända för att den genomrara Catherine, som bara vill baka och sprida glädje genom sina utsökta bakverk, ska förvandlas till tyrannen vi känner till från Alice i Underlandet.

Historien som följer är bisarr och underlig på ett sätt Carroll själv säkert skulle uppskatta, men själv tröttnar jag stundtals på att underlighet radas på underlighet bara för den bisarra sakens skull. Jag förstår att det förmodligen är en hyllning till Carroll, men själv föredrar jag när det jag läser har en tydligare logik än en slumpmässig LSD-tripp. Halvvägs in i boken slutar Meyer dock rada konstigheter, och de bisarra element som är kvar fyller en berättarmässig funktion. Ungefär samtidigt förvandlas den galna världen Carroll skapade från ett tokigt ställe gjort för bra äventyr, till Meyers egna, betydligt mörkare skapelse. Eller kanske är det inte en annan plats, så mycket som det är en dykning in bakom kulisserna. Carroll skapade en plats för turister, Meyer visar hur lokalbefolkningen lider. Istället för charmig magi ser man sexismen, fördomarna, och de kvävande sociala strukturerna som vill placera alla kvinnor i samma pyttelilla låda, där de ska sitta och se söta ut.

Catherine drömmer om att få starta ett bageri, men eftersom hon är dotter till en markis tycker hennes föräldrar att fysiskt arbete är under hennes värdighet. Dessutom är Catherine vacker, och hennes mor envisas med att hon inte får slösa bort sin skönhet. När kungen visar intresse för Catherine spelar det ingen roll att han är en fånig ärthjärna som Catherine föraktar. Catherines föräldrars lycka skulle vara gjord om deras dotter blev drottning, och de envisas med att Catherine ska vara tacksam för möjligheten att få gifta sig med kungen. Jag får kalla kårar av sättet markisen och markisinnan vägrar lyssna på sin dotter, och hela tiden hävdar att de gör allt för hennes eget bästa, och kan hon inte bara vara lite tacksam nu… När Catherine dessutom blir kär i hovnarren, och man som läsare inser hur socialt oacceptabel deras förbjudna kärlek är, blir klaustrofobin total.

Även om Hjärtlös har gott om charmiga karaktärer (Cheshire och hans tonfiskpajer måste få ett hedersomnämnande här), så drivs min läsning efter ett tag inte framåt av förundran och längtan efter mysiga lässtunder, utan av frustration och feministisk ilska. Jag slutar undra över hur en rar flicka kan förvandlas till hjärtlös despot, eftersom svaret är tydligt: patriarkala strukturer, trånga kvinnoroller, och människor som hela tiden hävdar att de vet bättre än du själv vad du egentligen vill. Om det enda sättet att undvika att få sitt hjärta stampat på varje dag är att slita ut det och styra över alla trångsynta idioter från en blodig tron … låt oss bara säga att valen Catherine gör inte är orimliga. Man gör det man behöver göra för att överleva.

Samtidigt som Catherines öde gör ont i hjärtat på mig, så avslutar jag ändå läsningen med någonstans skadeglädje: där fick ni, era högfärdiga puckon. Om ni bara hade låtit den stackars flickan baka pajer ifred hade ni haft färska bakverk varje dag, och istället har ni nu en hjärtlös tyrann som föredrar halshuggning framför hallonmaränger.

Vad lär vi oss av detta? Om livet ger flickan mandlar, låt henne baka mandelkakor. Annars kanske hon tillverkar cyanid av mandeln istället.

Similar Posts:

• Sockersöta saga
• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• Karatebrudar och grodkyssartanter
• Förspilld kvinnokraft
• Bullfest, bullfest hela dagen

Alan Moores nya roman utspelar sig på två dagar – 26 och 27 maj 2006 – i det som återstår av Northamptons arbetarkvarter efter rivningarna på 60-talet, där en gemenskap förvandlats till tröstlöshet, där en man ska gå på sin systers nya konstutställning baserad på en dröm han kanske hade när han var liten, medan en ung crackhora i ett av grannhusen håller på att tappa taget om livet helt. Det är de tre som är huvudpersonerna.

