En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Visa en viss bild för en människa utan att ge den ett sammanhang och hon kommer ofrånkomligen att skapa en historia runt vad som händer i bilden, tolka den utifrån sina egna erfarenheter och åsikter. Jonas Hassen Khemiri har ett stycke om det i Montecore, där […][...]

Egentligen har den ingen märkvärdigt medryckande inledning, Lovsånger till kärleken. Men i mitt fördomsfulla sinne, där före detta skådespelerskor ska hålla sig borta från skrivmaskiner/datorer/pennor (i alla fall om de ska skriva en roman och i synnerlighet om denna är självbiografisk), blir jag nästan imponerad av Wiazemsky. Dock börjar hon tyvärr, efter att jag har […][...]

Det handlade mycket om gränser på årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg. Med ett tema som yttrandefrihet är det oundvikligt, och symptomatiskt nog fanns det ett seminarium redan första dagen vars titel var just ”Har yttrandefriheten en gräns?” Svaret på den frågan är kanske inte helt överraskande både ja och nej. Debattörerna visade sig nämligen […][...]

Bokmässan i Göteborg låter ofta författare mötas i sina seminarier. En samtalsledare/moderator inleder oftast samtalet eller ställer frågor under diskussionens gång. I mötet mellan Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri var temat ”Den allvarsamma sanningsleken”. Båda två har ju i sina senaste romaner fantiserat kring verkliga personer, utan att göra anspråk på någon form av […][...]

Hennes ögon glänste och hon utropade upphetsat: - Nilen? - Ja, Nilen. - Då bodde ni alltså på Nilens strand. - Ja, vårt hus låg precis vid floden, så att jag, när jag vaknade i min säng på natten, kunde sträcka ut handen genom fönstret och leka med Nilens vatten tills jag blev sömnig igen. […][...]

I mycket intressant litteratur som skapas idag, befinner sig de fiktiva karaktärerna i ett sorts kulturellt gränsland, i full färd med att definiera eller omdefiniera sig själva och sin omvärld. Ofta kretsar problematiken kring frågor som rör öst och väst – eller rättare: om bilder av olika världar som skaver och nöts mot varandra. En […][...]

Montecore av Jonas Hassen Khemiri är årets hittills mest recenserade bok. Det beror nog inte bara på den starka debuten för några år sedan med Ett öga rött som renderade författaren såväl Borås Tidnings debutantpris som en dramatisering för scen, flera översättningar och över 100 000 sålda ex. Nej, Montecore är ett textkollage som förutom […][...]

Omega är inte Johannes Anyurus första diktsamling. Anyuru debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Det har knappast undgått någon som intresserar sig för svensk samtida poesi. Debuten fick stående ovationer och handlade om Odysseus och hans bekanta förklädda till förortsfolk. Omega är annorlunda. I inledningsdikten finns visserligen lite förortskänsla frammanad genom […][...]

I Sverige har vi blivit bortskämda med författare som skickligt låter sitt språk spegla innehåll och karaktärer i sina böcker; språket har blivit en allt viktigare del i gestaltningen. Bland många andra kan man räkna upp Jonas Hassen Khemiri, Nikanor Teratologen, Lotta Lotass, Marjaneh Bakhtiari, Gabriella Håkansson som exempel. Inom dramatiken Lars Norén, Stig Larsson […][...]

När mitt språk ropar efter mig får jag mitt namn. Jag tiger det längsta för att inte få reda på det, för var gång är en besvikelse. Jag känner mig som någon annan. Jag känner mig vilsen, dragen mellan två poler, miljoner poler; utspridd över hela världen. Den enda polen, det verkligt verkliga, mitt ansikte. […][...]