Minns du den här händelsen? Den är inte ensam i sitt slag. Kanske minns du att det fanns en hashtag på sociala medier och att Michelle Obama och andra kända västerlänningar engagerade sig i saken. Och sedan, ja, sedan konkurrerades väl alltsammans ut av andra mediehändelser. Jag kan inte påstå att jag själv tänkt på de där flickorna på ett tag, eller varit medveten om hur det gick för dem. Att så många av dem fortfarande är kvar i fångenskap, eller vilka konsekvenser också de som kommit undan lever med.

Så där fungerar ju nyheter, när de inte berör oss personligen. Tur då att det finns böcker som kan erbjuda fördjupning och gestaltning, som kan ta sig in i våra känsloberoende medvetanden och hänga sig kvar där.

En sådan bok, en lätt men tung liten roman, har den irländska författaren Edna O’Brien skrivit. Nyss fyllda 90 år har hon rest runt i Nigeria och träffat en del av de kidnappade unga kvinnorna, liksom hjälparbetare och andra som haft med dem och deras erfarenheter att göra.

Det är ett ambitiöst åtagande, som naturligtvis också ifrågasatts. Får en europeisk tant verkligen formulera unga afrikanska flickors erfarenheter? Jag vet inte, det är väl alltid bra att ifrågasätta, men alltså. Litteratur handlar väl ändå till väldigt stor del om empati och just om möjligheten att sätta sig in i andras erfarenheter och villkor? Dessutom: den som gör det så här bra är i alla fall i min bok varmt välkommen att skriva om vad tusan som helst.

Flicka heter O’Briens roman, och detta, att vara flicka i ett land hemsökt av terrorrörelser och korruption, är vad som präglar huvudpersonens liv. ”En gång var jag en flicka”, inleds hennes berättelse, ”men det är jag inte längre.”

Vad är det att vara en flicka? Det beror kanske på sammanhanget det sätts in i. Är det ett barn i förhållande till en vuxen kvinnas hela erfarenhet, en flicka till skillnad från en högre värderad pojke? Flickorna på skolan i Chibok är lyckliga som får utbildning, men det anser inte islamisterna att de ska ha. De är kvinnor, de ska ha män att lyda. De ska föda barn, helst nya små krigare, och på alla sätt serva männen.

Tillvaron i terroristernas läger är brutal, skitig, våldsam. Det är nästan outhärdligt att läsa om, men också mycket skickligt skildrat. Det kommer nära.

Flykten är inte mindre komplicerad. Maryam är inte längre ensam, hon har ett litet barn med sig, ett barn hon inte vill vara mamma till, men ändå är det. Och vem är hon utanför terroristernas läger? En konvertit? En bushfru? En terrorist? En framgångssaga att visa upp och låta sig fotograferas med? Men säg för Guds skull ingenting negativt! Vi vill inte veta.

Med den här romanen i hand är det obegripligt hur vi bara låtit tiden gå medan flickor utsätts för det Maryam utsätts för. Hur kan vi bara gå vidare med våra liv medan kidnappade flickor och pojkar hålls fångna? Hur river vi inte upp himmel och jord tills varenda en är trygg?

Mer än sex år har gått sedan den där natten på skolan i Chibok. Vad finns kvar av de där skolflickorna nu? De är inte flickor längre.

Similar Posts:

• Bestialisk ytlighet
• Fickor av motstånd mot rigitt könssystem
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Någon annans tur att vara rädd?
• Kvinnors längtan

I två av de varvade berättelserna, hennes föräldrars, har det redan hänt. I den tredje, Éléas egen, är det istället på väg att hända. Den är hennes dagbok året innan hon reser, hennes gröna Moleskine-anteckningsbok som hon fått av sin potentielle, rätt värdelöse pojkvän.

Kanske är den där värdelöse pojkvännen en del av det som får henne att resa. Får henne att söka något annat, en annan gemenskap. Kanske finns helt enkelt inga raka svar.

