I en artikel på internetsidan Vice från 2010 försöker man förklara Burns tecknande: ”In his work, he’s created a world that feels like an eerie parallel to those of David Lynch and some of Lovecraft.” Beskrivningen känns inte långsökt men det går att hitta tydligare paralleller för att beskriva hans verk. Den värld Burns målar upp känns framförallt som en modern uppdatering av den Hergé skapade med sin Tintin, en betydligt mörkare och abstrakt sådan.

Burns inspiration från Hergé har alltid varit närvarande. I El Borbah är en scen direkt tagen från Faraos cigarrer där huvudpersonen lyckas delta i ett möte med ett sektliknande sällskap genom att vara utklädd. I X’ed Out tar sig inspirationen från Hergé ännu tydligare uttryck, det förekommer svampar som ser ut att vara tagna från Den mystiska stjärnan, Tintins quiff dyker upp med jämna mellanrum och huvudpersonen har en svart katt som heter Inky (Tintins vita hund Milou heter Snowy på engelska).

Att Burns låtit sina inspirationskällor ta stor plats är lyckat och X’ed Out kan vara det bästa han skrivit efter redan nämnda Black Hole. I teorin låter det kanske motsägelsefullt, Burns borde bli mindre originell genom Tintin-blinkningarna, men det är som när Håkan Hellström i början av 2000-talet lyckades hitta ett eget musikaliskt uttryck genom att översätta textrader av Morrissey rakt av. Att tydligt låta sina inspirationskällor ta stor plats behöver inte vara någonting negativt.

Huvudpersonen i X’ed Out heter Doug och mår inte bra. Han minns sin stora kärlek, en självdestruktiv person som av någon anledning försvunnit ur hans liv. I Dougs drömmar förvandlas han till en Tintin-liknande karaktär som befinner sig i en annan värld och när han är vaken minns han tillbaka till när han var yngre och uppträdde med att läsa egenskrivna dikter inspirerad av William S. Burroughs. Burns tecknar lika snyggt som alltid och att han lämnat det svartvita till förmån för färg fungerar lika bra som den svartvita stilen som tidigare varit hans kännetecken. På många sätt är X’ed Out obegriplig läsning, tolkningsmöjligheterna är många och det är just det som gör detta till en så stark läsupplevelse. Jag förstår inte allt vad jag läser, men det är genomgående fängslande.

Similar Posts:

• Inblick in i ett svart hål
• Fågelsång bortom tid och rum
• Som en drog med telepatisk kraft
• Bilderna av världen
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Den sortens tankar har Cassiopeja Svensson i Katarina Sandbergs debutroman med den Håkan Hellström-lånade titeln Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Hon är en 20-årig juridikstudent, vars närmaste vänner hänger sig åt kärleksweekends i Venedig och drömmer om bröllopsutstyrslar i rosa tyll. Jordens absolut största klichéer, enligt Cassiopeja, som lever i övertygelsen om att tvåsamheten är en bländande chimär.

Cynismen hos Sandbergs huvudperson går inte att ta miste på och är det som främst skapar friktion i en närmast Harlequin-artad dramaturgi. Inte helt oväntat händer det att den motstridiga kvinnan får sitt försvar raserat. Plötsligt står hon där med kolibrihjärta och kan bara tänka på mannen med pianofingrarna som bor två våningar ovanför. Schablonerna hopar sig, men Katarina Sandberg vet att leka med dem på rätt sätt. På en befriande skeptisk men också sårbar prosa leder hon läsaren vidare. Förbi förälskelsefasen och in i tristess och destruktivitet kantade av glassplitter. Parallellt med verklighetens klichéer finns självförakt och arv och desperationens tusen tomma ansikten på ett dansgolv. Kolibrihjärtan förvandlas ibland till amöbor som äter relationen inifrån, och det går inte alltid att avgöra exakt när det händer.

