När jag började läsa Ett spöke i strupen hade jag inte förstått att boken faktiskt är självbiografisk, men när jag tillslut insåg det gjorde berättelsen ett ännu större intryck på mig. Doireann Ní Ghríofas har tidigare gett ut poesi, men den här boken blev till hennes egen förvåning prosa.

Berättelsen tar sitt avstamp i en vardag fylld av småbarn, listor, trötthet och städning och bröstmjölk. Ní Ghríofas köper en begagnad bröstpump och bestämmer sig för att skänka bröstmjölk till sjukhusens mjölkbank. Den mikroskopiska paus som pumpandet innebär (eftersom hon faktiskt måste vara stilla) ger henne också en chans att läsa i några minuter. Egentligen borde hon plocka upp sin senaste biblioteksbok, men hon finner att hon gång på gång plockar upp sitt slitna exemplar av Klagosång för Art O´Leary, ett diktepos författat av Eibhlín Dubh Ní Chonaill under 1700-talet.

I dikten kan Ní Gríofas inte undgå att se paralleller mellan sitt eget liv och dess huvudperson, de är båda kvinnor på Irland och har tre barn. Det historiska dikteposet går snabbt från att vara förströelse, till att bli en besatthet som tar upp all tid och energi. Ní Ghriofa bestämmer sig för att översätta den, för att komma ännu närmare texten, men besattheten slutar inte där. Hon måste hitta dess ursprung. Hon hittar en berättelse att knyta ihop med dikten, för att skapa ett sammanhang. Hon letar upp gamla platser, ruiner, spår. Vadsomhelst.

Ett spöke i strupen är två parallella berättelser, dels om dikteposet, men också om Ní Ghriofas liv som mor på dagens Irland. Det är en berättelse om kvinnor då och nu. Om berättelser som inte får plats i det skrivna ordet, om berättelser som endast sipprar fram som av slump, mellan raderna i historien skriven av män.

Det är en drabbande bok som lyckas kombinera en förvirrad besatthet med en knivskarp beskrivning av en stundtals långrandig vardag, där varje dag innebär en ny lista som ska checkas av.

Similar Posts:

• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Början till föräldraskapet
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn

Nu har den svenska publiken möjlighet att läsa mer av Keegan. Häromveckan snubblade jag nämligen över Genom blå hagar från år 2007 med Erik Andersson som översättare och utgiven 2023 i Sverige. Jag lånade den direkt.

Med ett undantag utgör Irland det geografiska navet i hela samlingen. Landsbygdsliv med djurhållning, små församlingar och bybornas skvaller på enda puben. Kyrkan har ännu ett visst grepp och prästen närvarar på ett sätt som känns ovanligt med svenska mått mätt.

Den avvikande novellen utspelar sig på andra sidan Atlanten. En Oxfordstudent är på tillfälligt besök hos sin mamma som gift sig med en amerikansk nyrik man. Det amerikanska bling-blinget blir en effektfull kontrast mot studentens världsbild. I de övriga berättelserna är scenen den irländska glesbygden. Där är miljön påver och väder är en del av vardagen. Regn, blåst och vind. Lerigt gårdstun, ödslig mosse, eller en tätbevuxen idegran att ta skydd under. Detaljbeskrivningar som gör att känslan av ensamhet strömmar oavbrutet.

Att leva i en kärnfamilj hindrar inte övergivenheten som fyller människorna. Ingen tycks nå den andra och ingen förmår sätta ord på livets glädjeämnen eller besvikelser. Livet har fört dem samman men de lever som i ett ständigt efteråt. Det var fint en gång men inte längre.

I historierna uppträder män och kvinnor som är både envisa och modfällda. Tankemönstren som vuxit i deras huvuden blir en sorts trampoliner för handlingarna. Flera gör ett val som påverkar livet för alltid. Avsaknaden av lyckoskimrande och förtjusande personligheter tycks vara Keegans specialitet men hon är oavbrutet lojal med deras bild av sanningen. Och titeln Genom blå hagar kunde inte varit bättre vald för att fånga den ödesmättade och melankoliska ton som färgar alla noveller.