Inga svar på hur Éléa, en ganska vanlig fransk tonårstjej med sekulariserade föräldrar, väljer att bli Umm Soumeyya, en religiös extremist beredd att göra vad som helst för det hon uppfattar som islam.

För pappa Samir blir det för mycket. Han hamnar på ett psykiatriskt sjukhus, där han skriver brev till någon sorts sammanblandning av Frankrikes president och ledningen i det Algeriet han en gång flytt ifrån.

Mamma Laurence skriver istället till sin dotter, i en likadan grön Moleskine som Éléa hade innan hon reste. Hon engagerar sig politiskt, och hon tar hand om en ung radikaliserad flicka som flera gånger hindrats att resa till Syrien, en flicka vars föräldrar inte längre vill ha tillbaka henne. De har gett upp, men Laurence ser en chans att nå fram, om inte till Éléa så till någon som hon. Någon som stått Éléa närmare än hon först anar.

Minst lika betydelsefull som romanens tre röster är tystnaden efter Éléa. Ovetskapen om var hon finns nu. Är hon i Syrien? Lever hon? Ångrar hon sig? Vem är hon över huvud taget?

Med Jag ska rädda er alla har Frèche skrivit en drabbande, aktuell roman om ett svårbegripligt samhällsproblem och om en förälders kanske allra värsta mardröm.

Similar Posts:

• Lite för lätt
• Mörkret inombords
• Vitt och kallt
• Rakt in i en bergvägg
• Att leva i någon annans skugga

Jag tänker efter, men det är svårt att komma på något positivt som skrivits om muslimer i svenska dagstidningar på länge. I sociala medier breder verklig islamofobi ut sig.

Är det en rättvisande bild vi matas med? Kan 1,6 miljarder människor som bekänner sig till en 1 400 år gammal idétradition alla bära på ett uteslutande destruktivt tankegods?

Nej, naturligtvis inte. Och läsning av Visdomens hus. Muslimska idévärldar 600-2000 understryker övertygelsen ytterligare.

De båda författarna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi lyckas i koncentrerad form visa upp en mångfacetterad världsreligion. De börjar från början och tar händelseförloppet ända fram till våra dagar.

Visdomens hus för tankarna till bästsäljaren Sapiens. Boken är tvärvetenskaplig och går grundligt igenom islams många olika tankeströmningar och deras rottrådar. En sjättedel av boken ägnas förhistoria. Det är ett spår som går 7 000 år bakåt till Mesopotamien. Släktbanden med judendom och kristendom är uppenbar. Författarna gör gällande att profeten inte hade de avsikter som senare tillskrivits honom:

Muhammed tänkte sig inte att det han var i färd med att skapa var en ny religion. Han anslöt sig till de myter och berättelser som fanns i området, framför allt de som skildras i ”Boken”, det vill säga judarnas och de kristnas Bibel. Vad han gjorde var att tillfoga ett nytt kapitel till denna, där han framförde vad han själv fått uppleva.

Jag besitter inte förkunskaperna för att bedöma riktigheten i detta eller andra påståenden som författarduon gör. Men framställningen är neutral och saklig och inger förtroende. Det finns rikligt med redogörelser för ideologiska strider som utkämpats inom islam och läsaren får en pedagogisk genomgång av en mängd olika slags förhållningssätt och kritiska betraktelser.

Så till exempel har muslimska härskare ofta haft för vana att via skattsedeln diskriminera undersåtar som bekänner sig till andra religioner. Men inte alltid. Stormogulen Akbar, samtida med Gustav Vasas söner, valde att likabehandla sina undersåtar i det som numera är Indien. ”Bristande respekt för andra religioner var för honom liktydigt med bristande respekt för Gud” skriver Ambjörnsson och Fazlhashemi.

En milstolpe i historien var mongolinvasionen på 1250-talet då det abbasidiska väldet, med säte i Bagdad, gick under. En muslimsk högkultur hade därmed besegrats av hedniska nomader. En lång tid av oro och missmod följde. I det klimatet trädde teologer fram som var motståndare till logik och empiriskt förvärvad kunskap. De sökte förklaringen till Bagdads fall i förlorad kontakt med profetens ursprungliga läror.