Jo, i någon av sina många, många dimensioner är Jerusalem en enkel historia, ett kärleksbrev till hemstaden och ett långfinger till allt den fått utstå sedan romarna kom dit, men han tar den långa vägen dit. James Joyce sade en gång att om någon skulle radera Dublin från jordens yta kunde staden byggas upp igen utifrån detaljerna i Ulysses. Moore har tagit till sig det, men nöjer sig inte med hur Northampton såg ut den där enda dagen; städer är levande varelser, och även människor och byggnader som försvunnit för länge sedan har ju lämnat spår i stadens själ. Alltså måste han berätta i fyra dimensioner, både tid och rum, både verklighet och drömmar. Han måste dra in änglar och djävlar, bränder och invasioner, svikna labourlöften och teodicéproblem, kreativitet och galenskap, moraliskt ansvar i en värld utan fri vilja, död och odödlighet tills han fått med ALLT. Och alla dessa historier och öden han väver samman, som ett gigantiskt snookerparti där varje rikoschett kan påverka hela spelet och varje boll är värd lika många poäng. Denna långa rad av karaktärer från alla tidsperioder och situationer, som vid första påsyn bara har gemensamt att de alla bor där i The Boroughs, den äldsta stadsdelen i saxarnas gamla huvudstad som ingen utanför har något intresse av att rycka upp annat än när den stör de finare människorna.

Her point is that despite the very real continuing abuses born of anti-Semitism, born of racism and sexism and homophobia, there are MPs and leaders who are female, Jewish, black or gay. There are none who are poor. There never have been, and there never will be. Every decade since society’s inception has been witness to a holocaust of paupers, so enormous and perpetual that it has become wallpaper, unnoticed, unreported.

Och som han gör det sen. Han drar in verkliga personer från Oliver Cromwell till Charlie Chaplin och den egna bekantskapskretsen och blandar dem med sina egna påhitt. Han skriver i parafraser, palimpsester, tesserakter. Han tvärvänder från slapstickhumor till förbannade essäer. Han drar in andras böcker och surfar på Milton, Blake, Clare, Carroll, Joyce, Beckett, och för all del sig själv också. Han byter tidsperiod och huvudperson i nästan varje kapitel, och ändå bygger varje kapitel vidare på det förra, tar upp dess idéer och ger dem en rejäl spark, belyser det en person trodde sig förstå från en ny vinkel. Han utmanar läsaren både med infodumpar som tar upp halva kapitel och med ordlekar som kräver flerspråkighet för att helt begripa, men han ger belöningar för det; det mest extrema exemplet är väl kapitlet ”Round the Bend”, om James Joyces schizofrena dotter Lucia som tillbringade större delen av sitt liv på ett mentalsjukhus i Northampton och här berättas som om hennes älskade far tvingat henne att leva på finneganswakiska:

Mighnd knot awer canseeusness hedself, uniffable ter sceeintestic scrupiny, beau a fairnuminon o’ far timersions datas foundedself contrained wittin a merdel blody end um werlt doutwit a’peer ta hove baret’ree?
Lucia penders willshe skirps alonge. Perhopes fearsum afuss, owr foursomality is consciantly outtempting to expierce itsolve inalys farfoold glarey, esperever luccinfer thort beond, thort quarner iff ourrizen dattiset wrytangles wideehighther fhree. Theos ophus howcan nevagaet disctern succinctfully wellbe estymdust bairds ound purwits, waile daiz aveers huer nit sloadroept undare taclin un meanoeuthert’ing illbe consigndered luciatics ar slimpery faals. A’curse, dorados eywool bay parcived as buth pohetic an dewrenched.

Hela det kapitlet är en otrolig prestation, med ett språk som berättar minst två-tre saker samtidigt och hela tiden också utvecklar och fördjupar resten av berättelsen, men bara de 50 sidorna tar mig nästan en vecka att bena ut. Å andra sidan kompenserar han för det med att hela bok 2 i princip är en enda lång ungdomsfantasysaga om ett gäng barn (låt vara odöda barn med sekel av erfarenheter) som reser i tiden på jakt efter en hemlighet, och hade han publicerat de kapitlen för sig hade han fått Neil Gaiman att gråta blod.

