Trado är en förlängning av deras kollaboration. Trado är uppbyggd som ett altarskåp, där varje insida bär en liten bok i en ficka. Det är tre sviter, en av Farrokzhad, en av Cârstean och en gemensam. Tillsammans utgör de ett verk. Den gemensamma delen är en poetisk essä om relationen poeterna emellan, översättning som handling, förräderi, kärleksakt. Trado utkommer på två förlag samtidigt, stora Bonniers och lilla Rámus. Trado ges också ut i Rumänien.

Vi letar efter ett ord i utrymmet mellan våra språk. Det är ett utrymme som upptas av ett tredje språk. Ett språk som inte är någons modersmål. Ett språk som är ett ingenmansland i vårt gemensamma arbete. Ett ingenmansspråk.

Den gemensamma essän rör sig hela tiden kring härkomsten, hemmet, förräderiet. Att skriva är att förråda, att översätta är att förråda. Samtidigt en kärlekshandling, lojalitetshandling. Essän är sprängfylld av citat om översättning från Jacques Derrida, Primo Levi, Susan Sontag, Anne Carson… Det blir för mycket. Det blir en smula präktigt och manifestliknande och de två författarna uppgår i en sådan symbios att jag blir mätt på boken. Det är synd, för de två diktsviterna tycker jag mycket om.

Farrokhzads svit är uppställd som ett samtal mellan Jag och Svetlana. Det är ett samtal om gemensamma och helt skilda tolkningshorisonter, familjen och skrivandet. Stilen känns igen från Vitsvit.

Svetlana sa: Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du fötts till världen utan mor. Det är som att säga att ditt liv inte kostat henne något.

Cârsteans svit är betydligt mer lågmäld. Cârstean rör sig mellan Bagarmossen och det socialistiska Rumänien, mellan

Och generalen dödade de
eftersom han kände medlidande med fienden

och

Athena säger
ge mig din smutstvätt
så att jag kan tvätta den

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Verklighetsförankrad rotlöshet som bör läsas högt

De finns bara i böcker, eller som mjukisdjur, begränsade bakom galler eller mest i föreställningsvärlden. Vi förhåller oss till djur hela tiden, från att äta dem till att gulla med dem eller sympatisera med dem. Vi blir upprörda när de behandlas illa – vissa av dem – och utrotar andra slentrianmässigt. Somliga kallar vi våra bästa vänner. Andra äcklar och skrämmer oss.

Det Diski gör i Allt jag inte vet om djur är till stor del en inventering, en vindlande och personlig resa genom djuren i våra liv och hur vi förhåller oss till dem. Diskis egen katt Bunty är en återkommande gestalt, liksom filosofen Derrida och hans katt (som han inte gillade glodde på honom när han var naken). I övrigt rör hon sig från bardomens barnböcker och besök på London Zoo till sina tvångstankar om flatlöss, stödgrupper för folk med djurfobier, elefanter på den kenyanska savannen, lammuppfödning och labbförsök med råttor. Hon läser allt från klassisk litteratur och filosofi till Bibeln på ”kattspråket” lolcat.

Det är roliga svängar, tvära kast mellan Dante och Disney, som är både kul och intressant att få följa med i. Vår relationsstatus visavi djuren är uppenbarligen komplicerad.

Men djuren själva? Får vi veta något om dem? Ja och nej. För på sätt och vis ser vi ju alltid oss själva när vi tittar på dem, vilket väl är Diskis huvudpoäng. Djuren är ett ”Andra” för oss, något vi ständigt speglar oss i och skapar oss själva i jämförelse med.

I slutänden är Buntys blick – liksom Derridas katts – lika obegriplig i slutkapitlet som den var i början. Vad tänker de egentligen om oss? Vad vill de? Kan vi någonsin begripa det?

Similar Posts:

• Den frivilliga läsakten
• Envis, busig och söt kattunge
• En barnvänlig Dylan?
• En skön rökpaus på räls
• Katter och professorer

Att banalisera grundhandlingar är givetvis inte någon särskilt bra metod att bedöma böcker på, för även de tyngsta av klassiker tenderar ju att ha en ganska enkel grundhandling. Det som är intressant med En kärlekshandling, eller rättare sagt det som gör en jämförelse till nämnda ”generation x”-filmen värd att nämna, är ändå att romanen som sådan egentligen inte är något mer än just en berättelse om tre unga personer som precis skall till att ta klivet ut i den osäkra vuxenvärlden. Det finns inget underliggande budskap eller att författaren vill beskriva något större än berättelsen själv. Istället är de tre huvudpersonerna just de schablonbilder som är så vanliga i denna typ av berättelse. Men med den stora skillnaden att Eugenides levandegör dem på ett sätt så att de kan behålla sin form men ändå vara verkliga, levande människor. Han gör det genom generösa bakgrundshistorier vilka varvas med berättelsens nutid (som ligger i det tidiga åttiotalet) och ett ombytande berättarperspektiv där alla tre får agera huvudperson.