En av dem var teologen Ibn Taymiyya som sökte ”sina svar inom vad han benämner som urteologi, det vill säga den sorts jungfruliga teologi som formades av Muhammed och de första generationerna av muslimska exegeter. Det är en teologi som avvisar varje form av förnuftsbaserad argumentation som inte stöder sig på Koranen och uppenbarelsen.”
Ibn Taymiyya mötte motargument redan under sin levnad. Han dog i fängelse. Men hans idéer har fått förnyad kraft i vår tid. Den sista sjättedelen av boken, lite drygt, ägnas åt 1900-talet och nutiden. Här diskuteras mänskliga rättigheter, sexualitet och vetenskap. Där den arabiska våren misslyckades växte den så kallade salafismen i Ibn Taymiyyas anda.

Den är ett idékomplex med starka inslag av utopism. Dess företrädare använder populistiska metoder för att saluföra sina enkla och holistiska lösningar på alla problem.

Även nu möter salafismen motstånd bland moderata muslimer. Budskapet att ”allt var bättre förr” är det många som avvisar.
Utvecklingen har flera paralleller med den auktoritära, nostalgiska populism vi ser i Europas demokratier.

Visdomens hus är stimulerande läsning och ger den med västligt präglade historiekunskaper en mängd insikter. Den är ett vaccin mot sjukan att likställa alla muslimer med IS, al-Qaida och Talibaner.

I islams namn har alla brott blivit begångna som också utförts i kristendomens namn. Eller i nationalismens namn, eller i kommunismens eller fascismens. Det här handlar om oss människor och oavsett världsåskådning måste vi lära av historien och ta konsekvenserna av dessa lärdomar.

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islams upphovsman i närbild
• Militanta muslimer
• Tolkningar vs. tolkningar
• Informativt om en pågående process

I denna aktuella bok porträtteras familjen Juma. Föräldrarna har flytt från Somalia till Norge och barnen har vuxit upp i Oslo, till det yttre assimilerade in i samhället. När de två systrarna i familjen långsamt dras in i en allt mer radikaliserad islamistisk miljö står föräldrarna, syskonen och skolan handfallna. Det norska samhället, präglat av öppenhet, demokrati och en syn på ungdomar där förmågan att ta ställning och argumentera inför en ståndpunkt har mycket svårt att hantera systrarnas alltmer radikala krav. Kraven på att få klä sig i niqab i skolan och att hela tiden få större utrymme att praktisera sin tro bemöts av lärare och skolledning med en påfallande flathet. När systrarna till sist genom kontokortsbedrägerier tar sig hela vägen till Syrien och drömmen om Kalifatet, ja då finns det inte längre mycket för den förtvivlade familjen att göra.

I nästa del av berättelsen beskrivs faderns förtvivlade räddningsaktioner, men vad finns det egentligen kvar att rädda när systrarna inte alls vill komma hem? Och vilka argument kan samhället komma med inför profetiska, karismatiska koranlärare och islamister?

Seierstad uppger i intervjuer att hon strävar efter att vi ska förstå varför en islamistisk radikalisering sker. Hon kontaktades av Sadiq, fadern i familjen, i hopp om att hon ska kunna hjälpa honom i hans förtvivlade situation. Det medför också att Seierstad fått ta del av ett unikt material från chattloggar och telefonsamtal, främst mellan systrarna och brodern Ismael som företräder en ateistisk världsåskådning. Systrarnas resonemang växer fram i en påfallande tydlighet, broderns tillsynes rationella argument bär också på en känsla av hopplöshet. För vad har egentligen livet i en förort till Oslo att erbjuda när svaret på frågan om existensen är: ”Jag tar det som det kommer…” I den beskrivningen glimmar kanske inte en förståelse men en kortvarig insikt förbi. I ett liv där meningslösheten ligger precis under ytan är det lätt att gripa den tillgängliga vägen till sammanhang och mål.