Men ingen enda del här står ändå starkare för sig själv än de gör tillsammans, för allt hänger ihop. Visst, på 1266 sidor hinner han ibland bli tjatig, hans användning av sexuellt våld för att motivera karaktärsutveckling blir lite… tja, serietidningsmässig, och det är ibland svårt att skaka av sig känslan att lite för många karaktärer är lätt förklädda versioner av Alan Moore själv. Men allt det där kan jag skita i, för Jerusalem är ändå en så oerhört total roman. Här finns oändliga detaljer, men han använder dem alla – om en karaktär ser en hundskit på sidan 300 kan du ge dig fan på att någon annan har hundskit under skorna 800 sidor senare, och att det spelar in. Här finns många stilar, men han behärskar dem alla. Här finns många karaktärer, men alla får sin plats. Det är en bok som bärs av helig vrede men är så lekfull, så fantasirik, så full av infall och människokärlek att även efter nästan 1300 sidor känns det som om boken har saker kvar att berätta länge än.

Similar Posts:

• Gud är död – här är hans barn
• ”A book about nothing”
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Faber håller stilen
• I vinet, ölen och tequilan sanningen

Få barnböcker innehåller väl så många ikoniska figurer som Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Den är nästan så ikonisk att man måste ta ett steg tillbaka för att riktigt se den i sig själv, och ja, när man gör det så är den ju faktiskt oerhört konstig.

Jag liksom kastas mellan uppfattningarna att Carrolls historia enbart består av roande, lekfullt nonsens och att den säger något djupt väsentligt om tillvarons grundläggande absurditet. Kanske låter det inte som en barnbok, men det kan det nog vara – en av det där slaget som fungerar lika bra för barn som för vuxna. Åtminstone för barn som kommit upp i den där fasen där språkliga vändningar och knasigheter börjat fascinera.

Översättaren Åke Runnquist beskriver i sitt korta men kloka efterord Alice i Underlandet som ”besynnerlig och suggestiv” och påpekar ett släktskap med ”den moderna, absurda dramatiken”. Där kan Alice definitivt skrivas in, i litteraturhistoriskt släktskap med en Kung Ubu eller en Kafka. Underlandet är en drömvärld där allt kan hända, och det långt ifrån på något idylliskt sätt. Snarare finns ibland en klar underton av maktens absurda anspråk, som hos drottningen Hjärter dam och rättegången om kakorna. Carrolls skyr inte det grymma.

Lika ofta undrar man förstås om författaren inte helt enkelt är lika pårökt som sin bolmande, sävliga kålmask uppe på den enorma, sinnesomvandlande svampen.

Denna Alice i Underlandet är en nyutgåva av Runnquists översättning illustrerad av Tove Jansson, som först kom ut 1966. Den är förstås varmt välkommen och faktiskt har Janssons namn på omslaget gjorts större än Carrolls eget. Ändå är det ingen egentlig bilderbok, utan en illustrerad text – bilderna, några i färg, men de flesta i svartvitt, upptar en mindre del av uppslagen. Inte desto mindre fungerar de kongenialt. Janssons välbekanta stil fångar underbart myllret av märkliga, inte sällan melankoliska figurer. Hon är lika bra i färg som i svartvitt, men har en känsla för färg, en mjukhet som för den skull aldrig blir mjäkigt pastellig, som få kan tävla med.

Alice i Underlandet är en klassiker, och en klassiker som är så roligt att den kan vara en klassiker, i all sin knasiga dubbeltydighet. (Eller är det det som gör det?) Den kommer ständigt i nya utgåvor och varianter, inte bara som bok, utan som filmer, spel, pjäser och balett. Den går helt enkelt inte att komma ifrån, och just den här vackra utgåvan är faktiskt ett måste i presenthögarna till liten som stor. Oavsett om det är magiska drycker, svampar eller kakor inblandade i deras storlek.

Similar Posts:

• Sockersöta saga
• Ingen vidare sagoskog
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Magiskt myller
• Det här med klassiker

Fast så, efter ett tag, undrar jag om det inte lika mycket är en tillgång. Brevsamlingen blir liksom mer litterär och spännande när man inte håller några illusioner om att sitta inne med någon sorts facit. Personerna, relationerna, livsvärlden och verken får växa fram efter hand. Varje ny mottagare av breven ger liksom ett nytt perspektiv, kastar ytterligare lite nytt ljus, men ur en annan vinkel.

