Vi får träffa Antonio. När boken börjar är han bebis, en mycket stor sådan. Han föds i forna Jugoslavien och är redan från början otroligt stark. Som tolvåring kan han dra upp träd med rötterna, utan att använda händerna. Det är allt vi vet om hans barndom.

Kanske är hans föräldrar gigantiska skogshuggare? Eller så kommmer han ifrån en annan planet och är uppfostrad av björnar? Vi vet att när han är tjugo år så kommer han med båt till Kanada. Han är ofantligt stor och mycket stark.

Vi får veta att av hans skjorta så kan man tillverka en fallskärm. Hans skor skulle kunna funka som säng åt en vuxen katt och hans byxor är tillräckligt stora för två mini-Antonio.

Med ett glas mjölk kan Stora Antonio äta tjugofem kycklingar. Och tolv bullar till efterrätt om han inte blir riktigt mätt. Då är det inte konstigt att han väger lika mycket som en häst. Stora Antonio älskar att visa hur stark han är. Han drar tunga tåg och bussar fulla med folk. Han slår världsrekord. Han älskar att dra bussar. Han drar dem med håret. Han drar dem med sina långa flätor som är lika tjocka som armar och så långa att de släpar i marken.

Som vuxen läsare anar jag att Stora Antonio är excentrisk. Det tvistas om att hans styrka kanske kommer ifrån utomjordingar som han kommunicerar med via sina antennflätor. Andra grejer som Stora Antonio älskar är att klä sig snyggt i smoking. Han tycker mycket om att sjunga italiensk opera också. Men framför allt brinner han för att kämpa och slåss.

Vi får veta att han reser jorden runt och tampas mot japanska mästare och mot tio stycken brottare. En gång brottas han till och med mot en riktig björn. Det illustreras levande med en bildserie där vi tydligt ser att björnen inte har någon chans mot Stora Antonio. Samtidigt får vi veta att han sover på golvet. Antonio tycker inte om sängar. Oklart varför, men kanske är han rädd för att de inte håller för hans tyngd?

Och plötsligt får vi veta att hans hjärta är krossat. Vi vet inte varför, men efter det är han sällan hemma. Han har sitt kontor på en donuts-servering. Det är där folk får tag på honom. Och när han dör lägger människor ett berg av blommor på hans favoritbänk på serveringen. Vi får återigen veta att Antonio är vår superhjälte. Starkaste av de starkaste. Och väldigt, väldigt omtyckt.

I eftertexten får vi veta att Antonio Barichievich funnits på riktigt. Han föddes 1925 i forna Jugoslavien och kom till Kanada 1946. Han jobbade som hamnarbetare, brottare och ”starke man”. Stora Antonio dog 2003 i Montréal när han var 78 år.

Det här är en hjärtevärmande men också drabbande bok om en stor människa. Mellan raderna läser jag att Stora Antonio inte alltid mådde så bra. Associationerna om att han hade kontakt med utomjordingar och att han med tiden trivdes bättre utomhus än i sin lägenhet. Jag funderar också på vad som fick hans hjärta att krossas. När jag googlar på honom hittar jag inget svar. Det sägs att han var gift två gånger. Jag fastnar lite där i boken. Att Stora Antonios hjärta helt plötsligt är krossat på nästa uppslag, och att det börjar gå utför. Det gör ont och jag vill veta varför. Men det kanske är så att det är en hemlighet som Stora Antonio bar med sig i sitt stora hjärta. Enligt Wikipedia dog han av en hjärtattack i en mataffär 77 år gammal.

Stora Antonio är en viktig bok som visar på att superhjältar inte måste bära mantel eller kunna flyga. Det kan bo en superhjälte i en ganska ensam kille som kommer till Kanada. En superstark, ensam snubbe som kan dra tunga tåg och proppfulla bussar men som kanske inte mår så himla bra. Det här är en självklar historia som berättar om ett annorlunda liv som faktiskt funnits. Jag får en tår i ögat. Att berättelsen utspelar sig i presens gör den extra stark. Det får Stora Antonio att finnas här och nu.