Similar Posts:

• Letting the days go by
• Nyöversatt Joyce
• Vänskapens mörker och ljus
• Frihetens många ansikten
• Döm inte boken efter omslaget

Vi får följa barndomsvännerna Alice och Eileen genom deras e-postkorrespondens och ta del av deras reflektioner kring familjerelationer, kärleksproblem och samtiden.

Alice har efter ett sammanbrott hyrt en gammal prästgård på landet utanför en liten stad i nordvästra Irland. Hon har skrivit ett antal böcker som blivit storsäljare och har från ett finansiellt perspektiv sett det väldigt bra. Det som däremot inte fungerar felfritt är det övriga livet. Väl på plats i sin tillflyktsort börjar hon dejta via Tinder och träffar Felix, en lagerarbetare som vantrivs med sitt jobb.

Deras första dejt blir allt annat än lyckad och det kunde kanske ha slutat där, men sakta men säkert bygger de upp en vänskap och en kärlek till varandra. Felix bjuder in Alice i sitt liv och hon får träffa hans vänner och helt enkelt bara hänga på där ingen vet vem hon är förrän någon råkar googla henne.

Eileen är singel och ältar sin gamla relation. Hon är redaktör på en mindre tidning och lever ett lugnt och kulturellt liv. Hon är långtifrån Alice bekymmerfria finansiella status men tycks ta det med ro och vara glad för Alice skull.

Ett stort fokus för Eileen just nu är att hennes syster ska gifta sig och det väcker hennes tankar gällande hur stor möjlighet hon själv har att hitta en partner och slå sig till ro och skaffa barn. Simon, en barndomsvän som hon aldrig riktigt har kunnat släppa tanken på, finns med i hennes liv. Först i periferin, sen allt mer nära.

Alice och Eileen vill varandra väl och det finns en grundläggande respekt och värme. Men när Alice går utanför zonen av att vara utbränd och utmattad börjar något skava i relationen mellan dem och det är här det blir intressant. Det jag gillar med Rooney är att hon så precist lyckas fånga det dysfunktionella och mindre vackra hos varje individ. Hon släpper det inte heller under berättelsens gång utan vågar borra sig ner i det obekväma. Detta kan skapa viss ångest hos mig men det jag får tillbaka i att bli berörd och överraskad är så mycket mer värt.

Boken har en lågmäld ton rakt igenom. Ingenting extravagant händer egentligen, utan livet pågår med alla de små vardagshändelserna med mer eller mindre friktion.

Ungefär mitt i boken händer något med texten och flödet. Bokens första halva är lättläst och mer glädjefylld. Den andra halvan är tyngre och fokus på karaktärernas problem ökar och det gör också tätheten i texten. Läsupplevelsen är överlag ändå väldigt fin – bitvis skaver det och bitvis är det bomull i magen. Precis som läsning ska vara när den är som bäst.

Similar Posts:

• Obekvämt om kärlek
• En dag som rymmer så mycket
• Döm inte boken efter omslaget
• Förra årets bästa bok
• Svajigt men starkt

Det handlar om koltrasten. Idag äter väl endast fåtalet människor denna sångfågel. I stället har den en annan plats i människors liv.

Författaren Clas Thor delar i sin bok Koltrasten – Sveriges nationalfågel en mängd upplysningar kring Turdus merula – som den europeiska koltrasten heter på latin. I tolv kapitel som är namngivna efter årets månader kopplas koltrastens årscykel ihop med historiska och kulturella fördjupningar. Starten sker i Örebro med författarens promenader i egna kvarter och parker. Sedan sträcker sig promenaderna allt längre bort. Nya städer och nya betraktelser görs i Stockholm, Berlin, Oxford i England och några platser på Irland.

De är med vetgirigheten som ledstjärna Thor lotsar sina läsare. Förväntat är givetvis alla referenser till hur man kan lära sig höra på fågelns olika läten eller notera dess förekomst i olika geografiska delar av Europa. Nuförtiden är de digitala sidorna till stor hjälp såsom youtube och Artportalen. Mer oväntade är bokens alla litterära referenser. Genom århundradena har författare av romaner, sångtexter och lyrik inspirerats när de hört koltrastens sång. Många gånger är urvalen vackert bildsatta och ofta väcker litteraturskatterna en längtan.