I Brev från Tove Jansson har litteraturprofessor Boel Westin, som skrivit Jansson-biografin Ord, bild, liv liksom den första doktorsavhandlingen om henne, och förläggaren Helen Svensson samlat brev skrivna mellan 1932 och 1988. Sex decennier. Det är brev till föräldrarna, till vännerna Elisabeth Wolff, Eva Konikoff och Maya Vanni, till kärlekarna Atos Wirtanen, Vivica Bandler och Tuulikki Pietilä, liksom till svenske förläggaren Åke Runnquist, som gav ut hennes romaner men också beställde illustrationerna till Lewis Carroll och JRR Tolkien.

Det har funnits brev att ta av, förstår man. Tove Jansson fick i genomsnitt tvåtusen brev om året och svarade på nästan alla, berättar redaktörerna Westin och Svensson i förordet. En hel del var förstås renodlade jobbrev och beundrarbrev. Att muminindustrin ibland stod henne upp i halsen kan man ju förstå. I de brev som valts ut här – hur det nu exakt gått till? – är arbetet också nästan alltid närvarande. Jansson var ju en konstnär i en konstnärfamilj och vännerna har ofta liknande sysselsättningar. I de första breven, från utbildningar och studieresor, och långt fram dominerar måleriet. Så småningom tar skrivandet över mer och mer.

Resande är ett centralt inslag, men här finns också drabbande skildringar av andra världskrigets Finland när det inte gick att resa, när det var brist på allt, bomberna föll, vänner dog vid fronten och flyglarmen bröt tiden, sömnen, nerverna och arbetslusten i stycken. Desto ljuvligt är det att läsa inte minst om ölivet i den finska skärgården, om hus- och kojbyggen och den stora fascinationen, för att inte säga glädjen, över vädrets makter som är så välbekant, förtjusande Janssonsk.

Att läsa hennes karaktäristik av människor hon känner eller stöter på är minst lika roligt som hennes beskrivningar av hemuler och filifjonkor i Muminvärlden, och inte sällan kan man se paralleller. Kvickt fångar hon på bara några rader folk och fäs små egenheter och ibland tossiga beteenden. Skojigt är också alla karaktäristiska uttryck, hur hon kallar sig själv och Vivica Bandler för Tofslan och Vifslan medan Tuulikki Pietilä blir Tooti blir Too-ticki. Älskarinnor kallas mymlor och några som har legat med varandra har ”mymlat” (se där en ny dimension att ta med sig in i muminromanerna). Fint men ganska sparsmakat infällt finns illustrationer, foton och enstaka handskrivna brev återgivna.

Vilken fröjd hon måste ha varit att brevväxla med, Tove Jansson! Nu vill jag bara genast läsa mer, både om och av henne.

Similar Posts:

• Tema: Tove Jansson
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tove bakom Mumintrollen
• Kometer och konster och kärlekar
• Som novellist var hon fri

Varför finns det då inte mer litteratur om detta intressanta tema: författare och schack? Jag tror den främsta orsaken är att författaren till en sådan bok bör vara djupt involverad i schack, men även vara mycket insatt i litteraturvetenskap. Denna kombination är tyvärr ganska ovanlig. Jesper Hall skriver i sitt förord till boken Hjalmar Söderberg och schackspelet att han försökt dra nytta av sina erfarenheter som professionell schackspelare, teaterregissör och författare. Med hjälp av de referensramar han i någon mån delar med Söderberg, har han försökt finna nya infallsvinklar på författarens schackintresse och författarskap. Jesper Hall och bokförlaget Atlantis har med denna bok täppt till ett hål både i schacklitteraturen och den biografiska litteraturen, en gärning i stil med den bok Hall skrev tidigare (2007), och som handlade om författaren Frans G Bengtssons förhållande till schack.

Eftersom jag själv är schackspelare, blir jag förvånad när jag i Hjalmar Söderberg och schackpelet läser Halls kapitel ”Om schack”, som ska vara ett slags introduktion för de som behöver förkunskaper. Här tycker jag Hall borde tydliggjort sina resonemang även för de läsare som inte är schackspelare. Det verkar som att han inte tar chansen att verkligen propagera för schack på ett objektivt och positivt sätt. Istället lägger han tyngdpunkten på att schack är matematik. Här kommer jag också att tänka på Edgar Allan Poe, som i inledningen av novellen Morden på Rue Morgue reducerar schackspelaren till att endast vara uppmärksam och inte alls snillrik.

