Recension

: Hur jag läste böcker och lärde mig leva
Hur jag läste böcker och lärde mig leva Francis Spufford
2004
Bonniers
8/10

Barnet som böcker byggde

Utgiven 2004
ISBN 9100100056
Sidor 266
Orginaltitel The Child That Books Built
Översättare Rebecca Alsberg

Om författaren

Francis Spufford är författare och journalist, född 1964 och bosatt i Cambridge. Han har bland annat skrivit böckerna Hur jag läste böcker och lärde mig leva, I may be some time. Ice and the english imagination och Backroom boys.

Sök efter boken

Minns du vad du läste som liten? Eller snarare, minns du vad det du läste betydde för dig? Kanske har du som jag ganska vaga minnesbilder av den första läsningen och lyssnandet på berättelser. Kanske hade böcker ett ganska begränsat inflytande på din barndom. Kanske stod boklusten ändå från början alldeles glasklar inom dig, och står där än.

För den brittiske författaren och journalisten Francis Spufford är fallet snarast det sistnämnda. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva – trots Rebecca Alsbergs fina översättning har jag svårt att låta bli originaltiteln The Child That Books Built – beskriver Spufford ömsint sin utveckling som läsare, från den tidiga barndomens vuxenlästa sagor till de sena tonårens kultböcker, metafiktion och, faktiskt, pornografi. (Det sista spelar ingen framträdande roll i texten, men det är symptomatiskt att Spufford inte sopar under mattan detta inte helt obetydliga inflytande på litteratururvalet man gör i en viss ålder.) Han hyllar, men idealiserar aldrig läsningen. Han skriver om en passion på gott och ont, om ett beroende och en intim och ständig livskamrat.

Böckerna är en källa till djup tillfredställelse, men också ibland stagnerad frustration. De speglar verkligheten och längtan efter något annorlunda. De erbjuder verklighetsflykt och vad som närmast måste betecknas som någon form av egenterapi. Här, som hela tiden, är Spufford djupt personlig (utan att för den skull sakna allmänvärde). Han tecknar sin familjebakgrund, med den kroniskt döende lillasystern i centrum, och de tabubelagda känslor och behov som får plats bara inom böckernas pärmar och ibland knappt ens där. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva är läsaren oupplösligt förbunden med böckerna och tvärtom, men framförallt är det en kärleksförklaring till barn- och ungdomens litteratur och läsning.

Alla böcker som Spufford tar upp är förmodligen inte bekanta för en svensk läsare, men det stora flertalet är nog lika folkkära för svenskar som för engelsmän, för Spuffords generation som för senare generationer. I de fem mycket brett hållna avsnitten – det här är sådan där klassiskt frodig, essäistisk prosa full av tankvärda associationer och njutbara formuleringar – stöter vi på mängder av välbekant litteratur. Spufford diskuterar folksagornas motiv, psykoanalysen, Piagets utvecklingsstadier och hur vi egentligen formulerar politiska idéer. Han lär sig läsa med Tolkiens Bilbo, går vilse med Alice i Underlandet och möter A A Milnes Nasse på en vinterpromenad. Han rider ut snöstormen på prärien med familjen Wilder och samlar sig för den sista striden i C S Lewis Narnia.

På något underbart sätt lyckas Spufford vara precis lika närvarande i barnets uppslukade läsning som i den vuxnes spännande resonemang om till exempel barn och realism, Lewis religiösa världsbild eller Wilders politiska idealism. Från pekböcker till Borges, från James Bond till Jane Austen till science fiction till Koranen – Spufford behandlar dem alla lika varsamt poetiskt, dråpligt och allvarligt, med stor intelligens och med alldeles oändlig kärlek.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-07-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 22:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3379

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?