Illustrationerna är författarens egna och de är amazing. Så härligt svulstiga och tilltalande. De förstärks av olika tillrop i stora bokstäver som gör texten starkare och lite serietidningsaktig.

Allt som allt är Stora Antonio en stark berättelse om en spännande människa jag vill veta mer om. Jag blir varm i hjärtat av denna historia men kan inte låta bli att vilja veta mer. Mycket mer.

Similar Posts:

• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter
• Lekfull utflykt i serieland
• Stillsamt, dånande, genialiskt
• Allt du inte vill veta

I just wanted to write this Indigenous Nancy Drew story that I wished I had read when I was a teen.

Så säger Angeline Boulley i en intervju. Hon kom på idén till boken som 18-åring, började skriva när hon var 45, och 10 år senare var den klar. Nu har jag den i min hand, och det är jag tacksam för.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Mitt namn är Firekeeper, men oavsett vad det var så är boken så mycket mer. Det är en fartfylld, spännande men även stundtals ångestfylld och hemsk berättelse som utspelar sig i gränslandet mellan USA och Kanada, i gränslandet mellan olika folkgrupper och traditioner. Det är en berättelse om mellanförskap och viljan att bara få höra till.

Daunis Fontaine är resultatet av en skandal hela staden gottat sig i. Hennes ena förälder tillhör områdets ursprungsbefolkning, den andra stadens rikaste familj. Oavsett sammanhang sticker Daunis ut. Plötsligt dyker Jamie upp, som inte växt upp med skvallret om henne. Dessutom verka han faktiskt… riktigt trevlig, och intresserad av hennes syn på saker, på riktigt.

En familjetragedi tvingar Daunis att lägga planerna på flytt åt sidan och vänja sig vid det nya normala, där morgonens joggingtur går förbi mormoderns sjukhem. Ytterligare en tragedi tvingar Daunis att existera i ett ännu nyare normala, som dessutom helt ställs på ända när två FBI-agenter kontaktar henne för att be henne fungera som informator i jakten på meth i staden och reservatet.

Den darrande handen gör en huggande rörelse med pistolen, som om den istället slog med en machete. Varje slag mot marken inger mig lite hopp. Hellre en osynlig måltavla än jag.

Mitt namn är Firekeeper lyckas med något som få ungdomsböcker lyckas med. Den är snabb, spännande och lättläst samtidigt som den innehåller en mängd olika lager. Boken håller oss i handen när vi på djupet tvingas att förstå komplexiteten i relationen mellan ursprungsbefolkningen och dess kolonisatörer. Hur ett trauma kan sätta spår i generation efter generation. Även om boken håller oss i handen så är det aldrig en redogörelse för en kultur från ett majoritetsperspektiv, utan vi som står utanför får närma oss via karaktärerna och deras skickligt konstruerade bakgrundshistorier. Boulley synliggör på ett tydligt sätt hur det, trots att det kan verka så enkelt, sällan är det.

Similar Posts:

• Att bli till
• I gränslandet mellan barn och ungdom
• Ironigänget ville egentligen komma nära
• Lika drömskt som verkligheten
• Filmiskt om familj och att vara sig själv

Kapitlen är korta och boken liten i sitt format. Man läser den på ett par timmar men berättelsen stanna kvar länge i tankarna.

Jag kan inte franska, men jag antar att den franska originaltiteln, L’Habitude des bêtes, betyder ungefär ”bestarnas vanor”. Den franska titeln låter fantasin få flöda lite mer tycker jag. Olika djur har en framträdande roll i den här kortromanen, men kanske är det inte alltid djuren som är bestarna?

Huvudpersonen är en medelålders man, Benoît, som lämnade sin familj och sitt liv som tandläkare när han fick hunden Dan i sin vård. Med Dan vid sin sida känns livet som han lever helt främmande och han lämnar allt för att på heltid bosätta sig i sin stuga i en skogsby.