Halls syn på schack är inte alls förenlig med min syn, eftersom jag ser schack som en konstart. Hall skriver bland annat att schack på elitnivå otvivelaktigt är en sport. Faktum är att det finns många undantag. Bland andra ex-världsmästaren Vasilij Smyslov och stormästaren David Bronstein såg schack som en konstart, denna syn på schack har likaså vår egen, genom tiderna bäste svenska schackspelare, Ulf Andersson. Jag har själv spelat mot David Bronstein och kommit till insikt att han värderar den konstnärliga dimensionen högre än resultatet.

Hall skriver att kön, ålder eller eventuella fysiska handikapp inte spelar roll för förmågan att spela. Garri Kasparov har i ett berömt och provokativt uttalande sagt att mannen har en fördel gentemot kvinnan på grund av fysiken. Forskning säger också att man kan spela bra schack fysiskt tills man är 60 år. Mentalt kan man hålla hög nivå tills man är 74 år. Mikhail Botvinnik, världsmästare i schack 1946, har sagt att en livsnödvändig ingrediens om man vill bli en god schackspelare är att man har hälsan. Hall rider på den välkända myten att schackspelare är intelligenta: ”Intelligensen är det allenarådande.” Men det har bekräftats av seriösa undersökningar att schackspelare inte alls är så intelligenta som gemene man tror. Jag hade föredragit att Hall tagit fram sådana personliga nedslag i kunskaper istället för att visa lättja i detta inledande kapitel om schack. Man bör aldrig underskatta sin läsekrets behov och servera ointressanta klyschor även om den är oinitierad.

I kapitlet ”Schack i Hjalmar Söderbergs skönlitterära texter” nämner Hall att schack har den mest centrala rollen i novellen Sibyllans grotta. Bland annat nämns följande replik av novellfiguren Karl Hennings:

”Om man vill lära sig spela schack ordentligt, får man lov att avstå från allt annat, kärlek och karriär och hela historien. Hela det så kallade livet.”

Åskledarens uppfinnare Benjamin Franklin avstod från att lära sig schack just på grund av denna tankegång och det är ett fundamental uttalande som alla aspirerande schackspelare grundligt måste fundera på! Däremot känns det som övertolkning när Hall argumenterar för samband med schack, när det inte förekommer explicit. Hall nämner två av Söderbergs alster: dialognovellen Generalkonsulns F-båtsmiddag och dramat Ödestimmen. Visserligen nämns denna replik i dialognovellen: ”Du spelar ju schack, Krigsberg? Gott då vet du att ett drag som är mycket bra i en viss ställning redan i nästa drag kan vara meningslöst.” Hall kallar denna association till schack för en etablering där Söderberg låter schack och text spegla sig i varandra. Eftersom Hall lägger mycket möda på att analysera fram dolda schacktexter borde det ligga i hans intresse att belägga sina påståenden. Ovanstående etablering ser jag inte som en indikation på att den resterande texten kan ha inlägg om schack när det dessutom inte heller tydliggörs av Hall i hans egen text. Sedan dras det jämförelser med krigsstrategi och schackstrategi, men här kan jag inte se någon koppling till Söderberg. Sådana jämförelser borde ingå i kapitlet ”Om schack” eller i ett eget kapitel om schackstrategi. Detta skulle också kunna vara temat för en bok, där man jämför historiska skeenden med schackets egen strategiska utveckling.

När det gäller dramat Ödestimmen skriver Hall att där inte finns någon markör i form av ordet schack. Detta varnar förstås för risken att övertolka. Att man är schackspelare betyder inte alls att man nödvändigtvis skriver om schack implicit. Han skriver att schackmarkören undviks för att undvika övertydlighet. Här menar Hall att själva titeln på dramat Ödestimmen är en parallell till schackets så kallade fjärde timme. Jag har aldrig hört ordet ödestimme i schacksammanhang och fjärde timmen är inte ett känt begrepp för författare. Detta känns som en mycket kraftig övertolkning och den köper jag inte. Det är här jag tycker Hall spårar ur i sin tolkning. Det känns som att han har gett sig katten på att hitta schackliga samband även när de inte finns och då tycker jag det blir för mycket spekulationer och subjektiviteter. En bok som har aspirationen att hitta schackliga samband, som till sin natur är påtvingade och spekulativa är ett riskabelt projekt.