Eller så är det helt enkelt så att personer i denna typ av collegemiljö medvetet eller omedvetet kastar sig in i några få givna roller som finns på campus och faktiskt utvecklar sig till en schablon. Eugenides borde veta, för han var själv student på Brown vid tiden för denna roman och utöver det så har han så mycket gemensamt med den seriöse grubblaren Mitchell att man med visst fog kan misstänka att det finns en del självbiografiska inslag där. Hur som helst är de tre huvudpersonerna väl fungerande för berättelsen och redan efter de första sidorna, där Madeleine vaknar upp dagen innan examensdagen med minnesluckor från gårdagens fest och föräldrarna ringandes på porttelefonen, vill man veta hur saker och ting hänger ihop. Vem har hon veckorna innan lämnats av, vem är det hon ångrade att hon tillbringat natten med och vem är det hon träffar på vägen till examenscermonin som föräldrarna tycker så bra om? Ja så börjar berättelsen och utan att avslöja någonting om svaren så kan jag säga att detta är en roman utan lösa trådar, alla samband kommer att utvecklas och några större mysterier är det heller inte frågan om.

Så även om En kärlekshandling har de yttre likheterna med en romcom som Reality Bites så ger läsningen en mycket starkare upplevelse vilken snarare kan jämföras med den hos en riktigt bra dramaserie av typen Six Feet Under, där man kommer personerna in på livet nästan som om det vore riktiga personer i ens omgivning. Skriver man dessutom en så utmärkta prosa som Eugenides så behövs det heller knappast några större mysterier. Detta är ju bara en liten del av livet för tre personer, sammanlänkade under de kritiska år där ungdom går över till någon slags vuxenhet och det kan vara nog så komplext i sig. Eller för att citera Thurston Meems, en svårmodig bikarraktär och kurskamrat till Madeleine på semiotikkursen, som efter en stunds allvarlig eftertanke under en diskussion om huruvida Jonathan Culler på ett mer begripligt sätt kan beskriva dekonstruktionens mekanismer än Jacques Derrida:

Det ligger i förenklingens natur att vara enkel.

Similar Posts:

• Grekiskt epos svänger om
• Vecka 50 på dagensbok.com – Jultips, chick lit och genustänk
• Sista veckan med gänget
• Kära Lara Jean
• 26 förälskelser and counting

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.

Döden kom med ölbil.

Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig ner och lägger in en prilla i det kollektiva medvetandet. Det är ju inte bara därför Äldreomsorgen i Övre Kågedalen slog ner som en bomb 1992, men nog är det en jävla inledning:

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Det som följer är barnets egen berättelse: På en gård i ett Västerbotten som har lika mycket gemensamt med de Sade och Burroughs som Torgny Lindgren och Staffan och Bengt, bor Morfar och Pyret, 90 respektive 10 år gamla. Där ägnar de sig åt det man gör på landet: sodomi, pedofili, våldtäkt, mord, kannibalism, och lärda utläggningar om sann arisk ideologi och litteratur. Då och då åker de in till Skellefteå för att införskaffa våldsporr, slå ihjäl folk på öppen gata och hälsa på gamla SS-bröder på ålderdomshemmet. Alltsomoftast slutar kvällarna hemma hos någon likasinnad i trakten, där det knullas, mördas och filosoferas vidare tills något slår över och Morfar och Pyret måste åka hem igen. Allt beskrivet på så bred västerbottniska att boken slutar med 20 sidor ordlista för att bli begriplig för fjollträskbor.

…Det är hela boken, kapitel efter kapitel efter kapitel. Eller böckerna, om vi ska vara petnoga, eftersom jubileumsutgåvan innehåller både Äldreomsorgen och uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. 500 sidor med ingående beskrivningar av saker tänkta att vara så på tvärs mot allt vad god smak heter som överhuvudtaget är möjligt. När jag läste boken för första gången för 15 år sedan nånting, läste jag den nog så: helt enkelt en uppvisning i att Säga Saker Man Inte Får Säga, ett enda långt litterärt kissåbajsskämt på en prosa som stormar fram som en vårkåt älgtjur. Och visst, som sådan funkar den och är av och till hysteriskt kul om man gillar sådant, men då blir också frågan – varför bry sig? Varför en jubileumsutgåva av en bok om den inte försöker vara mer än ett extratjockt nummer av Kissbomben?