Vi kommer in i Benoîts liv när han får veta att Dan fått cancer och sannolikt kommer att dö inom en snar framtid. Hans livs mening blir nu att ge Dan ett så värdigt slut som möjligt och boken kretsar främst kring Benoîts sorg över att förlora sin hund. Han funderar också mycket över sitt eget liv och saker han ångrar. Hans dotter har aldrig mått riktigt bra och han grubblar mycket över att han inte har varit en god far.

I bakgrunden pågår aggressiva aktiviteter i byn sedan det siktats varg i den närbelägna nationalparken. Älgjakten skall snart gå av stapeln och här finns en del jägare som inte ser välvilligt på vargens närvaro och konflikterna med skogvaktaren blir oundvikliga.

Det blir snabbt tydligt att vargkonflikten handlar lika mycket om andra saker som om varg. Synen på stad och land, synen på människans och djurens förhållande till varandra och om synen på vad natur är och vad vi vill att den skall vara.

Och, förstås, om släktkonflikter som går generationer tillbaka och som inte överhuvudtaget har något med vargar att göra. För Benoît hamnar vargkonflikten i bakgrunden. Han har nog sina åsikter i frågan, men han vet att han inte anses höra hemma i byn och dessutom har han sin hund att tänka på.

Similar Posts:

• Ett liv som hund
• Stillsamt, dånande, genialiskt
• Gastkramande om landsbygdskonflikt
• Hunddrömmar
• Fähundar, byrackor och avelsmaterial

Hon flyttar till det betydligt mer multikulturella Toronto när hon börjar studera på universitetet och därefter flyttar hon till Montreal, och någonstans där börjar hon söka efter sina biologiska rötter. Om adoption av sydkoreanska barn till länder i väst kan beskrivas som en hårt styrd affärsidé – vilket är just hur Wills beskriver det – så är de adopterade barnens sökande efter sina biologiska föräldrar bara en logisk följd och ytterligare ett affärsområde inom samma verksamhet. Allt kring kontakten mellan dottern och mamman måste gå via adoptionsförmedlingen och följa deras direktiv. Det är de som förmedlar kontakten, det är endast deras översättare som får översätta breven, det är genom dem som Wills resa till och boende i Korea ordnas och det är i deras lokaler, med deras tolkar och enligt deras upplägg som mor och dotter träffar varandra.

I korta avsnitt, från enskilda stycken till ett par sidor vardera, återger Wills både faktiska händelseförlopp och alla känslor som väcks kring dem, och vilka konsekvenser det får i familjerna kring dem. Att inte kunna gråta när det förväntas, att sakna de kulturella koderna i ett helt nytt sammanhang, att inte kunna uttrycka känslor och behov till sina närmaste släktingar på grund av det inte finns ett gemensamt språk – allt det lyckas Wills baka ihop och förmedla med förvånansvärt lite text.

Kanske är det just för att där inte finns överflödiga scener och beskrivningar, som gör att texten går rakt in. Allt är ju såklart oerhört komplext, men Wills lyckas gå rakt på sak när det gäller berättelsen och då går den ändå lätt att ta till sig – trots att det är så mycket som är så svårt och som gör ont.

Similar Posts:

• Lukt av ladugård, depression och död
• Allt du inte vill veta
• Inte bara ord som vi kastar runt
• Vem är du, och varför?
• Skilsmässans efterbörd

Och det gör hon. Tar med läsaren alltså, in i Cynthias värld – glädjeflickans, eskortens, den unga prostituerades. Och vi får veta allt, men kanske inte det vi förväntar oss. Att Nelly Arcan direkt blev en succé hos kritikerna är inte svårt att förstå, för hon bemästrar skrivkonsten perfekt.