Det intentionella misstaget som är ett välkänt begrepp inom litteraturvetenskapen är en fälla som är lätt att falla i när man drar jämförelser mellan verk och biografi. Man bör inte ta för givet att författarens eget (schack)liv påverkat hans skrivande. Hur det påverkat och om det påverkat kan man aldrig med säkerhet veta. Dessutom var Söderberg mycket mera författare än han var schackspelare eller schackproblemist. Det hade varit bättre om Hall nyktert fokuserat på det som var verifierbart istället för att presentera schackliga samband, som kanske inte finns och därmed hylla subjektiviteten. Vi läser boken främst för att vi vill läsa om Söderberg, inte för att läsa om djärva spekulationer. Det är dock bra att boken får en värdig avslutning med Söderbergs partier och problem. Vi får heller inte glömma Hjalmar Söderbergs mest kända uttalande om schackspelare som står som ingress till boken:

Till lycka för de många som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidsförflyttning
• För dom som älskat

Det finns få böcker från 1900-talet som används som referenspunkt för hur samhället fungerar lika ofta som George Orwells 1984. Samtidigt är det också den bok som flest ljuger om att ha läst, så låt oss slå fast: 1984 är inte (bara) en bok om övervakning, och nyckelfrasen är inte ”Storebror ser dig”. Nyckelfrasen är: ”Vi har alltid varit i krig med Eurasien”. Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden, och människans hela språk, hela tankevärld, och därmed både hennes historia och hennes nutid kan skrivas om. Och vi låter detta ske. Att vi gladeligen går med på två minuters hat om dagen och en okänd fiende, söker trygghet i paranoian utan att märka att hela världen ändrats på ett sätt som gör att vi inte ens har språk att uttrycka hur den en gång var.

Alltså är det knappast en slump att 1Q84 börjar med en passning till en annan engelsk klassiker; en dag på våren 1984 är Aomame sen till ett viktigt möte, så hon rusar ner i ett metaforiskt kaninhål för att hinna – och hamnar i en annan värld där historien gått lite annorlunda. Hon är ju fortfarande sig själv, fortfarande i Tokyo, fortfarande en lönnmördare som skickar män som misshandlar kvinnor till ”den andra sidan”, men plötsligt har poliserna alltid varit bättre beväpnade, USA och Sovjet är vänner, en mystisk religiös rörelse har alltid gömt sig i bergen, och på himlen svävar två månar bredvid varandra… Samtidigt händer något liknande med Tengo, en matematiklärare som extraknäcker som författare; han får i uppdrag att skriva om en roman av en ung gymnasietjej, ändra historien så att den blir mer acceptabel, och utan att veta hur det gick till är han plötsligt inne i något som liknar den romanen med två månar. Och medan alla håller ett öga öppet efter Big Brother och är lättade över att han aldrig kom har något kanske ännu hemskare alltid hänt i det lilla; någon, eller rättare sagt några, styr och våldtar och dödar utan att någon kan märka det.

Gillar man Murakami lär man gilla detta. Vi har två enormt vältecknade huvudpersoner, en starkare handling än han ofta haft förut som lyckas presentera alla sina dubbeltydigheter på ett naturligt sätt, med fullt med små kaninhål som leder fram och tillbaka mellan de två huvudhistorierna. Aomame och Tengo får vartannat kapitel (intresseklubben antecknar: Murakami har baserat alltihop på Bachs Das Wohltemperierte Klavier – 24 kapitel i varje bok, ett för varje tonart, omväxlande i moll och dur) och närmar sig långsamt varandra genom alla frågetecken; vem som skapar vem, vem som lever i vems fiktion, vad som flyttat dem från det ”verkliga” 1984 som nu aldrig hänt till denna udda värld som kanske skrivs allteftersom och kanske är skriven sedan länge. Det är svårt att lägga ifrån sig, och när jag kommer fram till slutet av volym 2 är det med ett ”VA? NÄ! GE MIG MER NU!”