Visst har romanen en del väl tillrättalagda skämt och nog kunde vi ha fått slippa det konstlade slutet, men överlag är det här lysande crossoverlitteratur som gör skäl för sitt namn. Det finns en säkerhet i Katarina Sandbergs sätt av mejsla fram sin huvudperson, att liksom gräva ut hennes ambivalens inför världen och sig själv, som får mig att tro på henne. Cassiopeja är 20-åringen som har svårt att koncentrera sig på studierna, som dricker för mycket vin och har meningslöst sex med meningslösa människor; som sover för lite och sedan täcker över de mörka ringarna med concealer för att se pigg ut på föreläsningen nästa dag. Hon är den som är aningen för ärlig, klänger för mycket när hon är full och ringer och är desperat för många gånger. Kanske finns det för mycket 20-åring i mig, men jag identifierar mig mer med Cassiopeja än någonsin Lena Anderssons Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande, eller andra, betydligt äldre, romanpersoner.

För nog är det så att förälskelsen och dess efterbörd alltid ter sig rätt lika oavsett vem eller hur gamla vi är. De flesta av oss är irrationellt hjärndöda, dödströtta, eller skriande ensamma mer än en gång. I bästa fall får vi lite sund skepticism med på vägen.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Om relationernas söndring
• Sista veckan med gänget
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Hopplöshetens historia

Mina favoriter i år liknar nog ganska mycket resten av dagensbok-redaktionens. Det är, i skuggan av Gardellseminarier, förlagsmiddagar och nobelprissigneringar, ganska små saker. Men ändå sånt som blev stort och minnesvärt tillsammans med dem jag var där med. Bokmässan upplevs bäst i bra sällskap, så är det bara.

Rum för Poesi

Anna Liv hävdar att Rum för Poesi är den plats på mässan som har bäst luftkonditionering, vilket kan vara helt sant. Men svalkan kommer också någon annanstans ifrån. Att man valt att stänga in poesin och i stort sett skuffa undan den från resten av mässan är i det här fallet ingen nackdel. Här blir orden respekterade, människor tystnar, stänger av mobiler och riktar all sin uppmärksamhet mot den som läser. Rum för Poesi är troligtvis den plats på mässan där du kommer närmast litteraturen utan att störas av bruset från alla som försöker höras.

Författarintervjuerna

Privilegiet att få sitta ner i lugn och ro och prata med intressanta författare i timmar är egentligen bättre än vilket seminarium som helst. På fredag förmiddag intervjuade jag Kristian Johannesson, debutant på X-publishing, och på eftermiddagen träffade jag och Emelie några av författarna till den erotiska novellsamlingen HET. Båda intervjuerna blev samtal jag kommer att minnas.

Räkmackan

Den berömda räkmackan, say no more! Vi köade längre för att få den, men få räkmackor smakar så gott som dem en äter på bokmässan i Göteborg.

Göteborg

Favorit i repris. Göteborg är inte Stockholm. Göteborg är spårvagnars gnissel i bakhuvudet, lövade avenyer, Parkbarer, Textivalfester, Slottsskogens vandrarhem, backpackerfrukost, bokskvaller, gatukökspommes, vin, klapprande skor mot kullerstensgator dränkta i höstljus, ensamma stunder på en Håkan Hellström-regnig andra långgatan, det är mer vin och…ja, ni förstår. Göteborg är något annat.

Tranströmer

Jag missade visserligen Tranströmer-seminariet på torsdagen, men vad gör det när en får se en livs levande svensk nobelpristagare i räkmackekön inne på Gothia Towers?

Förlagen

Alla förlagsmänniskor som bygger montrar, står i montrar, fixar och donar och orkar vara trevliga för att sedan packa ihop montern igen och komma tillbaka med samma energi till nästa mässa. Hurra för er!

De unga bokbloggarna

På lördagen var jag lyssnade på när Dagensboks Emelie, Lina Forss och Amanda Hellberg pratade i två timmar med ett gäng supercoola unga bokbloggstjejer. Det blev ett samtal om böcker och författande och såklart om bokbloggar. Och ja – så länge det finns bokbloggar som drivs med samma energi kommer det också att finnas läsare. Och böcker.

Similar Posts:

• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Vecka 42 på dagensbok.com
• Fredag på bokmässan
• Den nyktra bokmässan

Jag såg dig live första gången den sommaren, det var på Hultsfredsfestivalens stora scen, det var strålande solsken, vi blåste såpbubblor, jag hade en grön t-shirt på mig. Jag tror att jag var lycklig då.

