Flera av dem finns dock sedan tidigare översatta till svenska, och flera av dem finns dessutom översatta flera gånger om. Så frågan är varför det år 2020 behövs en nyöversättning av Emersons essäer? Filosofiskt argumenterade Emerson och den transcendentalistiska rörelsen för den mänskliga naturens essentiella godhet. Människan förstörs dock av samhället, föreställde man sig. Transcendentalismen förespråkade därför individualism och individens frihet, och – förstås – att leva självförsörjande. Emersons minst lika kända vän Henry David Thoreau ville ju leva ”skogsliv” i harmoni med naturen (men, påstås det, förlitade sig även i vuxen ålder på att hans mamma kom och tog hand om hans tvätt).

Förlaget beskriver Emerson som ”grundare av den amerikanska religionen”. Mycket av essäernas filosofi känns också väldigt amerikansk i sin misstro mot allt vad samhälle heter, och i sitt förespråkande av borgerlig frihet (liksom ointresset för att bry sig om de faktiska, materiella möjligheterna att uppnå frihet för de allra flesta människor). Det kommer förstås locka somliga moderna läsare mer än andra. Vad värre är, så känns essäerna inte så lite färgade just av sin tid, 1800-talet. Möjligheterna att exempelvis få tag på mark att leva självförsörjande på ser inte riktigt likadana ut idag som för 200 år sedan…

Själv har jag därför svårt att bli särskilt djupt engagerad av de flesta av bokens essäer – många av dem känns helt enkelt inte särskilt relevanta för vad i alla fall jag uppfattar som de avgörande frågorna för vår samtid. Att många av dem dessutom är ganska vindlande filosofiska betraktelser som inte alltid känns särskilt fokuserade, gör i alla fall inte mig mer positivt inställd.

Det sagt, så finns det många vackra formuleringar och stycken i flera av essäerna, som åtminstone lyser upp den fortsatta läsningen. Så för den som gillar långsamma filosofiska vandringar på slingrande små stigar kan Emerson vara värd att ta sig an.

Similar Posts:

• Behaglig essäsamling
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Imperiet ur andra perspektiv
• Vår bedrägliga samtid
• Marx och friheten

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

I förordet till översättningen skriver Harding ganska långt om Whitman, och det är en mycket intressant läsning för mig som nästan inte alls tidigare varit insatt i Whitmans liv och verk. Han påpekar att Whitmans litterära världsrykte grundar sig på diktverket Leaves of Grass, som han ständigt omarbetade och utvidgade. Sju upplagor kom ut av denna oerhört nyskapande, inflytelserika och kontroversiella diktsamling – till slut omfattande samlingen 383 dikter. Den självbiografiska Specimen Days utgör ett viktigt komplement till diktsamlingen. Det är dock svårt att definiera vad verket egentligen består av, skriver Harding:

Om Leaves of Grass var svår för samtiden att uppfatta som poesi så är Specimen Days ännu svårare att genrebestämma också för en nutida läsare. Är det memoarer, dagbok, prosalyrik, meditationer? Kanske allt detta på en gång och ingetdera […]

Det går att berätta mycket om Walt Whitman, men jag rekommenderar läsning av t ex Hardings förord. Eller om man vill ha en bra, men extremt kort introduktion (vilket ligger i tiden – det korta och snabba) så är det bara att söka på Youtube: Mini BIO Walt Whitman.

Specimen Days (och Utvalda dagar) består av tre huvudavdelningar. Den första delen består av berättelser om Whitmans uppväxt i Brooklyn och Long Island, familj och yrkesliv. Följande avdelning innehåller vittnesskildringar från amerikanska inbördeskriget, som utkämpades 1861-1865. Whitman stred inte i kriget, han var 42 år när kriget startade, men var delaktig genom att han frivilligt hjälpte till på fältsjukhusen i Washington. Från denna tid skildrar han möten med sårade och döende soldater. I den tredje delen av Specimen Days, som är skriven under senare delen av 1870-talet fram till 1882 då boken gavs ut, och då Whitman var i sena 50-årsåldern och slutligen några år äldre än 60, skildrar han hur han tillbringar mycket tid i naturen. Han skriver anteckningarna utomhus. Hans hälsa är inte den bästa, men naturen har en läkande kraft: ”Sittande på trädstammar eller stubbar, eller lutad mot gärdsgårdar, har jag krafsat ner nästan alla de följande minnesanteckningarna.” Han har funnit att naturen är en läkare, som stärker och ger näring åt kropp och själ. Han drog långtgående slutsatser av sin vistelse i naturen, där han också tyckte om att vara naken:

Sedan man har uttömt ämnen som arbete, politik, mänsklig närvaro, kärlek och så vidare – och funnit att inget av dem slutgiltigt ger tillfredsställelse, eller varaktigt håller – vad återstår? Naturen återstår; att driva ut mannen och kvinnan ur deras dunkla skrymslen för att uppleva samhörigheten i fria luften med träden, fälten, årstidernas växlingar – solen om dagen och himlens stjärnor om natten.

och

Naturen var naken, och det var jag också. Allt var för lättjefullt, rogivande och fyllt av en stilla glädje för att ge upphov till spekulationer. Ändå tycks jag ha tänkt ungefär så här: Kanske kan den inre aldrig förlorade samhörigheten vi har med jorden, ljuset, luften, träden etc, aldrig förnimmas enbart genom öga och tankar, utan genom hela vår kropp, och den vill jag inte ha omlindad och förblindad lika litet som ögonen.

Det jag huvudsakligen tar med mig in i nutiden från denna, i sin helhet mycket historiskt intressanta, tänkvärda och inspirerande 1800-talsbok, är att de flesta människor lever felaktigt, eftersom så många av oss tillbringar upp till 90 procent av vår dag inomhus (enligt Europeiska miljöbyrån). Under den tid vi vistas utomhus befinner vi oss inte heller så ofta i just naturen. Om en större del av vårt liv skulle levas utomhus i naturmiljö, skulle det säkert få alla att må bättre både psykiskt och fysiskt.

Walt Whitman var samtida med en annan amerikansk naturdyrkare, författaren, naturvetaren och filosofen: Henry David Thoureau. Om på vilket sätt de påverkat varandra eller på vilka punkter deras åsikter och livsinställning skiljer sig från varandra måste det ha skrivits väldigt mycket. T ex som när Gunnar Harding jämför de båda författarnas förhållande till naturen och menar att ”Whitmans förening med naturen var ännu mer intim, nästan handgriplig, när han brottas med ett träd för att få dess livskraft att strömma genom hans egen kropp, och till och med kan tänka sig att denna omfamning kan få trädet att genomströmmas av hans egen personlighet.” Men istället för att försöka gå till botten med dessa författares likheter och olikheter, ett ämne för en längre uppsats eller akademisk avhandling, låter jag Walt Whitman avsluta med följande visa ord, vilka också är de sista orden i översättningen Utvalda dagar:

Kanske har alla poeters, alla föregångares, religioners, litteraturers, alla tidsåldrars strävan varit, och kommer alltid att vara, i vår tid och i kommande tider, i grunden densamma – att återföra människor från deras evinnerliga kringirrande och sjukliga abstraherande till den kostnadsfria vanligheten, det gudomligt och ursprungligt konkreta.

Similar Posts:

• Frihet, självförtroende, glädje
• Poesin och den stora Nationen
• SR:s Lyrikpris går till…
• ”I stop some where waiting for you”
• En filosofi för 1800-talet

Thoreau är mest känd för sin Skogsliv vid Walden, där han beskriver hur han under ett år drar sig tillbaka från storstad och bebyggelse och lever i samklang med naturen, som ett slags motståndshandling mot vad han anser vara en urspårad och degenererad civilisation som tappat kontakten med sitt ursprung och sin egentliga bestämmelse – att leva i samklang med naturen och jorden och vad den ger. På samma sätt har de författare som Per Helge presenterar gjort. Och precis som hos Thoreau är både deras liv och författarskap ett slags motståndshandling mot det moderna kapitalistiska konsumtionssamhället.

Helges presentation av de olika författarskapen formar sig till en road trip genom USA, från östkusten till västkusten. Helge reser med sin partner från stat till stat och träffar flera av de i boken aktuella författarna – några är döda, men de flesta är nu levande och verksamma. Distinktionen mellan de olika delarna av USA, inte minst betraktade som litterära landskap, är intressant och Helge drar sig inte för att polemisera mot östkustens New York och Boston, där den ”fina” litteraturen och dess författare håller till. De författare Helge uppehåller sig vid finns nästan uteslutande i mellanvästern, och skriver om dess landskap och miljöer – något som enligt Helge fått som följd att de osynliggjorts i de ”finkulturella” sammanhangen på östkusten.

