Jag njöt av de dammiga och pampiga miljöerna i Gentlemen som var långt ifrån den ljusa, fräscha och nyproducerade lägenhet jag själv bodde i. Den murriga och mystiska våningen som Henry Morgan hade ärvt låg mitt på den brusande delen av Södermalm.

Den hade vindlande serveringsgångar och sammetsdraperier, jazzen var ständigt närvarande tillsammans med cigarettrök och mystiska karaktärer.

Nu är Henry Morgan tillbaka i en annan miljö och året är 2018. Morgan anländer till fots till gården i Skåne där Östergren lever sedan många år tillbaka.

Morgans tweedplagg och slips med Duke of Windsor-knut har bytts till kavaj i jankerstil och knäbyxa. Han är sliten och smutsig efter en lång vandring från Wien. En pilgrimsfärd, kallar han det, målet är att gå ytterligare över 100 mil för att besöka sonen i Lappland.

Östergren och Morgan har inte träffats på länge, läget är spänt men båda spelar med. Östergren vet att Henry Morgan dyker inte upp utan en anledning … Bland det första Morgan säger är:

-Du har problem … Nu igen. Du behöver hjälp.

Sen börjar ett trevande umgänge med traditionell husesyn, vandring genom trädgården och en dialog som ständigt cirklar runt ämnet utan att direkt beröra det. Vad vill Henry Morgan? 

Det blir relativt snabbt tydligt att det nätverk som Henry Morgan tillhör, kallat ”Byrån”, har bett att få en rapport om händelserna i Svenska Akademien från Östergren.

Den gamle ledaren för ”Byrån” – Envoyén – har ersatts på tronen av sin dotter Vivi. Hon bjuder någon dag senare in till lunch på den lokala pizzerian för att klargöra för Östergren vad dealen gällande rapporten är. 

När de diskuterat en stund är står det klart att det snarare är ett ultimatum än ett fritt val. Östergren vet dessutom vad ”Byrån” är kapabel till. De kan med största säkerhet förstöra hans liv om han inte följer direktiven.

Östergren har dessutom känt att någon har iakttagit honom då och då. Drönare, mystiska personer på motorcyklar och annat har gjort att han har anat oråd. Med andra ord, det finns inte mycket spelutrymme. Att skriva rapporten om Svenska Akademien är det enda vägen för honom att bli fri.

Förutom delen i boken gällande rapporten får vi följa med Östergren bakåt i tiden. Han möter personer som satt starka krafter i rörelse. Det är vapenaffärer, mord och våldtäkter. 

Språket i boken är fantastiskt. Dialogerna är detaljrika med bitvis komplexa händelsekedjor, så jag fick då och då faktiskt bläddra lite fram och tillbaka för att greppa vissa delar till fullo.

Oavsett detta så älskar jag hur Östergren väver ihop realism med fiktion. De osannolika sammanträffandena är så genomtänkta! Lägenheter med hemliga passager som används för att gå under jorden och möten mellan personer i dåtid som idag fått utrymme i nyheterna (En sprättig Kulturman dyker upp på restaurang Prinsen på 70-talet). 

Berättelserna vävs in i varandra med slående finess och det är med sorg i hjärtat jag tänker att det här är slutet på historien. Men det trodde jag å andra sidan efter Gangsters också, så vem vet …

Similar Posts:

• And the locusts sang
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Östergren klår Ibsen
• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv
• Bellmanpriset till Ann Jäderlund

De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

Det tema som när det begav sig blev kontrovers och skandal vid teaterpjäsens premiär 1879 – en kvinnas frigörelse i 1800-talets Norge – blir i romanen i stället en påminnelse om hur otroligt och omänskligt instängt livet för en kvinna var för inte alltför länge sedan, och hur dessa patriarkala strukturer sträcker sig in i våra dagar.

Eftersom Nora är en roman och inte en pjäs får vi i Pryds Helles tolkning mer glimtar in i Noras tanke- och känslovärld, i stället för att bara filtreras genom den yta som presenteras på Ibsens scen. Samtidigt skämmer Pryds Helle inte bort läsaren med särskilt mycket insyn.

