När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

(Ur slutdikten i ”Hundstunden” av Kristina Lugn)

Kristina Lugn är död men hon kommer samtidigt alltid att finnas. I höstas var jag på författarsamtal kring boken ”Alla kan dö” av Nina Hemmingsson och Anna Lindman. Titeln på boken kom av hur Kristina Lugn botat sin dödsrädsla när hennes gode vän Allan Edwall gick bort. Hon menade att klarar Allan att dö så kan alla dö. För mig gav det tröst och en aning lugn.

Det var min mamma som introducerade mig till Kristina Lugn. Hon pratade både om hennes poesi men också om Kristina Lugn som person. Om hur hon vågade bryta mönster och gick sin egen väg. Jag blev fascinerad av kvinnan med det vilda, röda håret och den lugna rösten. Jag såg henne ibland när jag promenerade i krokarna kring Dramaten och hon såg alltid målmedveten och intressant ut. Och jag letade upp hennes poesi på biblioteken och fastnade direkt. Hennes dikter är öppna, vardagliga men också så gripande.

När jag gick på gymnasiet hade vi kulturträffar i vår magnifika aula. En gång hade vår studierektor bjudit in sin goda vän Kristina Lugn som skulle prata om poesi. Jag minns att jag tänkte att de måste ha haft något ihop och jag kommer också ihåg att Kristina blev väldigt irriterad över att en del av ungdomarna i publiken surrade om annat. Själv var jag lagom präktig och tyckte att det hon pratade om var intressant, även om jag inte kan återge något av det i detta nu.

När en av mina allra bästa vänners mamma gick bort frågade hon mig om jag ville läsa en dikt på begravningen. Dikten jag läste var ”Du ska få ett panoramafönster”.
Utdrag:

Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla all slags väderlek.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer.
Du ska få ett liv som förlåter dig allt.

Få författare har förmågan att på ett så självklart och genialt vis sätta ord på svåra saker utan att det blir komplicerat. När Kristina Lugn skriver så förstår en. Orden landar i både hjärta, hjärna och mage. Jag behöver inte stanna upp och fundera utan dikterna sugs in i märgen. Så har det varit med de teaterpjäser jag sett också. Skrattet och allvaret blandas med ensamheten i Kristina Lugns författarskap. Legends never die skriver jag faktiskt på allvar här.

Similar Posts:

• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv
• Språket och döden
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Åkessons Tetrapak

En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
Den dyker upp ibland
när vindar röjs och åkrar plöjs
och får förklaras av experter.

Dikten är glömd, poeterna är döda. Så tycks Malte Persson resonera. Egentligen är det märkligt, att dikten tappat så i status. Många är stolta över det svenska språket, och det med rätta. Vi kan träta om ”svenska värderingar” och om huruvida Du gamla, du fria ska sjungas på skolavslutningar eller ej. Men engagemanget i språket är intensivt och ofta förenande. Fredrik Lindströms böcker och teveserier om språk har funnit en stor publik, liksom tidningarnas språkspalter. Sedan mer än tio år finns Språktidningen som riktar sig till en bred allmänhet. Språkliga innovationer som ”hen” väcker livlig debatt.

Språkintresset borde skapa ett sug efter poesi. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson. Och han har rätt. Så varför har inte poesin högre status? Varför läser inte fler dikter? Kanske tycker sig många sakna den tid och det lugn som krävs. Kanske saknar allt fler förmågan att koncentrera sig. Kanske skyggar en del för det inbillat högtidliga, för den förhöjda känslan.

Malte Perssons diktsamling ropar inte bara ”var är läsarna, varför är det ingen som bryr sig?” Den handlar också om självtvivel.

Varje utsaga är en vulgär tatuering
att för alltid ångra, men ändå.
Man gör vad man kan, och efter ett tag
så kan man också det man gör.
När kommer jag till saken egentligen?

Dikterna innehåller ofta den här typen av frågor som poeten ställer till sig själv, men som naturligtvis träffar läsaren. Det fungerar engagerande. Jag aktiveras och blir gripen, jag känner att jag kommer närmare. Här finns åtskilligt som andas självmedvetenhet. Jag känner igen det och det är inget lyckligt tillstånd.

Poesin fanns innan
någon uppfunnit poeterna -
nej, vad vet jag om det,
men poesin fanns kvar
i alla fall när de var borta.

Men Malte Persson har samtidigt självdistans. Han klibbar inte på läsaren någon sentimental nostalgi. Snarare väcker han nyfikenhet. Det är bra. Som läsare får jag gott om utrymme att känna och fundera själv.