Genom road tripen från plats till plats och författare till författare väver Helge också in en egen släkthistoria om emigrerade svenskar vars ättlingar han söker upp. Det blir ett starkt möte med hans mors syssling Cherry och hennes man. Plötsligt spinns trådar bakåt i tiden och nya perspektiv blir aktuella. Det blir också en illustration av dessa olika författares ärende: att söka sig bakåt, nedåt, till det lilla och det småskaliga, till den minsta gemensamma nämnaren, till det gemensamma ursprunget. Det blir faktiskt gripande i all sin enkelhet, ja nästan banalitet.

Jag har själv knappt hört talas om någon enda av de författare Helge presenterar. Men jag blir sugen på att läsa mer av snart sagt allihop. Det här är något mer än slentrianmässigt gnäll om att ”det var bättre förr” – det här är civilisatorisk kritik som utopi. Genom att återvända till det som människan är skapad för och bestämd till – och här finns ofta ett religiöst, mytiskt drag – uppfyller hon sin bestämmelse och verkliga mening. Helges bok är fascinerande, dels som introduktion av ett antal till största delen okända författarskap, men också som en bild av ett dåtida och nutida USA. En eloge till Per Helge för detta.

Similar Posts:

• Ambivalent natur
• En filosofi för 1800-talet
• Att suga märgen ur livet 2011
• Relalalaxa
• Det är viktigt att lyda lagen – förutom när den är dålig

I förgreningen ligger Emersons hem, där han bodde med en allt större familj fram till sin död 1882. Ett stort trähus i klassisk New England-stil, vitmålat med gröna fönsterluckor, två träpelare inramar ytterdörren. Det vita pinnstaketet har Thoreau gjort.

Thörnvall är skicklig på att levandegöra platsen med hjälp av detaljer. I exemplet ovan blir bilden av huset tydligare genom insticket att det är Thoreau som har byggt staketet. Så jobbar Thörnvall boken igenom. Han beskriver hur platsen sett ut förr i tiden (”Vid mitten av 1800-talet ledde en rad numera försvunna askträd upp till den [en prästgård]”) och vilket år kvarnar och annat är byggda.

Vägen till Dunnet Landing är en behaglig bok. Den är lätt att läsa och hänga med i och den har en lämplig blandning av naturskildringar, personliga reflektioner, litteraturhistoria och anekdoter. Boken avslutas också med en fotoessä av Thörnvalls resekamrat Samuel Charters. Just fotoessän fångar mig inte även om det är trevligt att få en bild av några av de platser Thörnvall skriver om.

Den essä som tilltalar mig mest i boken är ”Att minnas”. Den handlar om marinbiologen och miljöaktivisten Rachel Carson. Det är en kort text i jämförelse med hur mycket utrymme författarna får i Thörnvalls bok, men texten är vacker och ömsint skriven. Thörnvall berättar om Carsons bok Tyst vår som handlar om miljögifter och menar att det är denna bok som lett fram till det ekologiska tänkandet. Thörnvall berättar vidare om Carsons cancer och hennes begravning då hon ville att en av hennes texter, The Enduring Sea, skulle läsas upp: ”Så blev det inte på grund av en okänslig storebror som såg till att omintetgöra vad han kunde av hennes sista önskan”.

Carsons brevväxling med vännen Dorothy Freeman får också utrymme i essän och ett särskilt brev om monarkfjärilar får extra tyngd då Thörnvall och hans resesällskap hittar plaketten de varit på jakt efter:

Så hittar vi det. I skymundan på en sten, en plakett med namn och årtal. Längst ner ett citat ur boken Havet, slutorden om att allt till sist återvänder till havet. Och där, mellan namn och citat, en enda rad:

But most of all I shall remember the Monarchs.