Jag har lite svårt att få ihop bilderna av den Nora som i sin barndom är nyfiken och kunskapstörstande, med den Nora som är så blint förälskad och beredd att under flera år förnedra sig hur mycket som helst för sin kärlek. Jo, såklart att det var en annan tid och att människor då såg på sig själva och på världen på ett annat sätt. Men jag hade gärna fått komma in mer i de tankegångarna och känslorna, hur de utvecklas, kanske hur huvudpersonen vacklar fram och tillbaka eller lite tydligare hur hon stänger vissa saker ute för att hon inte orkar/vågar/kan/eller något annat.

Kanske har det också att göra med att maken Torvald gestaltas på ett sätt som gör att jag nästan direkt tycker mycket illa om honom. När han nästan enbart beskrivs som fullständigt egocentrerad och samtidigt helt empatilös, är det svårt att se vad Nora ser hos honom och hur hon så ensidigt kan hålla fast vid honom år ut och år in. Naturligtvis är även Torvald lika instängd i samhällets normer som Nora – det hade gärna fått komma mer till uttryck i boken.

Trots det är det något befriande över att få se världen ännu mer ur Noras perspektiv jämfört med i Ibsens pjäs, inte minst i form av alla de kvinnliga vänskapsband och allianser som finns i hennes liv. Och det är också intressant bara det att kliva in i det norska och europeiska 1800-talets värld och villkor ett slag.

Nora är en av tre romaner i ett samarbete mellan tre nordiska förlag – svenska Natur & Kultur, norska Oktober och danska Rosinante. Inom ramen för samarbetet har tre nordiska författare skrivit var sin tolkning av olika Ibsen-pjäser. Du kan läsa om Klas Östergrens Hilde här och Vigdis Hjorts Henrik här.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• I huvudet på Henrik Falk
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Om flykten och framtiden som försvann

Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel tackar nej till leder flera år senare ändå till att Hilde får anställning på herr Dabers resebyrå i Berlin. Han tycker hon är som klippt och skuren för att marknadsföra sitt hemland Norge. Men hon ska trots sin självsäkra rättframhet snart få problem med återkommande ångestattacker.

Hilde är en romanfigur som redan tidigt i boken visar sig lätt att tycka om. Åtminstone känner jag det som manlig recensent så. För just det motsatta könet verkar hon kunna vira kring sitt lillfinger, och Östergren beskriver det så bra:

…kunde hon tydligt se hur hennes små, oansenliga ord landat i det maskulina självmedvetandets mylla…

En återkommande formulering i romanen är att ”fingra på andra människors öden”. Av lust och dominansbehov. Hilde Wangel ser den driften som räddningsprojekt och känner vällust när aktioner lyckas och otålig besvikelse över dem som inte mottar hjälpen. Likväl kommer hon själv drabbas av ångest som börjar diagnostiseras av den tidens psykiatri.

Det gör den vaksamt överlägsna Hilde till ett fall och kaos hotar henne. Men ändå, på något oundvikligt sätt ser sig Hilde aldrig som ett offer. Men med hjälp av doktor Liebig börjar hon fundera över skillnaden mellan missriktad välvilja och klåfingrighet.

Största delen av romanen utspelas med Hilde på Liebigs soffa och blir nästan mental thriller skapad av Hilde själv. Symbol för denna resa mot insikt är färgen ”blå”, blått som havet som hon kommer från, blått som i det porslin som maten täcker men som urskiljs allt mer under varje måltid. Lite finurligt ändå, av mäster Östergren.

Romanen slutar med ett fiktionsbrott jag gillar och som är värd hela boken. Klas Östergren berättar om ett eget tillkortakommande. Men fuska inte och börja bakifrån – boken är värd sin läsare och på något outgrundligt sätt är jag övertygad om att Klas Östergren lyckas ge Hilde Wangel långt mycket mer kött och blod än hennes upphovsman Henrik Ibsen någonsin kom i närheten av.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Ett omvälvande år i Berlin
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Henry Morgan är tillbaka
• Språket får dig att vilja virvla in i handlingen

Nu har du gjort det, du har fått hennes bild av bråket som verkar ha skadat både Akademien och Nobelpriset till synes bortom räddning, och diskussionerna runt Bob Dylans bisarra Nobelpris framstår lite som en storm i ett vattenglas i jämförelse. Att då Danius bok om just detta kommer ut samtidigt känns ur uppmärksamhetssynpunkt vältajmat, men också lite som en antiklimax. Den är tunn (100 halvstorlekssidor med många bilder); förarbetet till priset är ju hemligstämplat till 2066, och boken är skriven innan Akademien imploderade. Vad återstår då att skriva om?