Förr i tiden slog poeterna fast hur det var,
och det var skönt att de visste bättre
och att man fick underkasta sig deras
pregnant formulerade livsvisdomar
och nästan ovedersägliga teser
spikade på en dörr av luft.
Men så är det inte längre.

Visst kunde forna tiders dyrkan av poetiska snillen skorra lite falskt, men poeterna ÄR språkets partisaner. Tänk på klassiker som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Gustaf Fröding. Dikten är fronten, eller i alla fall en av fronterna, för språklig utveckling. Inom dikten finns även utrymme för kamp. Tänk Athena Farrokhzad eller Johan Jönson.

Vår beredskap borde vara god, vi älskar ju språket – men många läser alltså inte dikt. Eller gör de det? Visst har det blivit populärt med poetry slam? Publiken betalar för att se poeten som estradör.

En och annan poet blir folkkär även i vår tid. Se på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Men den förra älskas kanske mest för sin personlighet som den framstår i teve. Den senare nådde den verkligt stora publiken först när hon började blogga.

Jag kan inte bestämma mig. Kanske behöver vi dikter för att höja beredskapen. Eller så är det bra att det råder kris ett tag och att dikten får en chans att ladda om. Eller så finns ingen kris alls. Spänsten i Malte Perssons egna strofer är det hur som helst inget fel på.

Dikten är en bister fana.
Dikten reas ut på Dressman.
Dikten är Bayeauxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Similar Posts:

• Blick på det blinda
• Skruva den som Beckman!
• Rymden som språkverkstad
• En besserwissers bättre vitsar
• Hur man fångar en inlåst panter

Språket i Författaren som kändis är strikt akademiskt, med kapitelindelningar, fotnötter och sammanfattningar. Jag som tycker mig ha läst nog med akademiska texter under mina år som student ökar genast avståndet till den rosa boken som jag innan påbörjandet av läsandet hållit ganska nära. Anledningen till att skriva något som inte är läroböcker eller forskning på ett sådant sätt känns både onödigt och tråkigt. Att läsa om författarkändisar och hur de har tagit sig dit och varför hade annars kunnat bli en riktigt rolig bok. Det är det inte nu.

Trots att jag har ett genuint intresse för flera av de författarpersonligheter som medverkar i boken blir det aldrig rolig läsning för mig. Det är intressant och lärorikt, men utan underhållningsvärde eller läsglädje. Dessutom saknar jag en motivering till varför de författare som boken väljer att ta upp har valts ut. Det finns en likriktning mellan dem som jag tycker är problematisk. Tre av de valda författarna har eller sitter i Svenska Akademien, fyra är ungefär lika gamla och bara två av de sex nämnda författarna är kvinnor.

Det viktigaste mediet för att bli en litterär celebritet är enligt boken tevemediet. Syns man mycket i teve blir man också en kändis. Florerar man mycket i teve gör dessutom dagstidningarna också nyhetsvärde av det. Jag ifrågasätter inte att detta skulle vara korrekt, speciellt inte med de författare som boken tar upp, men jag saknar nutidsbilden av författar- och mediesverige. Ger man ut en bok 2011 om författaren som kändis utan att ta upp internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet, som ett avgörande medium kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite mossigt.

Jag skulle vilja veta mer om författare som slår genom Twitter, hur bloggar påverkar författarens möjligheter att nå ut till sina läsare. Allt fler böcker filmatiseras, hur påverkar det författarens kändisstatus?

Men att Selma Lagerlöf omnämns som kändis 70 år efter sin död måste ändå ses som en bedrift värdigt sitt nobelpris.

Similar Posts:

• Så mycket mer än sagotant
• Ranelid under lupp
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

- Nja, man är ju inte direkt underbarn när man är 42, så det tänker jag nog inte så mycket på.

- Kristina Lugn skrev i en gammal recension av Kött (Expressen 21 maj 1991) att du drog nytta av att du hade det så lätt för dig. Hon menade att du skulle bli en verkligt betydande poet när din begåvning började bjuda dig motstånd på allvar. Har det hänt tycker du?

- Det var insiktsfullt skrivet av Kristina Lugn. Jag var mycket latare och nöjdare med mig själv då än vad jag är nu. Det där med motstånd är viktigt. Livet bjuder automatiskt på en massa motstånd och dessutom har jag nog tvingat mig själv in i en massa situationer där det har uppstått motstånd, till exempel att börja göra film trots att jag inte kunde någonting. Jag tycker att jag lyckas bäst när jag arbetar med någonting som är svårt, när det blir en strid mellan mig och materialet, ämnet, till exempel mellan mig och döden.