Annars är just förståelsen och svaret på frågan varför inte något som den här boken heller erbjuder. Vi kan tala om socioekonomiskt utsatta områden och relativ fattigdom, ändå förklarar det inte varför några syskon i en tillsynes relativt välmående familj väljer att följa en dröm om ett Kalifat i Syrien. Speciellt inte när det Kalifatet i hög grad begränsar deras yttre möjligheter till frihet.

Kanske är strävan efter förståelse och insikt ändå ett alltför högt mål för denna bok? Seierstad uppger att förståelsen är mångbottnad och det är naturligtvis sant. Men vi kanske inte ens kan förstå i en enkel mening, svaren kanske är alldeles för komplexa? Däremot behöver vi skapa ett samtal om de svåraste frågorna. Varje aktör i samhället; skola, socialtjänst och polis för att nämna några ställs inför frågeställningar som är komplexa och svårhanterliga. Att ens våga tänka, samtala med varandra och ställa sig frågan om varför är kanske ändå en liten öppning. Och då tjänar den här boken sitt syfte trots en stundtals banal actiondramatik som lägger sig framför berättelsen.

Similar Posts:

• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Våld föder våld föder våld?
• Att beskriva det obeskrivliga
• En problematisk bokhandlare

Det är frestande att ta till en Facebook-klyscha: ”Det är komplicerat”. Jäklar, vad det är komplicerat. En liten bit in i antologin Syrien – revolutionen, makten och människorna hyser jag gott hopp om att få ett grundläggande grepp om alla olika konfliktlinjer och grupperingar. Ungefär halvvägs börjar jag förtvivla alldeles. Det är inte svårt att förstå om invånarna känner något liknande.

Det kan vara otacksamt att ge ut böcker om pågående konflikter, men Syrien är faktiskt ett ganska lyckat försök. Olika författare – forskare, journalister och aktivister – ger olika perspektiv på olika delar av situationen, från regimens bakgrund och det större maktpolitiska sammanhanget (även om jag gärna sett något större historiskt djup), till konsekvenserna för vanliga människor på flykt. Inte minst Roland Dannreuthers avsnitt om Rysslands Syrienrelation ger en bra bakgrund till Putins beslut nyligen att ge sig in och bomba. Någon sorts helhetsbild närmar man sig faktiskt.

Joakim Medin skriver spännande och faktiskt hoppingivande om den huvudsakligen kurdiska alternativa förvaltning som byggdes upp i Rojavaområdet kring staden Kobane. Aron Lund sätter in islamismen i ett större sammanhang. ”De har kidnappat vår revolution”, menar läkaren och aktivisten Waleed Tamer i Helena Gillingers reportage.

”Revolutionens vår”, så kallar Waleed Tamer det första halvåret av folklig resning. Den tid då man fortfarande närde hopp om att förändring var möjlig i en snar framtid, att omvärlden skulle komma till undsättning, att också Syrien skulle hitta början på en väg bort från en repressiv, blodig diktatur.

- Vi hade inspirerats av Egypten, säger han. Vi hade sett diktaturen i Tunisien falla efter bara några veckors revolution och vi hade sett den värste diktatorn av dem alla, Gadaffi, försvinna efter sex månaders folkligt uppror. Vi hade sett omvärldens stöd till dessa revolutioner och tänkte att nu är det vår tur. Men det blev inte så för oss i Syrien.

Det har varit, skriver Niklas Orrenius i sitt avsnitt – en bearbetning av det DN-reportage som sedan tidigare finns utgivet som enskild bok – ”som om omvärldens blick halkade runt Syrien”. Kanske är det på väg att ändras nu när syriska flyktingar blivit ett mer påtagligt inslag också i Europa, men varför har det tagit så lång tid?