Danius skriver först kort, utan mycket detaljer, om Dylans plats i litteraturen. En kunde tycka att detta borde ha givits mer vikt om nu målet är att försvara hans Nobelpris, men dels verkar inte Danius anse att det är något kontroversiellt i det – en rakryggighet jag uppskattar även om jag inte håller med – och dels har många med betydligt mer tid att ägna åt Dylan skrivit mycket längre böcker om det, som hon hänvisar till. Gott så. Därefter följer en redogörelse för Dylans första Sverigebesök 1966 och de upprörda reaktionerna från svensk press, och så slutligen – halva boken – berättelsen om vad som hände efter att Dylan fått priset, dagarna det tog att komma i kontakt med honom, tumultet i tidningarna om den ”otacksamme” Dylan, och slutligen den privata lilla prisceremonin före Dylans konsert i Stockholm 2017.

Den sista delen är absolut den mest intressanta, även om den också känns i kortaste, ensidigaste laget. Danius skriver om mediernas övertolkningar och felciteringar, om hur Beckett minsann också tog tid på sig att svara, och att det inte var någon stor grej att det tog 12 dagar att få Dylan på tråden (och att han var väldigt ödmjuk och tacksam när hon väl talade med honom). Prisceremonin känns som om den kunde bli en bra enaktspjäs, där den uppklädda Akademien blir samfällt starstruck inför en folkskygg Dylan i hoodie och handgjorda skor, och Danius bara måste tala om för Dylan att Klas Östergren är en ”real cool guy”.

Mycket mer än så är det inte. Det boken gör gör den trots allt väl; Danius drar utan att bli övertydlig en röd tråd från den unge Dylans anammande av Rimbauds motto ”je est un autre” till Dylans Sverigebesök 1966 och den svenska pressens förvirrade reaktion, till hur den samlade svenska medieeliten plötsligt blev experter på vad Dylans tystnad betydde hösten 2016. En mycket privat artist som dansar efter egen pipa och inte riktigt vill förstå varför omvärlden reagerar så starkt på den, och varför han sedan förväntas ta ansvar för deras överreaktioner (som att ge honom Nobelpriset). Och Danius, som ju varit van vid excentriska författare bokstavligen sedan livmodern, tar det hela med jämnmod och komplicerar inte den bilden i onödan. Om sen den röda tråden säger något annat än Danius behov av att hitta en sådan (det gick ju trots allt drygt 50 år emellan de två gångerna Dylans namn var nog för att ge svenska journalister blodstörtning, och väldigt mycket vatten under väldigt många broar som här hoppas över helt) kan diskuteras. Men efter det senaste halvårets rammelbuljong finns det något charmerande enkelt i att även Akademien ibland bara är fans som hänger vid scendörren och hoppas på en glimt, och vackert får anpassa sig till omvärlden när det inte går precis som planerat. Sen drar Dylan vidare, och Danius också.

So I’ll make my stand
And remain as I am
And bid farewell and not give a damn

Similar Posts:

• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Song and dance man
• Mest för fans
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

En solig sommardag i en skog av sumak lämnar spår efter sig hos den som varit där. Har du rört dig stilla och försiktigt, smugit ljudlöst fram bland träden, utan att bryta en kvist, utan att vända ett blad, inser du mot kvällen att det inte är du som är i skogen, utan det är skogen som är i dig. Har du varit där med någon du älskat, är skogen ert vittne, med ett minne som lever och förändras men aldrig försvinner.

För det är språket som är denna boks stora tillgång. Jag kommer att tänka på min tonårs läsningar av Mare Kandre (1962-2005). Jag har visserligen aldrig vågat återvända till böcker som Bübins unge eller Aliide, Aliide. Av någon anledning tror jag bara att jag skulle förstöra upplevelsen om jag försökte. Men jag minns hur jag liksom sögs in i alla hennes detaljer och sättet hon beskrev saker på. Samma känsla får jag nu. Koncentrerar jag mig tillräckligt djupt på läsningen får jag tusenfalt tillbaka. Klas har en avgjort djup relation med orden och hanterar dem med lika lockande som skicklig lätthet. Det kan handla om hala skor, en kopp havregryn, ett sprejat ord på en skolvägg. Allt sådant laddar Klas med sådan eftersträvansvärd magi, att jag ständigt längtar tillbaka till berättelsen när jag lägger ifrån mig boken.