Similar Posts:

• Vecka 22: SM i poetry slam
• En filosofi för 1800-talet
• Ambivalent natur
• På spaning efter människans ursprung
• Överdriven stilistik undergräver förtroendet

Henrik Wallgrens berättelse måste verkligen som betonas sagolik och magisk. Den lyser i vällust och är förbannat bra skriven. Mannen under bron är en bok man läser snabbt, och motvilligt närmar sig slutet, de sista sidorna. Att läsa klart den känns fan inte helt okej. Boken är magisk – som en god vän med goda råd, som man inte bara snabbt vill lämna ifrån sig. Wallgrens sympatiska och samtidigt anarkistiska språk lämnar uppenbara stavfel omärkbara, pyttsan! liksom – och föder istället en sällsamt lättillgänglig berättelse. Som jag lär återvända till om ett tag.

Har väl alltid varit lite äventyrligt lagd om man säger så. Kalla det ADHD, kalla det vad du vill. Har i alla fall aldrig kunnat klara ett fast arbete och har kajkat runt i kultursvängen ända sedan jag matades ut ur gymnasiet i mitten av åttiotalet med medelmåttiga betyg. Visst betalar jag skatt och skickar fakturor som en duktig pojke, men jag har hela tiden den här känslan att allt kommer gå åt helvete förr eller senare och att jag kommer klara mig lika bra ändå.

Och det är en ”Thoreau-karaktär” som ”Henrik” möter, en gudomlig livskonstsmästare. Bland de hemlösa som härbärgerar under bron. Antimaterialisten ”Jaeger Wilson”, en forna framgångsrik aktiemäklare som förlorade sitt barn i cancer – och driven i sorg lovat sig själv att aldrig mer röra pengar. Som tydligen eldade upp en miljon euro på taket och blev tvångsinlagd på psyket för att vidare försvinna och fullständigt vända sig bort från samhället.

- Har du tänkt på hur sjuk vår kultur är egentligen?
Det var så ovanligt att det var han som bröt tystnaden att jag bara höll andan och fortsatte lyssna.
- Om du ser ett land uppifrån så ser du bara skog. Om du ser jorden utifrån så ser du bara blått och grönt. Bara hav och natur.
- Förutom kinesiska muren, hörde jag mig själv säga och ångrade att jag öppnat munnen. Han petade i glöden med en lång pinne.
- Jo det är klart, kinesiska muren ser man. Men du fattar vad jag menar. Vi människor har huvudet så långt upp i arslet på oss själva så vi tror att vi är universums medelpunkt.

Karaktären, jaget – Henrik är sig själv, på riktigt alltså – sig själv. Boken är fiktiv biografisk, eller kanske en renodlat biografisk historia (få vet). ”Henrik” äger en krog vid Röda sten, i Göteborg strax under den uppsträckta hängbron över Göta älv. Han lever ett skapligt välförankrat liv i ”kultursvängen”; så mötet med Jaeger blir inte alldeles friktionsfritt.
De börjar ge sig ut på små urbana vildmarksvandringar – den sista gemensamma vandringen i boken är ”för att möta våren”, som blir en händelserik resa söderut genom Europa. De söker och finner tillslut det första blommande körsbärsträdet – våren. Livnär sig på dumpstring och lever ganska okej på allt bortkastat. Jaeger delar vänligt med sig av sin uppfinningsrikedom och sina överlevnadstekniker. Gör små viltsnaror av cykelhjul, eller skapar en fiskebåt av uppspolad frigolit och av Henriks svindyra jacka – ett fungerande fiskenät.

- De som varit framgångsrika och nu går och pantar burkar är hjältar. Men bara om dom har kvar glimten i ögat. Det är jobbigt när allt tas ifrån en men det är jobbigt att födas också. Vi kan födas många gånger i livet. Vi föds igen och igen och igen. Om vi vågar.

Vi har ju alla tankar om hur jävla bisarrt vi beter oss, och betraktat utifrån – vilket konstigt projekt, denna vår civilisation. Men boken vill att vi tänker längre – man kan faktiskt våga skita i detta ständiga gisselspel av beroendeförhållande vi kättjas fast och tror är livet. Sluta drivas till åtlöje! tycks boken uppmana.

Berättelsen innehåller ständiga möten med främmande, lite skumma karaktärer – som Wallgren framförallt i behärskade dialoger förklarar mänskliga. De hemlösa, fanatiker – idioter – men som aldrig blir till obegripliga galningar. Utan snarare ett tvärsnitt av alla möjliga personligheter, märkligt malplacerade – nedsupna gudomligheter, människor som inte passar samhällsnormen. Med hänsyn skildras utanförskap mer eller mindre som självvalt och en personlig utmaning.