- I din senaste bok både citeras och omnämns texter ur Bibeln. Så har det varit genom hela ditt författarskap. Hur tänker du kring det?

- Inget jag tänker på. Det bara blir så.

- Du har valt att använda ditt eget namn i Döden & Co. Det finns även många likheter med ditt liv samtidigt som det finns tydliga skillnader. Varför har du valt att göra så?

- Det är inte mitt eget namn. Huvudpersonen heter Lucas, jag heter Lukas. Det är en liten skillnad men små skillnader är viktiga. Jag intresserar mig mycket för de små skillnaderna, och i likhet med romanens huvudperson fantiserar jag ofta om hur mitt liv skulle ha sett ut idag om bara någon liten grej i mitt förflutna hade förändrats. Jag kan även uppleva att jag har en massa parallella liv runt omkring mig, som till exempel den ganska dysfunktionelle Lucas med c. Jag är absolut inte han, men jag hade kanske kunnat vara han om tre-fyra saker hade varit annorlunda. Jag känner en oerhörd ömhet när jag tänker på honom.

I största allmänhet tror jag på en litteratur som baserar sig på total identifikation. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att skriva självbiografiskt, men jag tror att en författare, precis som en skådespelare, måste känna sig 100% närvarande i de personer han eller hon skriver. Som till exempel Sofi Oksanen eller Marcel Proust eller Herta Müller. Jag tror absolut inte att vartenda ord i deras böcker är sant och självupplevt, men jag upplever starkt att de identifierar sig fullständigt med sina karaktärer.

Jag har svårt för litteratur som känns alltför påhittad och konstruerad. Eller i och för sig, som ren underhållning kan jag tycka att det är kul att läsa en deckare eller en historisk roman eller något sådant, men jag blir bara berörd på djupet när jag känner att jag läser någonting som kommer från någons hjärta (som till exempel de ovan nämnda författarna).

- Vad finns det för skillnader i ditt sätt att arbeta när du skriver manus för film jämfört med när du skriver romanmanus?

- När jag skriver en bok är texten färdig när den är färdig. Ett filmmanus är bara en skiss. Det är också lättare att vara subjektiv i en bok, lättare att skriva vad någon tänker och känner. En bok är bättre än en film på att skildra vad som rör sig inuti en människa.

- Vad driver dig att skriva böcker nu för tiden? Är det någon skillnad mot för tjugo år sedan?

- Nej, det är nog ungefär samma tvång som driver mig, men kanske använder jag hjärnan lite mer nuförtiden, tidigare följde jag nog enbart min intuition (och den ledde mig ofta helt fel). Jag har sent omsider kommit fram till att man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver.

- Vilken av dina böcker tycker du själv bäst om och varför?

- Döden & Co, för att den är bäst och för att den var roligast att skriva. Vilket kanske kan låta konstigt, eftersom det är en ganska sorglig bok, men det kanske har något att göra med det där motståndet som Lugn pratade om, att det är roligt när det är som en brottningsmatch, det blir något slags adrenalin.

- Det nämns en hel del författare och andra romaner i din roman Döden & Co. Vilka författare inspireras du av i ditt skrivande?

- Att skriva är som att vara en del i ett samtal. Man pratar med sin omgivning, man pratar med sina framtida läsare, man pratar med andra författare, det är en ständigt pågående dialog, och det skiftar hela tiden vem det är man pratar med.

När jag var yngre var det nästan bara poeter som jag pratade med (och ibland, tyvärr, försökte härma) – Gunnar Ekelöf, Bruno K Öijer, Michael Strunge, Ann Jäderlund, Göran Sonnevi, Kristian Lundberg. Nu är det nästan bara romanförfattare, till exempel Marcel Proust och Marguerite Duras, men även en och annan poet, till exempel Anna Achmatova och Sylvia Plath. Just idag läser jag Anne Franks dagbok, den är mycket fascinerande, på en massa olika sätt.

- Döden & Co handlar mycket om döden och ensamhet, när vi läser den märker vi hur vi blir tunga i sinnet. Var den tung att jobba med?