Men samtidigt finns det saker som rentav får mig att undra om Murakami verkligen är så bra som jag en gång tyckte. Dels känns alltihop någonstans fortfarande konstruerat, som om 1Q84 är menad att läsas som en roman inom 1Q84; han är lite för förtjust i metafiktionsgrepp som att låta karaktärerna kommentera diverse dramatiska grepp när de hände. Kanske är det att jag aldrig varit någon stor fan av den matematiskt precise Bach; jag sitter hela tiden och önskar att jazzfanet Murakami vågat improvisera lite mer, stoppa in lite dissonanser, utmana sin egen historia… Han lägger fram frågor om identitet, paranoia, verklighetskonstruktion och makt (utan att avslöja allt för mycket kan vi ju påpeka att Lewis Carrolls fascination för småflickor ju inte bara gällde deras drömmar) som skulle få en Thomas Pynchon, en Philip K Dick, en David Cronenberg eller varför inte en Ryu Murakami att gnugga händerna med ett vansinnesflin och ställa in alla möten för ett år framöver, men öppnar man ett getingbo har man ansvar för getingarna och Murakami verkar nästan fega ur och tveka att gå på djupet. Säger ”verkar”, eftersom detta som sagt inte är den kompletta romanen, och det finns mängder av krokar att hänga upp vändningar på, gott om teman att spela motmelodier på. Om Murakami vill kan volym 3 vända ut och in på de två första och göra detta till något riktigt stort. Huruvida det är hans plan, eller om detta i slutändan blir ytterligare en rutinmässig Orwellreferens, är liksom Storebror och little people själva än så länge höljt i dunkel.

Similar Posts:

• 1¿Que?84
• Samma lika, igen
• Okej
• En revolution i hjärtat
• Ve den stackars pendlaren

Pappa Långben handlar om föräldralösa Judy som efter uppväxten på barnhem får möjlighet att gå på college när en okänd mecenat förbarmat sig över henne. I gengäld vill han att hon skriver ett brev till honom varje månad och det är dessa brev som romanen består av. Boken är skriven redan 1912 av Jean Webster (pseudonym för Alice Jane Chandler Webster) och trots att händelseförloppet är lätt att förutse är det en bok som fångar mig då Judy är en tjej som vet att ta plats och säga vad hon tycker. Judy skriver sina brev med ett rappt och humoristiskt språk och med en blick på världen som bara är förunnat den som vuxit upp utanför den.

Kära Pappa Långben!

Jag har bytt namn.

I katalogen står det fortfarande Jerusha, men annars är jag bara Judy. Det är egentligen gräsligt att man själv ska vara tvungen att hitta på det enda smeknamn man någonsin har haft? Men ändå har jag inte hittat på Judy riktigt på egen hand. Freddie Perkins brukade säga det innan han kunde tala rent.

Jag önskar att mrs Lippet hade lite mer fantasi när hon hittade på namn åt barn. Efternamnen tar hon ur telefonkatalogen – Abbott står på första sidan – och förnamnen tar hon där hon hittar dem; Jerusha hittade hon på en gravsten.

Femtio år tidigare utkom Unga kvinnor, av Louisa May Alcott, om fyra systrar som växer upp under amerikanska inbördeskriget. De måste förhålla sig till familjens stigande fattigdom och att växa upp. Romanen är uppbyggd så att flickorna tycker synd om sig själva och deras väna, goda mor ger dem en berättelse med tydlig moral. Flickorna tar berättelsen till sina hjärtan och lovar att förbättra sig, att vara glada och lyckliga över varandra och allt de faktiskt har kvar.

Jos enda svar var att trycka sig tätt intill modern, och under den tystnad som följde uppsände hon utan ord den varmaste bön som uppstigit från hennes hjärta. Ty i denna bitterljuva stund hade hon lärt känna inte bara förtvivlans plåga och kval utan också självförnekelsens och självbehärskningens sötma, och ledd av sin mors hand hade hon kommit ett steg närmare den vän, som tar emot varje barn med en kärlek som är starkare än någon faders, ömmare än någon mors.

När jag läste Unga kvinnor i mellanstadiet var detta inget jag överhuvudtaget uppmärksammade, jag tror jag svalde berättelsen med hull och hår. Nu blir jag mest irriterad på moralen, på fromheten, på att någon gud är lösningen. Jag tänker att det måste ha varit hemskt att vara tjej och växa upp på 1860-talet, men att det måste ha varit ännu hemskare att böcker sågs som uppfostringsanstalter, för det är väl i böcker som drömmar och förhoppningar ska vävas?