Att människan har ett behov av att utforska sin egen sanning, skapa ordning i livet. Hur skum sannngen än må upplevas av betraktaren.

- Människan är en slavras skapad av Annunakerna från planeten Nibiru. Vi skapades för ungefär fyrahundratusen år sedan för att arbeta i guldgruvorna i Afrika och Centralamerika. Vi är hälften chimpanser och hälften Annunaki.
Jag frågade om han läst Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” men det hade han inte.
- Den handlar också om människans ursprung, sa jag samtidigt som vi rullade förbi Stuttgarts norra förorter.

Berättelsen avslutas med ett slags anticivilisationsmanifest. Som skapar enfas. Och: Jag vill, jag vill, Wallgren – men hur kan jag personligen bryta mitt banala beroendeförhållande? Astma och ångest – mediciner. Jag vill som du, men kommer dö när jag försöker. Jag har min skog, Vättlefjäll – min vildmark, mina vinterfåglar – ensamheten – men inte mycket mer. Thoreau tycks mena att vi har haft koll, men finner sig först när man är vilse. Jag är vilse – är vi inte alla det? Fullständigt jäkla vilsna? Är det inte snarare tvärt om, att när man är som säkrast – när man har koll och pengar – då kan dessa tidsfördriv enkelt tillämpas. Men när man är längst ner i skiten – en av samhällets bortkastade – då är det på liv och död. Och alla kan hamna där.

Boken manar nog snarare till ett mer eftertänksamt avsteg.

Människan är en skapande varelse som ständigt måste uttrycka sig för att bearbeta sina tankar och intryck. Att isolera denna kraft och kalla den konst är en urgammal form av kontroll. Varje människa är en konstnär. Hela världen är en utställning. Ingen kan bedöma någon annans verk, bara attraheras av det eller stötas bort.

Efteråt, ja här och nu är jag lite förvirrad. För Wallgren inleder med ett citat av Thoreau – fast felstavat ”Thoreu”, dvs. det blir en aning konstigt. ”Inte förrän vi är vilse börjar vi återfinna oss själva.” – ”Thoreu”. Varför är det så? Mannen under Älvsborgsbron heter ”Jaeger Wilson” (Jag är Vilse? eller Jag är Wilson? Jag är Will soon? – men kan det vara så uppenbart?) I all fall reflekterade jag inte över det under läsningen, men nu. Skumt. (Tillåt mig nu lämna helt denna min observation och återgå till recensionen.)

Formatet blir inte för kort och knappast för långt – utan förstärker bara varje kapitel i en dramaturgi som stegras subtilt av skiftande märkligheter. Drygt 140 sidor magisk berättarkonst, Wallgren har skrivit en jävligt bra bok helt enkelt. En bok som jag rekommenderar varmt. Sympatisk och humoristisk – förbannat skoj och samtidigt underbyggd av stark kärleksfull civilisationskritik. En bok som vill berätta och kan berätta och – ja berättelsen är nyfiken och blir märkligt litterär.

Similar Posts:

• Vecka 48: Män hit och män dit, och så en efterlängtad comeback
• Medelklassmannens tysta desperation
• En filosofi för 1800-talet
• Livet en mardröm?
• Ambivalent natur

För ett tag sen läste jag Lena Anderssons omtalade bok Egenmäktigt förfarande – en kärlekshistoria, som igår också vann Augustpriset i klassen skönlitteratur för vuxna. Läs den. Det är visserligen en gravt olycklig kärlekshistoria den porträtterar, men aldrig har jag väl sett något så uttjatat beskrivas på ett så nyskapande sätt. Och så exakt! När Esther i boken på nyss nämnda sätt ständigt pratar om föremålet för sin förälskelse, Hugo Rask, flinar vännen förtjust och undrar om hon är kär. ”Vi har fått en djup kontakt och ska bli vänner”, säger Esther då.

Vännen log roat. Men Esther trodde på det hon sa. Hon insåg inte att hon passerat en gräns. Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Anna C har recenserar den här.

Övriga vinnare var i barn-och-ungdomsklassen Ellen Karlsson och Eva Lindström för boken Snöret, fågeln och jag. Och i facklitteraturklassen fick Bea Uusma pris för sin bok Expeditionen. En kärlekshistoria. Recensioner på dem kommer inom kort här på dagensbok!