- Hur man reagerar på den är nog olika, jag har hört många som blir glada av den. Själv hade jag väldigt roligt när jag arbetade med den. Jag tycker att det finns mycket humor och liv i sådana tunga saker som döden och allt det absurda i tillvaron. Jag känner mig själv väldigt levande och närvarande när döden finns i närheten. Och så kändes det hela tiden när jag skrev boken, att döden fanns tätt intill mig, min egen död, min pappas död, alla människors död. En annan anledning till att den var rolig att arbeta med kan ha varit kontrasten mot att göra film: det var en befrielse att skriva rakt på sak om vad som pågår inuti huvudpersonen, hans tankar, idéer, drömmar, fantasier. Jag har upplevt det som en begränsning när jag gjort film att jag varit fast i den synliga världen, att jag har haft svårt att komma in i karaktärernas huvuden.

Men missförstå mig inte, jag tycker inte att det är ”fel” att ni blir deppiga av boken, alla måste få reagera på sitt sätt, det finns ingen objektiv läsning, man måste alltid utgå från sig själv. Så har det alltid varit med mina filmer också, att människor reagerar på väldigt olika sätt, och det har jag alltid varit glad över.

- Vad tror du själv händer när man dör?

- Man kommer till himlen.

Fotograf: Per-Anders Jörgensen

Similar Posts:

• En poetik att lyssna till
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• Lite lyckopirr i höstmörkret
• I huvudet på Bodil Malmsten
• På Dödens ö spelas Mahlers sexa

Anledningen till att litteraturen i högre utsträckning än någon annan konstform förmår påverka vår upplevelse av världen är att den arbetar med språket, vilket är vårt primära meningsskapande verktyg.

Men då krävs också att författaren verkligen arbetar med språket. Att man lanserar ett nytt Alfapet. Det gör Byggmästar. Exakt hur går naturligtvis inte att sammanfatta, då hade man inte behövt Byggmästar. Men läs så förstår du. Det som genast slår en är den ohämmade relationen till det språkligt belastade. Har någon författare någonsin gått så långt som hon på vägen mot det paradisiska, lyckligt oproblematiska? För den som inte kan följa henne på vägen framstår hennes lyrik som kitsch.

Men att utforska det banala är inte samma sak som att vara banal. Att drömma om det banala är inte samma sak som att vara banal.

De eskapistiska fantasierna, framkramade ur språkets egen enkla skönhet, når i Vagga liten vagabond nya höjder. Jag följer henne gärna. Drömmen och intellektet är inte kompatibla. Det som framstår som kitsch hos det senare är just nu pågående verklighet hos det förra.

Jag kan komma på mig själv – ah, en Byggmästar-vision! Med de senaste tre böckerna (Vagga liten vagabond är den avslutande delen i trilogi om kärlek) har hon gjort mig uppmärksam på mitt eget dagdrömmeri.

Similar Posts:

• Ta en skogspromenad istället
• Underverk i naturens vardag
• Veckan på dagensbok.com
• Absurda inslag i naturmiljö
• Halleluja liksom

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

De nya ledamöterna inträder i Akademien vid en högtidssammankomst den 20 december. De kommer med andra ord inte att ha något att göra med årets Nobelpris i litteratur som tillkännages på torsdag.

Similar Posts:

• I skuggan av inget pris
• Torrt och akademiskt
• Kristina Lugn i mitt hjärta
• Bellmanpriset till Ann Jäderlund
• Nobelpriset i litteratur 2011

Dikterna är tagna ur elva olika samlingar utgivna mellan 1957-1977. Hela boxen inleds också med ett förord av Tunedal. Den av mig utlovade effekten av dikterna skiljer sig kanske något ifrån hennes, men blir följande: äckliga ljud, vardagsondska, ömklighet, griniga gubbar och ensamma kärringar, snoriga ungar, potatiskok, smutstvätt, instängdhet, grå ensamhet, svart ensamhet, röd ensamhet, grön ensamhet, vit ensamhet, alla färgers ensamhet. Svindlande ensamhet.

Tunedal menar dock att bortom den stora ensamheten är dikterna ändå kommunikativa och vända till människan, något som kan vara svårt att svälja. Kanske menar Tunedal i sådana fall människan i stort? Många av Åkessons dikter ligger nära prosan eller den berättande dikten. Det känns snarare som att få någons öde, eller historia berättad för sig. De dikter som talar till just bara mitt personliga jag är faktiskt ganska få. Paradoxalt nog blir den långa dikten, ”Hur ser din färg rött ut?”, en text som ifrågasätter ordens inverkan och betydelse, den som starkast får mig att känna något liknande samverkan eller kommunikation.