Alice i Underlandet av Lewis Carroll känns som den yngsta boken i samlingen, om man ser till målgrupp. Jag vet egentligen inte om jag har läst den som barn, eller om jag bara fått den läst för mig, hört talas om den. Mitt minne av Alices äventyr i Underlandet är en skojfrisk, tokrolig berättelse där allt är möjligt. När jag nu läser känner jag mig obehaglig till mods och nästan lite stött, för alla är så elaka och nonchalanta. Av bara farten passar jag även på att se Tim Burtons tolkning av Alice i Underlandet och upplever ytterligare en version av den klassiska sagan. Där är Alice visserligen bland vänner men där blir det också en klassisk kamp mellan ont och gott och Alice blir till hjältinna. Jag kan tycka att det är synd att översättningarna inte är mer synkade med varandra, för när Alice i Underlandet numer finns på svenska önskar jag att The Cheshire Cat kunde fått ett svenskt namn istället för flera olika.

De böcker i boxen som berörde mig mest under min uppväxt är Maria Gripes Agnes Cecilia och Frances Hodgson Burnetts Den hemliga trädgården. Den senare har jag sett på film, läst på svenska, läst på engelska och sett på film igen, när jag var barn. Jag kunde återberätta handlingen från början till slut utan att missa en enda detalj. Det var något så fängslande med allt det hemliga, det stora huset, korridorerna, rummen, den oändliga heden. Men framförallt var det så fascinerande med trädgården, att bringa liv i något som legat i dvala så länge. När jag skriver det här är jag på mitt lantställe, våren har precis kommit och jag rensar och gräver i jorden. Även om mina torftiga tallbacksrabatter inte alls kan mäta sig med en bördig engelsk trädgård så lockas jag fortfarande av det där med att väcka jorden, hjälpa våren. Och Mary som från början är ett elakt, bortskämt och magert barn växer med trädgården. Att Frances Hodgson Burnetts språk är porlande vackert och virvlande över sidorna gör det inte värre och jag läser som jag aldrig läst förut.

Allting var så underligt och tyst, och det var som om hon hade varit hundra mil borta från alla andra, men på något sätt kände hon sig inte alls ensam. Det enda som bekymrade henne var om alla rosorna faktiskt var döda eller om någon av dem hade överlevt och skulle få blad och knoppar när det blev varmare. Hon ville inte vara i en riktigt död trädgård. Vad den skulle vara fantastisk om den var en riktig levande trädgård, och vilka mängder av rosor som då skulle blomma överallt.

Precis som hemliga trädgårdar lockade mig som barn så lockade tanken på att alla tider egentligen existerar samtidigt och att det kan öppnas vägar emellan dem. I Agnes Cecilia har Nora precis flyttat med sin fosterfamilj till ett nytt, stort gammalt hus och snart står det klart att någon eller något vill komma i kontakt med henne. I min värld hade det varit bland det mest spännande som kunnat hända mig, och Agnes Cecilia är en väldigt spännande roman som rör sig emellan tider och hemligheter. Det är en både otroligt hemsk och otroligt vacker berättelse och den trollbinder mig än idag mycket tack vare Maria Gripes känsliga och lyhörda berättarton. Att slutet sen är lite väl tillrättalagt förlåter jag utan tvekan.

Gemensamt för dessa böcker är att de skildrar tjejers vardag och drömmar, deras villkor och förutsättningar i olika situationer och tider. Unga kvinnor skrevs redan på 1860-talet och Agnes Cecilia, som får räknas som den moderna klassikern, 1981. Såklart slår det mig hur mycket ”flickboken” har förändrats under de 150 år som gått, men också hur lite. Jag är väldigt dålig på att läsa klassiker, jag tycker inte att det finns någon egentlig anledning att läsa böcker bara för att de skrevs för längesen. Men när jag läser alla dessa böcker i rad får jag ändå en känsla för tiden och hur det kan ha gått till då för länge sedan. Vilket också får mig att fundera på vilka böcker som skulle kunnat ha varit med i den här samlingen. Vilka som har valts bort. Vi kan aldrig täcka hela historien eller ge en helt sanningsenlig bild av hur det gick till eller hur det var, men samlingen Uppväxtklassiker kan ge en version, en del av den och på så sätt bli en viktig del av kvinnohistorien – oavsett hur tråkigt ett sådant perspektiv än är.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Knasig klassiker i efterlängtad nyutgåva
• Flickbokens uppväxt
• Saga om flickan som blev tyrann
• Magiskt myller