Ett av de mer häpnadsväckande styckena i boken knyter an till hur koltrasten en gång varit en skygg skogsfågel men blivit alltmer urbaniserad, främst under 1900-talet. Den har lärt sig att inte bara härma andra fåglar, utan också hur ambulansens sirener låter. En tidningsnotis berättar om hur koltrasten orsakade förvirring bland järnvägsarbetare vid rangerbangården år 1914 när den härmat arbetarnas muntliga kommunikation (visslingar).

Författarens personliga relation till koltrasten kommer fram i varje textrad som tycks mättad av både ödmjukhet och kvillrande glädje. Den har även smittat av sig på fotografens (Torbjörn Arvidson) och formgivarens (Rafaella Turander) arbete. Varje sida är elegant disponerad med fotografier, faktarutor och illustrationer som ofta utgörs av vackra gamla gravyrer. Böcker kan vara skönhetsupplevelser och ja, hit hör denna välredigerade bok.

Läsaren behöver inte känna sig vemodig för att koltrastsången inte hörs lika frekvent under alla årets månader. Denna generösa bok fungerar nämligen som ett ymnighetshorn att ösa ur när saknaden av den porlande sången gör sig påmind.

Similar Posts:

• Vacker bok om vackra landskap
• Om människans förhållande till fåglar
• Matnyttig guide för fågelskådare
• Brytningstider
• Bra introduktion till fågelskådning

Vad Deena upptäcker när hon ger sig av för att hitta Mandy är inte en förbannelse specifikt för deras familj, utan en historia som gäller många irländare. Genom nedslag i det förflutna, med start i mitten av 1800-talet, tar en mörk berättelse om nedärvd skam, våld och kvinnohat form, med oplanerade graviditeter som röd tråd. Moïra Fowley-Doyle kan sin irländska historia, men också sin mytologi. Bland andra inslag av magisk realism återkommer bansheen: den enligt keltisk tro kvinnliga bäraren av dödsbud. Fowley-Doyle ger dock en alternativ förklaring på detta väsens motiv, vilket bara är ett av flera inslag som känns i magen. Det svindlar under läsningen, av många skäl. Att påminnas om vad som gjordes i katolicismens namn är djupt smärtsamt, särskilt som författarens efterord går in i detalj på faktiska skeenden. Men trots att mönstren känns igen är romanen oförutsägbar. Deena, med sin mänsklighet och sin starka drivkraft att söka svaret på en gåta, är en perfekt huvudperson att hålla i handen under en intensiv resa där nästan ingenting är vad det först ser ut att vara.

Boken låter sig inte så lätt genrebestämmas – finns det något ord för en spännande, feministisk mysterieroman med queera och historiska inslag? Det är en i dubbel bemärkelse sagolik roman som bryter den tystnad som kvinnor skrämts och skammats till i århundraden, och som samtidigt är otäckt aktuell i och med de abortlagar som fortfarande existerar i vissa länder och är på framgång i andra. Argumenten som framförs är ofta desamma som användes förr. Det är lätt att känna förtvivlan, men romanen inger ett visst hopp. Författarens drivkraft under skrivandet var vrede, och budskapet är i enlighet med detta: Var rasande. Säg emot. Bryt stigmat.

Similar Posts:

• På gränsen mellan fantasi och verklighet
• En resa mellan livet och döden
• Från mobboffer till självständig yngling
• Björnkramen känns från boksidorna
• En reskamrat i fickformat

Först 200 sidor in – ganska exakt en tredjedel av bokens omfång – kommer så vändningen, när ett mänskligt kranium hittas inuti håligheten på en av godsets almar. Men den som tror att berättelsen äntligen kommer ta fart har väntat förgäves, för nu väntar åter hundratals sidor med Tobys idisslande av sin situation. Han försöker reda ut sin roll i mysteriet kring skallen, men efter misshandeln sviker minnet honom ständigt – eller förtränger han? Det framgår aldrig, vilket blir ett problem i förhållande till att Toby alltid kommer undan med allting. Gång på gång förfäras han av kusinernas vittnesmål från ungdomen och menar att de borde berättat för honom så hade han kunnat… ”Vi berättade. Du gjorde ingenting” är det ständiga svaret. Toby är en fullkomligt passiv figur som tillåts vara det utan konsekvenser, vilket gör honom ointressant. Fastän han misshandlas så svårt att han närapå dör känner jag ingen sympati för honom. Han är självupptagen och visar inget större engagemang för någon annan utom möjligtvis Hugo, som också är romanens enda sympatiska karaktär. Tobys flickvän Melissa hade kunnat utgöra ännu en sådan, men hon är för endimensionellt framställd – jag väntade i många sidor på att det skulle komma en vändning gällande ”en person som älskade allt som gjorde henne själv och omgivningen lyckliga”, men icke. Melissa går bara runt i sina färgglada klänningar och kommer överens med alla.

