Sommaren är en tid då vi passar på att lyfta läsningen ut från hemmets läsfåtöljer och soffor. Det är nu pocketläsandet har sin absoluta högsäsong och nu får såväl Albert Camus som Jens Lapidus följa med både till stranden och på långfärdsbussen. Men hur är det egentligen att läsa på olika offentliga platser? Vad ger […][...]

Minns du vad du läste som liten? Eller snarare, minns du vad det du läste betydde för dig? Kanske har du som jag ganska vaga minnesbilder av den första läsningen och lyssnandet på berättelser. Kanske hade böcker ett ganska begränsat inflytande på din barndom. Kanske stod boklusten ändå från början alldeles glasklar inom dig, och […][...]

Det finns många olika sätt att närma sig litteratur på. Antingen ser du det som ströunderhållning, ett tidsfördriv när du inte har något annat för dig. Eller så läser du litteraturen med en avsikt. Du vill att den skall säga dig något, kanske lära dig något. Du har ett djupare syfte med ditt läsande. Kanske […][...]

När jag åker buss eller tåg, när jag sitter och väntar, när jag ligger på stranden, i stort sett varje gång jag ser en människa läsa en bok så känner jag ett fruktansvärt behov av att veta vilken bok det är. Särskilt om boken har ett intressant omslag. När jag själv läser en bok så […][...]

Om man måste välja sida har jag ofta en närmast löjlig tendens att välja läsarnas framför författarnas. Jag kallar den löjlig eftersom alltsammans ju faller utan båda sidor av ekvationen. Utan författare ingenting att läsa och utan läsare ingen större mening med att skriva. Ändå, tycker jag, finns det en poäng i att försvara varje […][...]

Jag sitter på en båt på Hurtigrutten och försöker läsa. Det är världens längsta fjordar, de brantaste bergen och en sol som aldrig går ner. Mina ögon vandrar över meningarna i boken och tittar ut över allt annat som stjäl min uppmärksamhet, tillbaka till boken, bergen igen, ett vattenfall. Jag börjar om, hoppar upp till […][...]

När jag var sjutton hittade jag en bok i pappas bokhylla som hette Den västerländska kanon och var skriven av en amerikansk litteraturprofessor som hette Harold Bloom. Boken hade en gubbe i peruk på omslaget, djupt nedsjunken i en söndertummad bok. Hans blick var sådär koncentrerad som bara någon som är riktigt fångad kan vara […][...]

Vaknar. Läser Jan Myrdals Gubbsjuka. De två första meningarna lyder ”Det var hösten 1999. Jag var i Japan för att tala Strindberg för japaner till hundrafemtioårsjubiléet”. Jag tänker att det är bara Myrdal som talar Strindberg. Vi andra talar om Strindberg. Gillar det. Sedan läser jag Ajvide Lindqvists Människohamn. Det är spännande. I alla fall […][...]

Det är lördagkväll och jag sitter på den där festen samtalandes med någon ny bekantskap. Vi har inte setts förut och avhandlar dom där obligatoriska frågorna om jobb och skola. Jag säger att jag skriver. Alltså att jag läser böcker. Det där sista säger jag förstås inte, det är underförstått. Ändå blir frågan som följer […][...]

Det finns en rolig historia om två män som går på bio och slår vad om huruvida John Wayne ska ramla av hästen eller ej. När filmen är slut säger han som har vunnit ”Nej, behåll pengarna du, jag har sett filmen förut” medan han som förlorat svarar ”Äsch, det har jag också, men jag […][...]