Berättaren Kenneth Jansson är på väg att sluta nian i grundskolan. Det är sommar 1970. En dag kommer en ny kille till klassen, Dan Schoultze. Han verkar lite borttappad men märkligt självsäker ändå. Från att först bara ha umgåtts med sin jämngamla granne Håkan, som också går på skolan, ökar Dan gradvis Kenneths vyer.

Kenneth bor i en liten lägenhet inne i stan hos sin ensamstående mor, sömmerskan som syr extra åt vanskapta människor på kvällarna. Med endast de tunna väggarna emellan tvingas Kenneth och hans mamma höra hur Håkans mamma och pappa långsamt super och slår ihjäl varandra. Till den lite Östergrenska detaljen att de ständigt spelar Beatles ”Yesterday” på sin rullbandsspelare därinne.

Den nya kompisen Dan bor med sin syster Hellen i en stor villa utanför stan. Dan och hans syster är amerikanska medborgare och första anledningen som Kenneth får höra till varför syskonparet hamnade i Sverige, var att Dan inte ville bli inkallad till Vietnamkriget. Hellen avslöjar delvis mer komplicerade anledningar senare, när hon fått förtroende för Kenneth. Anledningar han absolut inte får prata med hennes bror om, men som till viss del – får väl sägas – har med Dans karaktär att göra.

Att I en skog av sumak utspelas just sommaren 1970 tycker jag är ganska sekundärt. Den här boken skulle ha drabbat mig när den än utspelats. För här är det är hur storyn förpackas som är det avgörande. Bokens pikanta detaljer fungerar nästan som virvlar som jag är nära att drunkna i, innan Östergren för mig på spår igen i berättelsens huvudfåra. Han är skicklig på det. Han gör det på ett nästan muntert sätt. Gång på gång.

Jag häpnar till exempel över passagen där Dan håller ett föredrag i skolan om de rödklädda väktarna utanför Londons the Towern (de så kallade Beefeaters) och på ett mycket sublimt sätt gör ner sin – i sitt tycke – snipiga lärare totalt. Kenneth och Dan har nämligen lagt märke till hur lärarinnan i hemlighet skåpsuper gin av just det märket, kanske för att överhuvudtaget stå ut i sin yrkesroll.

Eller hur Kenneths mamma som alltid höjt Karin Boye till skyarna, av en slump får en helt annan bild av poeten, när de hyr en semesterstuga av en kärv värd några dagar. Det visar sig att den knappt läskunnige värden av någon outgrundlig anledning har diktsamlingar av hennes favoritpoet som hon gärna får låna. Kenneths mamma blir överlycklig och lyckan minskar ju inte direkt när hon lägger hon märke till att den bok hon lånat dessutom är dedikerad. Senare visar det sig att Boye varit där i ett ärende värden inte alls uppskattade. Kenneths mamma får en bild av Boye, en bild hon inte ens bett om.

Nåväl sommaren går. I Dans och Hellens villa utanför stan, röker Kenneth på för första gången och vet inte alls hur han ska tolka Dans syster Hellens självsäkra sätt. Det finns några underbart tafatta scener med Kenneth och Hellen, som liksom i fallet med Mare Kandre får mig att med nästan plågsam detaljrikedom minnas min egen tonårstid. En fästing har bitit sig fast i Hellens ena skinka.

Kenneth är fästingen djupt tacksam eftersom det ger honom tillfälle att få sitta på Hellens sängkant (det är naturligtvis bara uppe i hennes rum det finns en pincett). Kenneth tycker sig få betrakta Hellen hur mycket han vill, utan att det skulle utgöra någon prövning, eller test av hans andliga resurser. För just där och då är det praktiskt kunnande som räknas. Gammal hederlig västerländsk läkekonst med smör och rostfritt stål.