Orrenius säger sig ändå, sedan reportaget först publicerades, fått gott om bevis på att människor berörs av syrirernas öde. Det vore fel, menar han, att säga att de flyktingar han mött har en felaktig bild av det humana och fredliga Sverige. ”Det här året har jag fått många bevis på att det solidariska tänkandet lever”, skriver han. ”Jag hoppas att det stärks ännu mer, att rapporteringen om Syrienkriget fortsätter att få människor att reflektera kring vilket land vi är och vilket land vi vill vara.”

Ett slutord så gott som något.

Similar Posts:

• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Krigets nedåtgående spiral
• Berättelsen om en komplicerad tragedi
• Historien som är nu

Nu läser jag hans bok för att ta del av hans egna erfarenheter och åsikter om vad som händer i Syrien och varför. Omar gör klart för läsaren att detta är en reportagebok och att han därför inte presenterar en notapparat där utsagor kan bekräftas.

Den syriska tragedin är skriven 2012, när inbördeskriget pågått i knappt två år. Det måste man ha i åtanke när man läser. Då fanns det fortfarande något slags hopp om en vändning. Nu är det 2015 och hela världens ögon är riktade mot den outsägliga tragedi som utspelas där.

Själv förstår jag mindre och mindre ju mer jag läser om situationen. Det är så många aktörer, så många oheliga allianser och så många konflikter som går hundratals år tillbaka i tiden. Det Omar gör i sin bok är att försöka reda ut flera av de förhållandena för läsaren. Nu talar jag främst inte om maktspelet mellan USA och Ryssland/Kina, utan om alla de konflikter som finns mellan de olika riktningarna inom islam och andra religiösa och kulturella grupperingar i själva mellanöstern och områdena däromkring.

Han berättar om Ibn Taimiyya (1263-1328), den ortodoxa sunnimuslimska teolog som wahhabismen är influerad av, och dennes hat mot shiamuslimer i allmänhet och alawiterna i synnerhet. Ställ detta mot sufisten Ibn Arabi (1165-1240) som ägnade sig åt litterärt skapande, mystik och kontemplation, så har vi två ytterligheter, och allting däremellan, som skall försöka samverka i arabvärldens geografiska område. Och så lägger vi till staten Israel, oljan och kalla krigets maktspel. En krutdurk minst sagt.

Han berättar även om den nutida poeten Adonis, och dennes tankar om hur alla dessa konflikter skulle kunna lösas. Vi får höra hur unga män i svenska moskéer pratar om att Sverige skall bli ett kalifat. En syriansk feministisk aktivist är förtvivlad när hon ifrån Sverige ser hur hennes land rasar samman och ingen verkar förstå. Al-Jazeera rapporterar propaganda, inte nyheter. Inte heller svenska och europeiska medier rapporterar vad som sker. Vi är naiva, förda bakom ljuset av tanken på en demokratisk folkrörelse.

Den arabiska våren blev kapad av fundamentalister. Det är ett återkommande tema hos de personer som kommer till tals i boken. Gräsrotsrörelsens kamp för demokrati och bättre levnadsvillkor övertogs av grupperingar som i kaoset såg en chans till maktövertagande. Och i valet mellan en militärdiktatur och en fundamentalistisk islamistisk diktatur föredrar de flesta människor militärdiktaturen. Folk ville ha förändring, visst, men inte till detta ofantligt höga pris.

Omar brinner för sin text, det märks. Och det skadar inte att iallafall ett öga behåller den kritiska blicken vid läsning. Men jag tycker absolut att ni ska läsa den om ni kommer över den. Det är väldigt intressant att höra hans förklaringar till de olika schismerna, och varför de verkar vara olösliga. Han har själv rört sig bland fundamentalister och antisemiter såväl som bland mer konstruktiva grupper, så jag värdesätter hans erfarenheter och kunskap i de här frågorna.

Den här boken har hjälpt mig att förstå lite mer om hur tankarna kan gå om inom-islamiska konflikter.