- Vem fan ä Sara Lidman? Eller den här Torgny Lindgren! Ja ha väl aldri hört nåt så dumt! Finns dom på riktit!?
Morfar va i delo me bokbusspersonalen. De va en liten gråbrun sionist me glasögon å äggula i skägget å ett stycke me svans å nervhosta. Morfar hade fråga efter böcker av urtvättade norrlänningar. Nu raije han på om hur uselt å ynklit de ä å råta ner fina ord.

.
Men samtidigt så är det ju hur Pyret… eller om det nu är Teratologen (teratologi: läran om missbildning)… berättar historien. En enda lång dialog av hysteriska dubbeltydigheter, lärda referenser och litterära knep

Joycus från Dublin dog för våra cysters skull

som verkar specialdesignade för att imponera på den som försöker läsa den som något mer än just ett enda långt kissåbajsskämt. Kolla, Teratologen har verkligen pluggat in både Wittgenstein, Dante och Céline! Morfar och Pyret presenteras som våra hjältar, två människor som verkligen tycker om varandra och är ensamma mot världen… och reagerar med att fördöma den och vända på hela moralbegreppet. Norrländska orter låter som Lovecraftska gudar, Alfons Åberg jämställs med Joseph Goebbels, och det enda fasta är kärleken mellan en man och en pojke som försöker hjälpa varandra genom den här världen.

Men så fort man skrapar så långt ner blir det omöjligt att inte fortsätta skrapa. Och då hittar man detta:

Norstedts propsa på att ja ska berätta om mitt långt utdragna döende… två miljoner i förskott… sen tietusen per sida… Bonus för ultravåld å hypersex… ”Förtätad glesbygdsstämning” vill dom ha, dom djävlarna… Vem tro dom att dom ha å göra me… Burroughs å Bukowski! Skriva ä som att runka utan fingrar…

För varje gång boken verkar förföra en, med skämt eller med lärda utläggningar, så hugger den snabbt av benen på sig själv. ”Om jag kommer på dig med att skriva ner det här slår jag ihjäl dig”, hotar Morfar Pyret. Det är inte fråga om den vanliga mellanmjölkslagomkritiken om att Sverige är så jävla mellanmjölkslagom, det går djupare än så: Vi vill ju gärna tro att bildning, information, kunskap och kultur gör människan bättre. Woody Guthrie skrev ”THIS MACHINE KILLS FASCISTS” på sin gitarr, journalister och pjäsförfattare från diktaturer hyllas för att de vågar säga sanningen, vi som inte haft krig på 200 år hyllar den smala litteraturens roll i att upprätthålla demokratin… Och samtidigt vill vi ha starka hjältar, handlingskraftiga män (och i undantagsfall kvinnor) som står upp för det rätta, det rena, det goda. (Läs gärna Michael Tappers essä om Carl Hamilton och Anders Behring Breivik i senaste numret av FLM. Eller se bara på alla som slår knut på sig själv för att förklara varför man måste stödja Lars Vilks dagisklotter eftersom YTTRANDEFRIHET!) Och där i Hebbershålet sitter Morfar, lärdast av dem alla, sprutar (bokstavligen) ur sig citat från både medeltida tänkare, moderna barnboksförfattare och postmoderna litteraturkritiker och visar hur alla sentimentala skapelsemyter och arbetarlitterära bygdeskildringar går tillbaka till ”Det var bättre förr när vi inte var förstörda och förklenade”. Misogynin dras så långt att kvinnor betraktas som en främmande art lika önskvärd som mårdhunden, och hela den västerländska litterära traditionen framstår som ett enda stort intellektuellt gangbang där gamla trötta vita män drar över varenda ny generation och sprutar dem fulla med sina egna fördomar, utklädda till fin litteratur och moraliska lärdomar. Och den här berättelsen full med sex, bajs och död presenteras, som sig bör för en 20-årsjubileumsutgåva, vackert inbunden och tryckt på fint papper med illustrationer och lärda efterord, utan pocket- eller e-boksutgåva, en trojansk häst utklädd till Litteratur.

Språkligt bör barnet förvirras. Läs högt långa stycken ur svårbegripliga texter på främmande språk. Tvinga barnet att lära sej dom utantill. Ange varierande betydelser för samma ord vid olika frågetillfällen. Kontrollera nu och då att barnet inte förstår vad som säjs till det.

Så långt allt väl. Och där finns mycket att säga, om man nu prompt vill hitta en ursäkt att läsa detta som inte bara är ”höh höh höh, de skjuter ihjäl bärplockare”. Men är det en BRA bok? Finns den överhuvudtaget någonstans på skalan bra-dåligt? För det blir, humorn till trots, långa sträckor med ett jävla namedroppande och upprepande av samma saker om och om igen, tills allt medvetet effektsökeri står en långt ner upp i halsen på fel sätt – vilket mycket väl kan vara poängen, men inte nödvändigtvis gör boken roligare. En bok som är så här vidrig ska kanske inte vara så här rolig, men en bok som är så här rolig ska inte heller riskera att bli långtråkig. Det är inte heller allt här som åldrats väl; tänk att det bara är 20 år sedan som tanken att gamla män kunde vara bögar var så kontroversiell att det i sig kunde användas för att äckla läsarna (OK, att han också är en våldtäktsman och pedofil spelar väl in, men det gör inte saken mindre komplicerad). Kan man skriva litteratur om litteratur mot litteratur och läsa den som litteratur? Kan man säga Schluss damit! i 500 sidor?

Fråga mig om 20 år till. För under tiden har jag ändå svårt att inte återigen bli fascinerad av det här, av sättet Teratologen trollar med språket, av Morfar och Pyret och deras uppfuckade kärlek, av sättet den trampar över alla gränser med en studsare i ena handen och ett nedblodat manuskript av Derrida i den andra. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen avrättade inte svensk litteratur, men kanske förtjänar den år 2012 en andra chans att göra det.

Similar Posts:

• Morfar + Pyret = Sant
• Morfar tämjd av Bibeln
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Morfar behöver en tant
• Ditt liv som litteratur

Så vad är det som händer i politiken egentligen? Har höger blivit vänster? Vänster höger? Är hela uppdelningen i höger och vänster helt enkelt fetute?

Att ideologierna är döda har som bekant hävdats åtminstone sedan Sovjetunionens fall och kalla krigets slut (hur mycket det nu hade med ideologier att göra). Den liberala kapitalismen har utropats till ensam segrare och runtom i Europa har mäktiga gamla socialdemokrater kliat sig i huvudet, anställt amerikanska pr-konsulter och slagit in på ”tredje vägen”.

Vad är det där för något? Hur gick det till? Och finns det verkligen inga andra alternativ? Det undersöker Klas Gustavsson i Socialismens liv efter döden. Gustavsson är doktorand i sociologi och uppenbart både påläst och beläst. Resultatet kunde vid första anblicken blivit avskräckande för den måttligt bevandrade – men titta på boken. Cool titel. Riktigt snyggt omslag. ”Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj”, bad Monica Zetterlund tidsenligt i Hasseåtages ljuvt melankoliska ”Var blev ni av, ljuva drömmar”. Här är det Che Guevara som blivit modeikon på catwalken, när ”utsugare mot utsugna” bytts mot postmodernism och identitetspolitik.

I Socialismens liv efter döden ger Gustavsson en lättillgänglig introduktion till socialismens, och i bred mening socialdemokratins, historia och framtid. Gustavsson läser Marx och Engels, Hardt och Negri, han läser Giddens och Derrida, Fukuyama och Lyotard, Castells och Klein. Han gör debatten relevant och lättbegriplig och kopplar ihop teori med praktisk politik – komplett med referenser från Nietzsche till Nationalteatern. En tämligen briljant liten guide till vänsterpolitikens möjligheter som med turbulensen inom Socialdemokraterna känns aktuellare än någonsin.

För finns det ett liv för socialismen efter dess påstådda död? Den frågan kan lika gärna vändas i en motfråga. Finns det fortfarande orättvisor i världen?

Zetterlund, Alfredson och Danielsson, med sin visa som på flera sätt tycks tonsätta Gustavssons bok, kan gott få sista ordet här:

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
tro på det vi trodde på, trots allt

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Socialism i en stad
• Massorna slår tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Från Vita huset till House of Cards?

…och närhelst jag gav en av mina nyskrivna dikter till EJ att läsa under vår första tid började han skratta, det var ett tecken på att han tyckte om den och det blev en sporre för mig och närhelst jag visade honom en färdig dikt läste han den och började skratta – det var underligt, det tog ett tag innan jag vande mig vid hans sätt att visa uppskattning, i början trodde jag att han skrattade ut mig men så var det inte, jag sitter vid mitt campingbord, ett lönnblad blåser in genom fönstret, ingenstans finns visshet, endast hopp, det är allt, en koncentration av isolation, två små fötter som går framåt, har sett in i mitt innersta i min ständiga innerkropp …

Citatet kommer från den österrikiska författaren Friederike Mayröckers bok Och jag ruskade en älskling, som i år utkommit på svenska. Initialerna EJ står för den österrikiske författaren Ernst Jandl, som varit hennes livskamrat i mer än 45 år. Han avled år 2000 och han finns nästan hela tiden närvarande i texten, som präglas av sorgen och saknaden efter honom och det vardagliga nuet utan honom som hon kämpar för att göra drägligt; hon gråter och minns deras lyckliga tillvaro tillsammans.

Mayröcker föddes 1924, debuterade 1946 och har givit ut ett nittiotal verk. Hon är fortfarande mycket verksam som författare. I år, i maj, kommer ytterligare en bok ut av hennes penna. Dock har endast två böcker av henne hittills översatts till svenska: dikturvalet Indianhår, 2005 och i år alltså Och jag ruskade en älskling, som utkom 2005 i Österrike. Hon har belönats med många priser.

Mayröcker skriver en bok utan kapitel, med långa slingrande meningar med många kommatecken, men få punkter. Liv och skrivande ligger mycket nära i Mayröckers liv. I den svenska översättningens efterord skriver översättaren Ulla Ekblad-Forsgren om Mayröckers författarskap och om arbetet med översättningen. Hon har samarbetat med Mayröcker om denna. Ekblad-Forsgren väljer ibland att förtyska svenskan för språkljudens skull, till exempel väljer hon att använda det påhittade ordet schvittra istället för kvittra i översättningen av det tyska zwitschern, för att komma närmare det tyska ordets ljud. Arbetet med översättningen har med andra ord varit mycket ambitiöst, man hade önskat att förlaget lagt ned lika mycket arbete på korrekturläsning av boken.

Mayröcker skriver inte berättelser. Hon skriver i en fragmentarisk, episodisk form. Hon ”letar efter en stil där berättelsen tiger”, skriver Ekblad-Forsgren. Liksom Montaigne är Mayröcker själv ämnet för sin bok. Hennes mål verkar vara att ärligt visa upp sitt jag. Och därför utforskar hon språkets möjligheter till detta. Läsaren kommer nära henne, en ung läsare anar till exempel hur det är att bli gammal, en äldre känner igen sig. Men frågan är om hon skriver en autobiografi eller om det snarare är autofiktion, det vill säga, man kan inte vara helt säker på om det skrivna grundar sig på faktiska upplevelser eller påhittade. En sådan fragmentarisk, inre monolog som Mayröcker skriver, innehåller också många upprepningar. Och så ser ju tankelivet ut. De är effektfulla när det handlar om betydelsebärande meningar till exempel om hur fort tiden går, något som gäller mångas/allas liv, med meningar som:

och sedan gick den ena dagen efter den andra utan att livets grundläggande frågor blev lösta och mina nerver var i uppror

Andra mer banala meningar fungerar inte lika bra som upprepningar, de blir bara tjatiga och gör det tråkigt att läsa. En mening som etsar sig fast och gärna kunde upprepats är:

och nu få jag snart veta om det finns ett liv efter detta eller inte

Mayröcker tycker alltså att det är viktigt att redovisa även de små, till synes betydelselösa händelserna, och de många tankarna som kommer och går, alla de hit och dit fladdrande känslorna i en människas liv. Texten innehåller också många minnen, drömmar och namn på personer som hon känt eller känner och referenser till sådant hon läst, huvudsakligen från böcker skrivna av Gertrude Stein, hennes böcker har hon läst tre eller fyra gånger, eller från böcker skrivna av filosofen Jacques Derrida.

Mot slutet av boken skriver Mayröcker om ett brev, som hon fått av en Leo N. Det verkar innehålla delar av den programförklaring som gäller hennes författarskap:

Leo N. skriver, det var mycket soligt och varmt. Lätt klädda var vi på väg tillbaka genom bostadsområdet, i skuggan frös vi lite och väl hemma var vi mycket trötta. Egentligen är det underbart, skriver Leo N., att skriva ner dylika banaliteter: det som inte är dokumenterar har inte hänt. Leo N. ger mig anledning att fortsätta mitt arbete

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Freedom’s just another word. Punkt.
• Stor special om tyskspråkiga författare och deras böcker inför bokmässan
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här
• Förlusternas alfabet

Men vad är egentligen ett spöke? Många tänker nog på rasslande kedjor, ektoplasma och dallrande kristallkronor när de hör ordet men låt oss göra en mera generell definition. Den kan lyda ungefär så här: ett spöke är en varelse som fastnat mellan de levandes och de dödas värld p.g.a. att den vill de levande något men saknar möjlighet att meddela sig direkt. Den äger ingen kropp men kan ändå påverka materien genom att exempelvis välta stolar eller slå upp fönster med hjälp av vinden. Detta blir därför dess sätt att tala: genom att hemsöka istället för att tala rakt ut. Den låter oss tolka sina gester, avläsa sina fysiska och konkreta tecken till ett språk och på så sätt få oss att begripa den djupare innebörden av sitt meddelande.

Låt mig nu ställa ännu en fråga: är inte metaforen i sig ganska spöklik? Är inte dess sätt att meddela sig indirekt med konkreta bilder (gester) snarare än abstrakta ord en form av ”hemsökelse”? Jo, tycks Dahlberg mena, för spöklikheten är inte något unikt för spöket. Spöklikheten är nämligen den struktur som präglar hela vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss. Den är, för att tala postmodernska, de diskurser som hemsöker det dagliga talet och får innebörderna att förskjutas. Den gör att ”oskyldiga” ord aldrig fungerar som de ska utan ständigt får politiska implikationer och laddas med inte så oskyldiga betydelser. På så sätt är språket aldrig ”under kontroll”; det kan aldrig ”talas entydigt” och inte heller vara neutralt – eller ”berättande”, som vissa manifestförfattare tycks tro. För språkets spöklikhet är lika omöjlig att undvika som det är omöjligt att hålla fast en vålnad. Man får helt enkelt inget grepp om det.

Klassisk postmodernism således? Jodå, Dahlberg kan både sin Derrida och sin Butler. Men att reducera Att umgås med spöken till en uppvisning i svår filosofi vore orättvist. Dahlbergs texter är nämligen intressanta på flera sätt, inte minst stilistiskt. I korta, lyriska texter, ofta placerade mitt på sidan skapar Dahlberg en gränszon mellan essän och skönlitteraturen, lyriken och facktexten. I ena stunden läser man på ett sätt, i nästa på ett annat. Det är en balansgång som påminner lite om den man gör när man läser Horace Engdahls hårt kondenserade Meteoriter – en utmärkt bok att fortsätta med för övrigt. Liksom där är språket och aderssen flertydiga på ett sätt som skapar en inre såväl som yttre dynamik i texten. Dahlberg är dock inte lika anspråksfull som Engdahl. För medan den sistnämndes texter präglas av en fullkomlig koncentration pendlar Dahlbergs mellan fokus och förströddhet. Mellan allvar och humor. Så här kan han skriva till exempel:

Bilmänniskan tar risker som ingen annan, kör om i kurvor, i backkrön, i kilometerlånga köer. Bara för att kunna vara på den andra sidan i några sekunder, med det föregivna motivet att vinna tid

Visst, det är fånigt och egentligen är det väl inte särskilt roligt. Men i en krävande text som denna kan jag inte låta bli att charmas av detta harmlösa spöke och dess lite tafatta rasslande med bokstäverna.

Similar Posts:

• På kartans vita fläckar
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Engdahl lyfter på masken
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Horace på bästa humör

När jag läser Stig Larssons roman Nyår kommer jag av någon anledning att tänka på den där känslan. Det är som om hela romanen illustrerar den, fast som ett själstillstånd. Jag vill redan här varna dig som funderar på att läsa den. Nyår är en vidrig roman och jag tror inte att någon egentligen kan "tycka om" den. Det är inte en sådan bok. Men det finns något i den som oroar och när man slår igen boken förstår man vilken läsupplevelse man har haft, även om den inte direkt varit angenäm.

Handlingen är egentligen ganska enkel. Boken inleds med att huvudpersonen Kenneth precis vaknat upp efter en omfattande hjärnoperation. Först är alla minnen borta men börjar efter hand komma tillbaka. Han åker hem till sin fru och sina två barn i Vilhelmina och försöker leva ett normalt liv. Men vem är han egentligen? Den person som han tidigare varit väcker inga känslor hos honom så en natt reser han iväg till Stockholm. Åt sin fru lämnar han en lapp där det står att hon kan betrakta honom som död. Så börjar Kennets nya liv där han ska "försöka bli en person som han kan känna sympati för".

