Igelkottens elegans är en sån där bok som jag inte kan lägga ifrån mig. Den är en sån där bok som jag under tiden jag läser fanatiskt försöker tvinga mina vänner att läsa, bara för att jag själv blivit så förälskad i den. Och eftersom förälskelser gör en helt oförstående inför omgivningens bristande entusiasm hör jag inte hur jag låter som en söndrig stereo då jag inte kan prata om annat och hela tiden upprepar: Läs det här, läs det här!

Böcker som Igelkottens elegans är lite farliga. De är så förföriska och de snärjer sina läsare, lindar dem kring sitt finger och får dem att strunta i allt som inte rör boken och maniskt fortsätta läsa tills dess att den är slut. Som om man vore i trans. När man sedan vaknar upp och boken är slut är det inte lika kul. Vad hände egentligen? Och vad var det som var så fantastiskt med boken?

Igelkottens elegans är en berättelse som utspelar sig i ett hus på gatan Rue de Gernelle i Paris. Det är två historier som till en början löper parallellt med varandra, men som mer och mer länkas samman ju längre in i historien vi kommer. Den ena berättelsen står portvakterskan Renée för. Till ytan är hon nidbilden av en vresig och obildad portvakt, men skenet bedrar och den till synes stereotypa portvakten är en bildad kvinna som kan såväl sin litteraturhistoria som konst och musik. I den andra berättelsen finner vi Paloma. En självmordsbenägen och överintelligent tolvåring, som döljer sina planer och sin mognad för omgivningen och som ser med skepsis på invånarna i huset och deras statusjakt.

Huset som de båda bor i är ett under av anor och traditioner, där alla har sina platser och där alla förväntas agera efter de roller som de tilldelats. Dock ställs allt detta på ända den dag som japanen Kakuro Ozu flyttar in i fastigheten. Ozu genomskådar snart både Renée och Paloma, och inte bara det, han för dem även samman så att en vänskap kan utvecklas.

Huruvida hans förmåga att se något som husets övriga invånare inte kunnat, eller snarare inte brytt sig om att se beror på att han är utomstående och utan alla betungande seder och uppfattningar om världen som husets övriga innvånare har eller ej får dock vara osagt.

En av de största behållningarna med Igelkottens elegans är de ofantligt roande beskrivningarna av den parisiska överklassen och det sociala spel som förs i fastigheten. Huruvida dessa skildringar enbart är karikatyrer eller ej spelar egentligen ingen roll, det är underhållande hur som. Även om jag gillar att tänka på dem som trovärdiga och sanningsenliga.

Såhär i efterhand känner jag dock ett lätt illamående när jag tänker på Igelkottens elegans. Det är förvisso en fin historia och visst kändes det som att det var bland det bästa jag hade läst på länge när jag var inne i den, men efteråt känner jag en viss mättnad. Det känns ungefär som att ha ätit en lite för söt dessert som är så god att man inte kan sluta äta, men som efterlämnar en sockrig klibbighet och ett tilltagande illamående.