Jag har varit trogen Tana French-anhängare ända sedan hennes debut, främst tack vare hennes klassmedvetna blick på samhället. De romaner där det socioekonomiskas betydelse på människors livsval och möjligheter lyfts fram tydligast är mina favoriter. Brottsplats: Faithful Place har också en huvudperson som är svår att tycka om – den råa och cyniska Frank Mackey – men vars drag ändå går att förstå. I porträtteringen av Toby har French inte lyckats göra honom till en komplex, trovärdig person. Inte heller har hon som tidigare lyckats kombinera hög spänning med samhällskritik. Det svarta trädet handlar om en privilegierad familj som har svårt att prata ärligt med varandra. Thrillerinslaget är minimalt.

När gåtan i romanen slutligen förklaras sker det inte bit för bit, utan rakt upp och ner i en lång, närapå motståndslös dialog alltför många sidor in. Lösningen är svårköpt och historien berör mig inte trots att den på pappret är väldigt mörk. Förklaringen ligger delvis i att dialogen till stor del består av jargong; den känns inte innerlig vilket bidrar till att karaktärerna är svåra att bry sig om.

Jag hoppas att French återgår till att berätta om människor i samhällets lägre skick eftersom hon är betydligt bättre på att göra dem rättvisa. En gripande skildring av det djupt mänskliga saknas tyvärr i denna roman.

Similar Posts:

• Obekvämt om kärlek
• Bröstmjölk och dikter
• Vänskapens mörker och ljus
• Radikal ärlighet, spänning och anarki
• Från mobboffer till självständig yngling

Så börjar det, och därefter följer ett av och på-förhållande som sträcker sig år framåt i tiden. Rooney skriver hämningslöst om kärleken, eller kanske bristen på den, där den mänskliga kontakten ofta framstår som tarvlig, och känslor som platta och meningslösa. Det är samtidigt skrämmande träffsäkert: taffligheten i nya relationer, missförstånden, vikten av social status.

Medan de flesta hyllar Normala människor har jag själv sällan känt ett sådant motstånd över att både läsa och skriva om en bok. Framför allt beror det på det cyniska sätt Rooney framställer relationer. Det är nästan som att kärlek egentligen inte existerar inom romanvärlden, och i stället agerar karaktärerna obehagligt utstuderat eller undergivet. När Marianne uttrycker positiva känslor för vad Connall säger eller gör svarar han ofta med ett: Vad bra. Många gånger undrar jag om de egentligen känner något alls för varandra.

Connells och Mariannes förhållande är en deprimerande evighetsloop som aldrig leder någonstans. För mig personligen är det omöjligt att känna igen sig i, och historien leder ingenstans; vi slutar med samma tomhet som vi började med.

Det Rooney ska erkännas för är såklart hennes förmåga att komma under huden på en under läsningen. Obehaget jag känner tyder kanske mest på en förmåga att träffa rätt, att hon får fram allt det fula hos människan, som man egentligen inte vill möta. Men det förändrar inte det faktum att läsningen av denna bok ofta var rent plågsam.

Similar Posts:

• Vänskapens mörker och ljus
• Döm inte boken efter omslaget
• Färdläsning
• Förra årets bästa bok
• Två sätt att få hjärtat krossat

Låt mig kontrastera den bilden genom att visa hur det engelska till originalutgåvan ser ut:

Aningen annorlunda, eller hur?