Du blev äldre, jag också, dina låtar förändrades men gick fortfarande rakt in i mig, på samma sätt som dom gjort från början. Du bytte sjömanskostymen på scenen mot andra kläder, men oavsett vad du har tagit på dig har du alltid varit den bäst klädda jag vet. På din senaste skiva fann jag den låt som betytt mest för mig, Jag har varit i alla städer blev på något sätt räddningen i mitt liv. Jag har dansat till dig på varenda hemmafest jag haft och kommer att fortsätta med det för alltid.

Därför såg jag fram emot att läsa din bok, komma dig närmare, känna det som jag ännu inte känt. Du säger att du gjorde den här boken för att dina barn ska veta att deras pappa var något någon gång. Det öppnar upp för en bok om något stort, men ändå ödmjukt, om dig. Inledningsvis lyckas du fånga känslan, viljan, rösten. Där är uppväxten, ungdomsåren, tristessen och drömmen om något stort. Historien om hur du hoppade av Broder Daniel bara två veckor innan de fick skivkontrakt har nog de flesta hört förut, så även jag. Men den tål att läsas igen även om jag saknar den där skärande svärtan och bitterheten i den. Det är som en saga när du berättar om din första singel Känn ingen sorg för mig Göteborg, som att du hittade hem, fann en plats som var din, som att alla tvivel plötsligt försvann.

Sen händer något med boken, som att det var tvunget att få plats med allt på alldeles för få sidor. Du skriver om Brasilien och Natalie, din fru. Du skriver om hur du insåg att du var kär i henne och jag blir avundsjuk, det var ju mig du skulle gifta dig med. Men det kommer ingen fortsättning, ingen kärlek som får utvecklas. Jag har försökt förstå vad det är hon har som inte jag har, men inser att du inte ens har träffat mig. Jag blir avundsjuk, men det händer inget mer, du berättar för lite för att jag ska kunna glädjas med er. Du nämner att ni reste runt i Brasilien när du skrev låtarna till din senaste skiva, trots att du inte hade tänkt göra det. Då nämner du också din äldsta son, Sigge, som plötsligt finns utan att jag som läsare har fått reda på det och jag känner mig lite besviken. Jag kan förstå att du vill skilja på ditt artistliv och ditt familjeliv men som det är nu där din familj bara är med på ett hörn känner jag mig sviken, antingen delar du med dig av det och då vill jag komma nära, annars får du hellre hålla det för dig själv helt och hållet.

Jag läser din bok, bläddrar igenom massor av bilder som jag trodde att jag skulle älska. Jag trodde att jag efteråt skulle vara tvungen att skriva det där brevet och fria till dig eftersom jag helt enkelt inte skulle kunnat låta bli. Men det blir inget pirr i min mage, undersköna bilder på dig, din handstil på kuvert och lappar med låttexter, men inget mer. Jag ville möta dina drömmar och dina tankar, din blick på världen, men jag möter bara papper.

Kanske är det så det är med ungdomskärlekar att när man möter dem i vuxen ålder dör de. När jag läser din bok inser jag att jag inte är kär i dig längre och det är en sorg för mig. Jag tröstar mig med Det är så jag säger det och inser att det inte är mig du sjunger om. Trots det är jag beredd att ge dig chans efter chans, så där som man gör med dem man tycker allra mest om.

Similar Posts:

• Boken jag inte vill läsa
• Plats i hjärtat för Håkan
• När punken kom till Stockholm
• Mest för fans
• And the music was good, and the music was loud

För vi är så många som har vår egen Håkanhistoria. Min börjar någon gång kring vintern 2000 på Västgötaslätten. Det är då jag för första gången hör låten och ser skivomslaget med killen som ligger i ett blått ljus i ett rum där tv och säng är enda möblerna.

Det ser ut som han vill krypa in i tv:n.

Jag vill krypa in i bilden.

Han sjunger illa han rimmar som ett barn jag fattar inget. Samtidigt har jag aldrig känt så starkt att allting annat ljuger (allting annat utom den här låten, den här rösten, den här skivan, ikväll och ikväll och ikväll och alla andra kvällar).