Den tuffa, isolerande uppväxten med den religiösa pappan och den känslomässigt frånvarande mamman, tiden i skolan hos nunnorna i den religiösa kanadensiska provinsen, det nya livet med universitetsstudier i Montréal. Inget av det är väl särskilt förvånande. Inte heller männen, alla männen, och vad de anser sig ha rätt till när de betalar för en ung kvinna.

Ändå händer något oväntat i texten. Det blir aldrig snaskigt eller sensationellt. Det här är inte en bok som vill flörta med läsaren eller gå läsaren till viljes. Boken utger sig för att bjuda in till insyn i en dold värld i skuggan, och ja, kanske gör den det, men den där dolda världen är inte där, där borta, utan den är här, hos dig och mig. Whore är en bok som tvingar läsaren att titta på sig själv, titta på det samhälle vi har. Visst släpper Nelly Arcan in oss som läsare i Cynthias liv, men när hon gör det så håller hon snarast upp en spegel och visar oss allt det där vi oftast helst inte vill se. Hur allt hänger ihop och hur vi är en del av det.

När vi ser på omslaget med fotografiet av författaren, så tror vi kanske att det är vi som tittar på henne, men egentligen är det hon som tittar på oss. Kom här, läs mig, så ska jag visa dig vad jag ser när jag ser på dig.

Similar Posts:

• Betydelsen av en familj
• Skilsmässans efterbörd
• Att välja och skriva sitt liv
• Utveckling med förhinder
• Lukt av ladugård, depression och död

Båda benen är här men det känns som om halva jag är kvar därhemma och försöker hänga med i utvecklingen. Samtidigt har tillvaron här förändrats drastiskt.

Det var den elfte mars, genom de svenska nyheterna, som jag förstod att det blivit allvar. Dagen efter stängde universitetet ner och mindre än en vecka senare var undantagstillstånd utlyst. Sedan dess har vi inte rört oss längre från lägenheten än vad våra egna ben tar oss.

Jag är glad att ha jobb och studier som relativt enkelt kunnat flytta över till nätet. Glad att inte vara en av alla dem som förlorar jobb och inte kan betala hyran. Glad att ha tillgång till en liten uteplats och flera parker på promenadavstånd. Och oändligt glad att ha en luftkonditionerad lägenhet när vi nu är där den mesta tiden och den fuktiga hettan sällan håller sig under 30-strecket.

Jag är också ovanligt glad över att vara en introvert hemmaråtta, mestadels nöjd så länge jag har böcker, skrivdon och internet.

Precis som på andra ställen i världen har många verksamheter här fått göra anpassningar. Många evenemang har ställts in och andra har flyttat till nätet. För en stad där de flesta företag inte ens har en egen hemsida (och dem som har det främst har den för att tala om vilket telefonnummer de har) har pandemin inneburit en knuff på den fronten.

Som ett av Kanadas främsta litterära centra har Toronto en hel del små, oberoende bokaffärer. För dem är nedstängningen av samhället en katastrof, eftersom det under flera månader endast var ”nödvändiga verksamheter” som tilläts hålla sina butiker öppna. De som säljer livsmedel och mediciner, såklart, och så alkohol och cannabis förstås. Men inte böcker.

Bokaffärer och litterära hak började, precis som resten av världen, söka alternativa sätt att nå ut, även de som tidigare haft en högst obetydlig närvaro på nätet.

En av de mer aktiva litterära aktörerna i stan är poeten och bokaffärsinnehavaren Kirby. Tämligen omedelbart efter att Toronto gick in i lockdown satte han igång med dagliga Bedtime Poems som fortsatte i drygt tre månader – en dikt varje kväll. Hans bokaffär tillika litterära träffpunkt Knife Fork Book är fortfarande stängd som fysisk butik, men nu går det att handla där via nätet och även att prenumerera på lyrikböcker för att få en ny leverans varje månad.