Kanske har personen som gjort det svenska omslaget inte läst boken. Kanske har hen bara fått order om att göra ett säljande chick-lit-omslag som kommer locka folk (fast mest kvinnor, om vi ska vara ärliga) att köpa boken och läsa den på stranden, i hängmattan, eller under en lång flygresa. En bok att läsa och sedan lämna kvar på semesterorten. De läsarna kommer förmodligen bli besvikna, för den är så mycket tyngre än omslaget antyder.

I centrum för berättelsen står 44-åriga Amy, som plötsligt får veta att hennes make Hugh behöver ta en sex månader lång semester från deras äktenskap, och hitta sig själv i Asien. I Asien med andra kvinnor? Ja, men efter sex månader kommer han att ha ”fått det ur systemet”, och då kan de återuppta äktenskapet igen, som om ingenting hade hänt. På egen hand skildrar (ur Amys perspektiv) de sex månaderna som hon officiellt har paus från sin äktenskap. Paus från familjelivet har hon inte, eftersom hennes tre halvvuxna döttrar behöver henne minst lika mycket som förut. Men kanske kan Amy också hitta något som hon saknat i äktenskapet till Hugh?

Låter På egen hand ändå som en relativt lättsmält berättelse? Det är den, på sätt och vis. Den riktiga styrkan (och smärtan) ligger i bikaraktärerna. Amys mamma behöver regelbundet gå ut och supa för att kunna hantera livet med sin demente make, och under de timmarna och nätterna är det Amy som tar hand om sin far. Sin far, som inte längre känner igen henne, utan ägnar timme efter timme åt att skrika förolämpningar åt henne. Att plötsligt behöva bli sin förälders eller partners förälder är hjärtskärande, och Keyes beskriver det med både ömhet och svart humor. Kan man älska sin demente make, förstå att han någonstans fortfarande är mannen han var när man gifte sig 50 år tidigare, men samtidigt vilja kväva honom med en prydnadskudde för att man inte står ut i en enda sekund till med den där skrikande mansbebisen? Ja.

Amy är även någon slags styvmor till Sofie, en ömtålig tonåring med ätstörningar som mest av allt vill bli älskad av sin biologiska mamma, Urzula. Medan Urzula konstant avvisar Sofie och Hugh lever ut sin medelålderskris i Thailand försöker Amy balansera på gränsen mellan att vara mamman Sofie behöver, och samtidigt inte förminska Sofies längtan efter sin ”riktiga” mamma. Hon behöver hålla det inom sig när Sofie är i närheten, men Amy har inte direkt några varma känslor till övers åt Urzula:

Sofies mamma Urzula är en självlärd bantningsguru som allt oftare dyker upp på tv, både här på Irland och i Storbritannien. Hon har ingen utbildning, men hennes isiga, baltiska benighet och hennes grymma omdömen uttalade med lettisk brytning håller på att få ett växande antal anhängare som prisar hennes tuff-kärlek-och-puckla-på-alla-fetton-brutalitet. Hon är som besatt av att bekämpa fett. Personligen anser jag att hon helt enkelt har lyckats göra om sin egen ätstörning till en karriär.
”Urzula har is i själen”, säger jag.
”Nej”, säger Kiara. ”Urzula har en struken tesked hirsgröt i själen.”

Nu har ju, tack och lov, Irland befolkning röstat fram vettigare abortlagstiftning, men när På egen hand skrevs var det fortfarande (i praktiken) totalförbud mot abort som gällde på Irland. När en av Amys tonåriga döttrar blir gravid och desperat behöver avbryta sin graviditet är det antingen en resa till Storbritannien, eller riskera fängelse för en olaglig abort, som gäller.

”Mamma och pappa var inte de som sprang i kyrkan. Men när man bor på Irland är den skammen omöjlig att komma undan. Den hänger liksom i luften.”
”Fast du borde egentligen inte ge luften skulden för den sortens skam. Den skammen är en bieffekt av irländsk lagstiftning. Fjorton år i fängelse för att man tar ett piller? Det är inget litet straff.”

