Det går inte idag att blunda för att klimatet är en ödesfråga för mänskligheten. Vi är nu inne i vad som skulle kunna sägas vara en andra våg av nutida klimatengagemang, där sociala rörelser möter politiken och ekonomins realiteter i konfrontation och dialog. Det handlar som så ofta om moral och politik, och den smärtsamma […][...]

Andrev Walden och jag delar något. Vi är båda krönikörer. Han visserligen på stora Aftonbladet och jag på min lilla facktidning, men ändå. Det är ändå intressant att läsa vad någon annan åstadkommit i genren. Han har varit nominerad till Stora Journalistpriset för sin gärning. Jag blev en gång nominerad av min redaktör till Årets […][...]

Ganska många lär väl redan känna till rockjournalisten Fredrik Strage. Under många år har han också varit fredagskrönikör i Dagens Nyheter, och skriver då om musik och andra populärkulturella fenomen. I den här boken samlas 242 av de här krönikorna. Det kanske första intrycket av att läsa så många av hans krönikor samlat på det […][...]

Kändisar är som ett släkte för sig, och vi älskar att läsa om dem. Ibland är det som att vi aldrig kan få nog av dem faktiskt. Inte är de som oss heller. Rör sig i en egen spännande värld där andra kändisar finns. Sitter i intervjuer dagarna i ända, åker limousine eller åtminstone inte […][...]

Gammalt skämt: Tre nationalekonomer åker på sin årliga jakthelg långt ut i skogen. Helikopterpiloten lovar att hämta dem på söndag, men varnar dem att han inte har plats för någon extra last. När han kommer tillbaka har ekonomerna skjutit varsin älg och mutar honom att packa ombord alla tre. Helikoptern blir rejält överlastad och störtar […][...]

Hade egentligen tänkt få med den här boken bland våra julklappstips – det får väl bli enligt devisen ”julen varar än till påska” – men den var perfekt läsning mitt i konsumtionshysterin. En liten alternativ jul i sin egen rätt, liksom. Lite otidsenligt och förbaskat välbehövligt. När Stefan Sundström återigen samlar funderingar till en bok […][...]

Det var tisdagen den 14 december 2010 när det som skulle komma att bli en våg av bloggposter, twitterinlägg och medial uppmärksamhet började som ett privat småprat. Det började som diskussioner efter häktningsbeslutet av Julian Assange efter misstanke om våldtäkt och sexuellt ofredande av två svenska kvinnor. Meningarna går isär om vad som har hänt […][...]

Jag har läst Malin Wollins krönikor i flera år och uppskattar det säregna språket, kvickheten och den stora igenkänningsfaktorn i hennes texter. Dessutom gillar jag krönikeböcker (vem gillar inte en bok som man kan plocka upp även om man har jättelite tid på sig, läsa en krönika som får en på gott humör och sedan […][...]

Det finns som vanligt många intressanta seminariepunkter och monterprogram på årets bokmässa och jag tänkte tipsa om några av dem så här dagen innan kalaset drar igång. Det som presenteras i den här krönikan är bara ett axplock av allt kan man göra på mässan. Därför får ni också ett gäng länkar till höger så […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]