Similar Posts:

• Våld föder våld föder våld?
• Den långa vägen mot demokrati
• Krigets nedåtgående spiral
• Informativt om en pågående process
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Journalisten Härgestam har under den här perioden följt fyra tunisiska kvinnor, tre av dem direkt engagerade i författningsarbetet. De tre är ledamöter i den konstituerande församlingen med uppdraget att skriva en ny grundlag: Meherzia Labidi för 2011 års vals största parti, islamistiska Ennahda, är också församlingens vice talman. Mabrouka Mbarek representerar ett sekulärt mittenparti och Selma Mabrouk är socialdemokrat. Selma – Härgestam skriver om sina huvudpersoner på förnamnsbasis – är också den enda av de tre som innan revolutionen varit bosatt i Tunisien, där hon driver en läkarmottagning.

Bokens fjärde huvudperson lever långt ifrån grundlagstexter och de tre ledamöterna i Bardopalatset i Tunis. Hon kallas Amira (men är avidentifierad för att inte råka illa ut) och är martyränka, det vill säga har förlorat sin man i revolutionen. Nu bor hon i deras inte riktigt färdigbyggda hus i makens by, tar hand om sina tre små barn och alla släktingar som på en gång hjälper till och lägger sig i, och hoppas på ett utlovat statligt arbete för att kunna försörja sin familj.

Att Härgestam pendlar mellan dessa båda miljöer, församlingen i Bardopalatset och Amiras hemby, är förstås en av skildringens stora vinster. För vad betyder en grundlag, allt det arbete de tre kvinnorna i Tunis och många med dem lägger ner på att diskutera förhållandena mellan mänskliga rättigheter och religion, synen på män och kvinnor, familj och barn, om den inte också får reell betydelse ute på gatorna, på landsbygden, för vanligt folk?

Tålamodet tryter, politikerna emellan likaväl som på gatorna och i byarna. Vad håller de på med där i Bardo, egentligen? Målsättningen om en ny grundlag efter ett år blir till två år, blir till tre år. Flera oppositionspolitiker mördas på öppen gata. Protester, strejker och blockader ploppar upp mest överallt och hela tiden. Det är ingen enkel match, att förändra ett samhälle. Inget man gör över en natt.

Tydligast blir det just i Amiras liv, i hennes jakt på det där jobbet som hon blivit lovad i egenskap av martyränka, i hennes beroende av släktingar och vänner och hennes ständiga balanserande mellan omgivningens förväntningar, praktiska nödvändigheter och att någonstans försöka klämma in vem hon själv är och vill bli. Inte minst det där med jobbet ger ett fullkomligt kafkaeskt intryck och där någonstans måste man kanske ifrågasätta fördelningen av huvudpersoner i Det här är vår tid.

Det är ju ett ovanligt långsiktigt och fängslande arbete Härgestam gjort med att följa de fyra kvinnorna under så lång tid – även om alla långt ifrån alltid låter henne komma riktigt nära – och det är förstås en viktig poäng att få olika politiska perspektiv på arbetet i Bardo (även om det långt ifrån alltid är klart var de politiska skiljelinjerna i tunisisk politik går). Men hade Amira behövt vara ensam representant för det så kallade vanliga folket, de som ska leva under den nya grundlagen? Här framstår Amiras och de andras världar som närmast fullständigt skilda åt, men om politiken ska få någon mening måste de ju mötas. De fina, abstrakta orden måste på något sätt omsättas i praktik. Hur ska det gå till?

Kanske är det där den verkliga ödesfrågan ligger, och för det krävs det någon sorts ytterligare uppföljning. Precis som i den där jämförelsen med den utdragna förlossningen är det ju trots allt inte när den är över som det är slut. Det är då det börjar.

Similar Posts:

• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Informativt om en pågående process
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”
• Hela befolkningen som gisslan
• Rappt om upptakten till den arabiska våren

”We could work with those Islamic guys,” said Pat from Alabama. ”You know, when I see those Nation of Islam guys at rallies, I go right up to them and tell them I’m in the Klan, and most often they give me the thumbs up.”
”Do they?” I asked.
”Oh, yeah,” said Pat. ”They say ’You just keep on keeping on, and we’ll just keep on keeping on.’”
”We’re certainly working for the same goal,” said Thom.
”Those Islamic guys,” said Pat, ”all feel the same way we do about who controls the world.”