Igår skrev Ella om Åke Perssons bok Berömda sista ord, som hon inte finner så värst nyskapande.

Idag skriver Tommy om en av höstens mest omtalade böcker, Åsne Seierstads En av oss, om Anders Behring Breivik. Han har gett den tio av tio.

Till imorgon har Björn recenserat Donna Tartts nya roman Steglitsan, som han kallar ”en klart mycket bättre efterföljare till kultklassikern Den hemliga historien, och nästan värd att vänta 20 år på”. Tyvärr är han mindre nöjd med översättningen.

På torsdag skriver Ella om amerikanska Hanna Rosins Mannens undergång, som är en debattbok om att kvinnorna håller på att ta över medan de ”oflexibla männen” hamnar på efterkälken. Den har blivit hårt hypad i hemlandet, men Ella tycker att den är ”vare sig särskilt välskriven eller väl underbyggd, tyvärr”.

På fredag skriver Christina om Maria Svealands Systrar och bröder, en spännande och melankolisk roman som skildrar hur tre barn bearbetar/påverkas av sin trasiga arbetarklassbarndom med alkoholiserad pappa. Christina hälsar att hon kommer att ge ganska bra betyg med minus för berättarteknik men plus för gripande historia.

På söndag skriver Håkan om Henrik Wallgrens roman Mannen under bron. Det är en modern Thoreau-historia, tycker Håkan. ”Verkligen bra.”

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• En debutroman driven av makalös berättarkonst
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En stilla förtrollning

Sen kan vi förhoppningsvis komma fram till frågan jag egentligen ville diskutera: sätter vi verkligen folk i fängelse för att ha ”befriat” tolv hönor i det här landet? Är det ett rimligt bruk av samhällets resurser?

Civil olydnad är, enligt Strindlund och Vinthagen, att bryta mot lagen med ett gott syfte, att göra det fredligt och öppet och vara beredd att ta konsekvenserna av det. Själva har de framför allt, förutom det där med att befria hönor, tagit sig in på vapenfabriker och försökt oskadliggöra vapen, både brittiska atomubåtar och ur den svenska vapenexporten. Utifrån det berättar de utförligt om hur det rent konkret är att vara med och förbereda en aktion, genomföra den och ta konsekvenserna. De sitter i fängelse, går med fotboja, blir skadeståndsskyldiga, de grubblar på sina liv, tvivlar ibland och är stolta ibland. Långt ifrån några ”idiotjävlar”. Förstås.

Motståndets väg blandar väl avvägt dessa personliga berättelser, där läsaren får komma nära aktivistvardagen, med mer eller mindre teoretiska resonemang. Vi får följa tankegångarna, från Thoreau, Gandhi och Martin Luther King, med mängder av exempel på olika former av motstånd, men också mer praktiska resonemang kring hur man organiserar sig och hur man kan förbereda sig, också exempelvis inför en demonstration för att undvika urartning. Författarna skriver om våld och ilska, om gruppdynamik och om humor som motstånd.

Det finns till och med statistik som visar hur mycket mer effektivt fredligt motstånd är än våldsamt sådant, vilket ger tillfälle att rannsaka hur vi egentligen föreställer oss att världen förändras. I historieböckerna verkar det ofta alltid handla om krig och kupper och politiska mord, men skärskådar man åtminstone de senaste hundra åren så är exemplen på framgångsrik, och oumbärlig, civil olydnad otaliga. Rösträttsrörelserna, fackföreningarna, medborgarrättsrörelsen, kampen för jämställdhet och sexuellt likaberättigande, miljörörelsen, den arabiska våren.

Särskilt tänkvärda – och ofta roliga – är just exemplen på aktioner, från den berömda danska tomteprotesten till svenska homosexuellas motstånd mot sjukdomsklassningen (där man bland annat helt enkelt ringde och sjukanmälde sig). Det är inspirerande, både på så sätt att det ger praktiska uppslag och synliggör möjliga vägar och väcker mängder av frågor. Vad är moraliskt försvarbart i ett samhälle? Hur ändrar vi det som är fel? Eller med författarnas ord: ”blind lydnad är inget lovvärt; ibland är motstånd på sin plats”.

Similar Posts:

• La lutta continua
• Befrielsen är nära?
• Rösträtt, nej tack!
• Han vågar hoppas
• Vad är egentligen motstånd?

I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived.

Journalisten Susan Maushart tvingar inte med sina tre tonårsbarn ut i skogen – även om de själva nog uppfattar det ungefär så. Hon tvingar dem att stänga av datorn, teven och mobiltelefonen. I ett halvår.

I mina öron låter det ganska måttligt radikalt – lyssna på radio och cd-skivor eller använda fast telefon går till exempel bra, liksom att använda internet på biblioteket eller i skolan – men i mångas, förvånansvärt nog ofta snarare barnens kompisars föräldrar än kompisarna själva, är det uppenbarligen det. Ändå är det slående hur mycket tid och energi som frigörs, bara på att slippa ”WILF:andet” (”What was I looking for?”-surfandet).

För visst låter det idylliskt? Ungarna sover plötsligt ordentligt, gör bättre ifrån sig i skolan, äter bättre och städar sina rum. De börjar laga mat själva, prata med varandra, läsa tidningen tillsammans, spela sällskapsspel, instrument.

Mindre idylliskt är kanske mutorna som krävs, bråken, missnöjet och tristessen (men tristess är kanske kreativitetens moder?). En av döttrarna flyttar till och med hem till sin pappa en kort period. Ändå är det nog så att också tonåringarna ganska snart kan se fördelar med ”Experimentet”. Det förekommer stunder när man med Maushart bara håller andan, som när hon kommer hem till en hoper ungdomar som står och sjunger ihop vid pianot, eller när sonen Bill reflekterar över hur mycket bättre han hade kunnat vara på saxofonen om han inte lagt all tid på tevespelet istället.

En oväntad bonus med Nedkopplad är faktiskt denna inblick i familjelivet – hur ofta läser man faktiskt en bok som får det att verka roligt och spännande att vara ensamstående mamma till tre tonåringar? Eller egentligen att verka något alls?

Liksom Thoreau i Walden, Mausharts favoritbok och inspiration i Experimentet, utgår hon från ett vardagsliv man som läsare kommer trivsamt nära, men stannar inte där. Istället låter hon familjens digitala och analoga erfarenheter leda vidare och knyter an till debatter och forskningsresultat kring vår relation till tekniken omkring oss.

Inte alla perspektiv kommer med. Miljön spelar märkligt nog en försvinnande liten roll i alltsammans. När familjen inleder Experimentet med två veckor ”utan el” införskaffar de i alla fall en mängd ficklampor, batterier och annat. Dessutom finns det siffror över ungdomars medieanvändning som jag är rätt säker på avser amerikanska eller australiensiska ungdomar. Västerländsk medelklass är definitivt normen.

Med det perspektivet är det inte desto mindre en tankeväckande och underhållande bok. Maushart har ett lättsamt, ofta roligt, lite pratigt språk som jag egentligen hellre hade läst i original. Översättningen är på inget sätt dålig, men så typiskt amerikansk att det är svårt att låta bli att hela tiden översätta tillbaka i huvudet när man läser den.

Maushart beskriver inte minst sin kärlek till tekniken på ett sätt som jag antar att man får grepp om först när man är utan den – för Maushart är knappast någon teknikfiende, om nu någon trodde det. Innan Experimentet tog hon med mobilen på toa och i sängen och använde internet notoriskt för att förtränga att hon faktiskt bodde i Australien snarare än var en amerikan ”på genomresa” sedan 20 år.

Syftet med Experimentet är snarare att få perspektiv och distans, att omvärdera och få syn på, och att lära sig att förhålla sig mer medvetet till tingen omkring oss och hur vi brukar dem. Det må vara en light-variant av Thoreaus ”to live so sturdily and Spartan-like as to put to rout all that was not life”, men det är charmigt och värt att ta i beaktande.

Similar Posts:

• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Koppla mig till 22! Varför då?
• Den som söker måste inte alltid finna
• På spaning efter människans ursprung

Om Blixthalka rörde sig kring isländska sagor, Tintin-album, Muminpappan och När Harry mötte Sally, så är Den onödige mannen betydligt fattigare. Här finns ingen kärlek till landskap eller texter, här finns bara en trött medelklasskarriärism som möjligen kan föra tankarna till Thoreaus berömda ord om att ”most men lead lives of quiet desperation”.