Sen finns en fortsättning, för det finns alltid en fortsättning. Det flödar av fortsättningar på nätet och överallt men jag slutar. Jag kan berätta den för dig någon annan gång, någon annanstans. Vi kan utbyta Håkanhistorier i en bar. Det kan bli vårt nya standardstycke. För att ha en känslomässig relation till Håkan Hellström och hans musik är en kollektiv erfarenhet, tillhörande en generation. Vi är inte ensamma vi har alltid varandra att spegla oss i. Och vi har Håkan.

I alla fall. Nu är det hösten 2010 och Håkan Hellström har släppt sitt sjätte album. I samma veva får vi också PS. lycka till ikväll, som Emelie skriver om här på dagensbok.com. En bok jag alltså ännu inte vågat så mycket som bläddra i. Nu har jag sett den framför mig tillräckligt många gånger, haft så många tillfällen, men när jag läser Emelies text förstår jag att jag aldrig kommer att öppna den.

Såklart är jag också kär i Håkan. Eller nej. Inte i Håkan, men i min egen historia där Håkan är soundtracket inne i mitt huvud. Det är därför jag så sällan läser biografier. De förstör min upplevelse av det som är konstnären och tolkningen jag gör när jag läser, lyssnar och ser. Min relation till det skrivna är redan hopsydd och jag vill inte revidera något. Jag vill inte ha någon helhet, inte veta vad som hände ”bakom scen” eller vägen fram till idag. Jag vill bara ha bitar att klistra ihop med minnen.

Att läsa Håkans bok vore som att skära i det som byggts kring år och år av växande och som faktiskt mår bra av vara just så: växt.

Så förlåt Håkan, jag vill inte läsa. Och ja jag vet – allt det bästa har inte hänt än. Men Håkan, vi är vuxna nu.

Similar Posts:

• Till Håkan
• Plats i hjärtat för Håkan
• Charmig men slarvig
• Veckan på dagensbok.com
• Göteborgs musikliv under lupp

Veckorna trampar på, bokutgivningarna avlöser varandra. Bli inte förvånade om ni plötsligt vaknar och upptäcker att det är januari och ni inte hunnit läsa allt ni ville av det som getts ut 2010. Det här är årets snabbaste årstid, har vi hört. Som tur är har vi ett fantastiskt arkiv där ni kan hitta väldigt mycket från årets bokutgivning.

Imorgon förvandlas i alla fall dagensbok.com till dagenshåkanbok.com för en liten stund. Emelie skriver ett kärleksbrev till Håkan Hellström när hon recenserar Ps. Lycka till ikväll, som är en fotobok med berättelser om hans uppväxt i och med att han firar tio år som artist. Samtidigt funderar jag över om Håkans bok verkligen är en bok jag vill läsa.

Tommy recenserar Simon Bergs Apan är rädd, som också är en fotobok – en färgglad hyllning till skräpmat som köttbullar med pulvermos och mycket lingonsylt.

Naturligtvis blir det mer än bara fotoböcker och Håkan, så passa på att titta förbi fler (gärna alla) dagar i veckan.

Trevlig vecka önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Färgglad matfrossa
• Den här mannen vill fotografera ditt navelludd!
• Plats i hjärtat för Håkan
• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• The times they are a-changin

1. Sara Stridsberg

När Sara Stridsberg pratar om sitt författarskap och sitt skrivande vill jag gråta. För att det är så vackert och så smärtsamt, så svart och så glittrande. Hon pratar om det som något hon är utelämnad till och drabbas av. Att det är en sjukdom med skrivandet som symptom. Om hur hon hela tiden måste ställa sig främmande inför det hon skriver om, ovetandes. Jag har fortfarande inte läst hennes Darling River eftersom jag har förbjudit mig att göra det samtidigt som jag själv skriver. Men nu är manuset inlämnat och jag ska kasta mig över den. Det var min första bokmässedag, det var fredagen och efteråt kände jag att jag kunde åka hem för att det var allt jag kunde ta in och kräva, jag hade redan hört allt. Men kvar blev jag och tur var väl det.

2. Fynden

En bokmässa utan välfyllda, tunga kassar att släpa med sig på tåget hem är ingen riktig bokmässa. Det är på riktigt först när man går från monter till monter och får.

Lördagens fynd bestod bla av Elin Ruuths lilla gula Fara vill, Josefin Palmgrens debut Engångsligg, för att den är glittrig och rosa och passar utmärkt in i min rosaskiftande boksamling. Dagens presenter bestod av Erica Jongs Förföra Demonen till mamma och Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster. Själv unnade jag mig också första boken, Ett litet snedsprång, i Denise Rudbergs serie i den nypåhittade genren Elegant Crime.

Söndagen inleddes med inköp av Igelkottens elegans av Muriel Barbery för att Maria säger att det är en sån där bok som man bara blir glad av. Dessutom blev det fynd av Helena Granströms Alltings mått med det vackra uggleomslaget som jag bara var tvungen att köpa eftersom jag har ugglor på allt just nu, t-shirts, örhängen och uppenbarligen böcker.

3. Åsa Ericsdotter

På lördagen träffade jag och Maria Åsa Ericsdotter för en intervju som mest blev till ett samtal om kärleken och livet och otrohet och frihet som aldrig tycktes vilja ta slut. Det var det där om att vilja med inte kunna och att kunna men inte vilja. Jag har berättat förut om hur jag har burit hennes debut Oskyld över hela Asien, men det är värt att säga igen för Åsa Ericssons författarskap är ett av av dem som betytt mest för mig. Självklart återkommer vi med rapport om vad som egentligen blev sagt.

4. Ragnar Persson

Egentligen skulle Ragnar Perssons bilder kunna gå in under den tidigare kategorin fynd, men eftersom jag blir lycklig av hans bilder tycker jag att de förtjänar en egen punkt. Det finns inte så mycket mer att säga än att han ritar hästar och att jag vill tapetsera min lägenhet med hans bilder.

5. Anna Hallberg

Jag ber Anna Hallberg skriva i min nyinköpta Colosseum, Kolosseum efter Semafors samtal om våld och poesi med henne och Ann Hallström. När hon kikar på mitt presspass för att dubbelkolla stavningen av mitt namn berättar hon att hon har varit inne och läst här på dagensbok.com. Självklar topplisteplacering!

6. Lift

Bokmässans snyggaste bokomslag hittar jag i Charlie by Kabusas monter. Det sitter om Hanna Wikmans Lift och hon berättade att det är hon själv som har gjort det. Så nu vet ni vart ni ska vända er när ni vill ha fina omslag till era böcker! Och jag misstänker att vi kommer att slåss om den här boken när den kommer till redaktionen.

7. Håkan Hellström

Självklart drog Håkan Hellström alldeles för många tonåriga killar och tjejer och om jag inte hade varit så upptagen med att springa omkring bland böckerna på mässgolvet hade jag kanske också fått plats på hans seminarium. Då finns det chans eller risk (beroende på hur man ser på det) att Håkan Hellström hade fått en högre topplisteplacering på den här listan, men nu blev det inte så. Men jag vill ändå påpeka hur fint det är med Håkan Hellström på bokmässa. Eftersom Håkan Hellström ger ut en bok om att han i år firar 10 år som artist, kan han nu även titulera sig författare.

8. Kalejdoskopet

Maria och jag fyndade varsitt minikalejdoskop, ett som får plats i fickan eller handväskan och hade handmålade små elefanter på sig. När man har tröttnat på bokmässan tar man bara upp den, kikar, snurrar, så ter sig mässan genast lite vackrare igen. Man kan också kika igenom den på gatlyktorna om natten.

9. Jösta och Johan

I min recension av Jösta och Johan skrev jag att alla barn borde läsa den, för att det är den bästa barnboken som getts ut i år. Därför bunkrade jag upp och ska ge till alla barn som jag känner.

Författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katharina Dahlqvist tillsammans med Jösta och Johans dotter Junior.

10. Aftonbladets soffa

Bokmässa alstrar trötta ben oavsett hur bekväma och fotriktiga skor man har. Mässans skönaste soffa fanns i Aftonbladets monter, perfekt att vila benen i!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Fredag på bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Lördag på bokmässan

Detta var i slutet av nittiotalet då Ny demokrati suttit i riksdagen och vit makt-musiken fått sitt stora genombrott. På den tiden var skinnskalle synonymt med nynazist. Bilden av honom (det var alltid en han då) hittade man i Romper Stomper och American History X. Edward Norton med en stor svastika på bröstet som går med pistol i kalsonglinningen och spräcker skallbenet på inbrottstjuvar. I Sverige var det Jocke Karlsson, sångaren i Pluton Svea, som fick bli sinnebilden. En gammal kåkfarare som spöade sin tjej, sniffade kokain och skrev texter om den ariska eliten. Det var egentligen en bedrövlig tid att vara skinnskalle. Alla såg ner på en, såväl invandrarna som punkarna som nynazisterna. Antingen fick man stryk för att man var för vänster eller för att man var för höger trots att man gav blanka fan i politik.

Men så hände det något under tidiga 00-talet. Plötsligt blev det på modet att ha hängslen och på Göteborsscenerna syntes Håkan Hellström med uppkavlade chinos och plommonstop. I skivaffärerna sålde Trojan-boxarna som smör, bland annat en som hette ”Skinhead-reggae”, och i en Telia-reklam hördes Jimmy Pursey skråla ”Hurry up Harry” – en riktig gammal skinnskalleklassiker. Allt oftare nickade folk förstående när man sa att man var opolitisk och på skolan blev ens kläder allt trendigare. Nu kunde helt plötsligt Ben Sherman köpas på MQ och Fred Perry fanns överallt.

Så kom This is England 2006 som den stora genombrottsfilmen för skinnskallerörelsen. Plötsligt visste alla att det fanns snälla skinnskallar såväl som elaka. Att de kunde vara både svarta och vita och lyssna på punk såväl som reggae. Det kändes väldigt befriande trots att jag själv lagt undan kängorna. Jag stod i en bokhandel då och såg hur människor kom och köpte Richard Allens gamla klassiker om skinnskallen Joe Hawkins och Gavin Watsons ursnygga fotobok Skins. The times they are a-changin, tänkte jag, och kände mig löjligt lillgammal.

Men någonting hade faktiskt hänt med samhällsklimatet. Subkulturerna hade liksom fått mera luft och det hade blivit lättare att andas som alternativ. I DN skrev Fredrik Strage om Gothick Lolitas och för något år sedan kom Chris Anderssons Long tail som förutspådde ett samhälle bestående enbart av subkulturer. Tänk er det för tjugo år sedan. Eller för tio. Idag är det inte längre okej att se ungdomskultur som enbart ett uttryck för hormoner, att betrakta alla punkare som ”Rebels without a cause” eller alla skinnskallar som huliganer. Man måste närma dem sig mera varsamt, förstå dem på deras egna villkor och lyssna till vad de faktiskt säger. Kanske är det till och med så att varje subkultur inom kort kommer att ha sin egen skildring, sin egen fotobok och sin egen avhandling. The times they are a-changin, som sagt.

Tillbaka till skinnskallekulturen. Förra året gjordes faktiskt ett försök att skriva den stora skinnskalleromanen i England. Det var författaren John King, mest känd för sin Fotball Factory, filmatiserad härom året, som gjorde den heroiska ansatsen. Boken hette Skinheads kort och gott och var ett försök att ta ett helhetsgrepp på subkulturen. Den handlar om Terry, en femtioårig skinnskalle som äger en taxifirma och som drömmer om att starta en egen klubb, och den något yngre Ray, som lever för fredagsbläckan och slagsmålen på läktaren. I bakgrunden finns också Lol, en liten babyskin som upptäckt att hans kängor och uppkavlade jeans blivit hippa. Tillsammans representerar de skinnskallekulturens tre faser. Födelsen på 60-talet med reggae och soulmusik, uppblomstringen på 80-talet med punkrörelsen och återkomsten på 00-talet. Samtidigt är Ray, Terry och Lol olika personlighetstyper som blivit närmast stereotypa när man skildrar skinnskallar. Terry är den propra med ett alltid perfekt veck på jeansen och en tjusig crombiecoat. För honom handlar skinnskallekulturen om sammanhållningen och kärleken till musiken medan det för Ray är slagsmålen och det hårda i stilen som lockar. Lol är en slags blandning som gärna lyssnar på både punk och reggae och har en bandtröja och ett par Levis Sta-prest samtidigt.