Det är en njutning hur Klas Östergren som den skrivande människa han är, beskriver hur Kenneth slutligen får loss fästingen:

Som i en kalligrafisk akt, där ett visst tecken ska framställas ur djup koncentration och många års övning uttryckas i en enda rörelse.

Och sedan när han sitter och betraktar fästingen i pincettens topp:

I min ena hand höll jag ett parasitärt och kanske smittsamt kryp som genast borde avlivas medan den andra handen osäkert svävade i luften ovanför hennes ryggslut. Det var som om de två energierna kommunicerade med varandra, gav och tog och samverkade.

Låt inte bokens slappa pocketliknande utförande skrämma dig. För Klas språk kommer vare sig du vill det eller ej, att omfamna dig och föra in dig i precis rätt stämning.

Similar Posts:

• Östergren klår Ibsen
• Medryckande uppväxtskildring
• Ett dockhem i romanform
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Längtan, lera och luft

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Den här gången är det Hogarth Shakespeare-projektet som kallat Winterson till tangentbordet. Liksom mytprojektet är det är ett internationellt samarbete mellan en rad förlag men har istället tagit avstamp i fyrahundraårsminnet av Shakespeares död.

Att Winterson valt att omtolka Shakespeares En vintersaga är inte förvånande eftersom handlingen kretsar kring ett hittebarn. För Winterson, som slog igenom med sin skildring av att växa upp i en fosterfamilj, Det finns annan frukt än apelsiner (på svenska 1990), har pjäsen haft stor personlig betydelse.

Hon drar paralleller mellan sin egen historia och vad hon ser som En vintersagas tema: förlåtelsen och tiden. Det vill säga huruvida det finns en förlåtelse som kan rikta sig både framåt och bakåt i tiden. I botten anar man Wintersons kamp för att försonas med sin egen historia, den som hon även återkom till i Varför vara lycklig när du kan vara normal? (på svenska 2012). Det förflutna betingar förstås framtiden men nutiden omtolkar också det förflutna. På så vis kan tidsklyftan överbryggas.

Shakespeares pjäser är fulla av förklädnader. Saker och ting är inte vad de ser ut att vara och när de demaskeras växlar betydelserna. Det förflutna ändrar status. Så också i En vintersaga.

Historien kan sammanfattas som följande: kung misstänker drottning för otrohet med hans bästa vän. Drottning föder ett flickebarn. Barnet skickas bort och växer upp hos en herde. Sexton år senare dyker bäste vännens son upp och förälskar sig i flickan. Ungdomarna återvänder till hovet och förhistorien uppdagas. Man förlåter varandra och allt slutar lyckligt.

Här pratar vi om suspension of disbelief som kan matcha en släng-i-dörrarna-pjäs på en privatteater. Men det vore varken Shakespeare eller Winterson om vi inte fann ett större djup i den här historien. Det är förstås inte borgerlig psykologisk realism som är metoden här. Snarare är det de större gester som man finner inom det mer fantastiska ideal som var förhärskande på Shakespeares tid. Det är också en tidsklyfta: Winterson måste förhålla sig till nutidens sätt att berätta historier. Det vill säga; ploten är icke-realistisk men karaktärerna och relationerna ska ges en realistisk och trovärdig dräkt.

Detta skapar en spänning som inte är helt oproblematisk. När Winterson förflyttar dramat från Shakespeares tidlösa drömska miljö hamnar vi istället i dagens London, Paris och New Orleans. Vi rör oss bland finansmän, spelkonstruktörer och musiker istället för kungligheter och herdar. Och det är ett bra drag. Det är gestalter som för oss i nutiden har samma sorts mytologiska nimbus och hjälper oss att bortse från det orimliga och osannolika i handlingen.

Det är knappast lätt att få ihop detta till något som fungerar i en modern roman. Är det någon som kan genomföra det här tricket med hedern i behåll så är det dock Jeanette Winterson. Som berättare är hon självsvåldig. Bryter barriären och skriver in sig själv. Eller skjuter in andlöst vackra passager som denna:

Tillsammans med dig i den här nattindränkta sängen är det mod inför den kommande dagen jag söker. Så att jag vänder mig mot ljuset när det kommer. Ingenting kunde vara enklare. Ingenting kunde vara svårare. Och på morgonen ska vi klä på oss tillsammans och ge oss i väg.