Detta visar sig dock svårare än vad han tror. Kenneth provar på olika jobb; ett tag är han nattportier på ett hotell, han jobbar som diskare och han går till sjöss. Men inget verkar egentligen passa honom och alla hans bekantskaper blir flyktiga. Hans liv påminner lite grann om Charles Bukowskis karaktär Henry Chinaski: han driver bara omkring utan mål och mening. Men till skillnad från Chinaski, som i slutändan är en ganska trevlig prick, har Kenneth något farligt inom sig som blir allt mera påtagligt ju mer man läser.

Det finns ett antal scener i Nyår som är så vidriga att man knappt orkar läsa dem. I en scen tvingas två sjuttonåriga pojkar att förgripa sig på varandra för några gram amfetamin. I en annan scen tvingar en kvinna sin dotter att titta på när hon knullar med en betydligt äldre man. Som läsare börjar man efter ett tag att bita på naglarna eftersom det är så oförutsägbart när nästa vidrighet ska komma. En kvinna berättar om hur hon som barn brukade kasta boll med sin hund. Plötsligt fick hon ett infall och stoppade in en nål i bollen.

I sitt förord till Nyår skriver Jan Arnald att han tänker på romanen som den där varelsen i Alien som sätter sig på John Hurts rymdhjälm och kör ner sitt fortplantningsorgan i halsen på honom. Det är en träffande beskrivning av hur man känner när man läser. Kennets liv är på ett plan så vardagligt, så lätt att känna igen sig i, men så kommer plötsligt det vidriga. Man börjar frukta att något ska tränga sig ut ur ens bröstkorg, precis som i Alien-filmerna.

Samtidigt som det finns något allmängiltigt i boken är den också väldigt tidsbunden. Den skrevs under en tid då Jacques Derrida var i full färd med att dekonstruera subjektet. I Sverige var det Anders Olsson och Horace Engdahl som introducerade hans finlemmade idéer. Någon författare som motsvarade dessa fanns inte direkt; det fick vara Stig Larsson med sin grovkorniga prosa och sina söndertrasade karaktärer. Han skrev bara fyra romaner och samtliga betraktas idag som mästerverk.

Nyår är Stig Larssons andra roman och framstår idag som hans litterära höjdpunkt. Det är ett förvirrat stycke text som är fyllt av irrgångar och som läsare är det omöjligt att orientera sig i dess labyrintiska struktur. Man är hela tiden instängd i Kennets huvud. Själv tror jag inte att jag kommer att läsa den igen, jag gillar den som sagt inte. Ändå känner jag att detta är en bestående läsupplevelse, lika mycket allmängiltig som tidspräglad.

Gott nytt år förresten!

Lova inget som du inte kan hålla.

Similar Posts:

• Ett genis dagbok
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Inget blev sig likt igen
• Ett planlöst mumlande
• Språkets ofrånkomliga rasslande

Den historia Gunnar Broberg berättar handlar inte minst om varför vi vet så lite om kattens historia, vilka idéer som trots allt lanseras och vad som kan sägas för och emot dem. Därför blir denna bok om kattens historia samtidigt en bok om det intellektuella livets villkor. Brobergs historiska övningar liknar ibland kattens lekfulla krumsprång på jakt efter ett undflyende garnnystan. Och som alla vet kan nystan bestå av otaliga små trådar i ett svåranalyserat och smått kaotiskt förhållande till varandra. Det är en utmärkt symbol för en historia där många nivåer delvis överlappar. Professorer är dock väsentligt bättre än katter på att fånga och hålla fast ett flertal trådar, samt sortera dem efter kvalitet och färg. Broberg följer kattens historia genom århundradena i vetenskap och konst, litteratur, musik och film. Många spridda föreställningar förkastas eller relativiseras. Det verkar glädjande nog inte så säkert att man bränt en massa katter under häxförföljelsernas tid, inte heller var häxornas medhjälpare alltid katter – de kunde lika gärna vara hundar, paddor eller fjärilar. Uppmärksamheten på ordformerna är också givande. Plötsligt blir det betydelsebärande att Häxhammarens förkastelsedomar över kattsläktet skrivits av dominikanermunkar, Herrens hundar, och begripligt att katten associeras till såväl kätterska som katolska irrläror (i protestantiska länder).