För övrigt är kanske något som sällan uppmärksammas, Åkessons tekniska skicklighet och hennes naturlyrik. Vad sägs till exempel om att skriva en hel berättelse av haikus och likna himlen vid ett färskt blåmärke? Naturbeskrivningarna är annars den mest rena smaken av Åkesson, naturen den är alltid klar och tunn, men med obarmhärtiga vändningar som får mig att tänka på Baudelaire.

Det går inte att säga att Åkesson skulle vara lättläst, visst är det roligt i stunden att läsa Åkesson, men jobbigt, särskilt efteråt kan man ångra sig ett ögonblick. Man kan också få, speciellt om man iakttar dikterna ur ett genusperspektiv, en släng av håglöshet och uppgivenhet samt huvudvärk – eller i värsta fall må ganska så obestämt illa. Förhoppningsvis ett stadium som sedan övergår i en motreaktion och förstärks till något-måste-göras-känslan! Inte för inte brukar Kristina Lugn nämnas som en av dem som låtit sig inspireras av Åkesson.

Similar Posts:

• Det svåra enkla
• Febriga drömmar om död
• Poesi für alle
• En levande klassiker
• Lite lyckopirr i höstmörkret

Så lek med tanken att vi tar denne Odysseus vars breda axlar inte längre pryds av ett världsklot och en mänsklighets krävande beroende och stoppar honom i en undervattensfarkost av senaste snitt. Samtidigt tar vi den akademiske, anglosaxiske förnuftshjälten, känd från deckarromaner och franska serietidningar och stoppar in honom i samma båt. Släng med den gode Watson i form av en timid tjänare och kapten Haddock i form av en amper harpunerare. Och tada: världens bästa science fictionroman. Förnuftshjälten, professor Aronnax, får sitt äventyr när hans uppstigande bana bryter urhjältens (kapten Nemos) nedåtgående bana. Vårt lilla Tintingäng blir en fluga på Nautilus tapeter, och med deras sakliga, ibland stillsamt upphetsade, blick kan vi puttra omkring i världshaven och kapitel efter kapitel njuta av att kika in i de äventyrens dörrar som nere i det okända ständigt står på glänt. På sätt och vis är det lite som en bra äventyrs- eller science fictionserie på TV. Efter pilotavsnittet känner vi till karaktärerna, deras hembas och vi har ett hum om vad miljö och förutsättningar kommer att erbjuda för utmaningar. Äventyrskonsumenten kan förväntansfullt sträcka ut benen i fåtöljen.

Jules Verne var inte först med science fiction. Men han spikade genrens teser när han kombinerade den pseudovetenskapliga sensationsberättelsen med äventyrshistorien. Science fictionboken förvandlades till en reseskildring där mycket av behållningen låg i upptäckandet av exotiska och fantastiska platser. Vetenskapen blev något positivt (från att främst ha gjort sig skyldig till diverse olyckliga monsterfödslar), som förde människan utanför hennes vardagliga (i genren förstås underförstått: tråkiga) normaltillstånd. Och kryddan blev den som särskiljer genren från andra äventyrsgenrer (skräck, fantasy): det är teoretiskt möjligt. För sedan barnsben har science fictiongenren använt logiken och vetenskapen på ett synnerligen kreativt sätt. Grundregeln är att man suddar ut den lilla skillnaden mellan teoretiskt möjligt och praktiskt möjligt. En lekman kan skissa och räkna hur länge som helst och aldrig komma fram till något annat att än att en 70 meters batteridriven gjutjärnsval med bekvämligt högt i tak och tidsenlig inredning är en kalasidé, trots att den i praktiken skulle sjunka som en vedspis med strejkande propellrar tills den imploderar på 100 meters djup med mänsklighetsföraktande kapten och allt. Därför att teorin står i svart på vitt och är vacker i sin akademiska logik. Där nånstans bor den moderna science fictionen.

För det vetenskapliga i vetenskapsfiktionen är trots allt bara form. Det är kuriosa som är där för att ge ytterligare en dimension av fantasinervskittling. Senare science fiction, framför allt i TV- eller filmformat, slarvar gärna på den punkten ("beam me up", "set the phasers to stun", visst, men hur?). Kärnan är fortfarande att kunna fly verkligheten en liten stund. Eller som jag tror Kristina Lugn sa, "ge flykt åt verkligheten".

Jag tror att det som gör En världsomsegling under havet till en starkare bok än Jorden runt på 80 dagar, Resan till jordens medelpunkt eller den snarlika men långtråkiga Ingenjör Roburs luftfärd är dess höga mysvärde. Det småputtras i ubåtssalarna vare sig Nautilus befinner sig i Medelhavet eller i antarktiska ishavet. Måltiderna är utsökta, konversationen oftast behagligt dämpad, sällskapet är lika anglosaxiskt samlat inför varje ny attraktion eller tilldragelse. Bokens roller besätts av karaktärer vi redan har i vårt litterära register, bara i en ny och fantasikittlande miljö. Och Kapten Nemo förblir en av de mest enigmatiska karaktärerna i fiktionens historia. Han är hyperintelligent, urstark och har en orgel i sin ubåt som han spelar skithögt på. Det är nihilistiskt övermänniskomys på högsta nivå.

Similar Posts:

• Att blicka ut i havet
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Kulturhistoriskt småintressant
• Gammaldags framtidsresa
• Science fiction

Hos många är Robert Kangas en stilist som väl behärskar denna konst, så till exempel i den ypperligt välskrivna novellsamlingen Oskuld (1994) och även Du frågar vad jag heter (1999). I Den förbannade turen är jag dock inte lika övertygad. Exempelvis säger en prostituerad som varit i Sverige två år när hon och huvudpersonen Gunnar hittar en stuga som de tror är det perfekta gömstället från skurkarna:

Till och med TV finns det och nere vid sjön är det rest ett timrat vindskydd bredvid en stenlagd eldstad för brasstunder i kvällningen.

Och många gånger rullar berättaren med ögonen, när han ska beskriva sin reaktion på någonting. Undrar jag hur vanligt det är att säga det om sig själv?

Om man som läsare är känslig för vad en gestalt i en viss situation kan välja för ord eller använda för uttryck så kan det i värsta fall bli avgörande för om man kommer att gilla boken eller inte. Samtidigt kan gränsen vara svår att dra mellan en författare som gömmer sig bakom någon annans språk och författarens egen personliga röst. För den som lyssnade på Bengt Ohlssons Sommar i P1 för några veckor sedan var han inne på ett liknande resonemang.

Den förbannade turen kan liknas vid en stafettberättelse som förs framåt genom att låta berättarperspektivet växla i varje kapitel. Tekniken ger tempo åt läsningen och det råder ingen tvekan om att Kangas är inspirerad av William Faulkner, något han själv inte sticker under stol med. Varje kapitel är ett slags inre monolog och det ger utrymme för mycket humor och igenkänning om man har en lantis i sig. Många fördomar och frisk samhällskritik från gräsrotsnivå kommer fram.

Det hela utspelar sig i Värmland, ett landskap där Länsstyrelsen sätter ut vargar med flygplan, ett gränsland som överlever tack vare norrmännens törst, en landsbygd som är bortglömd av politiker och makthavare. Helt enkelt Kangas egna Yoknapatawpha County, bara för att göra ytterligare en parallell till Falkners sydstatssamhälle.

Handlingen kretsar i korthet kring Gunnar som är en före detta pin up-fotograf som kommer hem till sin barndoms skogar eftersom han är förföljd av en gangsterliga. Redan i inledningen tar de ett finger av honom. Han behöver pengar snabbt och jag behöver knappast tillägga att det inte kommer gå så bra för honom. Därtill är han smått korkad.

Men det är inte den värmländska gangstervärlden som jag fastnar för i min läsning. Det är bekantskapen med Gunnars föräldrar som strävsamt slitit på varandra i årtionden utan att konversera, det är Sven som är en slemmig lanthandlare som lever på tveksamma affärer, samt bilmekanikern Jack som ännu i 40-års ålder bor kvar i sitt barndomshem. Även om de kan beskrivas som stereotyper i en bortglömd landsbygd, visar de något väsentligt för oss. Det handlar om den ensamma människan som blivit berövad alla sina drömmar. Liv helt utan värdestegring. Människor som befinner sig bortom desperationen och möjligheten att skapa något. Återvändaren Gunnar är ett klassiskt berättargrepp för att lyfta fram detta.

På köpet får man alltså dessutom en smått spännande och thrilleraktig handling, om man nu vill läsa Kangas bara för nöjes skull.

Avslutningsvis är det här en välbehövlig röst för ett annat Värmland än det som Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Lars Andersson lärt oss känna. Skogen är den samma, men sprutande grusvägar, upphöjda Volvos, avsågade hagelgevär och kapade fingrar är några av skillnaderna. Det har blivit Kangas kall.

Similar Posts:

• Blandade känslor till norsk snö
• En norsk traktor
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• En bitvis drakonisk dagbok