Men särskilt när hon ska kränga in historien i förlagans plotmaskineri blir det gnissligare och mindre skönt. Hon gör sitt bästa, och det fungerar, men jag kan inte låta bli att fundera över om det inte hade blivit en bättre roman om hon förhållit sig betydligt friare till historien än vad hon faktiskt gjort.

Similar Posts:

• Wintersonland på riktigt
• Ger konsten livet mening?
• The Scottish play goes neo-noir
• Inte så lätt
• Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”

Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.

Det där att hoppa av, att klara sig själv, att inte gå med strömmen. En hjälte går sin egen väg. Själv är bäste dräng. En bra sås reder sig själv. Speciellt då om en är välbeläst berättare i en roman. Och om en sedan bara är fyra och ett halvt år gammal, lappri; kom inte och påstå att den genomsnittlige skandinaviske romanfiguren inte alltid har varit en självupptagen barnrumpa.

Alltså: Barnet rymmer från dagis, kastar bort sitt namn, stultar hem till lägenheten som övergivits av föräldrarna upphovsmännen, och lever nu där i inre exil som en Östergrensk gentleman i miniatyrformat tillsammans med sin tysktalande leguan. Som en modern Loranga hittar hon pengar här och där som hon kan köpa mat för. Hon läser böcker, ser på TV, bildar en skör vänskap med den förvirrade tanten i lägenheten intill och försöker umgås så litet som möjligt med alla dessa välmenande, lismande, infantila vuxna; expediter, bibliotekarier, socialarbetare som Vet Bäst.

Det svinet vet fuller väl att jag ska ha leguanfoder, men att utan åthävor ge mig det, ta emot pengarna och sedan vända sig till nästa kund, tycks för henne te sig som ett öde värre än döden. Hon kan inte leva om hon inte får plåga mig med sitt riktningslösa pladder. Det är en av nackdelarna med att vara ett barn. Den korkade expediten anser att jag är ”duktig” som själv köper mat åt mitt husdjur.

Främlingsleguanen känns först som ett riktigt härligt lustmord till roman. Montelius ger sin berättare en röst som en förläst 90-åring med överklassaspirationer, som om intellektuell överlägsenhet betydde något, som en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen. Det är, med ett ord vår berättare aldrig skulle ta i sin sofistikerade mjölktandskäft, skitkul; ett barn som, på egna villkor, ställer sig vid sidan av och med den skarpaste cynism plockar isär sin värld. Men samtidigt gör Montelius det aldrig lätt för sin huvudperson. Att brådmogna barn och bortsorterade pensionärer blir vänner är ju ett gammalt grepp, men de flesta författare vill hitta något triumferande i det; hos Montelius får vi aldrig glömma att någonstans är ju barnet ändå bara ett barn, den sjuka sjuk, att rebellen alltid går i invanda fotspår, och vuxensamhället inte är något man bara kan strunta i. Sedan kan jag känna att boken gör sin poäng på de första 70 sidorna eller så och sedan… ja, vart tar man vägen därifrån? Där måste något mer hända med berättelsen om den ska vara mer än bara en uppfinningsrik satirspegel, och i stället känns det lite som att den mer rullar avstannande i mål, inledningen sitter i tills den tar slut. Tråkigt blir det aldrig, men jag kommer på mig med att undra om jag inte redan läst den här meningen, om det inte ska hända något mer snart.

Ändå gillar jag hur Främlingsleguanen förblir en enkel, bitsk berättelse som skiter blankt i att anpassa sig: Skapa en huvudperson med ett fantastiskt språk och släpp lös den på världen, se vad som kommer ut ur krockarna. Till skillnad från diverse hundraåringar, män som heter Ove och liknande nykomlingar, så har Montelius lillgamla satkärring både rötter och bett, och sättet hon vänder på världen gör det till en av årets mest minnesvärda svenska romaner.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Utan hämningar
• Svammel och drömhönor
• Olika inför döden

Traktens byggnation bestod av gammalt och nytt, plottriga punschverandor var grannar med strama stenhus med glasväggar. Arkitekter ogillar att rita saker i gammal traditionell stil och kallar sådant föraktfullt för ”pastischer”. Det kan få vilka konsekvenser som helst. I det här fallet blev de emellertid ganska lyckliga. De utgjorde också i stort sett det enda prov på lycka som återfinns i den här historien.