Det är en obehaglig bok. Vardagsobehaglig. På ett sätt är det den värsta sortens obehag. Den fyller mig med motvilja mot allt det här med att bli vuxen, mot medelklassen och alla andra klasser, mot ytlighet och karriärism och samhället i allmänhet och inte minst mot Manligheten.

Återigen, inte mot män i sig, det vore bisarrt. Men Manligheten. Är den inte egentligen ett av våra största samhällsproblem? Hierarkierna, våldet, det ständiga behovet att ta sig upp på vems som helst bekostnad, att hävda sig med alla medel som kan stå till buds. Det är så vedervärdigt.

Ändå är huvudpersonen Peter Håkansson, han som utnämner sig själv till ”den onödige mannen” och hoppas att någon ska protestera, en modern man, en intellektuell man, en journalist och kulturman. En man som avskyr våld och brölande, som oroar sig för tonårskillarna som trakasserar hans dotter och för fotbollshuliganerna som mer och mer tar över hemmalagets arena. En man som känner sig skyddslös, hjälplös, förbannat frustrerad.

Dottern ser honom inte. Hustrun bara gnäller, tjatar om tallrikar och vill inte ligga, medan Peter inte verkar kunna sluta tänka på hur mycket större sexuella erfarenheter hon hade när de träffades för tjugo år sedan. Jobbet är pest och hans avskyvärda chef bara kommer med floskler och tråkningar. En enda polare har han, en gammal vapendragare från Handels, men för honom är han nog egentligen nästan rädd.

När dottern blir tafsad på i simhallen av ett gäng stöddiga invandrarkillar krackelerar för övrigt medelklassfernissan och Peter far ständigt över en öl för mycket ut över ”kvinnohatare som borde utvisas”. Han är pinsam. Han får en chans på jobbet att vara något annat än en föredetting som inte går att sparka, och han sumpar den så det bara stänker om den. Man bara väntar sig att all denna rädsla och frustration ska explodera.

Så blir det inte. När Peter äntligen gör uppror gör han det trots allt inte genom att ta med en k-pist till morgonmötet på redaktionen. Han gör det genom att faktiskt visa civilkurage.

Det är en uppfriskande lösning – även om det är högst tveksamt om den i romanen verkligen leder någonstans – och den ger åtminstone Peter gnistan och självförtroendet tillbaka. Inte minst gör den honom till en människa i dotterns ögon, och det är viktigt. Deras relation har kommit lite i skymundan i diskussionerna kring romanen, men är fint och lyhört skildrad och en ljuspunkt i en roman där jag tillbringar större delen av tiden med att vilja örfila upp nästan varenda karaktär.

Kanske går det en röd tråd mellan den lyssnande, snälle Erik i Blixhalka och den desillusionerade Peter i Den onödige mannen. Det går sannerligen en mellan Den onödige mannen och den diskussion om manlighet som pågått under det senaste decenniet eller så – spännande inte minst i något av vårens Babel-avsnitt gästat av Helmerson, Inti Chavez Perez och Johan Hilton.

Själv blir jag inte minst illa berörd av Peters hustru Ylva och deras fastlåsta, infantila relation. Jag blir förbannad över hans nojjor kring hennes tidigare sexuella erfarenhet – och jag blir förbannad över hennes reaktioner, hur hon ständigt tillrättavisar honom när han blir arg och skäller honom för mesig när han inte blir arg. Hon tycker förmodligen att hon är jämställdast i världen och kan samtidigt inte förlåta honom när han inte klarar av att beskydda henne och dottern. Det är stört och paradoxalt och ska jag vara ärlig känner jag igen det bara alltför väl.

Det är förbaskat komplicerat, det här med mänskliga relationer, med könsroller, klass, etnicitet och med förväntningar. För vad är det egentligen som får en privilegierad man som Peter Håkansson, med fin familj, fint hem, fint jobb, att ändå känna sig så maktlös och undanskuffad? Vad krävs det för att ändra på vantrivsel och slentrian, på den där tysta desperationen? Räcker det med en ensam människa som ställer sig upp och säger att nu får det fanimej vara nog?

Nej, någon ny feel good-roman är Den onödige mannen knappast. Däremot en roman som tvingar till eftertanke.

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• På lur under det politiskt korrekta?
• Näthat och luciafika på dagis
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Den hotfulla dubbelnaturen