På egen hand är en härlig bok som absolut kan passa bra på semestern, men även fast Marian Keyes är en hysteriskt rolig författare, så är hon också någon som tar sig an rejält tunga ämnen. Hennes böcker är på ytan humoristiska skildringar av kärleksproblem, och huvudpersonerna brukar vara kvinnor som man som läsare både har lätt för att gilla och lätt för att känna igen sig i, men när man tittar närmare är de så mycket mer än så. Sorgen och smärtan är ständigt närvarande, och På egen hand är inget undantag. Jag visste det egentligen sen tidigare, men På egen hand cementerar min övertygelse att Marian Keyes kan ta sig an vilka ämnen som helst och vara både medkännande, knivskarp och hysteriskt rolig samtidigt.

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte?
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Plastigt från Chick litens drottning
• Rörigt men mänskligt
• Bröstmjölk och dikter

Sen dess har jag läst om Ulysses – senast i Erik Anderssons fantastiska nyöversättning – och hittat betydligt fler nivåer i den än bara den där provokativa språkanarkin. Men när jag nu plockar upp den snart 115 år gamla Dublinbor vete fan om den inte känns mycket modernare än sin skrytige lillebror. Det här är boken Joyce började jobba på kort efter att han som ung student skrikit åt dåtidens litteräre gigant W B Yeats ”Vi har träffats för sent! Du är för gammal för att lära dig något av mig!”, och vid 22 års ålder var han kanske mer återhållen än han skulle bli senare, men inte ett dugg mindre stilsäker. Han vet precis vad han vill göra här, och att han jobbar i svartvitt i stället för färgexplosioner, vill peka på ett ögonblick i stället för alla samtidigt är inget som historierna lider av. Tvärtom.

I Dublin kunde man inte åstadkomma någonting. När han gick över Grattan Bridge såg han ner längs floden mot de lägre kajerna och tyckte synd om de små skabbiga husen. De liknade mest en samling luffare som kurat ihop sig invid flodstranden; deras gamla rockar var täckta med damm och sot; solnedgångens panorama hade överväldigat dem och de inväntade den första nattkylan som skulle få dem att resa sig, skaka på sig och gå.

Dublinbor. Titeln har något konsumaktigt över sig, en enkel innehållsförklaring. I femton noveller skissar han upp det som 1904 var ett bakvatten i Storbritannien, fyllt med koloniala statyer av engelska kungar och desillusionerade nationalister som försökte lära sig säga ”hej” på iriska utan att tänka på hur de pratade till vardags. Femton huvudpersoner; från den unge pojken som funderar över sin lokale präst i ”Systrarna” till den medelålders Gabriel Conroy som sakta ser snön falla från sitt hotellrumsfönster i ”De döda”. Alla står de, plötsligt en vacker dag utan någon större fanfar, inför en insikt om sitt liv – och alla kommer de, i någon mån, att välja bort den, i den mån de alls har lyxen att välja. Någon kommer att fortsätta spöa sin son hellre än att sluta dricka, någon att fortsätta tro på en framtida karriär som för länge sedan seglade bort, någon att spela bort sina sista pengar för att hänga på sina rika vänner… allt beskrivet utan någon viktoriansk blyghet, men också helt utan den sentimentalitet och nostalgi som skulle säljas som typiskt irländskt långt in på 1980-talet. Det sups, knullas, skits, stjäls och slåss i Joyces Dublin, och det kommer varken glada flöjtrefränger som gör det OK eller gråtande fioler som gör det till pekoral. Mitt emellan ett förlorat förflutet och en drömd framtid står Dublinbor och bara… är, i ett nu utan pausknapp, samtidigt som den stora världens gångna och kommande revolutioner tassar förbi utanför knuten.

Ett par ord om Erik Anderssons översättning. Den är inte samma saltomortal på hög lina som hans Ulysses, men inte desto mindre imponerande. Här har han ett enkelt men nästan omöjligt uppdrag: Återge en plats och en tid för länge sedan utan att låta föråldrad, att återge Joyces specifikt irländska engelska utan slanguttryck, de historiska referenserna utan fotnötter, ironin utan punchlines. Resultatet är så självklart att man knappt tänker på det.

Ulysses är mycket mer än ett formexperiment; det är en roman full av patos, kärlek, ilska och humor. Dublinbor har samma ingredienser, men så mycket lättare bakad att man inte har något att gömma sig bakom. Båda är, var och en på sitt sätt, en litterär besvärjelse som stampar fram en hel värld, och jag är så glad att Joyce gav oss båda varianterna.