Ett annat exempel på en liten, oberoende bokaffär som utvecklat en onlinebutik är Glad Day Bookstore, som i vanliga fall inte bara varit en plats att skaffa böcker på utan även en lokal för litterära evenemang. Till exempel har där varje månad hållits Emerging Writers Reading Series för ännu ej etablerade poeter och författare. Dessa evenemang har numer flyttat till nätet och finns tillgängliga på deras Facebooksida.

Självklart är det inte samma sak att träffas via en skärm som att träffas på riktigt. Samtidigt inger dessa initiativ hopp, även om pandemin är och kommer fortsätta vara ett stålbad för väldigt många små verksamheter. Men det finns också fördelar med den nya tillgängligheten, särskilt i ett så gigantiskt land som Kanada – enbart den här provinsen, Ontario, har en area dubbelt så stor som Sveriges. Just därför är det fint att vissa saker, vissa delar av kulturen, blir mer tillgängliga via nätet – även om långt ifrån alla i det här landet har tillgång till stabil – eller ens någon alls – internet.

Vi längtar såklart tills vi kan gå tillbaka till en mer normal tillvara, alltså det där normala som vi är vana vid, inte det här nya normala. Med allt hemskt, tung och tragiskt som den här pandemin för med sig, så lär vi ändå kunna plocka med oss en och annan förändring till det bättre också.

Similar Posts:

• Storslaget och drömskt om träd
• När kocken inser att det saknas en restaurangdiskmaskin hemma
• Ömsint skildring av samhällets kollaps
• En plats i världen kan också vara en plats i poesin
• Något så unikt som en bladvändare i litteraturhistoria

Bröderna brevväxlar för att hålla kontakt nu när de inte bor på samma ort. Simon kan inte riktigt förmå sig att åka tillbaka till Kanada som han brukar varje år, och skjuter på att börja läsa böckerna Robert skickat till honom. Roberts brev påminner honom vintern och kylan. För Robert är allt som vanligt tills han en dag hittar en kollega förfrusen i sin bil och plötsligt finns det en större behov för bröderna att återförenas.

Saguenay är en kortroman endast 126 sidor lång, och då är sidorna dessutom bara stora som ett vykort. Det lilla formatet förhöjer dock den speciella stämning som Lise Tremblay frammanar med sitt enkla men djupbottnade språk. Trots att jag läste den mitt i sommaren kändes vintern hon beskrev alldeles nära och verklig. Kylan blev som en karaktär och påverkade karaktärerna lika mycket som en sådan.

Det är en stillsam bok där inte mycket händer. Den observerar och beskriver och låter ibland saker bubbla upp. Det känns som att jag får titta in genom ett litet, litet fönster in till två personers liv en stund. Ett liv som inte är så spännande på ytan men som likt en mäktig flod har mycket rörelse i sitt djup. Det är storartat, mitt i enkelheten.

Similar Posts:

• Bestarnas vanor
• Den sista tiden
• Gastkramande om landsbygdskonflikt
• Betydelsen av en familj
• Pojkar och deras hästar

Så börjar Allt det vackra är inte förstört. Ingrid anländer till lägret, och absolut ingenting är som hon tänkt sig. I stället för det gemytliga hon föreställt sig måste hon sova på marken och de övriga deltagarna är alltifrån brottslingar till sektmedlemmar. Och samtidigt kan hon inte sluta tänka på Isaac, pojken hon lämnade hemma.

Historien verkar till en början förrädiskt enkel: ta sig igenom lägret, tuffa till sig, få tillbaka pojken, bli sams med mamman. Bitarna från lägret blandas med tillbakablickar och breven Ingrid skriver till Isaac och sin mamma, Margot-Sophia, men aldrig skickar. Det är skickligt berättat, där läsaren bara får precis tillräckligt med information för att kunna ta till sig nästa kapitel. Och långsamt avslöjas en alltmer komplicerad och rörande berättelse.