Faktiskt är det så pass mycket som stämmer av de vitt skilda extremisternas berättelser om världskonspirationer att Ronson bestämmer sig för att en gång för alla ta reda på om den mystiska gruppen som sägs kontrollera världen – även om somliga av extremisterna menar att den är kristen, andra judisk, somliga kapitalistisk, somliga att den i själva verket består av jätteödlor från yttre rymden – verkligen existerar. Det gör han också, på sätt och vis, men mer än så ska inte avslöjas här.

Jon Ronson är journalisten som lever da Vinci-koden. Faktiskt påminner så mycket av de försanthållanden han stöter på om amerikansk populärkulturparanoia som Arkiv X, Heroes, Lost, diverse Joss Whedon-serier och så vidare, att jag allvarligt börjar undra vad som egentligen är hönan respektive ägget. Skriver amerikaner om övernaturliga konspirationer för att det här är etablerade idéer i det magiska landet i väster, eller tror de på övernaturliga konspirationer för att de tittat för mycket på teve?

Det finns en annan sida av galenskaperna. Ronson har tagit sig in i vardagen hos grupper, vars vardag man normalt inte har den minsta inblick i. Vi får gå och handla med ”Englands svar på Usama bin Laden”, prova Ceausescus skor och höra hur bekymmersamt Ku Klux Klan-killarna har det med tvätten av sina älskade kåpor: ”One time, I washed them with some red stuff, and I got myself a pink robe.”

Det är nästan så att man glömmer hur farliga en del av de här människorna är. Inte minst för att allting är så förbannat relativt. Konspirationsteoretikerna som är rädda för den amerikanska staten och dess många mystiska och våldsamma förgreningar har ju visst fog för sig. (Waco och Ruby Ridge är ikoniska händelser som återkommer som referensramar.) De antisemitiska respektive anti-anti-semitiska organisationer som Ronson möter framstår som ungefär lika paranoida och hysteriska – inte heller det helt utan fog.

Mitt i alltsammans står den mycket närvarande och inte alltid beslutsamme eller heroiske Jon Ronson, som ibland låter sig dras med och till och med fatta ett visst tycke för sina märkliga informanter, trots att han som jude ofta hör till de olika extremgrupperingarnas mest hatade.

I took my glasses off. I slipped the hood over my head. Through the eye-slits, I could see Pat and Joe smiling and givning me the thumbs up. And how did it feel for me, a Jew, to be wearing a Klan hood? I found myself feeling a little sad, imagining the time in the future when Pat would inevitably discover my Jewishness and feel just awful about letting me try on his hood.

Det är svårt att hitta någon motsvarighet till Jon Ronson och hans udda samling extremister av olika slag. Them – och den lika speciella The men who stare at goats som följde den – är fascinerande läsning. Men visst är det lite skumt att jag bara härom veckan förundrade mig över Lena Anderssons bisarra islamister i nya romanen Slutspelat. Den här veckan framstår de plötsligt som ganska realistiska.

Similar Posts:

• Stranger than fiction. Way.
• Undercover i Ku Klux Klan
• The truth is, like, really out there, dude
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Historisk fiktion om en spirituell rebell

Originell är den sannerligen, och det får väl sägas vara Lena Anderssons signum. Originell på gränsen till fascinerande konstig. Inte på något sätt svårläst eller abstrakt – nå, utom det Beckett-influerade slutet, kanske – men motiven ..!

Det är lätt att fall in i ett slitet men uppriktigt ”Vad får hon allt ifrån?” Sist var det överviktiga Disney-figurer i något sorts märkligt, diskbänkrealistiskt seriealbumsäventyr i Duck City.

I Slutspelat är huvudpersonen den Usama bin Laden-liknande terroristledaren och fundamentalisten Vladimir Ibn Nilad som för att undgå sina förföljare och uppmana till nya terrordåd i Europa installerar sig i en lägenhet i Stockholmsförorten Tensta.