Similar Posts:

• Nyöversatt Joyce
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Från mobboffer till självständig yngling
• Ömsint skildrat
• Mellan romantik och modernism

Patienten Lib ska ta hand om är Anna O’Donell, en elvaårig flicka som liksom resten av sin familj (och ja, hela sin by) är en djupt troende katolik. Familjen O’Donell hävdar att Anna inte har ätit på flera månader, och Anna själv hävdar bestämt att hon endast livnär sig på ”manna från himlen”. Lib har tillsammans med en annan sjuksköterska, nunnan Syster Michael, kallats till den lilla byn för att dygnet runt iaktta Anna och avgöra om hon är det medicinska mirakel som hennes religiösa omgivning bestämt hävdar att hon är.

Lib är fullständigt övertygad om att Anna är en bedragare, och bestämmer sig för att avslöja henne omedelbart för att så fort som möjligt kunna ta första bästa färja tillbaka till England igen.

Huset kunde ha högst fyra rum, så hon tvivlade på att det skulle behövas mer än en natt för att ertappa flickan med att få mat i smyg. Oavsett om hon klarade det själv eller fick hjälp. (Modern? Fadern? Pigan, som verkade vara det enda hjonet? Eller, förstås, alla i maskopi.) Det betydde att hela resan bara skulle inbringa Lib en enda dagsförtjänst. Självklart skulle en mindre ärlig sköterska inte säga någonting förrän de två veckorna hade förflutit, för att vara säker på att få betalt för alla de fjorton dagarna. Medan Libs belöning skulle bli själva insikten, förvissningen om att förnuft segrar över vidskepelse.

Lib är själv inte katolik, i själva verket är hon inte säker på att hon tror på gud alls. Hon tror på vetenskap och förnuft, och tycker att familjen O’Donnells påståenden är en skymf mot båda. Att avslöja sanningen bakom Annas påstådda mirakel visar sig dock vara betydligt svårare än Lib trott, och allteftersom hon lär känna Anna och börjar förstå hennes hängivenhet till gud, börjar Lib tvivla. Kan det vara så att Anna faktiskt är ett mirakel?

Första gången jag läste Miraklet, strax efter att den släppts på engelska, blev jag så berörd av den att jag inte kunde sluta berätta om den för alla jag träffade. Jag rekommenderade med en nästan religiös hängivenhet flera personer i min omgivning att läsa den NU, OMEDELBART, och var helt övertygad om att även de skulle se ljuset och i sin tur predika Donoghues genialitet vidare. Till min förvåning blev de två personerna som faktiskt genast följde mitt råd båda besvikna. De sa båda att Miraklet var alldeles för långsam, utdragen, och överdrivet språkligt krånglig. Iochmed att Miraklet släpptes på svenska läste jag om den, och försökte den här gången läsa den med mina vänners kommentarer i bakhuvudet. Jag har kanske en större förståelse nu för varför andra kan tycka att den är seg. Relationen mellan Anna och Lib utvecklas mycket långsamt, även fast den bara utspelar sig under några veckor.

Jag tycker dock fortfarande att Miraklet är fullkomligt lysande. Jag ryser bara jag tänker på hur Donoghue beskriver hur Annas tillstånd försämras, samtidigt som Lib inombords slåss mot sina tvivel. Är det hennes plikt att enbart iaktta Anna, oavsett vad som händer med flickan, och därmed kanske vara medskyldig till ett barns död? Eller kan hon gå ifrån sin yrkesroll och på något sätt rädda den lilla flickan som har en anorektikers övertygelse om att hon klarar sig utan näring?

Förmodligen bidrar min katolska uppväxt till min något onyanserade hyllning av Emma Donoghues senaste mirakel, men jag hävdar ändå bestämt att alla som har ett intresse för religion, ätstörningar, eller mellanmänskliga relationer bör läsa den här boken. Den är hjärtskärande, vacker, och omöjlig att sluta tänka på. Oavsett om Anna O’Donell är ett mirakel eller inte, så är Emma Donoghue ett litterärt geni. Miraklet är definitivt förra årets bästa bok.

Similar Posts:

• Äkta engelsk klassiker
• Rörigt men mänskligt
• Mat som kärlek
• Svält och sex
• En reskamrat i fickformat