Trots berättarteknisk skicklighet är det stor skillnad mellan de olika kapitlen när det kommer till underhållningsvärde. Vildmarkskapitlen i nutid fullkomligt flyger förbi. Likaså breven. Tillbakablickarna tenderar dock att dra ut på längden, och tar alltför lång tid på sig att komma fram till poängen. Visst passar innehållet in i resten av berättelsen, men någonstans håller de inte riktigt samma nivå som de andra kapitlen.

Med det sagt är Danielle Younge-Ullmans roman stark och drabbande. Det är ett djupdykande porträtt av en mor-dotter-relation, en pirrig kärlekshistoria och framför allt en inspirerande berättelse om utveckling och hur vi människor kan klara av det mesta, om än inte allt.

Similar Posts:

• Drömmar om frihet
• Klassisk skräck i samtida format
• Betydelsen av en familj
• Två systrar så olika som bär
• Skilsmässans efterbörd

Visst kan man väl bygga en bok på en flätstruktur? Tanken har uppenbarligen legat till grund för den franska romanen Flätan. Läsaren presenteras i tur och ordning för tre kvinnor, Smita som tillhör den lägsta samhällsklassen i Indien, unga Giulia på Sicilien som arbetar i familjeföretagets perukverksamhet och advokaten Sarah i Kanada.

Colombani sätter ljus på kvinnor som försöker överstiga hinder i form av traditioner och tysta överenskommelser i arbetsliv. Smita är mamma till Lalita, 6 år, som ska börja skolan. Men eftersom samhället föraktar daliter, följer förödmjukelser även in i klassrummet. På Sicilien har Giulia den traditionstyngda italienska familjen att brottas med. I Sarahs fall får läsaren träda in på en karriärinriktad arbetsplats som är sanslöst oförstående gentemot hastigt uppkommen sjukdom.

Hår som produkt ingår i en global transaktionskedja. Löshåret i Västeuropa hämtades i förra århundradet från närliggande hårsalonger men på 2000-talet fram till idag hämtas det från en annan del i världen. Ganska vanligt är att det kommer från Asien eller Indien. Också romanen Norma av Sofi Oksanen belyser temat hår. I hennes historia riktas ljuset mot brottssyndikat och hjältinnan förses med delvis magiska egenskaper.

I Flätan tar sig berättelsen fram i ett raskt presens och kvinnornas öden är gripande. Greppet och perspektivet är den allvetande berättarens. Något klyschiga textpartier stör läsningen men romanens styrka ligger i vändningarna som drabbar kvinnorna. Livsavgörande händelser gör att kvinnorna måste samla mod och kraft för att kunna klara det omedelbara nuet men också sikta mot framtiden. Jag tycker mycket om att författaren valt att skildra kvinnor med denna starka kämpaglöd.

Oftast uppskattar jag verk som är skrivna på en lättillgänglig prosa, därför är jag lite brydd över varför jag inte ser kvaliteterna i prosan Colombani skapar? Vid närmare genomlysning tycks texten ha mejslats fram med andra verktyg än skribentens. En text får läsarens uppmärksamhet genom väl avvägda ord och blanksteg som låter sinnena smälta innehållet. Här möter jag en närmast orytmisk prosa. En högläsare skulle troligen kunna ge texten det som saknas, då dennes verktygslåda innehåller betoning, frasering och röstläge.

Något i mig får mig att misstänka att författarens vana att skriva filmmanus är den avgörande komponenten för bokens stil. Någon i kulturkretsen tyckte att manuset kunde nå en läsande publik och vips, fann författaren ett förlag som tyckte likadant. Vad jag förstår har boken sålt bra i de franska bokhandlarna. Vi får väl se om materialet utvecklas till en film någon gång i framtiden?

Flätan rekommenderar jag till dig som önskar läsa om kvinnor på olika kontinenter som hittar lösningar när de utstår motgångar. Språket är lättläst. Du skapar vid behov dina egna bilder av hur kvinnorna ser ut och vilken grad av laddning en scen ska få. Sannerligen består världen av öden som inte anar hur de hänger ihop med varandra.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• För sökaren i sekulära tider
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Slut på ursäkter