I Tensta sätter Vladimirs adepter igång att rekrytera nya terrorister, medan hans sexuellt frustrerade hustrur står för markservicen. Själv spatserar Vladimir emellertid runt inne i centrum och snart är hans dogmatiska värld ställd på ända.

På Stockholms stadsteater ser han Beckett-pjäsen Slutspel (att se teater på svenska blir möjligt eftersom en ängel som heter Gustav nedsänkt i honom det svenska språket, om än ”med enbart rak ordföljd och ett oregelbundet nyttjande av infinitivmärket att”) och pjäsen har han sedan svårt att få ur huvudet. Han börjar dricka öl och möter den intellektuella och prostituerade Kristina.

Kristina kan sälja sin kropp för att få läsa. Vladimirs andliga ledarskap distraheras ständigt av fysiska bekymmer, hans pilska hustrur och känsla av smuts likaväl som hans komiska fixering vid skäggväxt. Ingen av dem är särskilt sympatiska och jag kan inte påstå att deras öden direkt engagerar, men visst är det annorlunda att för en stund se världen med deras ögon.

Detsamma gäller de bikaraktärer som skymtar förbi. Andersson håller samma distans till dem allesammans, vare sig de är förstående svenska journalister eller tvivlande fundamentalister med hemlängtan. Det centrala är det beckettska tvivlet, resonerandet hit och dit och frånvaron av enkla svar och lösningar.

En hel del känns som en finurlig debatt som tappar luften eftersom vi allihop står på samma sida i alla fall. Ja, hur tänker religiösa fundamentalister? Kan skägg verkligen spela en så stor roll ens i den vulgärislamistiska värld som Vladimir till en början lever i? Och om nu Gud tycker att det är så viktigt att kvinnorna är täckta, varför har han inte täckt dem själv?

Jag tvivlar på att Usama bin Laden läser Lena Andersson. Eller vem vet? Kanske sitter han just nu skägglös i en lägenhet i Tensta och gör precis det…

Similar Posts:

• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”
• Strävan efter assimilering
• Hopplöshetens historia
• Fakta istället för syndabockar
• Al-Qaidas världskonspiration

I vissa fall kan fokuset på våld och konflikter kanske vara befogat, som exempelvis i kapitlen om Irak och Palestina, där ockupationerna (USA:s respektive Israels) av arabiska områden har lett till mycket blodiga konflikter, vilka i en del fall har fått muslimska förtecken. I andra fall, som i Hjärpes skildring av exempelvis Indonesien, Nigeria eller Jordanien, kan bokens fokus enbart på de militanta muslimerna kännas direkt missvisande om meningen är att skildra muslimer i allmänhet (vilket titeln ger sken av), eftersom de militanta sekterna där förefaller vara tämligen marginella fenomen i sina respektive länder.

Även om man är på det klara med att skildringen enbart fokuserar på de militanta islamisterna så känns det som att boken mest skrapar på ytan av händelseutvecklingen. Den allra största av boken ägnas nämligen enbart åt att beskriva viktiga händelser i de muslimska länderna under de senaste fem åren i kronologisk ordning.

Det kan i och för sig vara en välgärning att vara noga med att skildra händelseförlopp i detalj, eftersom man sällan får en så här sammanhängande och saklig genomgång av utvecklingen i nyhetsfloden. Men det är synd att Hjärpe inte samtidigt passar på att presentera särskilt mycket egna slutsatser om utvecklingen.

I ett par av kapitlen, som exempelvis det om Muhammed-karikatyrerna, eller kapitlet om islamisternas världsbild, finns det en del analys av utvecklingen, vilket också gör de kapitlen till betydligt intressantare läsning än de andra. I det stora hela känns dock denna bok som något av ett bottennapp från Hjärpe, som annars brukar prestera mycket bättre än så här.

Similar Posts:

• Tolkningar vs. tolkningar
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• Allahu akbar – Gud är större
• Hela befolkningen som gisslan