Handlingen då? Faktum är att det inte händer så mycket i romanen. Den är rentav ganska stillastående. För den mesta av tiden går Terry och Ray runt och fantiserar. Terry om sin klubb, Ray om sina slagsmål. Det hade kunnat funka, om det hade varit bra skrivet. Men dessvärre är King ingen särskilt bra författare. Han är rentav en riktigt usel stilist. Emellanåt är det platt, emellanåt riktigt pinsamt. Smaka på den här meningen till exempel. Här står Ray och tittar sig själv i spegeln: ”The close shave did him proud, suited the shape of his head, which was strong and built with ancient Anglo-saxon bone”. Ska man skratta eller gråta? Det låter ju som en text från något av de riktigt dåliga Oi-band jag lyssnade på i fjortonårsåldern. Lite mera ska man väl kunna begära.

Ett annat problem med romanen är att den inte har något kritiskt förhållningssätt till skinnskallekulturen. Ray och Terry skildras som schyssta snubbar, sköna skins, trots att de faktiskt är misogyna nationalister med aggressionsproblem. Och detta är ett problem över lag i skinnskalle-skildringar. Ofta upprepar man bara frasen: ”det finns faktiskt skinnskallar som inte är rasister” och svär sig på så sätt fri från frågan om varför nynazister söker sig till just skinnskallekulturen. Kan det vara så att dess macho-ideal och våldsförhärligande faktiskt liknar nynazisternas? Kan det handla om att det är en genuin manskultur? Och var man verkligen så opolitiska på sextiotalet? Gick man inte ut på ”Paki-bashing” även då? I filmen This is England finns en ansats till att diskutera dessa frågor men i övrigt råder fullkomlig tystnad.

Så skinnskallerörelsen väntar fortfarande på sitt magnum opus. Den väntar fortfarande på en skildring som tar den på största allvar men som samtidigt riktar en kritisk udd mot den. Shane Meadows har nu gjort det på film. Vem gör det på bok?

Similar Posts:

• Slafsigt och slarvigt och lättsålt
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Trivselfantasy på tomgång
• Boken jag inte vill läsa
• Man får vad man betalar för… eller?

Men det är väl logiskt. Håkans musiksmak, så som den framträder i många av texterna, är ungefär som en 87-årings. Min mormor gillar också Taube och hon tycker också att halmhatt och skjorta med scarves i halsen är höjden av manlig elegans. Och det är så fint. Vilket ofta är omdömet om Håkan Hellström: ”Ja, men han verkar ju så fiiin på något sätt”. Ett omdöme han verkar gilla, av intervjuerna att döma, och en del av den image han byggt.

Det som är slående när man läser de utvalda texterna är hur lika intervjuerna är. Eller svaren, rättare sagt. Det är samma anekdoter som berättas i olika versioner. Naturligtvis också för att alla journalister ställer samma frågor. Det gör att texterna blir ganska likartade, efter ett tag flyter allt ihop eftersom alla texter från tiden runt ett album handlar om de anekdoter eller de funderingar Håkan bestämt sig för att dela med sig av just den gången. Jämfört med den tidigare antologin om Kent framstår det här som en väldigt tunn soppa.

Fantasilösa journalister och en mediamedveten artist som ger intryck av att vara det rakt motsatta. Intressant som fenomen men urvalet borde gjorts lite mer medvetet, gallringen borde ha varit hårdare. Men jag hade helt glömt bort det där med Per Bjurman och kyssandet. Roligt.

Similar Posts:

• Jag tror inte vi är i Hagnesta Hill längre
• Boken jag inte vill läsa
• Nedslag i popkulturhistorien som får ta plats
• Till Håkan
• Ballad om en självladdande idolbild

Ett bra tag innan bokens releasedatum framträdde Ronnie Sandahl i både radio och tv för att på inbjudan prata om sin roman. Intern support har kommit från Per Bjurman, reporter och USA-korrespondent på samma tidning där Sandahl arbetar som journalist och krönikör, nämligen Aftonbladet. Han försattes i extas när han läste kollegans bok, enligt den lista han publicerar varje söndag i just Aftonbladet. Dessutom har i ett par recensioner Ronnie Sandahl och hans lugg bedömts snarare än Vi som aldrig sa hora, vilket författaren ondgör sig över i en av sina veckokrönikor i Aftonbladet (12 mars).

Författaren har alltså förklarat hur vi bör läsa och bedöma boken, förlaget har tryckt hårt på hans befintliga status som ung och framgångsrik journalist vilket också givit honom förhandsutrymme som sällan ges debutanter, cirkeln sluts sedan när några recensenter går i fällan och låter sig provoceras till att blanda ihop Sandahls roller som journalist och författare, samt tolkar in honom i bokens huvudkaraktär Hannes. Sandahl försvarar sig slutligen som krönikör på Aftonbladet, där han redan hyllats av en kollega.

Känslan blir att de 172 sidor text som utgör romanen landar i bokhandeln som en kuriös liten bonus för de som slutligen kan tänkas orka skaffa och läsa den. Och det är mycket väsen för ganska lite.

Tre killar strax över tjugo hänger i sitt tråkiga Falköping. Hannes är i grund och botten en finkänslig natur som gillar popmusik och vill sticka från stan. Frippe är en lightvärsting och lokal volleybollstjärna med trasslig bakgrund. Kristian – kallad Cartman för sin övervikt – vill vara en i gänget och försöker hålla kebabpizzorna på armlängds avstånd. De tre vännerna spenderar sin tid med att dricka öl, gå på stans nattklubb och längta efter kärlek, var och en på sitt sätt. Hannes kämpar med sin moderna mansroll men tycker sig se att Frippes slitz-strategi betalar sig bättre i form av hångel och beundran från de tydligen inte lika moderna tjejerna. När Hannes så blir tillsammans med Wilma är han lyckligare än han vågat ana att han nånsin skulle bli, vilket också gör honom misstänksam: kan det här verkligen hålla?

Nej, det håller inte. Efter att Wilma dumpat Hannes tar han chansen att hoppa på stockholmståget för att leva drömmen om storstaden. Där får han andrahandskontrakt i Fisksätra och ett skitjobb via en bemanningsbyrå. Han drar omkring på Söder, dricker takeaway-latte, spanar på ”popflickor” och sparkar höstlöv medan det går upp för honom att lyckan kanske ändå inte är garanterad i huvudstan. Det känns inte sådär romantiskt som på film och i romanerna. Han sväljer förtreten och återvänder till Falköping i hopp om att försonas med Wilma.

Romanen försöker övertydligt smycka den ganska tunna storyn med en mörk, poetisk och korthuggen prosa som för att symbolisera det hopplösa i hemstaden: ”Regnet faller hårt över en nonsensstad.” Per Hagman, Kent, Håkan Hellström och Fucking Åmål dyker upp under läsningen, som popkulturella referenser eller genom språkstil och textlån: ”Vad är förresten ett minne värt? [...] Minnen bara väger”, ”Det var år sedan de var små”, ”Det var mörkt den där kvällen de gick hem”, ”Asfalten. Svartaste svart”, ”I en värld av idioter står han nu istället först i kön”, ”-Du är så jävla patetisk [...] Du tror du är bättre än alla andra här [...] Vad du inte ser är att du är precis som dem”.

Att blinka åt sina favoriter är naturligtvis inget dåligt i sig, men här står alla referenser och samplingar ivägen för … ja, inte mycket. Att författaren skulle kunna skriva en intressant roman tvivlar jag inte på, det finns drag i hans språk som kan utvecklas till något eget, han verkar ha en stark vilja att beskriva något viktigt, i det här fallet unga mäns problematiska förhållande till kvinnor och sig själva. Bokens största problem är att den aldrig lever upp till de höga ambitionerna, varken tematiskt eller stilistiskt. Den vill vara något mycket större än vad den i själva verket är. Kvar blir något års vagt genusmedvetna och glimtvis angelägna dagboksanteckningar från småstadens stationscafé där drömmarna susar förbi utanför fönstret.

Similar Posts:

• Olika som bär
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Min uppväxt med Moodysson
• Sagan om två påhittiga pojkar
• Restaurangbranschens baksida