En av de längsta och mest färgrika trådarna är den som visar hur sammantvinnad kvinnans och kattens emancipation förefaller – och hur sent båda infaller. Det är först under 1800-talet den tydliga svängningen sker. Då bereds såväl kvinnan som katten plats i det svenska kulturlivet, för att under 1900-talet ta upp den politiska och ekonomiska kampen med mannen respektive hunden, möjligen i båda fallen med en fridfull och mer jämlik samexistens som slutmål. Länge lider såväl kvinnan som katten av att associeras inte bara med varandra utan också med amoralisk sensualism, antiintellektuell sinnlighet och inställsam manipulation. Kvinnan och katten, var för sig eller tillsammans, förkroppsligar ofta det metafysiskt onda som hotar den förnuftiga världsordningen (vilken världshistorien antas uttrycka). Bland de inspirerade katthatarna märks i första hand författaren Ivar Conradson och hans drabant Gustaf Otto Adelborg som båda i vredesmod och avsky vände sig mot sin forne vän, kattägaren och diktaren Vilhelm Ekelund.

Poesin och katten är en annan fruktbar kombination. Många kända poeter porträtteras med katt – förutom Ekelund även Edith Södergran och Werner Aspenström – men Broberg hittar många fler varianter, som till exempel ryktet om en uppstoppad katt i Petrarcas hus i Vaucluse. Barnlitteraturen och sagornas värld är ett kärt tillhåll för katter från Mästerkatten i stövlar till Kattresan eller Pelle Svanslös, och fantasygenren bidrar med fascinerande utopier som Charlotte Perkins Gilmans Jungfrulandet, där kvinnorna, när de helt får råda sig själva, naturligtvis väljer att hålla sig med katt, eller Bertil Mårtenssons Jungfrulig planet, fylld av stora tvåbenta katter med tjock blå päls.

Efter avslutad läsning måste man konstatera att man trots allt fått en fyllig och detaljrik exposé över kattens historia, i viss mån redan från de egyptiska kattgudinnorna, men i alla fall från Frejas fornnordiska katter till den moderna kattens ramifikationer i juridik, ekonomi och politik. Att kattens historia är komplicerad är inte författarens fel. Redan källorna är problematiska. Det finns inte så många biografier över stora katter att bygga på, inte så många akademiska avhandlingar eller vetenskapliga uppsatser, sådant som forskaren annars brukar ha tillgång till. Därför är det kanske begripligt att boken saknar litteraturlista. Katten är förvånande osynlig i historien jämfört med t.ex. hundar och hästar.

Att boken mår bäst av att läsas på författarens villkor innebär inte att den är sluten och idiosynkratisk, tvärtom står den vidöppen för alla intryck och infall, och erbjuder därför ingångar för nästan vem som helst nästan var som helst. Jag tycker bäst om det sista kapitlet där argumentationen är som starkast för att djurens historia bör tas på allvar och inte bara odlas som oförarglig anekdotisk kulturhistoria eller fritidssysselsättning. Broberg hävdar att mikrohistorien har sin nytta genom att skärpa vår medvetenhet om våra egna animaliska sidor och om tillvarons konkreta sinnlighet. Han tar Rainer Maria Rilke, Martin Buber och Jacques Derrida till hjälp för att visa på djurens historiska potential som världsbildsskapande i sin revolt mot enkla gränsdragningar mellan jag och du, subjekt och objekt, människa och djur, själ och kropp, kultur och natur. Djurens värld framstår som föränderlig och i lika hög grad socialt konstruerad som all annan historia.

Kanske blir denna bok därför allra mest givande för den allmänt historieintresserade, oavsett inställning till just katten. Man kan fråga sig vad det betyder att Bull, författarens katt (som säkert inledningsvis varit en rik inspirationskälla och helt korrekt avtackas på slutet), nu är borta, så att boken slutförts i ett kattlöst hus. ”Minnet lagrar det djupa och svårutsagda, sådant som inom vetenskapen inte brukar anses värt mycket men som utgör vår egen innersta värld.”

Och för kattälskaren föreligger trots allt inget val. Bland alla mer eller mindre seriösa och stora kattböcker, alla charmiga bilderböcker och all fantasifull katt-kitsch är Brobergs volym ett unikum. Kattens historia är resultatet av ett halvt professorslivs funderingar kring kattens mysterium och många svenska somrars författarmöda. Det är som sig bör en mycket lärd bok. Ingen hittar som professor Gunnar Broberg på arkiven, biblioteken, antikvariaten och loppmarknaderna bland böcker som är nästan helt glömda. Ingen annan hade troligen funnit den lilla tuschteckningen av en katt högst upp på en trave böcker, tecknad av en okänd 1700-talskonstnär och samtidigt känt till katten Humlan som ömsom läser och fräser bland hyllorna i en modern bokhandel. Som författaren summerar: ”Katten hör hemma i kulturen.”

Similar Posts:

• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Katter som är katter
• Livet enligt katten
• Rörig kattjakt
• Jag och min katt