Scenen för berättelsen i Klas Östergrens novell Ravioli är en villaträdgård i en av de rikare förorterna till Stockholm. Berättarjaget hoppar in för att hjälpa en gammal bekant, byggmästaren Johnny, i ett tillbyggnadsprojekt på en villa. Direkt fastställs att villan, från berättarjagets perspektiv, är stor nog som den är. Men frun, som går hemma medan mannen är på affärsresa efter affärsresa, vill ha en ateljé och det är under de sex veckor det tar att färdigställa denna som historien utspelar sig.

Förutom berättarjaget och Johnny så finns även Gugge, Johnnys bror, med vid bygget. Gugge är stor och stark, ”när han inte medicinerar”, och han kan dra upp staketstolpar med bara händerna. Men varför han egentligen medicinerar är inget man talar om. Han är en tyst slitvarg, inte riktigt som alla andra, men lojal och pålitlig som få.

Östergren kryddar sin berättelse med ord och uttryck hemmahörande i byggvärlden – det är skopor och schaktmassor, lodstock och murarsnören. All tid som inte är fylld av kroppsarbete tillbringas inne i byggfutten, den portabla byggboden, i vilken det vid historiens början placerats 96 konservburkar ravioli. Varje dag i sex veckor består lunchen av detta, uppvärmd konservmat. Därför, förklarar berättarjaget i texten, fick just Ravioli bli titeln på novellen, även om det funnits andra alternativ.

Som Gjutarfrossa, Den förälskade timmermannen eller Kärlek och tjuvlarm. Det blev till slut Ravioli, eftersom smaken av burkravioli med köttfärssås än idag kan framkalla så starka minnen från den här tiden. Plågsamma minnen, tyvärr.

För ja, bygget blir på inget vis komplikationsfritt. Johnny, som alltid haft ”stor framgång” hos kvinnor men som nu är gift och har familj, kommer under de här veckorna att tappa fotfästet fullständigt. Allt på grund av den affär han relativt omgående inleder med frun i huset. En affär som splittrar allt sin omgivning: äktenskap, karriärer, brödraskap och vänskap.

Egentligen är det inte otrohetsaffären i sig som får allt att rasa. Jag läser Ravioli som en berättelse främst om hur man omedvetet sårar människor i sin omgivning när man likt Johnny blir ”mesmeriserad av åtrå”. Och om hur man blir sårbar när man glömmer sin position i hierarkin. Man kan kalla det klass, eller maktordning, eller vad som helst som frasen ‘Skomakare, bliv vid din läst!’ kan förstås uttrycka. Relationer, arbetsmässiga eller kärleksmässiga, fungerar inte om någon plötsligt bryter sig loss från sin roll i desamma. Då haltar det tidigare välfungerande maskineriet och alla roller som var väldefinierade blir otydliga.

Johnny riskerar inte bara sitt eget jobb med sin kärleksrelation, utan även berättarjagets och Gugges. Det blir de som, i hans frånvaro, tvingas arbeta mer och hårdare för att hålla tidsplanen med bygget. Det är de som tvingas till vetskap om vad han håller på med, och som senare kommer att tvingas se in i hans frus ögon och ljuga. Det är de som, desto mer oförsiktig Johnny blir, förstår det som en del i deras arbetsuppgifter att fungera som vaktposter. De tycker illa om det Johnny gör, men de förutsätts ändå vara en del i det hela.

Johnny ställer alla maktpositioner på ända. Han är arbetaren som har en affär med den rika hemmafrun. Han är chefen som omedvetet tvingar sina anställda att ‘städa upp’ efter honom. Och han är brodern som går från att vara förebild till att vara någon man inte längre har respekt för. Allt för något så flyktigt som en passion.

Få personer kan bära upp en så stor passion som den Johnny drabbats av. Den kräver tålamod och taktik och eftersom det brukar vara det första som ryker så kräver den tur. Har man inte det heller så är man riktigt illa ute. Och många andra med.

Östergren är i Ravioli både självklar och mångbottnad, enkel och svulstig. Det är en fin novell helt enkelt – om makt, passion och om att tappa fotfästet.

Similar Posts:

• Åter till staden
• Mogna poeters sällskap
• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig